Till sommaren plundrar vi England!

Håkon Sigurdsson, som har förvarnats, ligger beredd med sin egen flotta. Enligt Jómsvíkinga saga, skriven av den isländske historikern Snorre Sturlasson på 1200-talet, hade Håkon samlat hela trehundra fartyg i viken.

Åsynen av de många fartygen avskräckte dock inte jomsvikingarna: ”De placerade genast sin styrka i slagordning. På motsatta sidan såg jarlarna, Håkon och hans söner, att jomsvikingarna hade anlänt. De lossade förtöjningarna och bestämde vilka var och en skulle möta i strid.”

De båda flottorna utgör exempel på vikingatidens militära organisationsform, det så kallade ledungsväsendet.

Vikingarna organiserade fälttåg

Varken jomsvikingarnas hövding Sigvald eller Håkon Sigurdsson förfogade själva över de fartyg som utgjorde deras flotta. Fartygen ingick i ett avtal som härskarna ingått med stormännen och de fria bönderna i det område de härskade över. I utbyte mot en riklig belöning skulle de bidra med fartyg och män när härskaren kallade till ledung (krig).

”I den sena vikingatidens skriftliga källor används begreppet lið om en grupp människor som deltar i militära insatser och som lyder under en persons befäl, medan begreppet leiðangr (ledung) oftast avser själva krigsflottan”, berättar Morten Ravn, museiintendent på Vikingeskibsmuseet i Roskilde i Danmark.

”Vad begreppet ledung innebar under vikingatiden är oklart. Kanske var det militärtjänstgöring eller en kombination av tjänstgöring och skatt”, tillägger han.

Morten Ravn påpekar att det even­tuellt inte bara var kungen som kunde kalla till ledung. Även stormän kunde sannolikt samla mindre krigsflottor.

Efter hand som vissa stormän lade under sig sina grannars territorier och med tiden upprättade ett kungarike fick de kontroll över betydande ledungsflottor, vilket är något som kännetecknar den sena vikingatiden. Samtida engelska och franska källor vittnar om vikingaflottor med ”hundratals fartyg”.

Sjöslaget mellan Sigvald och Håkon är relativt väl dokumenterat, inte bara av Snorre Sturlasson, utan även av den isländske skalden Tind Halkelson, som sägs ha varit med på Håkons sida. Han berättar att norrmännens flotta av sammankallade fartyg slutligen segrade:

”Ledungen utplånade danskarnas fartyg”, kvad Tind Halkelson i sin hyllning till Håkon. Orden är den äldsta kända beskrivningen av ledung i skriftliga källor.

Förutom de skriftliga källorna undersöker forskarna vrak av vikingaskepp som hittats, allt för att lära sig mer om ledungsflottorna, berättar Morten Ravn: ”Fynden visar att vikingatidens krigsflottor hade olika fartygstyper: långskepp och lastfartyg. Vissa flottor bestod av hundratals fartyg, andra av en handfull.”

Det historiska pusslet saknar många bitar, men Tind Halkelsons kväde visar att ett ledungsväsen fanns i Skandinavien på 900-talet. Det behöver dock inte ha varit särskilt utbrett.

Enligt de norska kungasagorna var det först kring år 950, under kung Håkon I Adalsteinsfostre, som en officiell ledungstjänst infördes.

Flottor på gåvojakt

En sak som forskarna säkert vet är att en ledungsflotta krävde besättningsmän. Dessa förväntade sig att kungen eller jarlen skulle ge dem guld och andra gåvor i utbyte mot att de deltog. Gjorde härskaren inte det kunde han förlora besätt­ningen till en mer generös konkurrent.

En betydande andel av skatterna, som stals från exempelvis franska kloster och engelska städer, behöll dock kungen för sig själv, för det krävdes smycken och guld när han träffade sina jarlar i hemlandet för att garantera deras lojalitet.

”Gåvorna var kittet som höll ihop den militära organisationen. Det anseende ledaren fick i kraft av sin givmildhet kan betecknas som ett symboliskt eller socialt kapital, som var viktigt för upprättandet och bevarandet av solidaritets- och trohetsband”, förklarar Morten Ravn.

Bönder tog med en åra ut i krig

Slaget vid Hjörungavåg i Norge är långt ifrån det enda exemplet på stora ledungsflottor under sen vikingatid. År 1013 samlade den danske kungen Sven Tveskägg en mäktig flotta för att inta England.

Trettio år senare beskrev en okänd munk i ett nordfranskt kloster förberedelserna inför invasionen: ”Med stöd av sitt krigsråd och full av tillit till arméns lojalitet gav kungen order om att en stor flotta skulle göras klar. Den danska milisen från varje område instruerades att inställa sig med vapen i hand på den bestämda dagen för att höra hans [Sven Tveskägg, red.] vilja.”

Den som avvisade inkallelsen fick betala ett dyrt pris, skrev munken: ”Varje vapenför man i landet hade att välja mellan att ådra sig kungens vrede eller skynda iväg i hans tjänst.”

Munkens beskrivning stämmer väl överens med senare beskrivningar av ledungssystemet i skandinaviska lagtexter. Av tradition var danska, norska och svens­ka bönder förpliktade att utrusta och bemanna ledungsfartyg.

De tre skandinaviska kungadömena tycks ha varit indelade i olika distrikt, som vart och ett skulle förse kungens ledung med ett långskepp.

Distrikten var i sin tur indelade i olika områden, som vart och ett skulle förse flottan med en man och en åra.

”På så vis kom en fartygsbesättning att bestå av ett brett urval av befolkningen. Man kan föreställa sig att samvaron på fartygen skapade starka band mellan männen som bestod långt efter en expedition och som skapade sammanhållning i samhällena”, säger Morten Ravn.

Han tror också att det på vissa expeditioner fanns kvinnor med på fartygen, i synnerhet på en expedition som Sven Tveskäggs, där målet var att kolonisera det erövrade landet.

Om kvinnorna också stred är tveksamt, men alla män ombord förväntades kunna ro och strida med vapen som de själva ansvarade för att införskaffa. Enligt en norsk lag från 1200-talet skulle varje man i ledungen även ta med sig ”mat till två månader”.

Signalbål sammankallade flottan

Enligt de norska kungasagorna var vintern den enda tid på året då man inte kallade till ledung. Med några få undantag samlades flottan på våren och sommaren, då vädret tillät färder till havs.

Sannolikt hade man på de flesta gårdar på förhand bestämt vem som skulle ­skickas iväg, säger Morten Ravn: ”Det var väldigt problematiskt för en gård om den tömdes på unga män under odlingssäsongen. Då fanns det ju ingen som vare sig kunde utföra det hårda arbetet på åkrarna eller försvara gården mot inkräktare.”

Det var i många fall svårt för kungens sändebud att hinna runt i riket med inkallelsen till en ledungsexpedition före samlingen. En lösning på det problemet nämns i Håkon den godes saga.

I sagan beskrivs hur norrmännen omkring år 950 använde ett varningssystem med vårdkasar (signaleldar) för att sammankalla ledungsflottan: ”Det restes vårdkasar på höga fjäll som syntes från varandra. Det sägs att det tog sju dagar för varningen att nå från den sydligaste vårdkasen till den allra nord­ligaste i Helgeland.”

Avståndet mellan Sydnorge och Helgeland, som ligger vid Bodø, är över hundra mil, så kungen kunde kalla in fartyg från ett stort område.

Vikingarna kunde visserligen snabbt få sina långskepp i vattnet genom att använda rullstockar, men det tog tid innan hela flottan var samlad.

På flera håll, bland annat i Roskildefjorden, har arkeologerna hittat pålar som säkrat en vik mot angrepp, så kallade segelspärrar. Bakom dem kunde en flotta samlas inför en expedition.

Kungen hade största skeppet

Alla skriftliga källor tyder på att härskarens fartyg placerades centralt i flottan.

”Vikingarnas sjö­slag påminde om de strider som de utkämpade på land – man mot man med svärd eller yxa. Därför behövde fartygen kunna surras ihop, så att däcken blev stadiga under krigarnas fötter”, konstaterar Morten Ravn.

Arkeologiska fynd i bland annat Roskilde visar att ett medelstort långskepp hade cirka trettio man i besättningen. Dessa fartyg var troligen de vanligaste i ledungsflottorna, men det fanns även större fartyg med plats för över åttio man.

Kungens fartyg var vanligen större än de övriga. När Harald Hårdråde av Norge besegrade danske Sven Estridsson i slaget vid Nissan år 1062 lär han ha seg­lat i ett långskepp med sjuttio åror.

Ett sådant fartyg måste ha varit ungefär lika stort som det trettio meter långa vraket Skuldelev 2, som bärgades i Roskildefjorden år 1962 och därefter rekonstruerades som Havhingsten fra Glendalough.

Vikingarna levde av landet

Historikerna vet inte så mycket om hur längre expe­ditioner med en ­ledungsflotta planerades och samordnades.

På den berömda Bayeuxtapeten, som återger Vilhelm Erövrarens invasion av England år 1066, avbildas en man som släpar ner ett vildsvin till fartygen.

Illustrationen ska kanske visa att större flottor hade försörjningslinjer till fartygen vid kusten. På så vis kunde vikingarna ”leva av landet”, det vill säga plundra byar på livsmedel längs vägen.

”För att underlätta insam­lingen av både livsmedel och rikedomar på en expedition kunde stora krigsflottor dela upp sig i mindre enheter. Jag antar att stormännen i dessa fall seglade med de fartyg som var och en hade med sig”, säger Morten Ravn.

Om vikingarna valde att inte övervint­ra i exempelvis England när de var klara med sommarhalvårets expedition återvände de hem med bytet på hösten. De flesta hade familjer som väntade hemma på gårdarna och fartygen måste dras upp på land innan vinterkylan satte in och fjordarna frös till.

Under de långa vinterkvällarna runt eldstaden kunde hemvändarna berätta om sina bedrifter och visa gåvorna som kungen gett dem. Dessutom behövde vapen brynas, trasiga segel lagas och nya rep tillverkas, så att allt var klart när ­kungen och hans stormän återigen sammankallade ledungsflottan.