Karl den store

Vikingar mot franker: Ont blod satte Europa i brand

Med svärd i hand drömde frankerna om att upprätta ett nytt romarrike i Europa. Nordens fria folk vägrade emellertid låta sig kuvas – och vikingarna hade ett nytt vapen i kampen mot övermakten.

Med svärd i hand drömde frankerna om att upprätta ett nytt romarrike i Europa. Nordens fria folk vägrade emellertid låta sig kuvas – och vikingarna hade ett nytt vapen i kampen mot övermakten.

Imageselect Heritage

År 814 efter Kristus får frankernas härskare, kejsar Ludvig den fromme, en oväntad gäst vid sitt hov i Aachen: vikingen Harald Klak.

Det anmärkningsvärda är inte att Ludvig tar emot en viking, frankernas fiende sedan en mansålder tillbaka, utan det faktum att Klak tills nyligen varit kung i Danmark, en titel han nu förlorat till sin rival Hårik.

Klak ber om hjälp med att återta sitt rike och Ludvig lovar honom en armé. Den avsatte kungen behöver bara vara tålmodig och invänta att en armé samlas.

Kejsaren hjälper inte Klak av sitt hjärtas godhet. När armén har segrat vill Ludvig ha en dansk marionett som kan sätta stopp för vikingarnas oupphörliga plundringståg mot frankerriket.

”Upp till 4 000 överlämnades och alla blev på en och samma dag halshuggna på kungens befallning.” Historieskrivaren Einhard, om Karl den stores massaker på 4 000 saxare

Året därpå är det dags, och Klak får ansvaret att leda Ludvigs armé. Allt ser mycket lovande ut när Klak lyckas förmå sina gamla landsmän på Danevirke, ett komplex av försvarsvallar som går tvärs igenom Jylland, att släppa in honom och den främmande armén genom försvarskomplexets enda port, kanske efter att ha låtit sig mutas.

Enligt frankiska annaler når Klaks armé sju dagsmarscher upp i Jylland medan Hårik drar sig tillbaka, troligen till ön Fyn, och låter 200 vikingaskepp bevaka kusterna.

När det inte finns någon fiende att strida mot plundrar soldaterna i stället lokalbefolkningen och återvänder efter en tid till frankerriket. Klaks angrepp har misslyckats och hans anspråk på tronen får vänta. Den bittra striden mellan vikingar och franker kan fortsätta – och vikingarna har ännu sin största seger till godo.

Karl vill återskapa romerska riket

Striden kom inte som en blixt från klar himmel. Redan när Ludvigs far Karl kröntes till kung år 768 hade frankerna lagt stora delar av Västeuropa under sig. Vår tids Nederländerna, Frankrike, södra Tyskland och norra Italien utgjorde då en del av frankerriket.

I norr mötte emellertid Karl hårt motstånd från flera krigiska hedningar: saxare, friser och daner. Saxarna var bosatta i det som i dag är norra Tyskland, söder om Danevirke, medan friserna höll till vid Nordsjökusten, mellan vår tids Nederländerna och Danmark.

Karls förfäder merovingerna tvingades maktlösa se på medan saxarna genomförde plundringståg över den frankiska nordgränsen. Något sådant tänkte Karl inte acceptera. Efter ett par framgångsrika erövringståg i Lombardiet och Östeuropa riktade Karl år 777 sin uppmärksamhet norrut. Den frankiska armén såg så överlägsen ut att saxarnas ledare, hertig Widukind, flydde till Danmark.

Där kunde han känna sig säker på att få husrum, för enligt de frankiska annalerna var Widukind gift med en syster till danernas kung Sigfrid, och hans svåger Sigfrid var bekymrad.

Karl den store

Frankerna hade svårt att få bukt med vikingarna, men deras saxiska grannar led ett grymt öde.

© Imageselect Heritage

För danerna fungerade saxarnas land som en buffert till frankerriket. Sigfrid ville inte ha Karl som sin närmaste granne.

Till en början gav saxarna efter för frankernas krav. De lovade Karl trohet, varefter han drog tillbaka sin armé. En kort tid senare började emellertid saxarna återigen plundra i frankernas rike.

För att statuera exempel återvände Karl år 782 med en ännu större armé. I oktober samma år lät han enligt den frankiske historieskrivaren Einhard avrätta ett stort antal saxiska män och pojkar: ”Upp till 4 000 överlämnades och alla blev på en och samma dag halshuggna på kungens befallning, vid floden Aller, på en plats vid namn Verden.”

Därefter återvände Karl till Aachen, som han kallade Nova Roma, ”Nya Rom” på latin. Karl drömde om att göra sitt imperium till något som påminde om romerska riket, vilket krävde en storslagen huvudstad. Den frankiske kungen lät uppföra praktfulla byggnadsverk i Aachen och omgav sig med lärde, som skulle sprida kristendomens budskap.

Karls aggressiva framfart mot saxarna skulle dock medföra en motreaktion som inte ens Europas visaste boklärde hade förutsett.

Karl den stores kröning

Karls kröning till romersk kejsare föll inte i god jord i Konstantinopel, där kejsarinnan Irene ansåg sig vara romerska rikets sanna arvtagare.

© Landtagsprojekt Bayern

Karl den store såg sig själv som Roms arvtagare

Segrarna på slagfältet gav Karl tillnamnet ”den store”. Under sina 46 år vid makten gjorde han bara ett års uppehåll i det krig han förde i syfte att göra frankerna till romerska rikets arvtagare.

År 476 efter Kristus – kejsaren förlorar tronen

Efter årtionden präglade av germanska invasioner avsätter officeren Odovakar den romerske kejsaren Romulus Augustulus. Västromerska riket upphör att existera, och därmed saknar Europa en styrande makt.

År 486 – romare besegras

Den frankiske kungen Klodvig I, från det som i dag är Belgien, besegrar de återstående romarna i Gallien och grundar frankerriket. Klodvig konverterar senare till kristendomen.

År 534 – riket växer

Frankerna erövrar burgundernas rike i det som i dag är södra Frankrike. Burgunderna, med rötterna på Bornholm (fornnordiska Burgundaholmr), assimileras i frankerriket.

År 732 – islam stoppas

I staden Poitiers i nuvarande Frankrike besegrar den frankiske kungen Karl Martell en muslimsk armé från Pyreneiska halvön och stoppar islams framfart i Europa.

År 800 – ny kejsare kröns

Påve Leo III kröner frankernas kung Karl den store till kejsare av Rom. Karl ser sitt stora rike i Västeuropa som en naturlig arvtagare till västromerska riket.

Vikingar går till motanfall

Efter massakern vid Verden räknade Karl med att han sett det sista av hedningarna i norr. Nu hade han visat vad som hände om någon vågade motsätta sig hans vilja.

Trots att saxarna hade satts ur spel tänkte vikingarna inte acceptera Karls europeiska vision. När de plundrade klostret på den nordengelska ön Lindisfarne år 793 gav den engelskfödde munken Alkuin, som ingick i Karls hov i Aachen, uttryck för sin bestörtning i ett brev till den engelske kungen Æthelred: ”Besinna att vi och våra förfäder i nästan 350 år har bott i detta vackra land (Brittiska öarna, red.). Aldrig tidigare har en så vederstygglig gärning förekommit i Britannien som den vi nu utsatts för av ett hedniskt folk.”

”Aldrig tidigare har en så vederstygglig gärning förekommit i Britannien som den vi nu utsatts för av ett hedniskt folk.” Alkuin, munk i Karl den stores tjänst

Det våldsamma angreppet överraskade av allt att döma även Karl. Den frankiske kungens militära överlägsenhet på land hjälpte dock föga mot skandinavernas nya supervapen, vikingaskeppet.

Under de följande åren attackerade vikingarna flera platser utanför Karls räckvidd i England, Skottland och Irland. Och när en grupp vikingar år 799 angrep klostret Saint Philibert på ön Noirmoutier i floden Loires mynning hade plågan även nått frankerriket, vars kuster och floder framstod som frestande buffébord för vikingarna.

Kejsaren testar ny strategi

Flera historiker tror i dag att vikingarnas plundringståg var en direkt konsekvens av det växande frankerrikets makt på land. Vikingarnas flatbottnade långskepp, som både seglades och roddes fram, var perfekt anpassade för överraskande nålsticksanfall mot en i övrigt överlägsen fiende.

Karl lät sig emellertid inte nedslås. När han år 800 kröntes till kejsare av påven i Rom kom hans dröm om att leda ett nytt romerskt rike ett steg närmare. Nu sträckte sig Karls rike från Nordsjön till Medelhavet. Han hade rentav diplomatiska förbindelser med den mäktige kalifen i Bagdad, som skickade en levande elefant till Aachen som gåva.

Karl, som var full av självförtroende, bestämde sig för att en gång för alla inlemma saxarna i frankerriket. Under tiden hade Widukind återvänt från sin danska exil, och Karl pressade den saxiske hertigen till att byta sida.

Byst av Karl den store

I katedralen i Aachen finns en byst av Karl den store som sägs innehålla hans kranium.

© Beckstet

För att slippa drabbas av den frankiske kungens vrede lät Widikund döpa sig, och med Karls hjälp drog han motvilligt i krig mot sina landsmän.

Kombinationen av Karls soldater och Widikunds goda kännedom om Sachsen visade sig vara effektiv. År 804 hade allt motstånd slagits ner och Karl kunde korsa Elbe med en armé som enligt krönikorna tvingade alla saxare norr om floden att flytta söderut och bosätta sig i frankerriket.

Därefter lät han den slaviska stammen obotriterna bosätta sig i området norr om Elbe mot att de förvaltade gränsregionen åt honom.

Kung för bort köpmän

Segern över saxarna var en stor triumf för Karl, men vikingarnas ambitioner hade inte minskat. Danernas kung Godfred försökte övertala den frankiske kejsaren att ge honom området norr om Elbe som ett län, en kompensation åt vikingarna mot att de avstod från ytterligare plundringståg. Karl lät sig dock inte utsättas för påtryckningar; obotriterna fick stanna.

Beslutet gjorde Godfred rasande och år 808 tog danernas kung saken i egna händer. Han anföll obotriternas land och tvångsförflyttade köpmän från hamnstaden Reric till vikingarnas handelscentrum Hedeby, vid mynningen av fjorden Slien.

Karl krävde att Godfred skulle släppa köpmännen. När vikingakungen vägrade anlade Karl fästningen Esesfeld norr om Elbe. Godfred svarade med att förstärka Danevirke.

Kriget var nu ett faktum. År 810 sände Godfred män till Reric, där de mördade den obotritiske kungen Thrasko. Därefter seglade danernas kung enligt historieskrivaren Einhard söderut med 200 vikingaskepp.

Historikerna känner inte till alla detaljer, men Godfreds plan gick troligen ut på att angripa Aachen. När kejsar Karl fick nys om planen tvångsutskrev han en stor bondearmé och rustade sig för strid.

Gravplats, vikingen Rollo

Efter sin död begravdes Rollo i katedralen i Rouen, varefter hans son Vilhelm Långsvärd tog över makten i Normandie.

© Raimond Spekking

Vikingarna slog sig ner i frankernas rike

När vikingar på 900-talet angrep västfrankiska riket hände något otroligt: Fienden gav dem land. Det gjorde de dock inte av givmildhet. Det rörde sig om säkerhetspolitik.

Efter en tronföljdsstrid delades frankernas rike år 843 mellan tre kungar. I väster låg Karl II:s rike, som med tiden blev Frankrike. Under hans barnbarn Karl III härjades riket år 911 av vikingen Rollo.

För att få stopp på förödelsen erbjöd kungen Rollo området mellan staden Rouen och Engelska kanalen. I utbyte skulle Rollo skydda frankerna mot andra vikingar. Rollo gick med på att bli greve över området, som han snart utvidgade. Fler vikingar slog sig ner i kolonin, som fick namnet Normandie, nordmännens land.

Rollos identitet är emellertid omstridd. Medan historikern Dudo av Saint-Quentin år 1015 omnämner honom som dansk, identifierar bland annat sagorna honom som norrmannen Gånge-Rolf. Norrmannen fick sitt tillnamn för att han var för stor för att rida och därmed var dömd att alltid gå.

Hur som helst behöll Rollos ättlingar makten över Normandie, och år 1066 erövrade hans barnbarnsbarns barnbarn Vilhelm, senare känd som ”Erövraren”, England.

Mord avslutar kriget

Det blev dock aldrig någon slutgiltig kraftmätning mellan Karl och Godfred. På väg till Aachen blev Godfred mördad, troligen av sina egna män, som ville se ett mindre riskabelt förhållningssätt till den mäktiga grannen. Den stora flottan vände om och återvände till Danmark. Där utropade stormännen Hemming, en av Godfreds brorsöner, till kung.

Hemming var vänligare stämd mot frankerna. År 811 ingick han ett fredsavtal med Karl där det slogs fast att gränsen mellan danerna och frankerna skulle gå vid floden Eider. Året efter dog Hemming, varefter Danmark gick in i en orolig period under vilken Godfreds söner, bland andra Hårik, kämpade mot Harald Klak om kungamakten.

Maktkampen mellan danerna gjorde det möjligt för Karl att avsluta konflikten, men så långt hann han inte.

Paris intas av vikingar

Efter Karl den stores död intog vikingar Paris år 845, men de lämnade staden igen mot en betalning av 2 500 kilo guld och silver.

© Photo Josse/Bridgeman Images

Kejsaren dog år 814, varefter hans son Ludvig den fromme tog över makten. Inte heller han fick emellertid bukt med vikingarna. År 843 delades frankerriket i tre delar, vilket försvagade riket markant.

Plundringarna fortsatte till år 911, då det västfranska rikets härskare bestämde sig för att ge Normandie till vikingahövdingen Rollo som ett län. I gengäld lovade Rollo att skydda området mot sina landsmän.

På så vis slutade de två gamla fienderna som allierade. Ironiskt nog var det en av Rollos normandiska ättlingar, Vilhelm Erövraren, som år 1066 invaderade England och satte punkt för vikingatiden.

LÄS MER OM FRANKERNAS OCH VIKINGARNAS KAMP

  • Jeanette Varberg, Viking, Gyldendal, 2019
  • Janet L. Nelson, King and emperor: A new life of Charlemagne, University of California Press, 2019