Vikingar dog för Polens kung

Silvertrådens lindning är så välbevarad att dekorationen kunde ha gjorts i går. Det är endast den rostiga klingan som avslöjar att svärdet härrör från en sedan länge svunnen tid.

Det överdådiga vapnet är cirka tusen år gammalt och låg ursprungligen i en av tre gåtfulla gravar som har hittats i ett samhälle drygt fyra mil söder om Gdansk.

I gravarna, som hör till de rikaste som hittats i Polen, upptäckte arkeologerna skeletten av tre vuxna män.

Svärdet som Sławomir Wadyl håller i låg vid sidan av en man, som var cirka tjugo år när han dog.

Männen i de andra gravarna var omkring femtio år, när de jordfästes. Även de hade fått vackert dekorerade­ svärd med sig i döden.

Enligt Wadyl är alla tre gravarna från början av 1000-talet, när adelssläkten Piast grundade Polens första kungadöme.

När experter nyligen undersökte de tre männens så kallade strontiumsignatur, som kan berätta bland annat var en person fötts och vuxit upp, stod det emellertid klart att de inte var polacker.

”Det är uppenbart att dessa män sannolikt är från Danmark eller västra Norge”, berättar Sławomir Wadyl.

Männen i de imponerande gravarna var med andra ord vikingar. De påkostade grav­gåvorna tyder på att de hade oerhört hög status i det unga kunga­dömet.

Frågan är vad vikingarna gjorde i Polen, och som gjorde att de fick en så storslagen begravning?

Första fyndet för 120 år sedan

Den gravplats där de tre vikingarna låg begravda upptäcktes ursprungligen år 1900 i utkanten av byn Ciepłe. En järnväg skulle anläggas, och under arbetet dök sex gravar upp.

En av dem väckte stor uppmärksamhet, när en tillkallad arkeolog fann ett rikt dekorerat svärd, spjut, ridutrustning samt en balansvåg.

Gravgåvornas karaktär fick redan då flera forskare att föreslå att den döde kunde ha varit en viking från Skandina­vien.

Andra ansåg att det måste röra sig om en lokal adelsman med nära förbindelser till Piastsläkten – Polens­ första kungadynasti.

Trots det ovanliga fyndet undersöktes området med gravarna inte ytterligare, och under andra världskriget försvann de utgrävda föremålen.

År 2005 återupptäckte emellertid polska arkeologer gravplatsen, och 2009 hittade man tre stora gravar några meter från den rikligt utrustade grav som hittades över hundra år tidigare.

I gravarna låg skeletten av tre män – även de med påkostade gravgåvor i form av bland annat svärd, spjut och ridutrustning. I en av dem låg dessutom – precis som i graven från år 1900 – en våg.

”Fyra gravar, som alla innehåller sam­ma saker – det tyder ju på att de hörde ihop på ett eller annat sätt”, förklarar Sławomir Wadyl, som tog över projektet 2018, när den ursprungliga utgrävningsledaren plötsligt avled.

De fyra gravarna har även något annat gemensamt. De är alla så kallade kammargravar konstruerade av ek. Den största är 3,6 meter lång och drygt två meter bred.

Den typen av grav är inte vanlig i Polen, men är känd från Skandinavien. Enbart i Danmark och tidigare danska områden i Tyskland känner forskarna till cirka sextio kammargravar, som var förbehållna vikingatidens mest förmögna.

I Sverige har man hittat över hundra kammargravar, och de är kända även från Ryssland, där det i regel var svenska vikingar som uppförde dem.

Trots att gravtypen är skandinavisk ansåg en del forskare att gravarna i Ciepłe tillhört polska adelsmän – tills strontiumanalyserna konstaterade att de begravda var skandinaver.

”I Ciepłe har vi för första gången pa­leo­biologiska bevis i form av strontium- och dna-analyser”, säger Wadyl.

Han påpekar att det dessutom har varit möjligt att slå fast när männen dog. I två av gravarna låg flera oanvända mynt, som måste ha lagts i gravarna kort tid efter att de präglats: ”Det betyder att dessa båda gravar härrör från mellan år 1005 och 1010.”

Dateringen bekräftas av kol 14-dateringar och betyder att vikingarna jordfästes vid en tidpunkt, då en av den polska historiens viktigaste härskare, Boleslav I, även kallad ”den dristige”, var i full färd med att göra Polen till en stormakt i Europa.

Just detta faktum kan möjligen förklara vad vikingarna gjorde i området.

