Vikingar dödade för släktens heder

Öga för öga, tand för tand

De isländska sagorna ger en unik inblick i vikingarnas uppfattningar om heder under den så kallade sagatiden, som varade från cirka 930 till 1030 efter Kristus.

Förlorad heder var det värsta en viking kunde föreställa sig. Jakten på ära och berömmelse var det som drev ut skandinaverna på farofyllda resor och blodiga plundringsexpeditioner.

Vikingarnas särpräglade kultur var resultatet av att dåtidens kungar omöjligt kunde upprätthålla ordningen i sina vidsträckta områden.

Skandinaverna levde glest och isolerat och var därför fullständigt beroende av att alla – från handels­partner till krigsallierade – höll sina avtal.

Att upprätthålla sin heder blev därmed avgörande för varje viking.

Om en person kränkte någon annans namn eller egendom, fick han vara beredd på enorma konsekvenser. Det får den isländske bonden Skäring uppleva i en av sagorna i Sturlunga saga.

När norska köpmän misstänkte honom för stöld, högg de som straff av hans ena hand. ­

Efteråt visade det sig att Skäring var oskyldig – varpå hans släkting Gudmund krävde kompensation.

Norrmännen vägrade emellertid att betala. Enligt sagan gav Gudmund dem då följande erbjudande:

”Jag betalar Skäring det belopp ni dömdes att böta, men då får ni välja ut en av era män som jag anser har samma status som Skäring, och hugga av hans hand”.

Kort tid senare betalade köpmännen bötesbeloppet.

Holmgång avgjorde krigarnas gräl. Vikingarna var ett krigarfolk, som ofta lät vapnen tala, när de skulle avgöra konflikter. Dessa uppgörelser följde tydliga regler. Klicka på teckningen och läs hur kampen gick till.

Hedern omfattade hela släkten

I ett samhälle utan sociala skyddsnät var även den mest hårdföre vikingakrigare beroende av sin ätt.

Oavsett om han vann ära eller skam i livet, smittade det av sig på hela släkten. Oavsett om han tyckte om det eller ej var han därför tvungen att underkasta sig familjens krav och förväntningar.

Individualism som vi känner den i dag fanns det inte plats för.

Ett nyfött barn övertog sin fars namn – såsom Grimsson eller Grimsdotter – och hans status i släkten och samhället.

Även om vikingakvinnorna i europeisk jämförelse var ovanligt självständiga fick även de status, och därmed anseende och heder, genom den man de gifte sig med.

Hedern kan sägas ha ingått i ett slags social räkenskap, som skulle vara i balans.

Därför var det enligt sagans Gudmund endast rimligt att hugga handen av en man med samma sociala status som den lemlästade Skäring. Vedergällningen vore ofullständig om den straffade hade lägre status.

Stod han däremot högre i hierarkin skulle köpmännen ha det största hedersmässiga underskottet och kunna ställa nya krav på Gudmund.

Eftersom en hövding hade betydligt högre status än en träl är sagorna fulla av exempel på mäktiga män som i vredesmod dödar trälar för att få utlopp för sina aggressioner.

Om trälarnas familjer skulle försöka utkräva hämnd, skulle vedergäll­ningen från hövdingens familj ha blivit betydligt våldsammare.

Hans släktingar hade då blivit tvungna att försöka återta all den heder som de hade gått miste om – och för det skulle det krävas många döda trälar.

I regel var det därför alltid den dödade trälens ägare som krävde ersättning, på samma sätt som han skulle gjort om någon dödat hans häst eller får.

I vissa fejder blev även fria fattiga människor mål för vedergällning. Oftast vågade ingen utkräva hämnd för dem.

Männen förnedrade varandra

En mans ära var det enda som överlevde honom efter döden. Att tala illa om honom kunde följaktligen vara lika illa som våld och stöld.

Enligt den isländska lagsamlingen Grågåsen, som ska ha fått sitt namn för att den skrevs med en fjäder från en ”grå gås”, kunde den som hånade andra med nidverser göras fredlös.

