Himlen över Östersjön är mörk av pilar, som sprider död och förödelse när de slår ner ombord på de norska skeppen.
Från sin plats på vikingaskeppet Ormen långe dirigerar Norges kung Olav I Tryggvason sina styrkor i striden denna sensommardag år 1000.
Olav och hans män möter en mäktig skandinavisk vikingaflotta ledd av norrmannens egen svåger, danske kung Sven Tveskägg.
De flesta av Olavs sjuttio fartyg har redan bordats i ett jättelikt bakhåll, som i det närmaste har karaktären av en släktträff.
Mot sig har norrmannen nämligen inte bara Sven Tveskägg, utan även svågerns svenske styvson Olof Skötkonung och hans norske svärson, jarlen Eirik Håkonsson.
Olav och hans män kämpar tappert mot fienden, men till slut når angriparna fram till kungaskeppet Ormen långe, som är proppfullt med rikedomar.
Skatterna har Olav hämtat i Wendland söder om de danska öarna på uppmaning av sin hustru Tyra, som förutom att hon är Olavs fru och drottning av Norge även är Sven Tveskäggs syster.
Från sin plats längst bak i skeppet manar Olav nu med hög röst på sina vapenbröder inför slutstriden. Om de inte slår tillbaka Sven och hans allierade här är Olavs tid som kung av Norge över.
Historikerna vet inte med säkerhet var i Östersjön slaget, känt som slaget vid Svolder, ägde rum.
Enligt en hypotes låg Svolder väster om ön Rügen i nuvarande Tyskland, men vissa forskare har föreslagit en plats längre norrut, på danskt farvatten.
Källorna tyder på att flottorna var relativt jämbördiga, men frågan diskuteras bland historiker än i dag.
Många detaljer om slaget vid Svolder har gått förlorade, men en sak står klar. Slaget var kulmen på en invecklad familjefejd som involverade samtliga kungahus i Norden.
Det var en fejd som en gång för alla slog fast vem av samtidens vikingakungar som var Skandinaviens verklige härskare.
Nordens kungar möttes i ett stort sjöslag år 1000.
Släktens heder utlöste blodsfejder
Under vikingatiden var familjerelationer extremt viktiga. Innan Danmark, Norge och Sverige i slutet av vikingatiden enades under starka kungar kämpade alla vikingar för sin egen ätt, det vill säga släkt.
I det glesbefolkade Skandinavien höll konkurrerande familjer varandra i schack. Ofta fungerade de som både polis och domare och tog lagen i egna händer för att värna släktens heder.
Om en viking dödades av en krigare från en annan ätt betraktades det som ett brott mot hela offrets släkt.
Offrets familj kände sig därmed förpliktad att hämnas ärekränkningen genom att döda förövaren, så kallad blodshämnd.
Om man inte fick tag i mördaren räckte det att döda exempelvis hans kusin för att återupprätta hedern. Av förklarliga skäl höll den andra släkten sällan med om det resonemanget.
”Minnesstenar sällan ståndar vid väg har ej frände över frände rest dem.” Ur Hávamál
På det viset kunde blodshämnden bölja fram och tillbaka i generationer innan osämjan ebbade ut och maktbalansen återupprättades, vilket man kan läsa i bland annat de isländska sagorna.
Utan en ansedd släkt i ryggen riskerade man att bli både socialt utstött och bortglömd av eftervärlden. Att bli bortglömd efter sin död var något av det värsta som kunde drabba en viking.
Dikten Hávamál (”Den höges sång”, det vill säga Odens sång) i Den poetiska Eddan ger en inblick i vikingarnas stora behov av att bli ihågkomna: ”Son är bättre/fast sent född/se´n faders levnad är liden/minnesstenar/sällan ståndar vid väg/har ej frände över frände rest dem.”
Ett barn förväntades alltså säkra sina föräldrars eftermäle genom att exempelvis hylla dem med en runsten. Omvänt smittade föräldrarnas sociala status av sig på deras barn.
Vikingarna använde därför inte efternamn som vi känner dem i dag, utan presenterade sig i stället som barn till sin far, en tradition som än i dag lever kvar i Island.
Ett exempel är den danske kungen Harald Blåtand, som kallade sig Gormsson efter sin far kung Gorm, medan systern Gunhild hette Gormsdotter.
Kärlek fick ge vika för politik
För vikingarna spelade individuell kärlek en begränsad roll. Det var betydligt viktigare att höja familjens sociala status genom en stark äktenskapsallians med en annan mäktig släkt.
En viking med flera ätter på stamtavlan identifierade sig nämligen alltid med den ätt som åtnjöt störst prestige i samhället.
Visade det sig att ett arrangerat äktenskap inte fungerade var det emellertid relativt enkelt för vikingarna att ta sig en ny partner.
Både män och kvinnor hade nämligen rätt att be om skilsmässa. Det var något som chockerade den arabiske upptäcktsresanden al-Tartushi när han på 900-talet besökte den stora danska handelsstaden Hedeby.
Lagar från Island bekräftar också att en kvinna hade rätt att lämna sin man om han till exempel inte haft sex med henne på tre år.
Vikingarna drog sig med andra ord inte för att byta maka eller make om de kunde vinna socialt på det, ett faktum som speglas i sagornas många svartsjukedramer.
I själva verket var det emellertid så att majoriteten av vikingarna var bondefamiljer, som hade fullt upp med att sköta sitt lantbruk.
Komplexa ränksmiderier i samband med giftermål var därför i första hand något som samhällets förmögna stormanssläkter ägnade sig åt.
Ofta hörde kampen om en mäktig make eller maka också ihop med förvärvande av nya landområden.
År 1026 besegrade Knut den store av Danmark sina kollegor från Norge och Sverige i ett sjöslag.
Efter hand som mäktiga jarlar under vikingatiden tillkämpade sig status som småkungar, bland annat genom att lova sina bönder militärt skydd, tilltog äktenskapsspekulationerna.
Skandinaviens kungligheter gifte sig under 900-talet kors och tvärs över regioner för att bilda allianser och utmanövrera konkurrenter.
Eftersom det under vikingatiden inte fanns några lagar om tronföljd låg det dessutom i varje kungs intresse att positionera sina barn så bra som möjligt i förhållande till tronen.
Om man hade en son som blev kung ställdes man nämligen själv i positiv dager.
Under 900-talet blev släktbanden ett effektivt vapen när danska, norska och med tiden även svenska kungligheter tävlade om makten i Norden.
Framför allt i Skandinaviens sydligaste och folkrikaste maktcentrum Danmark användes giftermål som ett politiskt maktmedel.
Armringar, guld och vapen gav lojalitet
För vikingatidens furstar var det viktigt att skaffa sig trofasta allierade som erbjöd stöd i krig.
Ett klassiskt sätt att säkra undersåtarnas lojalitet var att ge gåvor. Ju generösare en furste kunde belöna sina allierade, desto mer omtyckt och inflytelserik blev han.
En vanlig gåva var armringar, som enligt sagorna gavs åt bland annat skalder som tack för smickrande kväden.
Armringar var emellertid inte den enda typen av gåva. Enligt kungasagorna arrangerade Norges kung Magnus I den gode en fest under vilken han strödde gåvor omkring sig.
Magnus gick in i gillestältet, där han skänkte vikingarna svärd, sköldar, vackra klädesplagg eller guld.
Gåvorna varierade beroende på hur förnäm gästen var.
Gorms dynasti styrde Norden
I början av 900-talet kontrollerade kung Gorm den gamle Jylland. Sannolikt härskade han också över resten av vikingatidens Danmark, som förutom dagens områden även omfattade Skåne, Halland och Blekinge.
Av allt att döma försökte Gorm genom giftermål sluta fred med krigiska grannar. Sonen Harald Blåtand äktade exempelvis prinsessan Tove, dotter till den vendiska stammen obotriternas kung Mistivoj.
Gorms dotter Gunhild giftes bort med norrmannen Erik Blodyx, som styrde Norge med järnhand från cirka år 930 till 935.
Enligt sagorna var Erik Blodyx själv halvdansk, eftersom det påstods att hans mytomspunne far Harald Hårfager hade fått honom med den danska kungadottern Ragnhild.
Vissa historiker antar att det var särskilt viktigt för Gorm att stärka de dansk-norska kungliga kontakterna, eftersom norska och danska vikingar konkurrerade om resurserna på Brittiska öarna.
Om Gorm sakta men säkert kunde manipulera sig till en position som norrmännens högste kung skulle det ge hans dynasti, som var baserad i Jelling i Danmark, både militära och ekonomiska fördelar.
Viken, området kring Oslofjorden i sydöstra Norge, hade i generationer lytt under dansk överhöghet.
I kölvattnet på den nya alliansen med Erik Blodyx tycks både Gorm och hans son och arvtagare Harald Blåtand ha försökt utöka det danska inflytandet till ännu nordligare trakter i Norge.
”Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm sin fader och Tyra.” Harald Blåtands inskription på den stora runstenen i Jelling
Hur som helst stöttade Harald Blåtand aktivt sin hårdhänte svågers krig mot konkurrenten Håkon I Adalsteinsfostre.
Sannolikt hoppades Harald att Erik sedan skulle rätta sig efter den danska kungamaktens önskemål, när han nu hjälpt honom att försvara sitt rike.
Det visade sig dock att hans hjälp inte räckte för att rädda tronen åt Erik Blodyx.
Omkring år 935 lyckades Håkon I Adalsteinsfostre driva bort Erik Blodyx och hans fru Gunhild. Makarna slog sig ner i England och Håkon blev kung av Norge.
Striden fortsatte att pyra i tjugo år, tills Håkon stupade i en strid mot de fem Blodyx-sönerna under slaget vid Fitjar år 959.
Därefter övertog en av dem, Harald Gråfäll, tronen i Norge med Danmarks nye regent, farbrodern Harald Blåtand, som överkung.
Blåtand i bråk med norrmännen
Eftersom Harald Blåtand själv hade uppfostrat Harald Gråfäll i Danmark räknade han med fullständig norsk lojalitet när brorsonen intog tronen.
Nöjd med sitt intrigerande kunde Harald år 965 resa den stora runstenen i Jelling: ”Harald kung lät göra dessa kummel (minnesmärken, red.) efter Gorm sin fader och efter Tyra sin moder, den Harald, som lagt under sig hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna.”
Mycket tyder dock på att Harald jublade för tidigt. Från sin bas i östra Norge försökte Gråfäll och hans bröder snart få större inflytande i riket – på Haralds bekostnad – bland annat i Trøndelag, där de stred mot regionens mäktiga furstar, Ladejarlarna.
Harald Blåtand skickade därför bud efter Harald Gråfäll, som pliktskyldigt seglade till Jylland för en uppsträckning. Men innan Gråfäll kom fram blev han mördad i ett bakhåll nära Limfjordens mynning omkring år 970.
Forskarna vet inte vem som låg bakom mordet, men det kom vid en läglig tidpunkt för Harald Blåtand.
Gorm och Tyra lade grunden till en familjestrid som kulminerade med slaget vid Svolder år 1000.
Utan Gråfäll förlorade Haralds resterande brorsöner maktkampen i Norge. Den danskvänlige Ladejarlen Håkon Sigurdsson blev då Norges högste ledare, och Haralds nya marionett.
Fyra år senare, 974, bistod Håkon därför Harald i en strid mot den tysk–romerske kejsaren Otto II. Strax därefter började Håkon dock brösta upp sig, trött på att lyda under Harald.
Under samma period lät den danske kungen bygga en rad ringborgar (cirkelformade fästningar) som stärkte Danmarks försvar mot angrepp utifrån, till exempel från Håkon.
Situationen var instabil, och år 986 försköts maktbalansen ytterligare. Då besegrade Håkon Sigurdsson de fruktade jomsvikingarna, en grupp krigare som höll till i fästningen Jomsborg i södra Östersjön.
Håkon hade därmed visat att han inte behövde Harald Blåtand.
Sonen tog makten i Danmark
Hur den framväxande maktkampen kunde ha slutat kan historikerna bara gissa. På 980-talet hade nämligen Harald stora problem på hemmafronten.
Sonen Sven Tveskägg gjorde uppror och enligt sagorna fördrev Sven sin far till Jomsborg, där han omkom.
Innan Harald dog hann han bilda ännu en allians, i och med att han enligt en av sagorna gifte bort sin dotter Tyra, Svens syster.
Tyras make blev den svenske kungasonen Styrbjörn Starke, som enligt isländska Tåten om Styrbjörn Sveakämpe gått i exil på Jomsborg.
Där samlade han män och vapen för en konfrontation med sin morbror Erik, Sveriges kung, som vägrade dela makten i sitt rike med Styrbjörn.
Striden avgjordes i slaget vid Fyrisvallarna någon gång i mitten av 980-talet, då Styrbjörn stupade. Efter segern fick svenske kung Erik tillnamnet Segersäll, den segerrike.
Styrbjörns död innebar också att Tyra plötsligt blev änka. Sven Tveskägg hade dock inte bråttom att hitta en ny make till sin syster.
Danmarks nye kung var mer fokuserad på att göra plundringsräder till Brittiska öarna. I England slog Sven sina påsar ihop med en ambitiös äventyrare, norrmannen Olav Tryggvason.
Sven Tveskäggs syster ska ha dödats under en massaker i England år 1002, vilket sporrade Sven att fullfölja sin erövring av öriket.
Vänskap blev till fiendskap
Sven Tveskägg och Olav Tryggvason var inte släkt och historikerna har ingen klar bild av vad som fick männen att inleda ett samarbete, förutom att de båda var ute efter att pressa engelsmännen på danagäld, skyddspengar.
Enligt Anglosaxiska krönikan anlände Sven Tveskägg och Olav till London den 8 september 994 med nittiofyra skepp, men staden höll stånd.
Då började de i stället härja längs kusterna, där de ställde till med ”ofattbara skador”. Krönikan berättar vidare att engelsmännens kung Ethelred II beslutade sig för att slå in en kil mellan de härjande vikingarna.
Kungen erbjöd Olav danagäld för att upphöra med sina plundringar och resa hem, men lät bli att inkludera Sven i avtalet. Olav tackade ja.
När Sven fick veta det blev han rasande. Från den dagen hyste den danske kungen ett brinnande hat till Olav, som svikit honom.
Enligt Olav Tryggvasons saga, skriven av den isländske historikern Snorre omkring år 1230, var beslutet att vända Sven ryggen långt ifrån den enda dramatiska händelsen i norrmannens liv.
”Där ska han ha blivit förrådd och mördad av trälen Tormod Kark.” Mordet på Håkon efter Olav Tryggvasons intåg i Norge
Olavs far, en jarl i södra Norge, mördades av konkurrenter år 963, då Olav var liten. Mamman flydde med sin lille son, men de togs till fånga av estniska sjörövare och såldes som trälar när Olav var endast tre år gammal.
Sex år senare köpte Olavs farbror, som arbetade för vikingafursten i Novgorod, loss den unge pojken. Olav hade stora framgångar som krigare i det ryska riket, men år 989 blev han osams med några av Novgorods invånare och tvingades fly från staden.
De följande åren reste Olav runt i Europa, där han samlade ihop en härskara. Tillsammans med sina män besökte Olav många olika områden, allt från Wendland i dagens Nordtyskland till Irland i väster. Överallt dit de kom föll kvinnorna för Olav.
Detaljer i sagan tyder på att de flesta kvinnor betraktade Olav som ytterst manlig, bland annat för att han kunde jonglera med tre svärd på en gång.
Under sin vistelse hos venderna gifte han sig med en prinsessa, men hon dog av sjukdom efter bara några år. I sorg lämnade den norske vikingen Wendland utan att ta sina ägodelar med sig.
Därefter plundrade Olav Brittiska öarna i ett antal år, innan han bestämde sig för att återvända hem till Norge. Planen var enkel. Olav ville bli kung.
Norrmännen valde en ny kung
Olav Tryggvason kom enligt källorna till Norge omkring år 995. Han steg i land med sin armé i regionen Trøndelag och utmanade de härskande Ladejarlarnas makt.
Håkon Sigurdsson, som efter Harald Blåtands död lierat sig med Sven Tveskägg, var impopulär bland folket, som tog emot Olav och hans män med öppna armar.
Medan Olav lät sig utropas till kung på ett antal lokala norska ting flydde Håkon Sigurdsson till en ensligt belägen gård. Där lär han ha blivit förrådd och mördad av trälen Tormod Kark.
Håkons död skrämde två av hans söner, Eirik och Sven. Eirik flydde till Danmark och Sven Tveskägg, jarlarnas allierade, medan brodern Sven reste till Sverige, där Erik Segersäll härskade.
Båda bröderna blev väl mottagna, men kort efter Svens ankomst till Sverige dog Erik Segersäll.
Olav Tryggvason var populär bland många i Norge när han tog över kungamakten i landet.
Friare flockades kring rik änka
Kung Erik lämnade efter sig sonen Olof och änkan Sigrid Storråda (den stolta). Olof, som fick tillnamnet Skötkonung, var bara femton år gammal, men tack vare bland annat sin mors diplomatiska förmåga lyckades han överta tronen.
Sveriges grannar såg genast en möjlighet att få inflytande över den unge, oerfarne kungen, som styrdes av sin mor.
Den man som kunde gifta sig med änkedrottning Sigrid, Sveriges rikaste och mäktigaste kvinna, skulle hålla det svenska riket i sin hand.
Sigrid var dock en ambitiös kvinna. Hon tänkte inte gifta sig med vem som helst. Enligt kungasagorna kom en rysk prins och den norske småkungen Harald Grenske för att fria.
Sigrid tyckte inte om någon av dem. Hon serverade dem rikligt med mjöd i en stor hall och när männen var rejält berusade satte hon eld på byggnaden. Båda männen brann inne och dog.
Friarnas makabra öde avskräckte emellertid inte Olav Tryggvason. Norges nye kung friade till Sigrid, som avspisade honom på stående fot.
Hon var övertygad om att norrmannen bara var intresserad av henne av politiska orsaker.
I stället gifte hon sig med Sven Tveskägg, Skandinaviens mäktigaste man. Bröllopet stod år 997, och äktenskapet knöt samman Danmark och Sverige i en allians mot Olav.
Holger Danske är en dansk sagohjälte, som enligt myten ska vakna och rädda landet i yttersta nöd.
Rykte placerade kung i Heliga landet
Olav I Tryggvason stupade i slaget vid Svolder år 1000. Trots det lär den norske kungen senare ha setts vid liv på flera håll i Europa.
Slaget vid Svolder slutade enligt Olav Tryggvasons saga med att den norske kungen hoppade i havet och drunknade.
Olavs anseende i Norden var emellertid så gott att många vägrade tro att den karismatiske och atletiske härskaren var död, eftersom det inte fanns något lik att visa upp.
Historier om att kungen i själva verket hade överlevt började florera en kort tid efter hans död. Enligt en berättelse hade Olav lyckats simma förbi fiendens skepp och gå i land på Svolders kust.
Enligt en annan berättelse hade han plockats upp och förts bort på ett skepp.
Enligt den norska kungasagan Ágrip hoppade han inte alls över bord, utan försvann i ett kraftigt ljussken.
Om kungens vidare öde efter försvinnandet fanns det också många historier. I många påstods det exempelvis att han hade gått i kloster.
Cirka år 1190 skrev den isländske munken Oddr Snorrason att Olav Tryggvason efter slaget synts till på flera ställen söderut, bland annat i Rom och i Heliga landet.
Dagens historiker är skeptiska till berättelsen. De tror att det rör sig om en variant av den klassiska myten om kungen i berget.
I denna typ av berättelse faller en hjälte eller en kung i regel i djup sömn under marken och försvinner därmed från sitt folk.
Liknande berättelser finns om den tysk–romerske kejsaren Fredrik I Barbarossa och Holger Danske.
Syskonen kom att avsky varandra
Efter det fick Sven Tveskägg och Olav Tryggvason båda fullt upp med att bygga upp sina maktbaser.
Tack vare sin karisma hade Olav lyckats försäkra sig om stöd från de flesta av Norges jarlar och småkungar. Han utsåg därefter ett antal länsherrar som skulle styra rikets olika landsdelar å hans vägnar.
Olavs Norge utgjorde ett hot mot Svens makt i Norden. För att stärka sin egen position sökte Sven därför nya allianser.
Han gifte bort sin dotter Gyda med Eirik Håkonsson, som tvingats i exil, och hittade även en make till sin lillasyster Tyra.
Hon hade levt som änka sedan hennes make Styrbjörn Starke dödats av Erik Segersäll, men Sven tvingade nu in Tyra i ett äktenskap med den vendiske kungen Boleslav I.
Giftermålet innebar att Tyra kunde kalla sig drottning igen. Tyra var dock inte nöjd. Faktum är att hon var rasande.
Boleslav var en gammal man – trettio år äldre än sin nya fru – och förhållandet mellan syskonen blev iskallt.
Det bekymrade inte Sven. Bröllopet skulle säkra Boleslavs vänskap, så att han skulle hindra Olav från att få tag i sina ägodelar i Wendland om norrmannen bestämde sig för att hämta dem.
Svens plan var förutseende. År 998 lär Olav ha seglat till Wendland för att hämta sina saker. Familjerelationen till Sven innebar dock att Boleslav avvisade norrmannen, som tvingades återvända hem tomhänt.
Vad som hände sedan är historikerna oense om. Enligt en källa kidnappade Olav den olyckligt gifta Tyra, medan det i bland annat Olav Tryggvasons saga påstås att Tyra själv flydde till Norge, där hon gifte sig med Olav.
Resultatet blev under alla omständigheter att Olav och Tyra slog sina påsar ihop. Sven var rasande. Först hade Olav förrått honom i England och nu hade han enleverat hans syster!
Svens chans att hämnas på sin nye svåger kom år 1000. Olav Tryggvason seglade söderut till Wendland med en flotta bestående av cirka sjuttio skepp för att få tillbaka sina ägodelar – och för att hämta Tyras hemgift från äktenskapet med Boleslav.
Kungen färdades i sitt stora kungaskepp Ormen långe. Det sägs att Olav var beredd på det värsta, även om inget tyder på att han var medveten om att Sven planerade ett angrepp.
Ställd inför en så mäktig flotta vågade Boleslav inte göra motstånd. Han gav Olav allt han bad om och kungen satte kurs hemåt.
Efter sin död vann Olav Haraldsson helgonrykte och kom att kallas Olav den helige.
Släktträff fick blodigt slut
Någonstans i närheten av Rügen låg dock Sven Tveskäggs flotta på lur.
Med sig hade han Olof Skötkonung, som av sin mor hetsats att delta i familjeuppgörelsen. Hon var fortfarande arg på Olav för att han friat till henne av enbart politiska orsaker.
Med i den danska flottan var även Sven Tveskäggs svärson Eirik Håkonsson. Han drömde om att hämnas på Olav, som fördrivit Eirik och hans far från Norge och tagit makten i landet.
Enligt Olav Tryggvasons saga upptäckte Olav bakhållet i tid för att kunna fly, men han valde att stanna och slåss.
Trots att den norske kungen alltså hade möjlighet att dra sig undan möttes flottorna någonstans i södra Östersjön.
”Spjut och pilar flög så tätt, eftersom det låg härskepp på alla sidor av Ormen.” Ur Olav Tryggvasons saga
Flottorna var någorlunda jämbördiga i storlek, och enligt Olav Tryggvasons saga vände norrmannens krigslycka på allvar först när hans kunglige bågskytt Einar Tambeskælvers båge träffades av en fiendes pil och gick sönder.
Olav Tryggvason lär då ha frågat vad det var som brast, och enligt sagan svarade Einar: ”Norge i dina händer”.
Om denna dramatiska scen verkligen ägde rum är osäkert, men Einar fick rätt i sin profetia.
Sven Tveskägg och hans allierade erövrade ett efter ett av Olavs fartyg och nådde slutligen fram till Ormen långe. Sagan beskriver norrmännens desperata försvar på kungaskeppet: ”Det användes så många vapen att man knappt kunde försvara sig med sköld; spjut och pilar flög så tätt, eftersom det låg härskepp på alla sidor av Ormen. Kung Olavs män blev då så rasande att de hoppade upp på relingen för att kunna nå motståndarna med svärdshugg, för många av dem (fiendens skepp, red.) hade inte lagt sig så mot Ormen att de kunde komma i närkamp. Men de flesta Olavsmän gick över bord, för de trodde inget annat än att de stred på flacka marken, och de sjönk till bottnen med sina vapen.”
Till slut stod det klart för Olav att han var förlorad. Men i stället för att låta någon av sina fiender få äran att döda Norges kung hoppade han enligt sagan i havet och syntes aldrig till igen.
När nyheten nådde Tyra i Norge sägs det att hon valde att svälta sig till döds. Även hennes och Olavs unge son Harald avled en kort tid senare.
Flera runstenar i Skandinavien kan referera till slaget vid Svolder, exempelvis denna i Kålland i Sverige.
Runsten minner om striden
Slaget vid Svolder var kulmen på vikingatidens kanske största familjestrid. Med segern underströk Sven Tveskägg att han var Nordens härskare.
Berättelser om den dramatiska händelsen spred sig snabbt. En runsten vid Aarhus i Danmark refererar enligt vissa historiker till uppgörelsen på havet: ”Gunulv och Øgot och Aslak och Rolf reste denna sten efter deras frände Ful. Han fann döden, när kungar stred.”
Minnet av det stora sjöslaget överlevde vikingatiden och gav alla som deltog vad varje viking drömde om: ett odödligt eftermäle.