Vikingarna var krassa realister: Livet är en kamp, som endast de starkaste kan vinna, och därför handlade även deras fritidsnöjen om krigets konst. Spelet hnefatafl var ett omtyckt tidsfördriv och konstruerat för att likna ett riktigt slag.
En liten grupp omringade krigare ska försvara sin hövding mot en stor grupp angripare. På vikingarnas tid symboliserade kungapjäsen – hnefi – en vikingahövding, och hans roll var helt annorlunda jämfört med senare europeiska kungars: De riskerade ogärna sitt liv i ett krig, medan hnefin skulle delta i striderna – annars var han inte värdig sin position.
Spelet var känt i Norden redan under järnåldern, men under vikingatiden blev det utbrett – från Irland till Ukraina. De flesta fynd av spelpjäser har dock gjorts på vikingaboplatser i Östersjöområdet. Pjäserna är ofta konstfärdigt snidade i trä, ben, bärnsten eller täljsten.
Arkeologer har funnit hnefataflpjäser i gravar för pojkar ända ned till 8– 10-årsåldern. Det visar att spelet betraktades som en viktig del av uppfostran till krigare. Beskrivningar i de isländska sagorna tyder på att det var ett spel för de bättre ställda i samhället.
Botaniker fann hnefatafl i Lappland
Vikingaspelet hade varit bortglömt i nästan 700 år, när botanikern Carl von Linné såg några samer i ödemarken ta fram ett brädspel.
Efter vikingatiden glömdes hnefatafl bort – tills en ung Linné 1732 gjorde en oväntad upptäckt. Den 25-årige botanikern Carl von Linné hade gett sig in i Lappland till häst. I detta nästan okända område hoppades den med tiden världsberömde naturforskaren hitta nya djur- och växtarter, men Linné studerade även människorna.
Bland annat såg han samerna spela ett brädspel som de kallade tablut, men som motsvarade det som i sagorna kallades för hnefatafl. Linné beskrev spelet i detalj i sin resedagbok: ”Mittersta fältet på tablutplanen kallas konakis eller tronen. Här kan endast den svenske kungen stå”.
I tablut heter de ljusa försvarspjäserna med kungen i mitten ”svenskar”, medan de mörka angriparna runt dem är ”moskoviter”, vilket troligen speglade samernas uppfattning av de ryska grannarna som angripare.
Linnés avhandling om Lappland innehöll spelreglerna för tablut – och nu kunde världen på nytt börja spela hnefatafl.
Med svenska utvandrare kom spelet till USA, där det under inbördeskriget (1861–65) såldes i en moderniserad version – ”kampen för unionen”. Kungapjäsen hade ersatts med en ”rebelledare”, som skulle försöka komma undan president Lincolns unionssoldater.
Vill du träna din krigsstrategi? Ladda ner vikingarnas spel här
Carl von Linné gav sig sommaren 1732 ut på en lång upptäcktsresa i samernas land.
Snapshot från vikingatiden
I Ockelbo 20 mil norr om Stockholm finns vikingarnas egen framställning av ett parti hnefatafl inhugget i en runsten. På stenen står att den restes av vikingen Bläsa till minne av hans son Svarthövde, och att Fridälv var sonens mor.
Runstenen användes på 1200-talet i ett kyrkbygge och upptäcktes först 1795. Sedan fungerade den som trappsten på en bondgård, innan den kom tillbaka till Ockelbo kyrka. Dessvärre brann kyrkan ned 1904, och stenen sprack. Med hjälp av skisser av den ursprungliga stenen var det möjligt att tillverka en kopia.
Ockelbostenen med hnefatafl-spelarna hittades 1795.
De kristna stal spelet!
Anhängare av den nya religionen kristendomen gjorde i 900-talets England om det hedniska vikingaspelet till alea evangelii – evangeliespelet. Två lärda män vid kung Athelstans hov uppfann spelet och beskrev reglerna i ett 117 sidor långt manuskript.
Planen hade 17 x 17 fält, och varje hörn representerade ett av de fyra evangelierna. Totalt 48 angripare skulle förbi 24 försvarare för att komma åt fyra evangeliska pjäser. Det krävdes inga latinkunskaper för att känna igen spelet som en variant av hnefatafl.
Schacktafl når Skandinavien
Vikingarna kallade sitt spel för tafl – efter det latinska ordet tabula (bord). Låneordet fogade de till det nordiska hnefi (kung) för att skilja det från andra brädspel som kvatrutafl (back-
gammon), som korstågsriddarna tog med sig tillbaka till Västeuropa.
I början av 1200-talet gjorde ett nytt spel intåg i Norden – schack, där båda spelarna hade samma villkor. Detta spel kallade skandinaverna naturligtvis för schacktafl.
Norska schackpjäser från 1100-talet. De liknar vikingar.