Vikingarna byggde upp Europas största rike

Genom hela riket löpte tidens viktigaste handelsvägar; söder­ut till silvret och kryddorna i Bysantinska riket och Arabien, mot nordöst till Sidenvägen och mot sydöst till marknaderna i Samarkand där handelskaravaner från Indien, Persien och Kina möttes.

Vikingarnas territorium var inte bara det mäktigaste i Europa utan­ även det rikaste – ett imperium byggt med affärssinne och diplomati såväl som erövringståg och brutalitet.

Vikingarna gjorde affärer i öster

Vikingarna i Östeuropa kallades ruser. Ordet – kanske en avledning av det finska ”ruotsi” som betyder Sverige – dyker för första gången upp i både arabiska och europeiska källor omkring år 840. Men skandinavernas historia i öster sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden.

Redan ett par århundraden tidigare hade svenskar seglat över Östersjön för att handla i det område som i dag är Lettland och Litauen. För att hitta bra handelsplatser seglade de uppför floden Volchov till staden Ladoga som grundades på 760-talet.

Staden, som före rusernas tid bara bestod av några utspridda hus och gårdar omgivna av kullar och mörkgröna barrskogar, låg alldeles intill den grå floden. Staden blev snart en populär handels- och transitplats för nordborna. Här lade deras klinkbyggda skepp till vid stranden, de provianterade fisk och torkat kött och de fyllde skeppen med handelsvaror.

”Silverporten till Österns skatter”

Med vikingarnas ankomst blev Ladoga snart en livlig handelsplats. Varor från när och fjärran strömmade in i staden; från de slaviska stammarna i söder och öster kom pälsverk, honung, bärnsten, vapen, vax och trälar.

Från Bysantinska riket och Arabien kom guld, silver, siden­ och värdefulla kryddor. Och på gatorna hördes skandinaviska, slaviska och andra exotiska tungomål när köpmännen möttes och köpslog om varorna.

En del skandinaver slog sig ned som hantverkare i staden och levde av att sälja­ sniderier, skor, glaspärlor och smides­arbeten till folket som bodde där. De köpte mat och råvaror som ben, horn och vax till sina verkstäder. Vikingarna köpte även pälsverk som de sålde vidare på stadens marknader i utbyte mot arabiska silvermynt.

Så småningom nådde Ladogas rykte som ”silverporten till Österns skatter” ända hem till Skandinavien varefter ännu fler vikingar seglade österut för att få ta del av rikedomarna.

De framträdande ruserna insåg emellertid att de hade en utsatt position. Slaver och stammar från stäppen, samt rivaliserande grupper av skandinaver, utgjorde ett ständigt hot mot den handel som gav staden dess inflytande och välstånd.

För att säkra makten över handels­vägarna och kunna kräva in skatt av lokalbefolkningen åkte ruserna på plundringståg söderut. De vikingaskepp som tidigare fört fredliga köpmän till stammarna längs floden spydde nu ut horder av rasande krigare beväpnade med svärd, spjut och yxor.

Efter snabba överraskningsanfall – samma teknik som deras vikinga­släktingar använt i Västeuropa – flydde invånarna i panik. Snart hade ruserna lagt under sig de slaviska och finska stammar som levde längs Volchov och även tagit kontrollen över den knutpunkt där staden Novgorod ligger i dag.

Rurik blev stamfar till ruserna

I två år härjade vikingarna innan slaverna fick nog av plundringar och skatter och gjorde uppror. ”År 862. De jagade bort varjagerna (vikingarna, reds.anm.) över havet och gav dem ingen skatt”, står att läsa i Nestors­krönikan, en skildring nedtecknad av en eller flera munkar i Kiev på 1100-talet.

Enligt krönikan kunde slaverna dock inte administrera sin nyvunna frihet: ”[De] började själva härska. Men det fanns ingen rätt bland dem och släkt reste sig mot släkt och det blev inbördes kamp mellan dem och de började kriga mot sig själva. Och de sade till varandra: 'Låt oss söka oss en furste som ska härska över oss och döma rätt.' Och de drog över havet till varjagerna, till ruserna. (...) {Och de} sade till ruserna: Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss.”

Riktigt så fredligt har det dock knappast gått till. Enligt nutida historiker plågades slaverna troligen av interna konflikter tills en av de stridande parterna sände bud efter en grupp vikingar som kunde hjälpa honom att ta makten. Skickligt utnyttjade skandinaverna striden till egen fördel och tog herraväldet.

En av dessa vikingar hette Rurik, berättar Nestorskrönikan, och han skulle bli stamfar till härskarna i riket Rus.