Polsk hertig skapade storrike

Boleslav tillhörde den polska adelssläkten Piast, som på 800-talet hade tagit kontroll över västra delen av centrala Polen med huvudsäte i staden Gniezno cirka tjugotre mil väster om Warszawa.

Boleslavs far var den kände Mieszko I, som år 963 utropats till hertig och inlett en agg­ressiv expansionspolitik.

”Så snart Mieszko blev hertig, visade han sin mentala och fysiska styrka och inledde gång på gång krig mot folkslagen omkring honom”, står det i krönikan De polska furstarnas bedrifter, som skrevs på 1100-tallet av den franske munken Gallus Anonymus.

Mieszko utvidgade sitt rike i alla riktningar och byggde ett stort nätverk av befästa städer och byar.

Viktigast var dock att han lät kristna sig och polackerna, vilket innebar att Polen slapp införlivas i den tysk-romerske kejsarens rike.

”Tack vare honom besökte det himmelska ljuset Polen”, skriver Anonymus om Mieszko, som samtidigt var tvungen att skilja sig från sina sju fruar och gifta sig med en enda, kristen kvinna.

När Mieszko dog 992 tog sonen Boleslav över hertigtiteln – samt sin fars expansionspolitik.

Under de första åren stred han mot slaviska hedningar längs Elbe och i Baltikum och 996 intog han Pommern ända upp till Östersjön – området som Ciepłe och gravplatsen ligger i.

Det var vid ungefär samma tid som Boleslav etablerade kontakter med Östersjöns skickligaste krigare – vikingarna.

I norr härskade då en av vikingatidens mest kända kungar, Sven Tveskägg, som under 990-talet tillsammans med bland andra den norske kungen ledde ett antal våldsamma angrepp på England.

De nordiska vikingar­na var vana vid att slåss och Boleslav var säkerligen angelägen om att ha en god relation till dem.

Ett avtal ingicks, och Sven Tveskägg gifte sig med Boleslavs syster Swie­toslawa – i Norden mer känd under namnet Gunhild.

Precis när och under vilka omständigheter giftermålet ägde rum är okänt, men paret fick inom kort sonen Knut, som i vuxen ålder blev Nordens mäktigaste vikingakung.

Vikingar i polsk tjänst

Enligt Sławomir Wadyl hänger gåtan med vikingarna i Ciepłe sannolikt ihop med Gunhilds giftermål.

”Det är intressant, för vi vet att under 900-talets sista årtionde flyr Boleslavs syster (Gunhild, red.) från Skandinavien och reser till Polen, eftersom Tveskägg hittat en ny hustru. Kanske reste hon med beväpnade män som dessa. Det är en hypotes, men vi vet i alla fall att hon inte reste ensam”, förklarar han.

De medföljande vikingarna kan sedan – med Sven Tveskäggs välsignelse – ha tjänstgjort i Boleslavs armé. En annan möjlighet är att de begravda vikingarna kom till Polen tidigare och stred för Boleslavs far Mieszko.

”Jag tror att de var här under en lång period, och att de möjligen utmärkte sig i militärtjänst, för om vi tittar på de dyra föremål som de fick med sig i graven, och som kanske utgör endast en liten del av deras tillhörigheter, står det klart att de var mycket högt uppsatta”, påpekar Sławomir Wadyl: ”Man får inte sådana gravgåvor om man inte har kungens stöd.”

Enligt arkeologen visar skador på de begravda vikingarnas ben dessutom att de sannolikt deltagit i strid, och att de har tillbringat många år till häst.

Vad de dog av går inte att se, men Sławomir Wadyls teori är att de stred tillsammans med Piastättens styrkor.

”Och de måste ha varit framgångs­rika. Min teori är att de var i Mieszkos eller Boleslavs tjänst. Som tack fick vikingarna en plats att härska över. Kom ihåg att de flesta av dem var äldre, endast en var ung. Så kanske var det en plats där de kunde tillbringa sin pension vid havet”, säger Sławomir Wadyl med ett skratt.

Vikingarnas slutstation var Ciepłe, som på den tiden var av stor strategisk betydelse. Den som hade makten i Ciepłe­ kontrollerade nämligen Nordeuropas kanske viktigaste handelsrutt.

Fort kontrollerade fartygstrafiken

Ciepłe ligger nära den stora floden Wisła. Floden mynnar ut i Östersjön och har sin källa i södra Polen – ett avstånd av mer än hundra mil.

På den tiden var Wisła och dess bifloder några av de största transportlederna för varor som fraktades mellan stora delar av Östeuropa och Öster­sjöområdet, och därför stod området högt på Piastdynastins lista över platser som skulle erövras.