Det vill säga att vem som helst hade rätt att döda honom, ­eftersom han var en man utan heder.

Enligt sagorna drog nordborna sig emellertid inte för att tala illa om varand­ra. I Sagan om Björn Hitardalskämpen förnärmade de båda fienderna Tord och Björn varandra med en rad nidvisor.

Efter att konflikten mellan dem lett till ett dödsfall höll Tord och Björn ett möte, då de nästan lyckades sluta fred.

Under mötet insåg Tord emellertid att Björn var skyldig till en nidvers mer än han själv hade åstadkommit.

För att rädda sin heder improviserade han genast ett nytt kväde för att håna Björn. Fredsförhandlingarna bröt omedelbart samman.

Ville en viking verkligen kränka en annan man skulle han emellertid ifrågasätta hans manlighet.

Enligt Grågåsen hade den förolämpade rätt att döda vem som helst som beskyllde honom för kvinnlighet eller homosexualitet.

Detta förekommer i bland annat Njals saga. Efter en lång konflikt om blodshämnd ingick Njal och Flose en förlikning, då Njal gick med på att betala Flose en hög med silver.

På toppen av högen lade han dessutom en mantel av siden. Flose uppfattade detta ”kvinnoplagg” som ett angrepp på sin manlighet och utbrast rasande:

”Det är många som inte genom att se på honom (Njal, red.) kan säga om han är man eller kvinna”.

En av Njals söner gav igen med samma mynt:

”Du är ihop med trollet i Svin­e­fjeld, sägs det. Han utnyttjar dig som en kvinna var nionde natt!”

Konflikten slutade med att Flose satte eld på Njals hus, så att han och hela hans familj omkom i lågorna.

Vikingarna slog sig lösa utomlands

När det handlade om att vinna heder och ära var det klart en fördel att tillhöra en familj av hövdingar och stormän.

Förmögna islänningar reste till exempel ofta till Trondheim, där de ingick i den norske kungens hird – bland annat som skalder, som skrev dikter som hyllade kungen.

Denne belönade deras hyllningar med fina gåvor och beröm. Även i en glest befolkad värld, när nästan all kommunikation var muntlig, spreds ryktet snabbt, när en ung man hade hyllats av kungen, och han steg i aktning.

En sådan möjlighet hade inte fattiga bönder och trälar, vilket innebar att de i högre grad fick acceptera sin underdåniga ställning i de nordiska samhällena.

För de allra flesta var plundringsresor därför det bästa sättet att förbättra sitt anseende hemma.

Genom att resa iväg och plundra främmande folkslag på guld och trälar kunde de nämligen ge prov på mod och styrka – två kvaliteter som värderades högt hos vikingarna.

I de främmande miljöerna behövde vikingarna inte heller ta hänsyn till hedersbalansen, så männen kunde obekymrat stjäla, mörda och våldta.

Lika givande som detta beteende var utomlands, lika förbjudet och skamligt var det hemma. Våldtäkt betraktades till exempel som ett extra skändligt angrepp på hedern.

Inte enbart för den kränkta kvinnan utan för hela hennes släkt, som var i sin fulla rätt att döda förövaren.

Att döda en man med söner var inte heller någon bra idé, eftersom det då var deras plikt att hämnas hans död.

Döden var förutbestämd

Vikingarna trodde att nornorna – de tre ödesgudinnorna – på förhand hade avgjort när det var dags för en människa att dö.

Det gjorde att många män fick en obekymrad attityd till tillvaron. Om livslängden ändå var utmätt i förväg kunde de lika gärna ge sig ut och strida som att sitta fridfullt med händerna i knäet hemma på familjens gård.

I Kjalnäsingasagan förekommer exempel på denna mentalitet. När människor försökte avråda Kolfinn från att duellera mot sin fiende Bue, svarade han:

”Varje fara kan sluta på två sätt. Antingen lever jag, eller så dör jag”.

