Det finns många hypoteser om varifrån ordet viking kommer.
En del forskare tror att det ursprungligen användes om sjöfarare från landskapet Vik – området kring Oslofjorden.
Andra har föreslagit att begreppet är besläktat med ordet vik och därmed beskriver folk ”som lade till med sina skepp i vikarna”.
Den äldsta kända användningen av uttrycket finns i den anglosaxiska dikten ”Widsith” från 600-talet och har alltså använts långt före det som vi i dag kallar vikingatiden, som gick från slutet av 700-talet till mitten av 1000-talet.
Många historiker betraktar plundringen av klostret Lindisfarne i England år 793 som början på vikingatiden, och efter hand som de nordiska krigarna härjade, plundrade och dödade i länderna kring Nordsjön kom ordet viking att få betydelsen sjörövare.
Men det rådde inte enighet om vad de vildsinta sjöfararna skulle kallas.
Irländarna kallade dem för ”de mörka och vackra främlingarna”, hos gallerna kallades de ”sjömänniskor”, och anglosaxarna i England drog alla över en kam och kallade dem ”daner”.
Säkert är dock att skandinaverna började använda beteckningen viking om sig själva.
I Sverige finns det till exempel en runsten tillägnad ”Tóki Viking” och en annan, som hyllar Björn, som dödades, medan han var ”i viking”.