Rurik bosatte sig i Ladoga där han lät resa en tre meter hög och tre meter tjock stenmur. Den skulle hålla konkurrerande vikingar borta medan han tillsammans med traktens stormän satte sin prägel på staden. På flodbrädden fick Ladoga en hamn efter skandinavisk förebild och staden försågs med ett hus där tillresta köpmän kunde övernatta.

Novgorod erbjöd exklusiva varor

Vid en tidpunkt flyttade Rurik söderut och slog sig ned i den slaviska staden Gorodisjtje. Här vid floden Volchovs övre­ lopp mötte vattenvägen från Östersjön vikingarnas två viktigaste rutter: flodvägarna till de arabiska länderna respektive Bysantinska riket.

Staden låg på en ås, den var lätt att försvara och var väl lämpad som residensstad för en furste. Fynd av berlocker med runor på, dräktnålar med drakhuvuden samt armringar med torshammare bekräftar att det bodde ruser i staden på Ruriks tid.

Gorodisjtje blev snabbt populär bland inflytelserika slaviska familjer som flyttade dit för att komma nära handelns och maktens centrum. Slaverna byggde sina gårdar ett par kilometer norr om Gorodisjtje och kallade sin nya bosättning för Novgorod.

Staden övertog så små­ningom Gorodisjtjes roll och blev den plats dit skandinaverna reste när de for i österled. Här kunde både den slaviska och den skandinaviska eliten köpa de mest exklusiva varor – till exempel var det just i Novgorod som den norske kungen Olav Haraldsson, senare kallad den helige, i början av 1000-talet köpte de fina ­sidentyger och pälsar han gick klädd i.

Novgorod växte stadigt under rusernas styre och fick bland annat ett fint vägnät av furuplankor. Gatornas sträckning var oförändrad ända in på 1700­-talet då kejsarinnan Katarina II dikterade att många ryska städer, bl.a. Novgorod, skulle få en ny stadsplan.

Kiev blev huvudstad

På handelsrutten söderut använde sig ruserna av små, smidiga skepp med plats för 10-20 man. Skeppen var så lätta att de kunde lyftas upp och dras från den ena floden till den andra. En av de platser där vikingarna drog sina skepp över land var vid staden Gnjozdovo som låg några kilometer väster om våra dagars Smolensk.

Härifrån kunde vikingarna segla obehindrat längs Dnepr till Kiev och vidare till Svarta havet. Om de drog skeppen över till floden Daugava i närheten kunde de segla norrut till Rigabukten.

För att säkra vägen till denna viktiga knutpunkt intog den kievryske fursten Oleg år 880 Gnjozdovo. Rurik hade dött året innan och eftersom hans son Igor ännu var minderårig sattes hövding Oleg, en släkting till Rurik, att förvalta riket.

Oleg antog rollen som erövrande ­vikingafurste med liv och lust. Välförsedda krigargravar med rester av hästar och bronssmyckade ryttarutrustningar avslöjar nämligen att Oleg har haft ett väl utrustat följe­ av stridsklara män med sig.

Gnjozdovo var emellertid bara en hållplats på vägen söderut. År 882 kom Oleg till Kiev, ett samhälle som funnits i ett par hundra år. Staden låg vid gränsen till de stora stäppområdena och styrdes av en nomadstam.

Det var enkelt för Olegs krigare att erövra staden som snart blev rusernas nya huvudstad och rikets vackraste plats. Kring staden låg en ointaglig fästningsmur, 14 meter hög och mer än tre kilometer lång, och enligt den tyske krönikern Thietmar av Merseburg hade Kiev vid millennieskiftet hela åtta marknadsplatser och 400 kyrkor.

Vikingarna tog över lokala seder

Rusernas makthavare vilade inte på lagrarna. De lugna vintermånaderna utnyttjade man till att resa runt i riket – dels för att kräva in skatter, dels för att besöka slaviska stormän som de ingick handelsavtal och politiska allianser med.

När Ruriks son Igor blev tillräckligt gammal för att ta över makten efter Oleg hade de mäktigaste grupperna hos skandinaverna och slaverna smält samman så mycket att överklassen gick under den gemensamma beteckningen ”rus”.

Redan under den unge Igor försvann skicket att ge furstarna nordiska namn och sonen Svjatoslav, som regerade i riket fram till år 972, tycks till och med ha anammat många seder från områdets slaver och stäppfolk.

Till skillnad från sina förfäder tog han varken tält eller kokkärl med sig på sina krigståg åt öster eller söder, berättar Nestorskrönikan. I stället för att koka köttet som en skandinav, skar han det i strimlor och stekte det som brukligt var på stäpperna. När han skulle sova lade han sig till rätta under bar himmel och använde sin sadel som kudde.

