Den siste vikingakungen
När Harald Hårdråde föll vid Stamford Bridge 1066 sattes punkt för vikingatiden. Han var den siste vikingakungen och hans liv bestod av strid – i England, i Norden, i Bysans och i öst.
Harald fick öknamnet Hårdråde eftersom han mötte sina motståndare med våld och eld.
Slaget vid Stiklestad var över. Slagfältet var täckt av döda bönder och stormän, såväl kristna som hedningar. Bland dem fanns också den tidigare norske kungen Olav Haraldsson, som senare skulle bli känd som Olof den helige. Vid hans sida låg hans unge halvbror Harald blodig och livlös.
När stormannen Ragnvald Bruason upptäckte att Harald ännu var i livet bar han den förre kungens bror i säkerhet. Men Harald kunde inte stanna i Norge eftersom broderns fiender önskade honom död. Tillsammans med Ragnvald flydde Harald mot Sverige.
Fortsatte österut
Sensommaren år 1030 leddes de över gränsen av en bondpojke som enligt kungasagorna senare beskrev Harald som ”en stridbar man med blek hud, mörka ögonbryn och ett lite barskt uttryck”. Pojken berättade vidare att Harald gett honom en kniv och ett bälte då de skildes åt.
Medan pojken återvände hem fortsatte Harald österut. Enligt sagorna lämnade han landet med följande ord: ”Från skog till skog jag släpar mig fram med ringa heder, vem vet ej till sist dock, mitt namn blir vida frejdat.”
Slaget vid Stiklestad den 29 juli 1030 är ett av de mest berömda slagen i Norges historia.
Reste söderut
Harald satte kurs mot Gårdarike, ett rike i dagens Ryssland och Ukraina som hade grundlagts av svenska vikingar. Dess furste, Jaroslav av Kiev, var gift med den svenska prinsessan Ingegerd som en gång hade varit förlovad med Haralds bror Olav.
Under de följande åren tjänstgjorde Harald som soldat i Jaroslavs här. Han ingick i en elitstyrka av skandinaviska krigare som deltog i det brutala fälttåget mot venderna som bodde i dagens Polen.
Under sin tid i Gårdarike mötte han också furstens dotter Jelisaveta. När Harald bad Jaroslav om hans dotters hand svarade fursten: ”Som det är nu är du inte rik nog och dessutom en man utan land. Men om din framgång blir lika stor som jag väntar, ska jag inte avvisa dig när du kommer tillbaka.”
År 1034 lämnade Harald Gårdarike för att söka lyckan i kristenhetens
rikaste och mäktigaste stad, det mytomspunna Miklagård (Konstantinopel).
I kejsarens tjänst
Harald anlände till den bysantinska huvudstaden tillsammans med 500 krigare från Gårdarike. Det kristna imperiet var hotat från flera håll. I norr av bulgarerna, i öster av turkar och i söder av araber.
Kejsaren Mikael IV förde en aggressiv politik för att försvara riket och återerövra förlorade områden. För honom var Harald och hans krigsvana nordbor en välkommen förstärkning.
För den bysantinske kejsaren Mikael IV var Harald och hans krigsvana nordbor en välkommen förstärkning.
Den samtida grekiska källan Kekaumenos Strategikon (Råd till kejsaren) beskriver Haralds äventyr: ”Han förde med sig 500 modiga män och gick
i tjänst hos kejsaren som tog emot honom på ett värdigt sätt och sände honom till Sicilien eftersom imperiets armé var där för att föra krig. Araltes (den bysantinska formen av Harald) reste dit och utförde märkvärdiga ting".
När kriget var slut återvände han till kejsaren som gav honom titeln manglabites. Den titeln innebar att Harald hade blivit medlem av kejsarens livgarde. Den unge norrmannen hade redan satt sig i respekt.
Krigade på många fronter
Snart skickades Harald till rikets nordgräns där bulgarerna gjort uppror. De bysantinska källorna berättar att Harald var med i ”kejsarens fälttåg och utförde stora bragder mot fienden, som man förväntar sig av en man av hans ätt och stora förmåga”.
Det tog över ett år av blodiga strider att krossa upproret. Efter kriget kallades Harald ”bulgarbrännaren” och kejsarens sekreterare skrev att den bulgariske upprorsledaren fördes i kedjor genom Konstantinopel med näsan avhuggen och ögonen utstuckna.
Det hörde till tidens sed att besegrade fiender lemlästades innan de avrättades. Ofta fick väringarna, de nordiska legosoldaterna, utföra sådana uppdrag.
Mikael V tog makten
Kort efter kriget mot bulgarerna avled kejsar Mikael IV. Hans adoptivson Mikael V erövrade tronen från den rättmätige tronföljaren och satte kejsarens änka Zoe i ett kloster. Tronrövaren fick dock snart ett folkligt uppror på halsen. Bland upprorsmännen fanns Harald och de andra väringarna.
Nu försökte Mikael V gömma sig i ett kloster men när han hittades drogs han genom Konstantinopels gator innan han kastrerades och bländades. Enligt skalden Snorre Sturlasson var det Harald själv som straffade tronrövaren: ”Ut lät krigarhövdingen bägge ögonen sticka på Greklands kung.”
Den bysantinska kejsarinnan Zoe ville inte låta Harald lämna Konstantinopel.
Ökänd som Hårdråde
När Harald nåddes av nyheten om att förhållandena hemma i Norge hade förändrats ville han lämna Bysans och resa hem. Olof den heliges son och Haralds brorson Magnus satt numera på den norska tronen. Dessutom hade han inte glömt Jelisaveta som han hade lämnat i Gårdarike.
Bysantinska källor berättar att Harald inte fick den nye kejsarens tillstånd att lämna riket utan flydde i hemlighet. Han återvände till Gårdarike, där Jaroslav inte längre ville neka honom dotterns hand, och tillsammans med Jelisaveta som hustru fortsatte han sin resa till Norge.
Harald kom hem till ett land präglat av maktkamp och oro. Magnus den gode gjorde som Norges kung även anspråk på den danska tronen, men utmanades ständigt av Sven Estridsen och hans män. Harald kastade sig in i striden på sin brorsons sida i utbyte mot ett avtal om att få dela makten med Magnus.
I kriget om herradömet över Norden använde Harald många av de brutala metoder han lärt sig under åren som kejsarens legosoldat.
Brände danska städer
Han ledde flera fälttåg mot Danmark där städer plundrades och brändes och otaliga danska kvinnor fördes som slavar till Norge. Valgard skald skrev ”men kvinnorna togs fångna, de smärta lemmarna slogs i fjättrar ... grymt skar länken sår i det fagra hullet, när ned till skeppen de fördes”.
Harald var lika brutal mot sina egna landsmän. När bönderna norr om Oslo gjorde uppror mot Haralds hårda beskattning, sände han soldater emot dem.
Snorre skriver: ”Kungen lät gripa bönderna. Några lät han lemlästa, andra lät han döda. De som kunde flydde. Vitt och brett lät kungen bygderna brinna och lade dem öde.”
Det var under denna tid som Harald fick öknamnet Hårdråde. År 1047 avled Magnus den gode och nu var Harald Hårdråde Norges enväldige härskare.
Vid Stamford Bridge stupade Harald under sitt försök att erövra England.
Invaderade England
Fälttågen mot Danmark hade inte gett den framgång Harald önskade. Istället vände han blicken mot England. Där pågick en maktkamp om tronen mellan Harold Godwinson och hans bror Tostig.
Tostig hade bett Harald Hårdråde om hjälp och i gengäld lovat honom makt. Tiden före fälttåget var dock fylld av onda varsel. Den döde Olof den helige ska ha visat sig för Harald i en dröm och sagt honom att han skulle sluta som ulvars föda.
Harald trotsade dock alla varsel och sensommaren 1066 satte han segel mot England med den största krigsflotta som någonsin lämnat Norge.
Först verkade det som om varslen varit falska. I slaget vid Fulford led engelsmännen ett förkrossande nederlag. Några dagar senare var vikingahären på marsch mot York. De hade lämnat brynjorna
i skeppen eftersom de inte väntade sig något motstånd från stadens till stor del norskättade befolkning.
När de närmade sig York såg de morgonsolen blänka i spjutspetsar och hjälmar. Det var Harold Godwinsons här som hade intagit staden. Harald Hårdrådes män rådde honom att återvända till skeppen, men han var inte van vid att slå till reträtt.
Vikingatidens slut
De två härarna drabbade samman vid Stamford Bridge den 25 september år 1066. Även om vikingarna var färre och sämre rustade blev striden jämn och hård. Sent på dagen träffades dock Harald av en pil i halsen. När deras ledare stupat skingrades snart vikingahären.
Haralds nederlag brukar betraktas som vikingatidens slut. Han blev ihågkommen som en skoningslös härskare men efterlämnade ett starkt och enat Norge.
Haralds son Olav blev landets nye kung och fick efter en tid tillnamnet Kyrre som betyder ”den fredlige”. Under sina 27 år som kung utkämpade han inte ett enda krig. Istället förvaltade han den skörd som hans far erövrat under ett liv fyllt av strid.