Rista blodörn var en blodig och brutal avrättningsmetod, som vikingarna påstås ha tillämpat för att straffa fiender som togs till fånga under en strid.
Historikerna känner till åtta fornnordiska och en latinsk medeltida källa som nämner blodörn som en avrättningsmetod. En del källor nämner metoden kortfattat och berättar endast att vikingarna ristade ett slags örn på ryggen på sina offer.
Andra källor är mer detaljerade och uppger att vikingarna bakifrån skar loss den dödsdömdes revben från ryggraden. Därefter fläktes fångens revben ut åt sidorna, innan lungorna drogs ut genom öppningarna i ryggen och breddes ut som ett par vingar.
En av berättelserna om att rista blodörn finns i ett verk av skalden Sighvatr Thórðarson (ca 995–1045), som skriver: ”Och Ivar, som vistades i York, skar en örn på Ellas rygg.”
En av de avbildningar som möjligen visar en blodörn finns på en bildsten på Gotland.
Metoden var möjlig
Om denna våldsamma metod tillämpades i verkligheten är oklart, för arkeologer har aldrig hittat kvarlevor av någon person som utsatts för rista blodörn. Om vikingarna velat tillämpa metoden var den emellertid fysiskt möjlig.
I december 2021 publicerade ett forskarlag bestående av läkare, experter på anatomi och en historiker en studie, i vilken de utredde om det hade varit möjligt för vikingarna att rista blodörn.
Forskarna använde bland annat datorsimuleringar av de omfattande skadorna och kunde konstatera att vikingarna mycket väl kunde ha ristat blodörn med dåtidens vapen. Offret skulle emellertid med stor sannolikhet ha dött av kvävning eller blodförlust, innan ritualen kunde fullbordas.