Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Gudrid, Snorre, viking, vinland

Vikingakvinna reste jorden runt

Hon koloniserade Grönland, födde den förste europén på amerikansk mark och drog på pilgrimsfärd till Rom. Historiens mest beresta viking, Gudrid Thorbjörnsdotter, bröt mot alla normer i jakten på äventyr och upplevelser.

Echo Images/Imageselect & Shutterstock

Det är en vårdag strax efter år 1000. Skakande av hunger och köld sitter 15-åriga Gudrid Thorbjörnsdotter på en klippa i havet söder om Grönland och spejar efter fartyg. Gudrid var på väg över norra Atlanten med ett stort fartyg lastat med norskt virke till de grönländska vikingarna. Men farvattnen så här långt norrut är nyckfulla, och under ett kraftigt oväder för ett par dagar sedan kom skeppet ur kurs och gick på ett rev.

Tillsammans med fjorton andra skeppsbrutna försöker Gudrid hålla modet uppe, trots att flera av deras reskamrater följde med skeppet ner i djupet och aldrig kommer att komma fram till vikingakolonin i södra Grönland.

Plötsligt får Gudrid syn på ett långskepp, som mot alla odds glider fram ur dimman. Hoppet om räddning väcks hos den medtagna unga kvinnan, och hon börjar ropa och vinka för att fånga besättningens uppmärksamhet.

Leif Eriksson, vinland

Omkring år 1000 blev Leif Eriksson den förste europén som klev i land i Amerika.

© National Gallery of Norway

Enligt ”Grönlänningasagan” upptäcktes de skeppsbrutna av självaste Leif Eriksson, som var på väg hem från Vinland – det nya land som han upptäckt i det vi i dag kallar Nordamerika. Gudrid och de andra överlevande plockas upp med en jolle, så att Leif kan ta med dem till Grönland. De femton överlevande når fram till vikingakolonin, men de var oerhört medtagna, och under vintern dör de flesta av dem av sjukdomar.

Gudrid låter sig emellertid inte knäckas. Hon är fylld av äventyrslust och resfeber, för hon kan inte sluta tänka på Leifs spännande berättelser om den okända, nya världen.

Viking, kyrka, Grönland

Vikingarna och deras ättlingar byggde bland annat kyrkor, vars ruiner står kvar i det grönländska landskapet.

© Number 57

Völva förutspådde Gudrids öde

År 925 inledde vikingarna en ny era i erövringen av Nordatlanten, då 25 fartyg med kolonisatörer seglade med Erik Röde västerut från Island mot det nyligen upptäckta Grönland. Den stora ön ska ha fått sitt namn av Erik Röde – han ville locka isländska vikingar, som saknade betesmarker åt sina får.

Vid denna tid kom Gudrid Thorbjörnsdotter till världen på gården Arnarstapi på västra änden av den isländska halvön Snæfellsnes. Fadern, Thorbjörn, valde till en början att inte ansluta sig till sin vän Erik Rödes expedition – enligt en teori för att han inte ville lämna sin lilla dotter.

Gudrid Thorbjörnsdotter är känd från både Grönlänningasagan och Erik Rödes saga. Även om de båda medeltida sagorna är oense om vissa detaljer, berättar de i grova drag samma historia om den äventyrslystna Gudrid.

Grönland, vikingar

Vikingarna bosatte sig på Grönland omkring år 985 och lämnade ön först i början av 1400-talet.

© Bruun Rasmussen/Arcadja

Redan tidigt stod det klart att den unga vikingaflickan längtade efter en mer spännande tillvaro än ett liv som bondfru på Island. I Erik Rödes saga beskrivs Gudrid som: ”...en vacker kvinna och ypperlig i hela sitt beteende”.

Vid omkring femton års ålder lämnade hon de trygga ramarna på Island och reste till vikingakolonin på Grönland, där hon fick höra fantastiska historier om Vinland.

Omkring år 1000 levde 400–500 personer i Erik Rödes största koloni vid Grönlands sydspets.

Ambitiösa nyanlända gjorde klokt i att stå på god fot med kolonins grundare och hans familj, bland dem sonen Leif Eriksson, som fungerade som kolonins ledare efter Erik Rödes död.

”... för dina vägar leder mot Island, och en både stor och god släkt ska komma från dig.”
Völvans spådom för Gudrid Thorbjörnsdotter.

Den första vintern bodde Gudrid hos Eriks kusin. Det rådde hungersnöd, och Gudrid gav prov på sina ledaregenskaper. När en kringresande völva – spåkvinna – besökte gården tvekade den kristna Gudrid inte att sjunga en gammal hednisk trollvisa för att hjälpa völvan att spå om nästa års skörd.

Som tack för skönsången spådde völvan även Gudrid:

”Du ska här i Grönland ingå det bästa äktenskapet, även om det inte blir långvarigt, för dina vägar leder mot Island, och en både stor och god släkt ska komma från dig.”

