Vikingarna fick jobb hos kejsaren

I sitt följe har Basileios II bland annat sextusen vikingalegosoldater, som alla är ­ivriga att slåss. När kejsarens armé på morgonen närmar sig fiendens linjer, går de nordiska krigarna vrålande till anfall med höjda yxor.

Oväsendet varskor soldaterna i fiendens läger, och Bardas Phokas dirigerar febrilt sina styrkor mot de angripande vikingarna. Plötsligt faller upprorsledaren dock av sin häst – död av en hjärtattack.

I det närmaste samtidigt angriper vi­kingar­na med full kraft. Snart är upprors­armén på flykt, och som blodrusiga hundar jagar vikingarna resterna av Phokas armé och hugger ner de flyende.

Med hjälp av väringarna – som de skandinaviska legosoldaterna kallades – hade kejsar Basileios II lyckats krossa Phokas uppror.

Som tack gjorde kejsaren väringarna till ett självständigt regemente i sitt livgarde i Konstantinopel (som skandinaverna kallade Miklagård), men vikingarnas historia i metropolen vid Bosporen­ gick mycket längre tillbaka.

Konstantinopel var målet

Redan i början av 800-talet drev jakten på päls och slavar svenska vikingar till Svarta havets kuster – och en konfrontation med det bysantinska riket var därför endast en fråga om tid.

Längs vägen befäste vikingarna ett antal handelsstationer, som med tiden utvecklades till mer eller mindre självständiga kolonier. Där regerade en liten skandinavisk elit över en stor slavisk underklass, och de nya härskarna från norr kallades rus.

Beteckningen kom med tiden att omfatta alla invånare i det storrike som vikingafursten Oleg enade år 882. Riket sträckte sig från staden Novgorod i norr till Kiev i söder.

Vikingarna nöjde sig dock inte med att samla på sig guld i sina ryska fästningar – de drömde om storvinsten: Konstantinopel, som var känt för sina rikedomar.

Ett av de första vittnesbörden om att vikingar­na övervägde möjligheterna att angripa kejsarstaden kommer från den spansk-franske biskopen Prudentius av Troyes. I verket Annales Bertiniani från 800-talet skildrar han ett bysantinskt besök hos frankerkungen Ludvig I, kallad ”den fromme”, i staden Ingelheim år 839.

Enligt biskopen anlände några män som kallades ”Rus” med den bysantinska delegationen. Deras härskare – troligen fursten i Kiev – hade skickat dem till Bysans för att uppnå kejsarens vänskap.

Mycket tyder dock på att vikingarna inte hade enbart vänskapliga avsikter. Enligt den ryska Nestorskrönikan bröts freden, när vikingarna Askold och Dir år 860 angrep Miklagård med tvåhundra långskepp.

Angreppet avvärjdes dock, och vikingarna fick segla tillbaka till Kiev.

Vikingar vallfärdade till Miklagård

För att förhindra framtida angrepp försökte kejsar Mikael III (842–867) knyta vikingarna till sig med ett freds­avtal, i vilket de bland annat åtog sig att skicka soldater till Bysans armé.

En liknande pakt ingicks år 874 mellan hövdingarna i Kiev och Mikaels efterträdare, Basileios I. Många historiker betraktar detta avtal som början på vikingarnas tid i Konstantinopel.

Kejsaren hade goda skäl att anlita utländska soldater, som drevs av ekonomiska motiv, för livet vid det bysantinska hovet präglades av fula och ljusskygga maktkamper. Kejsarens landsmän var involverade i komplicerade intressekonflikter mellan konkurrerande släkter.

Trots sitt nya band till kejsaren hade vikingarna svårt att bortse från Bysans frestande rikedomar, och år 907 angrep Oleg av Kiev ännu en gång Konstantinopel.

Även denna gång slutade angreppet i ett fiasko, men vikingarna lyckades trots det driva igenom ett nytt fredsavtal med kejsar Leo VI. Mot att de lovade att hålla barbariska stamfolk borta från bysantinernas norra gränser fick de nu lov att göra militärtjänst hos kejsaren, ”när de än månde komma, och hur många de än månde vara”.

De nya villkoren var så gynnsamma att vikingarna under större delen av 900-talet strömmade till Bysans – inte enbart från Rusriket utan hela vägen från Skandinavien och Island. De drömde om att vinna ära, berömmelse och ekonomiskt välstånd i kejsarens tjänst.

Fattiglappar fick resa hem igen

Några av de första väringar som historikerna känner till är islänningarna Torkel Tjostarson och Ejvind Bjarneson, som nämns i Hrafnkel Frejsgodes saga, nedtecknad på Island på 1200-talet.

Enligt vissa fors­ka­re bygger sagans figurer på historiska personer, som på 900-talet tjänade under kejsar Romanos I. När Torkel i sagan tillfrågas vem han är presenterar han sig med följande ord: ”Jag kom till Island förra vintern. Jag var bortrest i sju år och reste till Miklagård, och jag är grekiske kungens man”.

Även om forskarna inte känner till Torkels och Ejvinds liv i Bysans i detalj kan bilden av väringarna fogas samman från krönikor och islänningasagor.

Ordet ”väring” kan sannolikt översättas med ”edsvuren” och är förknippat med namnet Var – den nordiska mytologins gudinna för eder och löften.

Väringarna var alltså edsvurna män, som svurit trohet till den bysantinske kejsaren.

För vikingar utan pengar var det emellertid inte helt lätt att bli upptagna som väringar. Enligt Konstantin VII (913–920), som förutom att han var kejsare även var historiker, var utlänningar tvungna att betala en avgift för att få bli medlemmar av Hetaireia – kejsarens kår av utländska legosoldater.

Eftersom väringar tycks ha ansetts vara synnerligen effektiva i strid, räknar historiker med att en skandinav behövde betala den högsta inträdesavgiften: sexton pund guld.

Å andra sidan kunde han räkna med en fast månadslön av omkring fyrtio guldmynt.

Krigarna var barbarer med yxor

Det är oklart var de första väringarna inhystes, men antagligen har de i likhet med andra medlemmar av armén inkvarterats någonstans i staden.

Efter hand tilldelades de emellertid gemak i det kejserliga palatskomplexet mellan katedralen Hagia Sofia och det som i dag är Blå moskén. När väringarna emellanåt var ute i fält bodde de i väl utrustade militärläger.

Bland bysantinerna blev väringarna med tiden kända som pelekyphoroi barbaroi – barbarer med yxor. I regel beundrade invånarna dock de blåögda krigarna och eftersom deras hemvist låg så långt borta från de lokala maktkamperna ansågs de vara extra lojala.

Det var en uppfattning som delades av kejsar Nikeforos II Fokas (963–969), och han såg till att hans vä­rin­gar tränade dagligen, så att både deras stridsförmåga och lojalitet mot kejsaren stärktes.

När Nikeforos II Fokas efter sex år på tronen mördades i ett attentat, stod det emellertid klart att väringarnas lojalitet hade sina gränser. Kejsarens väringakår vägrade nämligen att utkräva hämnd för sin mördade arbetsgivare.

Elitstyrka blev livvakt

Efter att väringarna under 900-talets förs­ta hälft hade deltagit i fälttåg i bland annat Kaukasus, Syrien och på Kreta, blev de en verklig maktfaktor under kejsar Basileios II (976–1025).

År 987 utmanades kejsaren av upprorsledaren Bardas Phokas, som gjorde anspråk på kejsartiteln. Upproret blev ett så stort hot att den pressade kejsaren året därpå fick be vikingarna i Kiev om hjälp.

Mot att han fick gifta sig med Basileios syster Anna skickade den kievrusiske storfursten Vladimir I en sextusen man stark vikingaflotta till kejsarens undsättning. Styrkan deltog i det framgångsrika fälttåg som år 989 slutgiltigt krossade Phokas uppror – mycket tack vare vikingarnas insats.

Historikerna är osäkra på hur många av de sextusen krigarna som stannade i Bysans, men uppskattar att det fram till omkring år 1200 fanns cirka tretusen väringar i aktiv tjänst i Konstanti­nopel.

Efter Basileios II:s triumf steg väringarnas stjärna ytter­ligare: nu var de inte bara elitsoldater, utan även kejsarens livgarde, som följde honom överallt.

Väringarna flankerade kejsarens gyllene tron, när han tog emot sändebud, och de tog med sina yxor i kyrkan, när kejsaren deltog i gudstjänster. De nordiska krigarna vaktade palatsets portar och hade rätt att gripa även högt uppsatta adelsmän, om de misstänktes för att konspirera mot kejsaren.

Lagen gällde inte för väringar

Efter att Basileios II år 1018 erövrade bulgarernas huvudstad, Achrida, gav han väringarna en tredjedel av krigsfångarna. Andel i krigsbytet var bara ett av de privilegier väringarna åt­njöt – elitstyrkan hade till exempel även rätt att döma sina egna.

Därmed stod väringarna över bysantinernas stränga militära disciplin, enligt vilken olydnad och feghet kunde straffas med piskrapp samt avskärning av öron och näsa.

Privilegierna innebar emellertid inte att väringarna ifrågasatte kejsarens order. År 1021 beordrade Basileios II till exempel ett massmord på georgier, och enligt den armeniske biskopen Aristakes dödade väringarna skoningslöst varenda man, kvinna och barn i tolv georgiska distrikt. Andra berättelser visar dock att väringarna även hade en blid sida.

När en anatolisk kvinna år 1034 dödade en väring – efter att han hade försökt våldta henne – vägrade hans kamrater att ge honom en anständig begravning. I stället kompenserade de kvinnan genom att ge henne sin döde kamrats ägodelar.

Kejsarens man fick norska tronen

Historiens mest berömde väring är utan tvekan norrmannen Harald Hårdråde, som efter sin tid hos kejsaren i Konstantinopel blev norsk kung och försökte erövra England.

Haralds liv och framgångar under 1000-talet visar hur långt en skicklig väring kunde nå under den sena vikingatiden, när skandinavernas makt nådde sin kulmen.

Harald var knappt tjugo år gammal, när han år 1034 kom till Miklagård i spetsen för en femhundra man stark flotta. Fyra år tidigare hade han tillsammans med sin halvbror, Norges exkung Olav den helige, lidit nederlag till anhängare av den danske kungen Knut den store under slaget vid Stiklastad.

För att klara livhanken hade Harald flytt till Rusriket, där han förälskade sig i en lokal furstes dotter.

Prinsessans hand fick han dock inte utan att göra sig förtjänt av den. Harald uppsökte därför kejsaren i Konstantinopel för att vinna heder och ära – samt få värdefull stridserfarenhet. Han hade nämligen för avsikt att så småningom återvända till Norge och erövra tronen.

Enligt Harald Hårdrådes saga dröjde det inte länge förrän kejsaren utnämnde den unge mannen till officer. Därefter gick det slag i slag med framgångsrika fälttåg bland annat på Sicilien, i Nordafrika och i Bulgarien – där härjade Harald så våldsamt att han kallades ”Bulgarbrännaren”.

Kronan på verket var när Harald förde bulgarernas le­dare till Konstantinopel och släpade honom förödmjukad genom gatorna med avskuren näsa och utstuckna ögon.

Fälttågen och de andra militära kampanjerna gjorde Harald rik. Enligt Harald Hårdrådes saga behövde han bara betala ”hundra mark” till kejsaren för varje piratskepp han erövrade, resten av bytet kunde Harald och hans män behålla.

År 1042 kastades Harald emellertid i fängelse av tronpretendenten Mikael V på grund av beskyllningar om stöld. Harald hade ingen lust att dö i en fängelsehåla, och lyckades fly. Tillsammans med res­ten av väringarna stöttade han det uppror som ledde till att den avsatta änkedrottningen Zoe återfick tronen.

Efter nio år i Bysans kunde Harald gifta sig med sin furstedotter och resa hem som en av Skandinaviens rikaste män. Han lyckades bli krönt till kung av Norge, men år 1066 tog Haralds liv slut.

Kungen fick en pil i halsen under slaget vid Stamford Bridge, när han med sin armé invaderade England. Därmed var vikingatiden förbi, men väringagardet levde vidare i Bysans.

Krigarna frossade i kvinnor och vin

På 1100-talet var staden Miklagård livligare än någonsin, och väringarna njöt i fulla drag av storstadslivet. Ett av livvakternas stora glädjeämnen var de grekiska kvinnorna, och de för­­lus­­ta­­de sig flit­igt på stadens bor­del­ler.

Dessutom del­­tog krigarna gär­na i palatsets fester, där de var kända för att hålla skrytsamma tal och slå på sina sköldar. Väringarna sägs ha haft en stor förkärlek för vin.

Faktum är att de var så förtjusta i det att stadens invånare började klaga. Historikern Mikael Glykas, som satt i Noumerafängelset, som väringarna bevakade, skrev om sina fångvaktares drickande:

”Noumera är värre än Hades. Väringarnas skrålande håller dig vaken”.

Samtida skrifter beskriver väringarna som ”kejsarens vinsäckar”.

Ibland gick drickandet för långt – och flera kejsare attackerades av kraftigt berusade väringar. Det utsvävande livet fick konsekvenser för väringarnas skicklighet som krigare – under 1100-talet miste de sitt anseende som elitförband.

Prestigeförlusten innebar dock inte att tillströmningen avtog. Skandinaverna, som sedan länge var kristna och inte drog ut på vikinga­tåg, drömde fortfarande om Konstantinopel.

Tillströmningen var så stor att den hotade att avfolka hela regioner i Norden. I Västergötland införde man år 1220 en lag som gjorde den som vistades i Bysans arvlös.

Livgardet blev galjonsfigurer

Under 1200-talet blev väringarna fullständigt assimilerade i den bysantinska kulturen, och kopplingen till Ryssland och Skandinavien var en saga blott.

År 1265 gick en grupp väringar i ett bulgariskt bakhåll i den lilla staden Ainos. Bulgarerna lät väringarna gå mot att de överlämnade sin krigsfånge – seljuq­sultanen Azz-Ed-In.

Andra av kejsarens styrkor återerövrade snabbt Ainos, men för sin oduglighet fick väringarna ett hårt straff: klädda i kvinnokläder blev de tvungna att rida genom Konstantinopels gator på åsnor.

Förödmjukelsen var det slutgiltiga ­nederlaget för de stolta väringarna. Trots straffet fick gardet dock leva kvar som en huvudsakligen ceremoniell enhet vid det bysantinska hovet, och det sista omnämnandet av gardet är från år 1404.