Svensk vikingakung sökte hjälp hos Gud

Historikerna vet inte säkert var slaget vid Svolder ägde rum, men en vanlig teori är att Svolder är identiskt med ön Rügen norr om Tyskland. Enligt en berättelse av den isländske skalden Snorre Sturlasson från 1200-talet slutade det berömda sjöslaget med att norrmannen Olav Tryggvason hoppade över bord och aldrig sågs till igen.

Tack vare Olof Skötkonungs handlingskraft hade Sverige på allvar trätt in på scenen som en militärmakt i Norden – och kungen hade bara börjat.

En yngling tar över tronen

När Olof kom till världen omkring år 980 existerade inte Sverige som ett enat rike. Norr om Mälaren härskade Olofs far, kung Erik, i huvudstaden Uppsala över folkstammen svearna i mellersta Sverige.

Mellan svearnas land och danska Skåne levde det närbesläktade folket götarna i närheten av Vänern och Vättern. Det är oklart hur stort inflytande Erik hade över götarna. I områden långt från Uppsala fanns ofta en lokal jarl som inte brydde sig särskilt mycket om kungen.

Enligt en teori var Olofs mor ursprungligen en prinsessa från de slaviska länderna söder om Östersjön. I verket Heimskringla (”Världens krets”) hävdar emellertid Snorre Sturlasson att Olofs mor var den välbärgade kvinnan Sigrid från Götaland.

Oavsett moderns härkomst vet historikerna att Uppsala anfölls när Olof var mycket liten. Vikingen Styrbjörn, kung Eriks brorson, ville utöva kungamakt, och striden slutade med en mäktig uppgörelse.

Det avgörande slaget stod på en slätt utanför huvudstaden i mitten av 980-talet. Den tre dagar långa striden slutade enligt sagorna med en övertygande seger för Olofs far, som därefter kallade sig Erik Segersäll (segerrik).

Enligt flera forskare refererar en runsten i Skåne till slaget, som i övrigt bara är känt från sagorna. På stenen står det: ”Han flydde inte vid Uppsala.”

Segern befäste Eriks makt. Han regerade över svearna tills han dog av sjukdom på vintern 994–995. Tinget i Uppsala utsåg därefter Olof till kung. Enligt en gammal teori fick Olof sitt tillnamn ”Skötkonung” för att han föddes med kejsarsnitt.

Denna teori avfärdas dock av de flesta moderna forskare. En alternativ förklaring är att tillnamnet är förknippat med skatteindrivning.

Modern brände sina friare

Efter Eriks död blev Olofs mor enligt Olav Tryggvasons saga uppvaktad av ett stort antal friare, som ville komma över hennes rikedomar: ”Sigrid var då änka och hon ägde många stora gårdar i Sverige.”

Två av friarna var norska småkungar och enligt sagan blev Olofs mor så förnärmad över deras låga status att hon satte eld på byggnaden där de övernattade: ”Så lät drottning Sigrid dem om natten angripa med både eld och vapen. Hallen brändes ner tillsammans med männen där inne och de som kom ut dödades. Sigrid sa att så skulle hon få småkungar att låta bli att komma från andra länder för att fria till henne. Därefter kallades hon Sigrid Storråda.”

Efter mordbranden försökte den norske kungen Olav Tryggvason fria till Sigrid. Enligt sagan tappade emellertid den kristne norrmannen intresset när han insåg att Olofs mor fortfarande trodde på de nordiska gudarna: ”Då blev kung Olav mycket arg och sa vredgat: ’Vad ska jag med dig till, din hedniska hynda?’ – och slog henne i ansiktet med handsken han höll i handen.”

I raseri över norrmannens agerande gifte sig Olofs mor med den danske vikingakungen Sven Tveskägg. Nu ingicks en allians mellan danerna och svearna – med norrmannen Olav Tryggvason som gemensam fiende.

Den unge Olof Skötkonung var av allt att döma nöjd med alliansen. Han såg fram emot att hämnas moderns förödmjukelse med Sven Tveskäggs hjälp. Förhoppningsvis kunde han samtidigt vinna positionen som Skandinaviska halvöns mäktigaste kung.

Av denna anledning seglade Olof år 1000 till Svolder tillsammans med sin danske styvfar och norrmannen Erik Jarl, som eftersträvade kungamakten i Norge. Under sjöslaget besegrade de Olav Tryggvason. Källorna vittnar om att Olof därefter stärkte sin kontroll över Sverige.

Mynten och religionen enade landet

Trots moderns religion valde Olof vid tiden för segern vid Svolder att låta döpa sig. Sedan började han omvända sin befolkning. Källorna till dessa viktiga händelser i Sveriges historia är dock oklara och motstridiga.

I landskapslagen Äldre Västgötalagen från omkring år 1250 står det att Olof döptes av den engelske biskopen Sigfrid i en helig källa i Västergötland, medan ärkebiskop Bruno av Querfurt i ett brev från år 1008 påstår sig ha skickat missionärer ”över havet för att föra evangeliet till suigierna” och att hans sändebud skulle ha ”döpt självaste kungen av suigierna”.

Enligt vissa forskare avser benämningen suigier svenskar.

Den tyske historieskrivaren Adam av Bremen (cirka 1040–1081) nämner inte Olofs eget dop, men han skriver att kungens hustru, två söner och folket lät sig omvändas till kristendomen.

Hur som helst bekräftas religionsbytet av att Olof Skötkonung efter engelsk förebild lät prägla Sveriges första mynt i Sigtuna. Mynten pryds av Olofs namn och kristna symboler, bland annat kors.

Fynd av Olof Skötkonungs mynt i götarnas områden vid Vättern tyder på att han på 1000-talet hade enat riket och styrde över både svear och götar.

Enligt Adam av Bremen kristnades både öst- och västgötarna av biskop Turgot, som på Olof Skötkonungs tid tillsattes i Skara, mellan Vänern och Vättern.

Olofs framgångsrika uppbyggnad av riket förde honom emellertid på kollisionskurs med en annan norsk kung, Olav II Haraldsson (senare känd som Olav den helige). Enligt de norska konungasagorna var Olav son till den ene av de två friarna som den svenske kungens mor brände inne.

Redan innan Olav blev norsk kung år 1015 hade han därför enligt sagorna varit ute på plundringståg vid sjön Mälaren i Svealand för att utkräva hämnd. Han härjade i området, där han bland annat brände ner hus. För att sätta stopp för plundringarna riktade Olof Skötkonung samma år sin uppmärksamhet mot Norge.

Kungen dundrade på tinget

För att markera mot Olav i norska Trondheim skickade Olof Skötkonung enligt sagorna två skatteindrivare till stadens uppland. När den ene av den svenske kungens män försökte pressa norrmännen på pengar lät emellertid Olav hänga honom.

Därefter skickade Olav skatteindrivare till det svenskkontrollerade Jämtland, medan den norske kungen själv reste söderut till Bohuslän, där han dödade en svensk jarl. För att undgå ett liknande öde ingick Ragnvald Ulfsson, Olof Skötkonungs man i Västergötland, ett fredsavtal med den norske kungen.

Jarlens pakt med norrmännen gjorde Olof Skötkonung rasande. Han kallade Ragnvald till ett möte på tinget i Uppsala.

Här vägrade Olof enligt Olav den heliges saga nämna den norske kungen vid namn, utan kallade honom bara ”den tjocke mannen”: ”Han (den svenske kungen, red.) svarade vredgat om förlikningen och riktade hårda ord mot jarlen, om att denne var så djärv att han avtalat fred och fri lejd med den tjocke mannen och gjort sig till vän med honom. Han anklagade honom för landsförräderi.”

Enligt sagan höll jarlens vän Torgny lagman därefter ett tal i vilket han uppmanade bondearmén som vaktade tinget att störta den oförsonlige Olof Skötkonung: ”Då slog folken på vapnen och förde ett väldigt oväsen. Kungen reste sig och talade. Han sa att han i allt skulle göra som bönderna ville.”

Fred skapade framgång

Efter kuppförsöket slöt Olof fred med sin norske granne. Enligt sagan träffades de två kungarna till och med för att spela tärning på ön Hisingen norr om det som i dag är Göteborg. Ragnvald Ulfsson, som utan att fråga hade sammanfört Olofs dotter Astrid med den norske kungen, förvisades dock som straff till den svenska vikingabebyggelsen vid sjön Ladoga i dagens Ryssland.

När de yttre konflikterna nu kommit till ro kunde den svenske kungen inrikta sig på att stärka rikets ekonomi och sprida kristendomen till de glesbefolkade områden där svenskarna ännu höll fast vid tron på Oden, Tor och Freja. När Olof dog omkring år 1022 lämnade han efter sig ett enat Sverige med kyrkor och blomstrande handelsstäder åt sin son Anund. Nu var riket på väg in i medeltiden.