Völva, vikingar

Völvan var en stor auktoritet i vikingasamhället och hade ofta ett följe av unga kvinnor med sig.

© The Poetic Edda; Edda Sämund den vises

Efter ett år på Grönland ingick Gudrid – precis som völvan förutspått – äktenskap med Leif Erikssons yngre bror Thorstein – enligt uppgift för att hon hoppades att han skulle ta med henne till Vinland. Inom kort seglade de västerut i ett långskepp, men Thorstein hade inte sin brors erfarenhet av att segla till Vinland – skeppet kom ur kurs, och besättningen blev tvungen att tillbringa en hel sommar i vågornas våld i närheten av dagens Nuuk.

När de till slut kom hem blev Thorstein sjuk och dog. Modstulen slog den 17-åriga änkan Gudrid sig ner på Erik Rödes gård Brattalid, men aptiten på äventyr hade hon kvar.

Solsten, Islandsspat, kristall

Solstenarna var troligen bearbetade kristaller av till exempel islandsspat (kalkspat) – ett genomskinligt mineral, som kan polarisera ljus.

© Shutterstock

Solsten kan ha visat vägen till Amerika

Vikingarna hade inte tillgång till någon kompass och var beroende av solens position för att ta ut rätt kurs över öppet hav. När det var molnigt kan långskeppens besättningar ha använt en så kallad solsten för att lokalisera solen.

Vikingarnas solstenar omgärdas av en hel del mystisk, men de nämns i sagatexter såsom Flatöboken, i vilken den norske kungen Olav II Haraldsson använder en solsten för att lokalisera solen på en molntäckt himmel. Solstenar tros ha bestått av mineralet islandsspat, som forskare år 2011 bevisade kan användas för att hitta solen, när himlen är mulen.

Solstenen kan därmed vara förklaringen till att vikingarna kunde navigera över Atlanten. År 2018 utförde två ungerska forskare 36 000 datorsimuleringar av vikingarnas långa resor i olika väderförhållanden för att ta reda på hur effektiv solstenen var. De kom fram till att vikingarna med hjälp av solstenen kunde navigera med minst 92 procents precision.

Så fungerar vikingarnas solsten

Solsten, viking

Ute till havs i mulet eller molnigt väder, då varken solen eller landmärken gick att få syn på, var det nästan omöjligt för besättningen att ta ut en kurs.

Shutterstock/VÄRLDENS HISTORIA
Solsten, viking

Skeppets styrman tog då fram sin solsten och höll upp den mot himlen. Enligt en hypotes var solstenen en bit islandsspat, på vilken en svart prick av till exempel tjära påförts i ena änden.

Shutterstock/VÄRLDENS HISTORIA
Solsten, viking

När solljuset träffar en kristall av islandsspat polariseras ljuset och delas upp i två strålar, så kallad dubbelbrytning. Vikingen såg då två grå prickar genom solstenen.

Shutterstock/VÄRLDENS HISTORIA
Solsten, viking

Styrmannen tittade genom solstenen, medan han vred den längs horisonten. Han höll noga koll på färgstyrkan på de båda prickarna, som blev starkare eller svagare, beroende på hur han höll stenen.

Shutterstock/VÄRLDENS HISTORIA
Solsten, viking

När vikingen hade lokaliserat den plats på himlen där färgstyrkan på de båda prickarna var exakt likadan var det ett tecken på att kristallen pekade i riktning mot solen, som det då var möjligt att navigera efter.

Shutterstock/VÄRLDENS HISTORIA

Barm drev urbefolkningen på flykten

I den isländske handelsmannen Thorfinn Karlsefni fann Gudrid till slut en man som delade hennes längtan efter att se andra platser. Thorfinn Karlsefni hade kommit till Grönland på jakt efter varor – sannolikt valrossbetar – men föll pladask för Gudrid och gifte sig med henne. Nygift och höggravid förberedde 19-åriga Gudrid sig på ett liv i Vinland.

Med Thorfinn organiserade hon tre fartyg med besättningar och förnödenheter och stävade åt sydväst, så snart havet var isfritt i juni.

Historikerna vet inte vilken rutt Gudrid och Thorfinn tog, men antar att de stannade till vid den bas som Leif Eriksson några år tidigare hade etablerat i L’Anse aux Meadows på Newfoundland, där arkeologer sedan 1960-talet har grävt ut ett vikingaläger. Fynd av redskap för att spinna tråd visar med stor sannolikhet att en kvinna, möjligen Gudrid, har vistats på platsen.

Under alla omständigheter byggde paret under sensommaren ett torvhus någonstans på kusten, där Gudrid födde sonen Snorre – den första europén som föddes i Amerika.

Gudrid, Thorfinn, Vinland

Omkring år 1004 kom Gudrid till slut till Amerika med sin make Thorfinn och ett följe av sextio män och fem kvinnor.