”Ur ett ekonomiskt perspektiv var Wisła nyckeln, så Mieszko och Boleslav visste att de var tvungna att kontrollera området”, säger Wadyl.

Etableringen av den nya staten krävde nämligen pengar. Innan ätten Piast inledde sin expansion styrdes den delen av Pommern av stammar utan någon centralmakt.

Efter Mieszkos död fullföljde Boleslav erövringen av området, och striderna var hårda. Mindre utgräv­ningar under 1970-talet avslöjade flera förstörda fästningar omkring två–tre kilometer söder om Ciepłe.

Enligt Sławomir Wadyl dröjde det emellertid inte länge, förrän tre nya fästningar byggdes några hundra meter från den plats där vikingarnas gravplats ligger.

Fästningarna, som ligger med omkring femhundra meters avstånd från varand­ra, har utsikt över floden och byggdes under samma period som gravplatsen med vikingarna anlades.

”Vi får anta att styrkor kom hit från de centrala delarna av Polen och förstörde de befintliga forten, varpå de byggde nya”, förklarar Sławomir Wadyl.

Under tidigare provutgrävningar kring den centrala fästningen fann arkeo­loger skeletten av en man och ett barn under en av murarna.

”Det tyder ju på att de dödades i samband med ett slag eller kanske en invasion”, konstaterar han.

Om vikingarna var med och erövrade området och byggde de tre fästningarna är ovisst. De kan också ha skickats till Ciepłe senare. Enligt Sławomir Wadyl tyder mycket på att vikingarna hade en specifik uppgift i området.

I flera av gravarna, bland annat den unge vikingens, fann arkeologerna balansvågar, tyngder samt två så kallade proberstenar gjorda av slipad svart kiselskiffer.

”Om man vill undersöka renheten i till exempel silvermynt eller guldbitar, så kan man stryka med myntet över stenen och utifrån streckets utseende bedöma renheten”, förklarar arkeologen, som påpekar att den typen av sten inte finns i Polen, utan sannolikt kommer från västra Norge.

Vågar och proberstenar användes under vikingatiden av handelsmän, men de var även viktiga verktyg för dåtidens skatteindrivare. Sławomir Wadyl tror att det var just det som var vikingarnas viktigaste uppgift.

”Kanske styrde de i hertigens namn och drev in skatter å hans vägnar”, säger han och påpekar att det på den tiden var tradition att placera utlänningar i utsatta gränsområden.

Få passade bättre för den farliga uppgiften att driva in skatter i rikets avlägsnaste trakter än en grupp stridshärdade vikingar från norr.

Utgrävningarna vi­sar även att de fyra vikingarna sannolikt fick hjälp av en grupp landsmän från Skandinavien.

Många fler begravda

De fyra vikingarna i kammargravarna var de första som begravdes i Ciepłe – men långtifrån de enda.

På gravplatsen har arkeologerna hittills avtäckt mer än sextio gravar, som härrör från ungefär samma period som de fyra vikingarna, men mycket tyder på att grav­platsen är nästan dub­belt så stor, så det kan ligga många fler begravda.

Två av de gravar som avtäckts är kammargravar av samma slag som de fyra vikingarnas, medan resten är enklare med få eller inga gravgåvor.

I fyrtionio av gravarna fanns det nog med ben för att könsbestämma de döda, som visade sig vara huvudsakligen män – tjugoåtta stycken totalt. De resterande var kvinnor och några få barn.

Det kan betyda att de flesta var soldater, som assisterade vikingarna. Enligt Sła­wo­mir Wadyl har halten av strontium hos tjugosex av de döda analyserats.

De visar att ungefär varannan var från trakten, medan resten inte kom från varken Pommern eller centrala Polen.

”Så det verkar som om hälften av dem kom utifrån – sannolikt från Skandinavien”, förklarar arkeologen, som tror att det kan vara personer som reste till Polen tillsammans med de fyra högt uppsatta vikingarna och var i deras sold.

Undersökningar av området kring gravplatsen visar att det i närheten av den och de tre fästningarna har legat minst tre mindre bosättningar samt ännu en gravplats av mindre storlek.

Om det kan ha rört sig om en vikingakoloni i Ciepłe går dock inte att säga än.

Enligt Sławomir Wadyl kastar upptäckterna i Ciepłe även ljus över ett antal tidigare gravfynd i Polen. Ciepłe är nämligen inte den enda plats där arkeologerna har funnit kammargravar.

Även tidigare har den typen av främmande gravar hittats på andra platser längs Wisła samt i centrala Polen. De flesta av skeletten i dessa har aldrig analyserats.

”Men jag tror att om vi strontiumtestade­ de gravarna skulle vi få samma resultat som i Ciepłe”, säger Wadyl.

Han anser att upptäckterna i Ciepłe tydligt visar att Boleslav I utnyttjade sina kontakter med Skandinaviens vikinga­kungar för att skaffa duktiga krigare till sin armé.

Att döma av de andra kammargravarna runt om i Polen var Ciepłe inte den enda platsen i landet, där vikingar på ett eller annat sätt bidrog till hertigens statsbildningsprojekt – och enligt de medeltida källorna lyckades Boleslav över all förväntan.

Kröntes som Polens förste kung

Efter att ha införlivat östra delen av Pommern i sitt rike vände hertig Boleslav sig omkring år 999 söderut och annekterade dagens Slovakien samt östra Tjeckien.

I sin krönika lovordade munken Gallus Anonymus hertigen: ”Är det nödvändigt att räkna upp hans segrar och triumfer över de hedniska folken, om det är känt att han trampade dem alla under sin fot?”

Året därpå besökte den tysk-romerske kejsaren Otto III hertig Boleslav, som hade smyckat sin huvudstad och sitt följe så överdådigt med guld, silver och praktfulla kläder att tysk-romerske kejsaren knappt kunde tro sina ögon.

”Det är inte passande att kalla en så stor man för hertig eller greve. Det är där­emot passade att upphöja honom med heder till den kungliga tronen och pryda honom med en krona”, utbrast kejsaren enligt Anonymus och tog det kejserliga diademet från sitt huvud och satte det på Boleslavs som ett tecken på vänskap.

Boleslav å sin sida skänkte kejsaren en arm – en relik från den nyligen helgonförklarade Adalbert av Prag.

Otto blev oerhört glad för gåvan, och Boleslav såg fram emot att kejsaren skulle stötta honom i hans försök att utropas till kung.

Till hans stora förtret avled emellertid Otto år 1002, och efterträdaren, Henrik II, vägrade att hjälpa Boleslav.

Hertigen hämnades genom att invadera Böhmen, som lydde under kejsaren, vilket ledde till ett långvarigt krig mellan hertigen och kejsardömet.

I mer än tjugo år böljade striderna fram och tillbaka, tills Henrik avled år 1024. Den 18 april året därpå kröntes Boleslav som Polens förste kung.

Två månader senare avled den nykrönte kungen vid femtionio års ålder – nöjd och mätt på livet. Han hade siktat mot stjärnorna och mot alla odds lyckats förverkliga sin dröm.

Ciepłe försvann i glömskan

När Boleslav år 1025 kröntes till kung hade de fyra vikingarna i Ciepłe vilat i sina gravar i minst femton år. Det innebar emellertid inte att de var bortglömda – tvärtemot.

Under utgrävningen av deras gravar fann arkeologerna rester av en palissad, som måste ha avgränsat de fyra gravarna från resten av området.

”Hundra år efter att vikingarna begravts var det fortfarande ingen som dristade sig att anlägga några nya gravar innanför inhägnaden, trots att gravplatsen fortfarande var i bruk”, förklarar Sławomir Wadyl.

Minnet av männen tycks ha levt kvar så många år efter deras död. ”Folk måste ha vetat att det var där gravplatsens grundare låg, så därför ville de inte störa”, säger Sławomir Wadyl.

Han säger att platsen fortfarande användes omkring år 1150, varpå både bosättningar och fästningar övergavs och glömdes bort, medan staden troligen flyttade till den plats där Ciepłe nu står.

”Ciepłe är i dag en väldigt liten by med högst femton hus, så platsen blev verkligen bortglömd”, skrattar Wadyl.

Han försöker nu få ihop tillräckligt med pengar för att kunna gräva vidare och lösa gåtan med Ciepłes vikingar.

”Vi inledde en liten utgrävning förra året, men vi har ont om resurser, så det har inte varit lätt”, förklarar han.

Tanken var att de skulle ha fortsatt med utgrävningarna i år, men corona­viruset satte stopp för det. ”Men nästa år sätter vi igång med den nya gravplatsen och det centrala fortet.”

Ciepłe må ha varit bortglömd av världen i nästan tusen år, men bjuder de nya utgrävningarna på fler fynd i samma klass som de tidigare, så kommer namnet snart att bli berömt igen.