De som var alltför angelägna om att höja sin status riskerade dock att gå miste om all sin heder.

I Gunnlaug Ormstungas saga reste skalden Gunnlaug iväg från sin trolovade Helga på Island för att vinna heder och ära utomlands.

Vid avfärden svor han att han inte skulle komma tillbaka förrän han hade besökt tre kungar och tre jarler. När han väl uppnått sitt mål hade det gått för lång tid, och Helga hade gift sig med hans rival Ravn.

Den brutna trolovningen var en sådan förolämpning för Gunnlaug att han utmanade Ravn på holmgång. Duellen kostade båda livet.

Lättja orsakade skilsmässa

Kvinnor hade sällan själva möjlighet att vinna ära under vikingatiden. Det bästa de kunde göra var ofta att mana lata män i familjen till handling.

En effektiv metod var att kalla dem ”kolbitare” – lata oduglingar – som inte gjorde annat än att sitta och värma sig vid eldstaden.

Om en man väl fått ett sådant rykte brukade han i regel ta sig i kragen och ge sig ut på plundrarstråt.

Var en man emellertid så lat och oduglig att han inte bara satt hemma utan att vinna heder åt släkten, utan inte heller försvarade sin familj mot kränkningar, var det ett skäl till skilsmässa.

Enstaka gånger fick kvinnorna själva ta tag i saker och ting. När stormannen Eyjolf i Gisle Surssons saga ville betala Gisles hustru Aud för att förråda sin make, kastade hon tillbaka börsen med silvermynt i hans ansikte med orden:

”Ta nu detta och därtill både skam och vanära. Det ska du minnas, så länge du lever, du ynklige man, att en kvinna har slagit dig”.

Blodshämnd var en ond cirkel

Syftet med de fejder som sagorna skildrar var att återfå förlorad heder. Hur männen i en familj reagerade på en kränkning berodde emellertid på hur allvarlig kränkningen var.

Vid en fårstöld kunde den bestulna ­familjen till exempel ställa de utpekade tjuvarna inför tinget och kräva en ekonomisk ersättning.

Allvarligare kränkningar kunde lösas med holmgång, då en man från vardera av de stridande parterna ­duellerade på en liten ö. Andra gånger var kränkningen så grov att blodshämnd var den enda lösningen.

Om en man hade dödat en annan man, var det emellertid inte nödvändigtvis mördaren som den dödades ­familj hämnades på. Det betraktades som likvärdigt att ta livet av mördarens bror eller kusin.

Blodshämnd kunde bölja fram och tillbaka i åratal och fortgå tills släkterna ingick en förlikning eller tröttnade på striderna.

Eftersom en viking riskerade att mista livet på grund av sina familjemedlemmars handlingar, höll släktingar alltid ett vakande öga på varandra.

Oskyldig släkting fick dö

Konsekvenserna av en blodshämnd drabbade även Hravnkel Frösgode efter att han dödat gårdskarlen Einar.

Kort där­efter angreps han och fördrevs av en grupp av Einars fränder ledda av släk­tingen Sam.

De övertog Hravnkels gård Adelbol och hans hövdingamakt och tog livet av hingsten Frejfakse genom att jaga ut den över ett stup.

Hravnkel investerade då sina allra sista pengar i mark längre österut på Island, där han tillbringade sex år med att bygga upp sin rikedom igen och vänta på rätt tidpunkt att ta revansch.

Då återvände Sams bror Ejvind till ön efter en resa. När Ejvind red förbi Hravnkels nya gård, iakttogs han av en tjänsteflicka, som tvättade kläder i ån. Hon rusade in och varskodde sin husbonde.

Hravnkel beslutade att tiden för hämnd var inne, så han gav sig genast ut och dödade Ejvind med sin yxa.

Efter det vilade Hravnkel inte, förrän Sam hade fördrivits, och han hade återfått sin gård, sin ställning och sin heder.