vikingar, slavar, handel

Silver drev vikingarna till världens ände

Skandinaviens krigare plundrade i Medelhavet, färdades tiotals mil längs de östeuropeiska floderna och bedrev handel i halva världen med framför allt ett byte för ögonen: arabiskt silver.

Skandinaviens krigare plundrade i Medelhavet, färdades tiotals mil längs de östeuropeiska floderna och bedrev handel i halva världen med framför allt ett byte för ögonen: arabiskt silver.

Www.bridgemanart.com/Ritzau Scanpix

På 900-talet efter Kristus var vikingaskepp en relativt vanlig syn på de östeuropeiska floderna. Från Östersjön tog sig vikingar via de slingrande vattenvägarna till handelsplatserna norr om Svarta havet.

Med på sina fartyg hade vikingarna pälsverk, bärnsten och trälar. Den levande lasten hade de kommit över längs vägen, under plundringståg bland de slaviska stammarna i Östersjöområdet, med vilka vikingarna låg i ständigt krig.

Varorna sålde vikingarnas driftiga köpmän för att komma över det de önskade sig allra mest: arabiska silvermynt. De glänsande mynten, så kallade dirhamer, präglades i Mellanöstern och hade ovanligt hög silverhalt, vilket gjorde dem till Europas viktigaste betalningsmedel – medeltidens motsvarighet till euron.

”Runt halsen bär de ringar av guld och silver, för när mannen har 10 000 dirhamer låter han tillverka en halsring till sin fru.” Ahmad Ibn Fadlan, kalifens sändebud, 922 efter Kristus

Vikingarnas förkärlek för de arabiska mynten beskrivs av ögonvittnet Ahmad Ibn Fadlan, som i sin roll som sändebud för kalifen i Bagdad år 922 träffade vikingar vid floden Volga. Han hade framför allt ett gott öga till vikingakvinnorna:

”Runt halsen bär de ringar av guld och silver, för när mannen har 10 000 dirhamer låter han tillverka en halsring till sin fru. När han har 20 000 dirhamer låter han tillverka två halsringar. Fruarna får en ny halsring varje gång deras man ökar sin förmögenhet med 10 000 dirhamer. Därför har många fruar ett stort antal ringar runt halsen.”

När handeln på stäpperna gick bra och tillflödet av silver till Norden var stabilt blomstrade vikingasamhällena, men när silverflödet upphörde stred vikingarna sinsemellan om de begränsade resurserna. I slutet av 900-talet efter Kristus bidrog en akut brist på nytt arabiskt silver till att utlösa en blodig maktkamp i Sverige.

Muslimsk armé

När muslimska arméer på 700-talet efter Kristus erövrade ett stort område spreds de arabiska silvermynten över hela Medelhavsområdet.

© Wikimedia Commons

Araberna spred silvermynten

År 622 utvandrade den arabiske profeten Muhammed från Mekka till Medina. Därmed inleddes den muslimska tideräkningen samt den expansion som förde islam hela vägen till Spanien. I expansionens spår följde silvermynten.

686: De första dirhamerna präglas

Kalifen Abd al-Malik skapar det första arabiska myntsystemet. De flesta dirhamer präglas med en koranvers och ett datum och tillägnas kalifen.

711: Mynten når Europa

Efter att ha erövrat Nordafrika intar muslimerna större delen av Spanien och Portugal. Därefter blir dirhamen en internationell valuta.

762: Bagdad upprättar handelsvägar

Bagdad blir kalifens huvudstad. Där handlar araberna med stäppfolket khazarerna, som för dirhamer till de östeuropeiska stäpperna. Snart strömmar silvertörstande vikingar dit.

985: Silverbrist leder till krig

De muslimska gruvorna stängs, vikingarnas handel på stäpperna avstannar och flödet av nya dirhamer uteblir. Krisen leder till inbördeskrig i Sverige. Sedan börjar vikingarna stjäla silver i Västeuropa.

Vikingarna fick smak för silver

Skandinaverna hade inte alltid varit ute efter silver. Bra silvergruvor låg långt ifrån Skandinavien, så vikingarnas förfäder under järnåldern använde knappt några mynt alls. I stället bytte de till sig saker som de saknade.

Handeln skedde på lokala marknader, där bönderna kunde byta produkter från sina gårdar mot nya redskap, kläder, djur, smycken och glas. Bytesvärdet varierade emellertid mycket från marknad till marknad. Det var svårt att få ett bättre pris i en avlägset belägen stad, eftersom det var besvärligt att ta med sig djur och spannmål på långa resor.

Med tiden uppstod därför ett behov av ett gemensamt betalningsmedel. I den danska handelsstaden Ribe användes på 700-talet efter Kristus silvermynt, som präglades i England och Friesland.

”De försörjer sig på att handla med sobel, gråekorre och annan päls. De säljer dem för silvermynt.” Den persiske geografen Ahmad Ibn Rustah på 900-talet efter Kristus

År 793 angrep en vikingaflotta den nordengelska ön Lindisfarne och plundrade klostret på rikedomar. När vikingarna återvände till Nordengland året därpå tog de enligt munken Alkuin fångar, som de sedan krävde lösensumma för.

Det fungerade så bra att vikingarna under de följande årtiondena hemsökte Västeuropas kuster och floder, där de samlade på sig stora mängder silver och guld.

När vikingahövdingen Ragnar år 845 angrep Paris med 120 fartyg, tvingades frankernas kung Karl II betala 7 000 pund silver och guld för att vikingarna skulle lämna staden i fred. Under 800-talet pressade skandinaverna Karls rike på minst 12 000 pund ädla metaller.

Samaniddynastin, mausoleum

Produktionen av silvermynt gjorde samanidernas regenter kopiöst rika. Avlidna härskare begravdes i praktfulla mausoleer.

© Ljuba brank from sl, GFDL

Pengarna kom från en rik dynasti

I början av vikingatiden kom majoriteten av silvermynten från Mellanöstern och Arabiska halvön, men när nya silverfynd gjordes i Centralasien flyttade produktionen av dirhamer med tiden längre österut.

Under den andra hälften av 800-talet efter Kristus hittade den muslimska samaniddynastin rika förekomster av silver i såväl Pendjir (Afghanistan) som Tasjkent (Uzbekistan). Det ledde till en stor produktion av dirhamer (silvermynt), som från år 890 nådde vikingatidens silverdepåer i stora mängder.

Samaniderna, som härskade över delar av vår tids Iran, Afghanistan och Uzbekistan, omsatte mynten på marknader i städerna Merv, Samarkand och Tasjkent, varifrån de fördes norrut av de halvnomadiserande volgabulgarerna och khazarerna. Dessa folkslag använde dirhamerna för att köpa sobelskinn, slavar, honung, vax och bärnsten av vikingar som seglade längs de östeuropeiska floderna.

Forskarna kallar de centralasiatiska mynten kufiska på grund av deras speciella, mycket geometriska variant av det arabiska alfabetet. Nästan alla kufiska mynt i Skandinavien präglades under en av samanidernas tre första emirer, som styrde från slutet av 800-talet till mitten av 900-talet.

De arabiska mynten var eftertraktade

Året innan Ragnars angrepp på Paris seglade de silvertörstande vikingarna längre söderut, till Pyreneiska halvön. De kom då till det muslimska riket al-Andalus, i dagens Portugal och södra Spanien.

Muslimernas kustförsvar var betydligt bättre än frankernas och anglosaxarnas i England. Efter ett fåtal plundringståg gav därför vikingarna upp sina försök att få fotfäste på Pyreneiska halvön.

Genom sitt möte med muslimerna kom vikingarna emellertid i kontakt med Europas nya supervaluta, den arabiska dirhamen.

”Med dylika skatter skulle envar komma till Valhall, som han hade med på bålet; det skulle han ock njuta, som han själv hade i jord grävt.” Den isländska Ynglingasagan från 1200-talet, om vikingarnas nedgrävda silverskatter

Från Portugal i väster till Afghanistan i öster fungerade silvermynten som betalningsmedel i det stora muslimska område där kalifen i Bagdad var andligt överhuvud.

På 800-talet utvanns silver ur nya gruvor i Nordafrika och Mellanöstern, varefter en till synes aldrig sinande ström av mynt kom i omlopp. Handeln mellan muslimerna och stäppfolket khazarerna förde stora mängder dirhamer till ett område som i dag motsvarar Ukraina och västra Ryssland.

Enligt en teori var det just ryktet om de arabiska mynten med den höga silverhalten som till en början fick vikingarna att börja segla på de stora ryska floderna.

Norden myllrar av silvermynt

På stäpperna var det framför allt slavhandeln som fick dirhamerna att rulla. Enligt den persiske geografen Ahmad Ibn Rustah, som levde i början av 900-talet, tillfångatog vikingarna medlemmar av slaviska stammar, som såldes som trälar till khazarerna. Med på fartygen hade vikingarna även pälsverk, noterade geografen:

”De försörjer sig på att handla med sobel, gråekorre och annan päls. De säljer dem för silvermynt.”

Vikingarna förde med sig berg av dirhamer hem till Skandinavien, där arkeologerna har grävt ut över 120 000 arabiska mynt från vikingatiden.

vikingar, slavar, handel

Under sina plundringståg tog vikingarna fångar, som såldes som slavar på stäpperna i öster för stora mängder silver.

© Www.bridgemanart.com/Ritzau Scanpix

Bara på Gotland har man hittat omkring 80 000 arabiska dirhamer. Tack vare sitt centrala läge i Östersjön utgjorde Gotland en knutpunkt för resenärer som återvände hem från de ryska floderna.

Till skillnad från vår tid räknade vikingarna inte sina mynt, utan vägde dem. När en vara skulle betalas använde de en handhållen våg. En tyngd placerades i den ena vågskålen och silvret i den andra. Om vikten inte stämde klippte vikingarna helt enkelt av en del av ett mynt.

En annan betalningsform var hacksilver, sönderdelade tenar av silver. På marknaderna behövde man också testa silvrets kvalitet. Det gjordes genom att man skar ett hack i silvret med en kniv. Om silvret kändes för hårt eller för mjukt hade silvret blandats upp med en billigare metall.

I den nordiska mytologin var guld den gudomliga metallen. Från Odens guldring Draupner lär det ha drupit åtta guldringar var nionde natt. För de flesta vikingar var emellertid silver viktigare än guld.

vikingaskatt, guld
© National Museum of Denmark

Gudarnas guld

VÄRDE:
För vikingarna var guld värt åtta gånger mer än silver. Ett stycke guld kunde med andra ord användas som betalning för åtta gånger så många varor som ett lika tungt stycke silver.

TILLGÄNGLIGHET:
Under vikingatiden fanns det inga guldgruvor i Skandinavien, så den gyllene metallen fick hämtas långt bortifrån. Vikingarna skaffade sig även guld genom att smälta om smycken som deras förfäder lämnat efter sig.

ANVÄNDNING:
På grund av metallens dyrbarhet användes den huvudsakligen till smycken. Guld var en statussymbol som visade att bäraren hade hög rang.

arabiska silvermynt, dirhamer
© CNG

Silver till salu

VÄRDE:
Värdet av rent silver var en åttondel av guldets värde. Svindlare försökte dryga ut sitt silver genom att blanda in bly och koppar.

TILLGÄNGLIGHET:
Vikingarna hade inte några silvergruvor i sina hemländer. Det fanns dock silvergruvor på Brittiska öarna, i Spanien och i Orienten. Vikingarna fick tillgång till silvret genom handel och plundring.

ANVÄNDNING:
Silver är till skillnad från koppar och järn ett hållbart material som inte korroderar nämnvärt. De muslimska mynten var särskilt eftertraktade i Europa, eftersom kalifen inte kompromissade med silverhalten.

Silverbrist ledde till krig

Vikingarnas handel i de östeuropeiska flodområdena var som störst på 950-talet. Under åren därefter minskade plötsligt inflödet av silver från Mellanöstern. Forskarna tror att flera av silvergruvorna i Mellanöstern var uttömda, vilket fick kännbara konsekvenser.

Många handelsmän började smälta ner sina silvermynt och blanda silvret med andra metaller, vilket ledde till en kraftig devalvering av de arabiska dirhamernas värde.

Vid den här tidpunkten hade vikingarna sedan länge blivit beroende av dirhamer. I handelscentrum som danska Hedeby och svenska Birka fyllde silvret en viktig funktion, eftersom det användes som betalning för de flesta handelsvaror.

På 960-talet utlöste bristen på silver en kris när grupper av vikingar i desperation angrep och plundrade khazarer och andra östeuropeiska mellanhänder, som av tradition skaffat sitt silver från kalifatet. Oron spred sig med tiden även till vikingarnas hemländer.

slaget vid Fyrisvallarna

Silvermynt spelade en viktig roll i en strid om kungamakten som utkämpades i Sverige år 985 efter Kristus.

© Album/Fine Art Images/Imageselect

Efter den svenske kungen Olofs död kämpade hans bror och medkung Erik Segersäll om makten i riket mot sin brorson Styrbjörn Starke. Styrbjörn stöttades av den danske kungen Harald Blåtand. Enligt historikerna befarade många svenskar att den danske kungen skulle tömma deras land på silver och andra rikedomar ifall hans tronpretendent vann.

Som tur var för svenskarna segrade Erik Segersäll på slagfältet år 985. Hans militära triumf kunde dock inte avhjälpa rikets problem. I takt med att handeln i öster minskade upphörde flödet av silver, vilket ledde till en ekonomisk kris i hela Norden. Vikingarna blev då försiktiga med sina pengar, och som ett resultat av det låg exempelvis den viktiga marknadsplatsen i Birka öde.

Nu tvingades vikingarna rikta blicken västerut för att stilla sin törst efter silver, varefter en rad plundringståg mot England och Wales följde. Ett av dem utvecklades år 991 till ett regelrätt slag. Vid Maldon i östra England segrade vikingarna över anglosaxarna, som tvingades betala 3 300 kilo rent silver.

Europeiska mynt tog över

I takt med att flödet av dirhamer minskade tog mynt från England och Tyskland över marknaden i Skandinavien. De europeiska mynten var mindre och klipptes därför sällan sönder. Sakta men säkert rörde sig de skandinaviska länderna mot en penningekonomi av det slag som vi har i dag, där varje mynt har ett angivet värde.

Den viktigaste förklaringen till att så många av vikingatidens dirhamer och andra mynt finns kvar än i dag är de många silverskatter som vikingarna av okänd anledning grävde ner i marken. Forskarna diskuterar fortfarande om vikingarna gömde silvret av religiösa eller praktiska skäl, till exempel för att gömma den ädla metallen för fiender.

Svaret finns måhända i den isländska Ynglingasagan från 1200-talet, som förklarar att vikingarnas nedgrävda skatter i själva verket var silver avsett för livet efter detta:

”Så böd han Odin, att alla döda män skulle man bränna och bära å bål med deras egendom, ty, sade han, med dylika skatter skulle envar komma till Valhall, som han hade med på bålet; det skulle han ock njuta, som han själv hade i jord grävt.”

LÄS MER OM SILVERMYNTEN

  • James Graham-Campbell & Gareth Williams (red.), Silver economy in the Viking age, Routledge, 2007
  • Jacek Gruszczyński, Viking silver, hoards and containers, Routledge, 2019