Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Oden – gudarnas kung hjälpte de rika

I vikingarnas mytologi var Oden den mäktigaste av gudarna, en allvetande krigare som levde i Valhall. En sak uppnådde emellertid Oden aldrig under sin regeringstid: popularitet bland gemene man.

Shutterstock

Enligt vikingarnas tro satt Oden på sin tron i Valhall.

© Imageselect

Oden hade fullt upp

I vikingarnas mytologi var Oden gudarnas konung.

De nordiska myterna beskriver honom som allvetande och vikingarna betraktade Oden som en av de främsta krigarna, även bland de övriga gudarna.

I Den yngre Eddan, en samling berättelser skrivna av den isländske författaren Snorre Sturlasson, skildras hur Oden under Ragnarök går i täten på sin åttabenta häst Sleipner i gudarnas sista strid mot jättarna: ”Främst rider Oden med sin guldhjälm, den fagra brynjan och spjutet Gungner (det gungande, red.).”

Vikingarna ansåg med andra ord att Oden hade högst status bland gudarna i Asgård. Krig var dock långt ifrån det enda guden var duktig på.

”Oden får de fallna jarlarna, medan Tor får endast trälarna.”
Eddadikt om fördelningen av döda vikingar mellan de två gudarna

Han var även en framstående skald, en betvingare av naturens element samt en skicklig hamnskiftare och trollkarl. Dessutom var han far till flera andra gudar, bland andra Balder och Tor.

De många aspekterna av Odens gudomlighet innebar att snart sagt alla vikingar hade skäl att åkalla honom.

Även om vikingarna respekterade Oden var han emellertid inte den populäraste guden, åtminstone enligt en passage från eddadikten Sången om Harbard: ”Oden får de fallna jarlarna, medan Tor får endast trälarna.”

Stycket visar att Oden framför allt var en gud för vikingatidens överklass – stormän, jarlar och kungar – vilket får stöd i nutida forskning.

Den vanlige vikingabondens favoritgud var Tor.

VÄRLDENS HISTORIA har granskat de gamla nordiska skrifterna för att se om de bekräftar den här bilden av Odens roll.

Vikingarna trodde att Odens valkyrior fraktade döda krigare från slagfältet till Valhall.

© Imageselect

Krigsgud – offergåvor skulle säkra segern

De flesta av Odens cirka tvåhundra kända tillnamn är kopplade till strid och krig, till exempel Valfader, ”slagfältets fader”.

Antalet namn visar att vikingarna betraktade honom som framför allt en krigsgud.

Inför en strid var det vanligt att härföraren red fram och kastade ett spjut, Odens vapen, mot fiendens led, medan han ropade: ”Nu ger jag er åt Oden!”

På så sätt vigdes slagets stupade på förhand åt Oden. Fiendens armé betraktades som en offergåva.

Inför en strid var det också vanligt att blota (offra) till Oden. Ett offer garanterade dock ingen seger. Guden, som var känd för sin nyckfullhet, kunde mycket väl byta sida i sista ögonblicket.

SLUTSATS

Oden valde sida och dyrkades som krigsgud av den militära eliten.

© Shutterstock

Dödsgud – svenskarna hängde djur till gudens ära

I dikten Balders drömmar väcker Oden en död spåkvinna (völva) till liv för att fråga ut henne om framtiden. Scenen visar en nära koppling mellan guden och döden.

Vissa forskare tror att Oden var en dödsgud innan han blev en krigsgud. Under sen vikingatid var Oden känd som Hángatýr (de hängdas gud).

Enligt munken Adam av Bremen (cirka år 1040–81) offrade man i Gamla Uppsala människor och djur åt Oden genom att hänga dem i träd.

Odens korpar Hugin och Munin samt hans vargar Gere och Freke knyter honom också till döden. För vikingarna var korpar och vargar djur som åt av de döda på slagfältet.

SLUTSATS

Som dödsgud skiljde Oden inte mellan hög och låg. Det berättas om både kungar och trälar som offrats till honom.

Oden uppnådde sin visdom genom att dricka ur Mimers brunn, som enligt mytologin låg vid världsträdet Yggdrasil.

Imageselect

Visdomsgud – priset för visdom var ett öga

Vikingarnas tilltro till Oden byggde på hans påstådda visdom. Gudarnas hövding hade dock betalat ett högt pris för sin kunskap.

I dikterna skildras Oden som en gud som ständigt är på jakt efter kunskaper.

Odens kunskapstörst var så stor att han offrade sitt ena öga för att få lov att dricka ur jätten Mimers brunn.

Vattnet i brunnen var magiskt och skänkte Oden en gudomlig visdom. När vanerna (ett annat släkte av gudar) senare halshögg Mimer fortsatte Oden enligt dikten Völuspá (völvans spådom) att rådfråga Mimers visa huvud.

Odens begär efter att få veta allt framgår även av hans högsäte Lidskjalf, från vilket han kunde blicka ut över hela världen.

Varje dag i gryningen skickade guden även ut sina korpar Hugin (tanken) och Munin (minnet) för att samla in nyheter om världens tillstånd.

Forskarna vet inte om Oden verkligen tillbads som en visdomsgud. Källorna kopplar Odens visdom till sejden, vikingatidens magi, som i regel endast utövades av spåkvinnor, så kallade völvor.

I dikten Loketrätan retar Loke Oden för att hans sejd uppfattades som omanlig.

SLUTSATS

Odens insikter var sannolikt nyttigast för eliten – och för völvorna.

© Shutterstock

Vindgud – vinden krävde ett offer

Vissa forskare anser att Oden även tillbads som en vind- och stormgud.

Ett exempel på hans koppling till vinden finns i Götrikssagan, i vilken ett vikingaskepp blåses ur kurs nära kusten utanför Hordaland i Norge.

För att få bättre väder drar männen lott om vem av dem som ska offras. Valet faller på deras kung, Vikar.

Strax innan snaran dras åt kring kungens hals utbrister mannen som ska hänga honom: ”Nu ger jag dig till Oden!”

Många forskare är dock skeptiska till tolkningen av Oden som en vindgud.

SLUTSATS

En vindgud för alla: Till sjöss var alla offer för vädrets nycker, och de flesta vikingar var vanliga människor.

Det sägs att två dvärgar mördade Kvaser för att brygga skaldemjöd.

© Franz Stassen

Skaldekonstens gud – gudarnas hövding stal det magiska mjödet

Enligt vikingarna förvarade jätten Suttung ett vidunderligt mjöd i berget Hnitbjörg.

Drycken, som bestod av honung och blodet från Kvaser, världens visaste man, gav alla som drack av den stor poetisk förmåga.

Genom list lyckades Oden tränga in i Hnitbjörg, där han drack upp allt mjöd. I en örns skepnad flydde han sedan från berget.

På väg hem till Asgård med den värdefulla lasten i magen tappade Oden emellertid en del av mjödet i form av fågelbajs. Enligt myten är detta bajs ursprunget till alla dåliga diktare.

Idén om Oden som skaldekonstens fader var så utbredd att det enligt vissa forskare betraktades som ett offer till guden att läsa dikter.

SLUTSATS

De flesta skalder kom från rika familjer, men för andra var det en väg ut ur fattigdom.

För att lära sig runkonsten lär Oden ha hängt nio nätter i ett träd, genomborrad av ett spjut.

© Imageselect

Guden för runmagi – ord kunde bota

I dikten Hávamál (den höges tal) beskrivs tillkomsten av runorna: ”Så ristade Tund (Oden, red.)/före tidsåldrarna.”

På fornnordiska var ordet runa besläktat med rún, hemlighet. Det tyder på att endast särskilt invigda behärskade den magi som utövades med hjälp av runor.

I Egil Skallagrimssons saga använder den isländske stormannen Egil runmagi för att bota en flicka som har förhäxats.

