Oden hade fullt upp
I vikingarnas mytologi var Oden gudarnas konung.
De nordiska myterna beskriver honom som allvetande och vikingarna betraktade Oden som en av de främsta krigarna, även bland de övriga gudarna.
I Den yngre Eddan, en samling berättelser skrivna av den isländske författaren Snorre Sturlasson, skildras hur Oden under Ragnarök går i täten på sin åttabenta häst Sleipner i gudarnas sista strid mot jättarna: ”Främst rider Oden med sin guldhjälm, den fagra brynjan och spjutet Gungner (det gungande, red.).”
Vikingarna ansåg med andra ord att Oden hade högst status bland gudarna i Asgård. Krig var dock långt ifrån det enda guden var duktig på.
”Oden får de fallna jarlarna, medan Tor får endast trälarna.” Eddadikt om fördelningen av döda vikingar mellan de två gudarna
Han var även en framstående skald, en betvingare av naturens element samt en skicklig hamnskiftare och trollkarl. Dessutom var han far till flera andra nordiska gudar, bland andra Balder och Tor.
De många aspekterna av Odens gudomlighet innebar att snart sagt alla vikingar hade skäl att åkalla honom.
Även om vikingarna respekterade Oden var han emellertid inte den populäraste guden, åtminstone enligt en passage från eddadikten Sången om Harbard: ”Oden får de fallna jarlarna, medan Tor får endast trälarna.”
Stycket visar att Oden framför allt var en gud för vikingatidens överklass – stormän, jarlar och kungar – vilket får stöd i nutida forskning.
Den vanlige vikingabondens favoritgud var Tor.
VÄRLDENS HISTORIA har granskat de gamla nordiska skrifterna för att se om de bekräftar den här bilden av Odens roll.
Krigsgud – offergåvor skulle säkra segern
De flesta av Odens cirka tvåhundra kända tillnamn är kopplade till strid och krig, till exempel Valfader, ”slagfältets fader”.
Antalet namn visar att vikingarna betraktade honom som framför allt en krigsgud.
Inför en strid var det vanligt att härföraren red fram och kastade ett spjut, Odens vapen, mot fiendens led, medan han ropade: ”Nu ger jag er åt Oden!”
På så sätt vigdes slagets stupade på förhand åt Oden. Fiendens armé betraktades som en offergåva.
Inför en strid var det också vanligt att blota (offra) till Oden. Ett offer garanterade dock ingen seger. Guden, som var känd för sin nyckfullhet, kunde mycket väl byta sida i sista ögonblicket.
SLUTSATS
Oden valde sida och dyrkades som krigsgud av den militära eliten.
Visdomsgud – priset för visdom var ett öga
Vikingarnas tilltro till Oden byggde på hans påstådda visdom. Gudarnas hövding hade dock betalat ett högt pris för sin kunskap.
I dikterna skildras Oden som en gud som ständigt är på jakt efter kunskaper.
Odens kunskapstörst var så stor att han offrade sitt ena öga för att få lov att dricka ur jätten Mimers brunn.
Vattnet i brunnen var magiskt och skänkte Oden en gudomlig visdom. När vanerna (ett annat släkte av gudar) senare halshögg Mimer fortsatte Oden enligt dikten Völuspá (völvans spådom) att rådfråga Mimers visa huvud.
Odens begär efter att få veta allt framgår även av hans högsäte Lidskjalf, från vilket han kunde blicka ut över hela världen.
Varje dag i gryningen skickade guden även ut sina korpar Hugin (tanken) och Munin (minnet) för att samla in nyheter om världens tillstånd.
Forskarna vet inte om Oden verkligen tillbads som en visdomsgud. Källorna kopplar Odens visdom till sejden, vikingatidens magi, som i regel endast utövades av spåkvinnor, så kallade völvor.
I dikten Loketrätan retar Loke Oden för att hans sejd uppfattades som omanlig.
SLUTSATS
Odens insikter var sannolikt nyttigast för eliten – och för völvorna.
Guden för runmagi – ord kunde bota
I dikten Hávamál (den höges tal) beskrivs tillkomsten av runorna: ”Så ristade Tund (Oden, red.)/före tidsåldrarna.”
På fornnordiska var ordet runa besläktat med rún, hemlighet. Det tyder på att endast särskilt invigda behärskade den magi som utövades med hjälp av runor.
I Egil Skallagrimssons saga använder den isländske stormannen Egil runmagi för att bota en flicka som har förhäxats.
Han löser det genom att rista en besvärjelse på en trästav som han gömmer under flickans huvudkudde.
SLUTSATS
Runmagi var knutet till överklassen, men kunde även utövas av andra.
Slutsatsen: Samhällets topp litade på Oden
De flesta arkeologiska fynd och skriftliga källor knyter Oden till vikingarnas elit.
Några av de tidigaste avbildningarna av guden, som en krigare följd av korpar, finns på fina guldsmycken tillverkade strax före vikingatiden (vendeltiden, 600–700-tal). Endast rika personer kan ha ägt dem.
Bland vikingarna var Oden allmänt respekterad, vilket framgår av bland annat veckodagen onsdag, som på flera germanska språk heter ”Odens dag”.
En analys av nordiska ortnamn tyder dock på att Tor var mer omtyckt. Betydligt fler platser i Norden är uppkallade efter Tor.
Dessutom finns det många exempel på vikingar som har uppkallats efter åskguden, medan historikerna känner till endast väldigt få vid namn Odinkar, och de hör till en förnäm ätt.
På Island, där det inte fanns några kungar, bekräftar sagorna att Tor dyrkades i betydligt högre grad än Oden.
Liksom vikingarnas kungar och jarlar levde ett annat liv än gemene man gjorde de flesta aspekter hos asarnas konung, till exempel hans visdom, magi och mystik, honom till en avlägsen, upphöjd figur för vikingar i allmänhet.
Källorna vittnar alltså om att Oden var den härskande klassens gud på vikingatiden.