Ruserna tog sig nordiska hustrur

Även när det gällde klädedräkt och frisyr lät sig Svjatoslav inspireras av slaverna. Till skillnad från sina skäggiga och långhåriga släktingar var Svjatoslav slätrakad, berättar den bysantinske historieskrivaren Leo Diaconus som år 971 mötte fursten vid Donau:

”Hans huvud var alldeles kalt – bara på den ena sidan hängde en hårlock som tecken på hans släkts förnämlighet. Halsen var tjock, skuldrorna breda och hela hans väsen tämligen välskapt. Han verkade dyster och vild. I hans ena öra hängde en guldring, prydd med två pärlor och i mitten en rubin. Hans kläder var vita och skilde sig från de andras bara genom sin renhet.”

Även om Svjatoslav tog till sig mycket av slavernas kultur glömde ­Ruriks familj inte sina gamla hemtrakter. När Svjatoslavs efterträdare prins ­Vladimir blev utmanad av en av sina bröder reste han genast till Sverige för att hämta­ hjälp. År 980 återvände Vladimir med en stor vikingaarmé och inom kort blev prinsen rusernas obestridde härskare.

Tiden i landsflykt hade stärkt Vladimirs anknytning till Norden. Han gifte­ sig med en nordisk hövdingadotter och parets söner följde hans exem­pel.

En av dem gifte sig till och med med en svensk kungadotter. Seden med giftermål mellan rusernas furstefamilj i öster och de nordiska kungahusen levde kvar långt in på 1100-talet.

Svenskarna kom till undsättning

Tiden efter Vladimir präglades av interna­ strider och rivalitet bland de nordiska furstefamiljerna men även andra faror hotade. På stäpperna söder om Kiev bodde nomadstammen petjenegerna som upprepade gånger angrep Kiev och försökte frånta nordborna herraväldet över den rika staden.

År 1036 satte de in ännu en stor ­attack. ”Där var ett otal petjeneger”, berättar Nestorskrönikan. Men vikinga­fursten Jaroslav, vars hustru var syster till den svenske kungen, visste på råd. Han tillkallade legosoldater från Sverige och ställde upp sina stora och slagkraftiga trupper för att försvara staden.

”Och petjenegerna började gå till ­anfall och härarna stötte samman på den plats där nu den heliga Sofias kyrka, den ryska metropolitkyrkan, ligger; men då var det ett fält utanför staden. Och det blev ett grymt slag och med nöd och näppe segrade Jaroslav fram mot kvällen. Och petjenegerna flydde åt olika håll, och de visste inte vart de skulle ­fly: en del drunknade under flykten i floden Setoml, andra i andra floder, medan resten av dem försvann och {är borta} än i denna dag”, skriver Nestorskrönikan.

Historikerna känner inte till identiteten på de svenska legosoldater som slog petjenegerna. Men i mellersta Sverige står 26 runstenar resta över män som drog i österled med hövding Ingvar den vittfarne. Enligt de isländska sagorna reste Ingvar österut till Jaroslavs hov just år 1036 då petjenegerna anföll.

Stenarnas geografiska spridning tyder på att det handlade om ett så kallat ledungståg då bönderna i en region på kunglig befallning ställde upp en stridsstyrka på ett visst antal skepp och män. Runstenarna har troligtvis rests som ett minne över dem av Ingvars män som dog i kampen om det kievryska riket.

Mongolerna utplånade ruserna

Under Jaroslav blev vikingarnas område det största och mest välmående i Europa.­ Handeln var livlig och välståndet stort.

Efter furstens död år 1054 började det dock gå utför för ruserna. Medan ­Jaroslavs söner och sonsöner stred om makten dök en ny och stark nomadstam upp som började tränga undan ruserna: kumanerna.

År 1132 dog den siste mäktige fursten i Kiev, Mstislav. Efter det förlorade staden snabbt sin betydelse och rusernas rike delades upp i mindre fursten­dömen. Nådastöten mot vikingarnas ­rike kom från mongolerna som under 1200-talet härjade i området.

Inte förrän flera århundraden senare blev det område som senare skulle bli Ryssland, fritt från mongolernas styre. Då låg de flesta spåren efter ­vikingarna sedan länge begravda i den ryska ­myllan. Men arkeologiska fynd av föremål som bältesspännen, ringar och stora silver­skatter talar sitt tydliga språk om de folk som gav Ryssland dess namn.

Detsamma gör de runstenar som rests till minne av alla dem som sökte rike­domar och ära i öster. Liksom en sten i Västergötland talar de lågmält om sorgen och saknaden efter de stupade: ”Gulle reste denna sten efter sin hustrus bröder Äsbjörn och Jule, mycket dugande unga män. Men de föllo på krigståg österut.”