© North Wind Picture Archives/Imageselect

Historiker diskuterar fortfarande hur långt söderut vikingarna nådde i Vinland, men skal från valnötter hämtade längre söderut har hittats i L’Anse aux Meadows och naturbeskrivningar i sagorna tyder på att Gudrid såg den laxrika floden Miramichi i det som i dag är New Brunswick i Kanada. Där stötte vikingarna på så kallade skrälingar, sannolikt förfäder till det som i dag är mikmaqfolket.

De oxar som vikingarna hade med sig skrämde urbefolkningen, men trots det lyckades handelsmannen Thorfinn byta till sig ett försvarligt antal pälsar från skrälingarna mot lite rött tyg. När de infödda tre veckor senare kom tillbaka var de emellertid på krigsstigen, och vikingarna fick fly in i de kanadensiska skogarna.

”Hon blottade då sina bröst, och slog på dem med svärdet.”
Erik Rödes saga.

Enligt Erik Rödes saga var det en kvinna som lyckades driva de lokala krigarna på flykten efter att ha plockat upp ett svärd från en dödad manlig viking:

”Hon blottade då sina bröst, och slog på dem med svärdet. Detta skrämde skrälingarna, och de flydde ner till båtarna och rodde iväg.”

Troligtvis var det snarare kvinnans raseri och glödande kampvilja än de blottade brösten som överrumplade lokalbefolkningen. Även om kvinnan i sagan kallas Frejdis, påpekar forskarna att de historiska personerna Frejdis och Gudrid i vissa fall har förväxlats. Den handlingskraftiga kvinnan med svärdet kan alltså ha varit Gudrid.

Frejdis, Vinland

Enligt Erik Rödes saga var urbefolkningen chockad av att se en kvinna bete sig så vansinnigt som Frejdis.

© North Wind Picture Archives/Imageselect

Förhållandet mellan Amerikas urinvånare och vikingarna förblev ansträngt, och sammandrabbningar inträffade ofta. I Grönlänningasagan berättas det hur Gudrid söktes upp av en infödd kvinna, när hon satt vid Snorres vagga.

”Gudrid bad henne sätta sig. ’Jag heter Gudrid’, sa hon. Den andra kvinnan upprepade hennes ord: ’Jag heter Gudrid’.”

De försökte förstå varandra, men samtalet avbröts av tumult utanför vikingarnas läger, när en skräling som hade försökt stjäla vapen från vikingarna höggs ner av Thorfinns män. Den infödda kvinnan flydde, och Gudrid började tröttna alltmer på livet i den nya världen, där nerverna alltid var på helspänn.

Efter tre år av strider och skärmytslingar i Amerika hade Gudrid, Thorfinn och Snorre fått nog. De satte kurs mot Grönland med skeppet fullt av päls och exotiskt virke.

Färden var långtifrån ofarlig, och expeditionens båda andra skepp slukades av havet. Det var en svår förlust för den glesbefolkade kolonin på Grönland, och nordborna gav upp alla vidare försök att kolonisera Amerika.

Vikingatidens kvinnor lät sig inte kuvas

I förhållande till sina medsystrar i resten av Europa åtnjöt vikingakvinnorna en hög grad av frihet. De kunde begära skilsmässa, och när mannen var ute till havs bestämde de på gården. En del kvinnor gav sig själva ut i världen.

Gudrid blev nunna

Gudrid och hennes make var inte färdiga med resandet. Efter ett kort uppehåll på Grönland seglade de vidare över Atlanten till Norge, där de sålde varorna från Vinland. Affärerna var synnerligen inbringande, och de kunde återvända till Island som ett förmöget par.

Omkring år 1010 slog de sig ner i Thorfinns gamla hemtrakter i Skagafjorddalen i norra Island, där Gudrid födde deras andre son. Några år senare dog Thorfinn av okänd orsak, och den unga modern stod plötsligt ensam med ansvar för fåruppfödning och barnuppfostran. Det stod emellertid inte i vägen för Gudrids reslust.

Så snart hon sett till att Snorre skaffat en hustru som kunde sköta gården, gav hon sig ut på en pilgrimsresa till Rom – kristendomen hade blivit allt viktigare i hennes liv. Gudrid seglade först till Norge och vandrade därefter via Roskilde i Danmark ner genom Europa, och bland annat passerade hon Alperna.

Efter sin vistelse i Rom reste Gudrid hela vägen tillbaka till Island som en synnerligen from katolik. Hennes son Snorre hade byggt en kyrka i närheten av gården, och fram till sin död omkring år 1050 var Gudrid knuten till den som nunna – men hon berättade gärna historier från hela världen för alla sina barnbarn.

I dag framstår Gudrid som vikingatidens kanske mest beresta person, som hade modet att bryta mot samhällets normer och visade att även en vikingakvinna kunde förverkliga sina drömmar.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj