Historierna om vikingarnas universum – om den faderslike guden Oden, åskguden Tor och de stolta krigarna som kommer till Valhall – har berättats i många generationer.
Egentligen är det dock ingen som vet om berättelserna har varit en del av vikingarnas tro.
Alla historier om asatron är nämligen skrivna 200–300 år efter vikingatidens slut av kristna författare som grundade sina berättelser på muntliga traditioner.
Med utgångspunkt från arkeologiska fynd och krönikeskrivarnas texter uppskattar historikerna att den tidigaste asatron, som uppstod omkring år 100 e Kr, var ett sammelsurium av myter och religioner, som hämtats från angränsande stammar, från romarriket och rentav så långt bort som i Indien.
Från de germanska stammarna importerade nordborna t ex historier om sköldmör – beväpnade kvinnor som strider sida vid sida med manliga krigare.
Historikerna tror att sägnerna om sköldmörna med tiden utvecklades till vikingatrons valkyrior, alltså de beridna, kvinnliga krigare som hämtar stupade krigare och flyger med dem till Valhall, där de får festa med Oden.
Just Oden betraktades som dödens gud.
På sin åttabenta häst Sleipner förde han de döda fram och tillbaka mellan vikingatrons nio världar – från de förtappades Hel till de utvaldas Valhall.
Oden är troligen en vidareutveckling av en tidig germansk gudom – Wodan – som förekommer i flera nordeuropeiska religioner, men föreställningen om det ljusa, paradislika Valhall har förmodligen tillkommit betydligt senare.
Vissa historiker tror att vikingarna kopierade urgamla indoeuropeiska föreställningar om ett himmelskt dödsrike, och de flesta forskare antar att Valhall inte kom in i nordisk mytologi förrän omkring 500-talet och då som en influens från kristendomen.
Vikingarnas föreställningar om Hel – dödsriket för alla som inte stupar i strid – är betydligt äldre.
I denna mörka, kalla värld väntar Garm – varghunden, som ylar varje gång en ny själ närmar sig dödsrikets port.
Hunden har tydliga paralleller till bland andra Cerberus, den grekisk-romerska dödshunden, som hindrar de fördömda från att fly från Helvetet.
Från mitten av 500-talet blir de kristna föreställningarna kring döden den klart viktigaste inspirationskällan för vikingarnas tro.
Tydligast syns detta i historierna om domedagen – Ragnarök – som enligt både Bibeln och vikingaskrifterna förebådas av naturkatastrofer och slutar med att världen skapas på nytt.