Han löser det genom att rista en besvärjelse på en trästav som han gömmer under flickans huvudkudde.

SLUTSATS

Runmagi var knutet till överklassen, men kunde även utövas av andra.

Symbolen med tre sammankopplade trianglar finns bland annat på runstenar.

© Berig

Bärsärkens gud – krigare och diktare försattes i trans

Namnet Oden kommer av det fornnordiska ordet óðr, som kan betyda både ”raseri” och ”extas”.

Forskarna anser därför att Oden representerade det transliknande tillstånd som skalder och krigare kunde försättas i, skalderna när de greps av inspiration och krigarna när de gick bärsärk på slagfältet.

På 1000-talet beskrev munken Adam av Bremen också Oden som ”den rasande, en krigsmakare som ingjuter styrka i män när de möter sina fiender”.

Ytterligare en koppling mellan Oden och extasen finns i arkeologiska fynd från vikingatiden, bland annat en sängstolpe från Osebergskeppsgraven i Norge och två bildstenar på Gotland, som pryds av en valknut.

Denna symbol består av tre sammankopplade trianglar, som har tolkats som Odens förmåga att lösa och binda människor.

När Oden band män på slagfältet blev de lamslagna av rädsla, men när han löste dem greps de av ett hämningslöst raseri.

SLUTSATS

Oavgjort: Odens trans kunde drabba alla – krigare, skalder och völvor.

© Kasper Holl

Bara en människa – Oden kom vandrande från staden Troja

Efter vikingatiden uppstod en teori om att Oden var en vanlig människa som dyrkats som en gud.

I diktsamlingen Den yngre Eddan från 1200-talet hävdar Snorre Sturlasson att Oden kom från Troja i nuvarande Turkiet och helt enkelt inbillade befolkningen att han var en gud.

Den danske krönikeskrivaren Saxo var i stort sett enig: I verket Gesta danorum från år 1208 påstod han att gudarnas hem Asgård låg i Mindre Asien och att Oden var en jordisk kung.

Historiker i dag bedömer att de båda kristna författarna avsiktligt förvrängde bilden av Oden.

Deras mål kan ha varit att få de sista asatroende i de nordiska länderna att gå över till kristendomen.

Källorna antyder nämligen inte att vikingarna själva betraktade Oden som någon vanlig människa.

Guden Tor var mer populär bland bönder och hantverkare än sin fader Oden.

AKG-Images/Ritzau Scanpix

Slutsatsen: Samhällets topp litade på Oden

De flesta arkeologiska fynd och skriftliga källor knyter Oden till vikingarnas elit.

Några av de tidigaste avbildningarna av guden, som en krigare följd av korpar, finns på fina guldsmycken tillverkade strax före vikingatiden (vendeltiden, 600–700-tal). Endast rika personer kan ha ägt dem.

Bland vikingarna var Oden allmänt respekterad, vilket framgår av bland annat veckodagen onsdag, som på flera germanska språk heter ”Odens dag”.

En analys av nordiska ortnamn tyder dock på att Tor var mer omtyckt. Betydligt fler platser i Norden är uppkallade efter Tor.

Dessutom finns det många exempel på vikingar som har uppkallats efter åskguden, medan historikerna känner till endast väldigt få vid namn Odinkar, och de hör till en förnäm ätt.

På Island, där det inte fanns några kungar, bekräftar sagorna att Tor dyrkades i betydligt högre grad än Oden.

Liksom vikingarnas kungar och jarlar levde ett annat liv än gemene man gjorde de flesta aspekter hos asarnas konung, till exempel hans visdom, magi och mystik, honom till en avlägsen, upphöjd figur för vikingar i allmänhet.

Källorna vittnar alltså om att Oden var den härskande klassens gud på vikingatiden.

Läs också:

Vikingar

Utgrävning vederlägger experternas kunskaper om Island

2 minuter
Vikingar

Vikingarnas mindre kända gudar hade många talanger

7 minuter
Vikingar

Tokig i vikingar? Följ då med här

0 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj