Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Till sommaren plundrar vi England!

När vikingatidens kungar och stormän gav sig ut för att plundra kallade de in ledungsflottan. Riket var indelat i distrikt som alla förväntades stå för var sitt fartyg. Manskapet utgjordes av bönder, som själva var tvungna att ta med sig vapen, mat och åror att ro med.

Henry Payne/Imageselect

En vindstilla sommardag år 986 ror en grupp danska jomsvikingar hundra stridsklara långskepp norrut i riktning mot Hjörungavåg på den norska västkusten. Solen glimmar i hövding Sigvalds blanka hjälm där han står i fören på sitt stora drakskepp.

Joms­vikingar­nas ledare spejar mot kusten efter tecken på fienden, stormannen Håkon Sigurdsson, som härskar över västra Norge och Trøndelag.

Bakgrunden till Sigvalds expedition i dessa främmande farvatten var ett dryckeslag några månader tidigare, då han efter att ha berusat sig lovade danskarnas kung Sven Tveskägg att han skulle dra i krig mot Håkon och ta hans besittningar från honom.

De krigsvana jomsvikingarna, som håller till i krigarkolonin Jomsborg på Östersjöns sydkust, är fulla av stridsiver och ser fram emot att få genomföra sitt överraskningsanfall.

När fartygen rundar näset och glider in i viken Hjörungavåg blir emellertid krigarna förvånade.

Håkon Sigurdsson, som har förvarnats, ligger beredd med sin egen flotta. Enligt Jómsvíkinga saga, skriven av den isländske historikern Snorre Sturlasson på 1200-talet, hade Håkon samlat hela trehundra fartyg i viken.

Åsynen av de många fartygen avskräckte dock inte jomsvikingarna: ”De placerade genast sin styrka i slagordning. På motsatta sidan såg jarlarna, Håkon och hans söner, att jomsvikingarna hade anlänt. De lossade förtöjningarna och bestämde vilka var och en skulle möta i strid.”

De båda flottorna utgör exempel på vikingatidens militära organisationsform, det så kallade ledungsväsendet.

Vikingarna organiserade fälttåg

Varken jomsvikingarnas hövding Sigvald eller Håkon Sigurdsson förfogade själva över de fartyg som utgjorde deras flotta. Fartygen ingick i ett avtal som härskarna ingått med stormännen och de fria bönderna i det område de härskade över. I utbyte mot en riklig belöning skulle de bidra med fartyg och män när härskaren kallade till ledung (krig).

”Vad begreppet ledung innebar under vikingatiden är oklart. Kanske var det militärtjänstgöring eller en kombination av tjänstgöring och skatt”.
Morten Ravn, Vikingeskibsmuseet

”I den sena vikingatidens skriftliga källor används begreppet lið om en grupp människor som deltar i militära insatser och som lyder under en persons befäl, medan begreppet leiðangr (ledung) oftast avser själva krigsflottan”, berättar Morten Ravn, museiintendent på Vikingeskibsmuseet i Roskilde i Danmark.

”Vad begreppet ledung innebar under vikingatiden är oklart. Kanske var det militärtjänstgöring eller en kombination av tjänstgöring och skatt”, tillägger han.

Morten Ravn påpekar att det even­tuellt inte bara var kungen som kunde kalla till ledung. Även stormän kunde sannolikt samla mindre krigsflottor.

Efter hand som vissa stormän lade under sig sina grannars territorier och med tiden upprättade ett kungarike fick de kontroll över betydande ledungsflottor, vilket är något som kännetecknar den sena vikingatiden. Samtida engelska och franska källor vittnar om vikingaflottor med ”hundratals fartyg”.

Vikingatidens kungar kunde sammankalla krigsflottor med hundratals fartyg.

© Henry Payne/Imageselect

Sjöslaget mellan Sigvald och Håkon är relativt väl dokumenterat, inte bara av Snorre Sturlasson, utan även av den isländske skalden Tind Halkelson, som sägs ha varit med på Håkons sida. Han berättar att norrmännens flotta av sammankallade fartyg slutligen segrade:

”Ledungen utplånade danskarnas fartyg”, kvad Tind Halkelson i sin hyllning till Håkon. Orden är den äldsta kända beskrivningen av ledung i skriftliga källor.

Förutom de skriftliga källorna undersöker forskarna vrak av vikingaskepp som hittats, allt för att lära sig mer om ledungsflottorna, berättar Morten Ravn: ”Fynden visar att vikingatidens krigsflottor hade olika fartygstyper: långskepp och lastfartyg. Vissa flottor bestod av hundratals fartyg, andra av en handfull.”

Det historiska pusslet saknar många bitar, men Tind Halkelsons kväde visar att ett ledungsväsen fanns i Skandinavien på 900-talet. Det behöver dock inte ha varit särskilt utbrett.

Enligt de norska kungasagorna var det först kring år 950, under kung Håkon I Adalsteinsfostre, som en officiell ledungstjänst infördes.

Flottor på gåvojakt

En sak som forskarna säkert vet är att en ledungsflotta krävde besättningsmän. Dessa förväntade sig att kungen eller jarlen skulle ge dem guld och andra gåvor i utbyte mot att de deltog. Gjorde härskaren inte det kunde han förlora besätt­ningen till en mer generös konkurrent.

En betydande andel av skatterna, som stals från exempelvis franska kloster och engelska städer, behöll dock kungen för sig själv, för det krävdes smycken och guld när han träffade sina jarlar i hemlandet för att garantera deras lojalitet.

Alla män ombord förväntades kunna ro och strida med vapen som de själva ansvarade för att införskaffa.

”Gåvorna var kittet som höll ihop den militära organisationen. Det anseende ledaren fick i kraft av sin givmildhet kan betecknas som ett symboliskt eller socialt kapital, som var viktigt för upprättandet och bevarandet av solidaritets- och trohetsband”, förklarar Morten Ravn.

Bönder tog med en åra ut i krig

Slaget vid Hjörungavåg i Norge är långt ifrån det enda exemplet på stora ledungsflottor under sen vikingatid. År 1013 samlade den danske kungen Sven Tveskägg en mäktig flotta för att inta England.

Trettio år senare beskrev en okänd munk i ett nordfranskt kloster förberedelserna inför invasionen: ”Med stöd av sitt krigsråd och full av tillit till arméns lojalitet gav kungen order om att en stor flotta skulle göras klar. Den danska milisen från varje område instruerades att inställa sig med vapen i hand på den bestämda dagen för att höra hans [Sven Tveskägg, red.] vilja.”

Den som avvisade inkallelsen fick betala ett dyrt pris, skrev munken: ”Varje vapenför man i landet hade att välja mellan att ådra sig kungens vrede eller skynda iväg i hans tjänst.”

Munkens beskrivning stämmer väl överens med senare beskrivningar av ledungssystemet i skandinaviska lagtexter. Av tradition var danska, norska och svens­ka bönder förpliktade att utrusta och bemanna ledungsfartyg.

De tre skandinaviska kungadömena tycks ha varit indelade i olika distrikt, som vart och ett skulle förse kungens ledung med ett långskepp.

Alfred den store (871–99) lät uppföra befästa städer för att stå emot vikingarna.

© Odejea

Befästa städer skulle stoppa vikingarna

För att kunna försvara sig mot vikingarna tvingades anglosaxarna i England genomföra en militärreform.

När angler, saxare och jyllänningar på 400- och 500-talet bosatte sig i England förde de med sig ett militärt system som påminde om vikingarnas ledung: fyrden.

Fyrden var en landbaserad försvarsarmé som skulle garantera lugn och ordning i det lokala grevskapet och skydda invånarna mot angrepp.

Alla fria, vapenföra män kunde kallas in till tjänstgöring, för en fyrdarmé utgjordes sannolikt av både ­garvade fotsoldater och bönder, som själva var tvungna att ta med sig vapen och proviant.

När vikingarna började härja i England fick de anglosaxiska härförarna ett problem: Fyrden kunde sällan samlas snabbt nog för att hinna möta vikingarnas blixtanfall.

Under 800-talets andra hälft genomförde därför Wessex kung Alfred den store en stor reform av sitt rikes försvar. För det första upprättade han en stående ryttararmé som snabbt kunde sättas in.

För det andra lät han bygga befästa städer, så kallade burhs, i södra England, där rikets invånare kunde samlas och motstå fiendens belägringar.

Anglosaxarnas försvar i siffror

  • Alfreds 33 befästa städer omgavs av en stenmur eller en jordvall med en djup vallgrav runt.

  • Bemanningen i befästningarna varierade från 150 till 2400 man. Lokala markägare var skyldiga att livnära och utrusta försvararna.

  • För att bemanna alla befästa städer krävdes det 27 000 soldater, cirka en fjärdedel av alla fria män i Wessex.

Distrikten var i sin tur indelade i olika områden, som vart och ett skulle förse flottan med en man och en åra.

”På så vis kom en fartygsbesättning att bestå av ett brett urval av befolkningen. Man kan föreställa sig att samvaron på fartygen skapade starka band mellan männen som bestod långt efter en expedition och som skapade sammanhållning i samhällena”, säger Morten Ravn.

Han tror också att det på vissa expeditioner fanns kvinnor med på fartygen, i synnerhet på en expedition som Sven Tveskäggs, där målet var att kolonisera det erövrade landet.

Om kvinnorna också stred är tveksamt, men alla män ombord förväntades kunna ro och strida med vapen som de själva ansvarade för att införskaffa. Enligt en norsk lag från 1200-talet skulle varje man i ledungen även ta med sig ”mat till två månader”.

Signalbål sammankallade flottan

Enligt de norska kungasagorna var vintern den enda tid på året då man inte kallade till ledung. Med några få undantag samlades flottan på våren och sommaren, då vädret tillät färder till havs.

Sannolikt hade man på de flesta gårdar på förhand bestämt vem som skulle ­skickas iväg, säger Morten Ravn: ”Det var väldigt problematiskt för en gård om den tömdes på unga män under odlingssäsongen. Då fanns det ju ingen som vare sig kunde utföra det hårda arbetet på åkrarna eller försvara gården mot inkräktare.”

Det var i många fall svårt för kungens sändebud att hinna runt i riket med inkallelsen till en ledungsexpedition före samlingen. En lösning på det problemet nämns i Håkon den godes saga.

I sagan beskrivs hur norrmännen omkring år 950 använde ett varningssystem med vårdkasar (signaleldar) för att sammankalla ledungsflottan: ”Det restes vårdkasar på höga fjäll som syntes från varandra. Det sägs att det tog sju dagar för varningen att nå från den sydligaste vårdkasen till den allra nord­ligaste i Helgeland.”

Med sina flatbottnade ­fartyg kunde vikingarna segla ända in till kusten och plundra.

© Bridgeman Images

Avståndet mellan Sydnorge och Helgeland, som ligger vid Bodø, är över hundra mil, så kungen kunde kalla in fartyg från ett stort område.

Vikingarna kunde visserligen snabbt få sina långskepp i vattnet genom att använda rullstockar, men det tog tid innan hela flottan var samlad.

På flera håll, bland annat i Roskildefjorden, har arkeologerna hittat pålar som säkrat en vik mot angrepp, så kallade segelspärrar. Bakom dem kunde en flotta samlas inför en expedition.

Kungen hade största skeppet

Alla skriftliga källor tyder på att härskarens fartyg placerades centralt i flottan.

”Vikingarnas sjö­slag påminde om de strider som de utkämpade på land – man mot man med svärd eller yxa. Därför behövde fartygen kunna surras ihop, så att däcken blev stadiga under krigarnas fötter”, konstaterar Morten Ravn.

”För att underlätta insamlingen av både livsmedel och rikedomar på en expedition kunde stora krigsflottor dela upp sig i mindre enheter.”
Morten Ravn, Vikingeskibsmuseet

Arkeologiska fynd i bland annat Roskilde visar att ett medelstort långskepp hade cirka trettio man i besättningen. Dessa fartyg var troligen de vanligaste i ledungsflottorna, men det fanns även större fartyg med plats för över åttio man.

Kungens fartyg var vanligen större än de övriga. När Harald Hårdråde av Norge besegrade danske Sven Estridsson i slaget vid Nissan år 1062 lär han ha seg­lat i ett långskepp med sjuttio åror.

Ett sådant fartyg måste ha varit ungefär lika stort som det trettio meter långa vraket Skuldelev 2, som bärgades i Roskildefjorden år 1962 och därefter rekonstruerades som Havhingsten fra Glendalough.

Vikingarna levde av landet

Historikerna vet inte så mycket om hur längre expe­ditioner med en ­ledungsflotta planerades och samordnades.

På den berömda Bayeuxtapeten, som återger Vilhelm Erövrarens invasion av England år 1066, avbildas en man som släpar ner ett vildsvin till fartygen.

Illustrationen ska kanske visa att större flottor hade försörjningslinjer till fartygen vid kusten. På så vis kunde vikingarna ”leva av landet”, det vill säga plundra byar på livsmedel längs vägen.

”För att underlätta insam­lingen av både livsmedel och rikedomar på en expedition kunde stora krigsflottor dela upp sig i mindre enheter. Jag antar att stormännen i dessa fall seglade med de fartyg som var och en hade med sig”, säger Morten Ravn.

Om vikingarna valde att inte övervint­ra i exempelvis England när de var klara med sommarhalvårets expedition återvände de hem med bytet på hösten. De flesta hade familjer som väntade hemma på gårdarna och fartygen måste dras upp på land innan vinterkylan satte in och fjordarna frös till.

Under de långa vinterkvällarna runt eldstaden kunde hemvändarna berätta om sina bedrifter och visa gåvorna som kungen gett dem. Dessutom behövde vapen brynas, trasiga segel lagas och nya rep tillverkas, så att allt var klart när ­kungen och hans stormän återigen sammankallade ledungsflottan.

På medeltiden använde Nordens kungar pengar från ledungsskatten för att betala riddararméer.

© Shutterstock

Ledung ersattes av en skatt

Under vikingatiden skulle kungens undersåtar ställa upp med män och fartyg, men under medeltiden ersattes ledungsplikten av skatt.

I ett brev till biskopen i Lund skrev den ­danske kungen Knut den helige år 1085: ”Om någon försummar ledung ska han betala ersättning till kungen.”

Med dessa ord fastslog Knut att ledungen betraktades som en skatt som skulle betalas till kungen. Just det året hade Knut kallat in den danska ledungsflottan till ett plundringståg mot England.

Ett bondeuppror tvingade dock kungen att lämna ­flottan i ­Limfjorden. När han återvände hade de otåliga krigarna seglat hem igen.

Enligt Svend Aggesen, en dansk historie­skrivare från 1200-talet, gjorde det Knut så rasande att han ålade varje befälhavare en bot om 24 mark och roddarna en bot om tre mark. En mark motsvarade drygt en tunna öl.

Händelserna år 1085 förebådade en tid då ledungstjänsten ersattes av en skatt som bönderna skulle betala till kungen. Enligt den norska Frostatingslagen från 1100-talet kunde böter åläggas undersåtar som inte försåg ledungsflottan med tillräckligt mycket timmer, segel och tågvirke.

Utvecklingen berodde på att krig nu ställde högre krav på utrustningen. Man behövde bland annat nya och större krigsfartyg. Till skillnad från vikingatidens långskepp kunde dessa inte byggas av bönder.

Kungarna ­behövde dock fortfarande arméer. Därför infördes en skatt i Danmark, Sverige och Norge, så att alla ­jordbrukare betalade en avgift till kungamakten.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj