Vikingar slaktades och slängdes i massgrav

Cirka 20 av skeletten hade märken efter spjut eller pilar i ryggraden eller bäckenet. Och på 18 kranier fanns sammanlagt 40 skador efter hugg med svärd eller yxa.

Vilka offren var och varför de dödats hade arkeologerna emellertid ingen aning om. Först nu anser de sig ha funnit svaret på gåtan.

Ovanligt långa och kraftiga offer

Det skulle ta fyra år av minutiösa undersökningar av vartenda ben innan forskarna lyckats reda ut den mystiska massakern.

Skeletten låg begravda i resterna av en så kallad henge – en cirkelrund grav från förhistorisk tid. Men jordlagret som de döda låg i tydde på att liken
placerats i graven långt senare.

Till arkeologernas stora förvåning fanns det inte ett enda föremål i grav­området som kunde avslöja de dödas identitet – varken gravgåvor, vapen eller ens knappar till kläderna. Allting tydde på att de döda hade varit nakna eller bara klädda i enkla kläder.

Forskarna hade större framgång när det gällde kol-14-analyser av benen. Proverna visade att skeletten var från omkring år 1000, då anglosaxiska kungar från Wessex i södra England hade kontrollen över större delen av landet.

Anglosaxarna tillhörde inte Englands ursprungsbefolkning, utan var nord­tyska germaner som hade erövrat delar av landet 500 år tidigare.

Ceri Falys undersökningar av skeletten visade att alla de döda hade varit män i åldern 12–40 år. Alla var kraftigt byggda och hade en genomsnittslängd på 176 centimeter.

Medellängden för anglosaxarna på den tiden var bara 172 centimeter. Offren var alltså i genomsnitt fyra centimeter längre än lokalbefolkningen – något som tydde på att de var främlingar.

Den teorin understöddes av det faktum att offren inte hade fått en kristen begravning, utan bara kastats ned hur som helst på varandra utan någon form av värdighet.

Kost på fisk avslöjade offren

En så kallad strontiumanalys av offrens tänder gav forskarna ännu fler ledtrådar. Strontium är ett radioaktivt mineral som avlagras i tänderna under barndomsåren.

Analysen kan avslöja var i världen en person har vuxit upp och vad han eller hon främst har ätit.

Undersökningen visade att de döda hade ätit mycket fisk och skaldjur. Detta förbryllade forskarna, eftersom Oxford ligger långt från kusten.

Männens längd och deras speciella kost fick forskarna att börja fundera över om de kunde vara vikingar.

Enligt de anglosaxiska krönikeskrivarna återupptog både norska och danska vikingar – ledda av vikingakungen Sven Tveskägg – sina plundringståg i England omkring år 1000.

Forskarna blev ännu mera säkra på sin sak när strontiumanalysen visade att de flesta av männen troligen hade vuxit upp i ett område i västra Europa som bland annat omfattar den östra delen av Danmark.

Inga professionella krigare

Ceri Falys började nu leta efter gamla, läkta krigsskador på skeletten – märken som skulle kunna visa om de döda varit krigare.

Konstigt nog var det bara två av de 35 offren som hade märken efter läkta skelettskador som kunde ha uppstått i strid. Den ene mannen hade fått ett svärdshugg i armen, den andre hade ett märke i bakhuvudet, kanske av ett svärd.

”Om de varit krigare allihop hade jag hittat betydligt fler skador till exempel i huvudet och på armarna”, säger Ceri Falys.

När hon undersökte alla de skador som vikingarna fått under sin sista, dödliga kamp upptäckte hon andra underligheter.

De allra flesta hugg och stick var koncentrerade till ryggen, och nästan ingen av de döda hade märken på armarna efter att ha försökt skydda sig, något som annars är typiskt för personer som huggits ned i strid.

Allt tydde på att vikingarna inte hade försvarat sig, utan snarare försökt fly från angriparna.

Brända ben ger svaret på gåtan

Lösningen på mordgåtan kom när forskarna fann spår efter eld på offrens ben. Enligt gamla skrifter ägde nämligen den så kallade Sankt Briccius-massakern rum i Oxford år 1002, då danska vikingar attackerades av Oxfordborna.

Överfallet skedde på order av den anglosaxiske kungen Ethelred II, och enligt kungen själv flydde ­vikingarna in i St. Fridewides-kyrkan i stadens centrum och blockerade dörren:

”Förföljarna försökte tvinga ut dem, och när detta misslyckades satte de eld på byggnaden och brände ned kyrkan.”

Händelsen i Oxford var troligen ett led i en landsomfattande massaker på de danska vikingarna i England.

Enligt Ethelred själv utfärdade han ordern sedan en grupp danska vikingar som han anlitat som legosoldater planerat att mörda honom. Den verkliga anledningen var troligen att kungen ville hämnas vikingarnas alla plundringståg.

När Ethelred II kom till makten 20 år tidigare, år 978, var förhållandet till vikingarna ganska fredligt. I början av 900-talet hade Ethelreds föregångare intagit de delar av östra England som vikingarna tidigare erövrat och delvis koloniserat – den så kallade Danelagen.

De skandinaviska kolonisatörerna inordnade sig under de nya anglosaxiska härskarna, men bara några år efter att Ethelred blivit kung började främst danska vikingaflottor under Sven Tveskägg åter härja längs Englands kuster.

Ethelreds trupper var för svaga för att försvara städerna i landet, och kungen tvingades flera gånger betala enorma penningsummor till danerna för att få vara i fred.

År 1002 lyckades emellertid Ethelred bilda en allians med Normandie på andra sidan Engelska kanalen, och nu kände sig kungen tillräckligt stark för att göra upp räkningen med vikingarna en gång för alla.

”En order utfärdad av mig enligt råd från mina främsta män kungjorde att alla daner, som vuxit fram på denna ö som ogräs bland vetet, skulle krossas i en högst rättfärdig utrotning”, var Ethelreds egna ord enligt den anglosaxiska krönikan.

De döda kördes ut ur staden

Enligt arkeologen Sean Wallis, som har lett utgrävningarna i Oxford, tyder allt på att de döda vikingarna stammar från Sankt Briccius-massakern.

Han tror att det var stadens egen milis som på kungens order gick till angrepp mot de kvarter där vikingarna bodde.

Kanske skedde det på natten – något som i så fall förklarar varför vikingarna hade så lite kläder på sig. ”Hur dödar du en 180 centi­meter lång viking som påstås vara en väl­tränad krigare? Ett sätt är att överrumpla honom när han sover”, säger Sean Wallis.

Mitt i tumultet lyckades tydligen en grupp vikingar ta sin tillflykt till kyrkan. När de rasande invånarna stack kyrkan i brand blev vikingarna till sist tvungna att öppna dörrarna och göra ett sista försök att fly. Men de kom inte långt – utan­för väntade ursinniga Oxfordbor och stadens milis.

Sean Wallis är dock ganska säker på att bara ett fåtal, eller kanske inte ens någon, av vikingarna var krigare.

De var snarare vikingar som bosatt sig i området, eller möjligen köpmän på genom­resa från Skandinavien. Efter massakern kördes liken iväg på skottkärror och kastades i det gamla hengemonumentet som ligger en kilometer från kyrkan.

En landsomfattande massaker?

Enligt Sean Wallis är det tänkbart att det från början legat ännu fler offer i massgraven. Delar av området har nämligen blivit bebyggt under modern tid, och därför kan 20–25 skelett ha schaktats bort i samband med byggarbetet.

Några av de anglosaxiska krönikeskrivarna berättar också att även barn och kvinnor bland Oxfordvikingarna mördades. Källorna är inte samstämmiga på den punkten, men om det är sant så finns det fler massgravar i Oxford.

Året efter att arkeologerna upptäckt massgraven i Oxford hittades en annan massgrav med 54 unga, halshuggna vikingar utanför Weymouth 15 mil sydväst om Oxford. Flera forskare antog att även massgraven i Weymouth kunde härledas till massakern år 1002.

Enligt Sean Wallis kan de 54 unga männen också ha varit en grupp vikingar på plundringståg, som tillfångatagits och därefter halshuggits.

Men arkeologen påpekar samtidigt att kung Ethelreds order om massmord på de danska vikingarna sägs ha gällt hela landet – inte bara i Oxford. Alltså är det tänkbart att det finns ännu fler vikinga-massgravar som väntar på att bli upptäckta, på andra platser i England.

Danerna utkrävde hämnd

År 1002 fördes nyheten om massakern snabbt till Danmark, och vikingakungen Sven Tveskägg svor att hämnas.

Enligt den anglosaxiske historikern Henry av Huntingdon blossade danernas raseri över blodbadet upp på samma sätt ”som ett bål som någon försökt släcka med fett”.

Under åren som följde angrep Sven Tveskäggs vikingar England gång på gång: ”De gjorde som de brukade, och plundrade, brände och mördade allt och alla i sin väg”, står det i den anglosaxiska krönikan.

Staden Oxford sägs ha bränts ned till grunden. Och år 1013 landsatte vikingakungen en stor armé som tvingade kung Ethelred II att fly över Engelska kanalen. Sven Tveskägg hann dock aldrig riktigt njuta av segern – han avled år 1014. I stället tog hans son Knut den store över som ledare för fälttåget.

Blodbadet slutade två år senare när Knut utropades till kung över hela England. Vikingarna hade fått sin hämnd.