Längst ut på en sönderblåst udde på Newfoundlands västkust har den prisbelönta arkeologen Sarah Parcak gjort ett spännande fynd, som kan betyda att världshistorien behöver skrivas om.
Point Rosee heter platsen som eventuellt innehåller resterna av en vikingaboplats från början av 1000-talet.
Parcak och ett lag arkeologer använde avancerad satellitteknik för att skanna Newfoundlands västkust efter spår av vikingaaktivitet.
Bilderna visade mystiska mörka fläckar djupt ned i jorden och forskarna inledde en mindre testutgrävning på Point Rosee.
Utgrävningarna har hittills avslöjat en vägg av grästorv – en byggteknik som varken Amerikas indianer eller 1600-talets europeiska invandrare använde sig av.
Nära väggen låg en massa små klumpar limonit (totalt 28 pund) – ett järnhaltigt material som vikingarna smälte ned till redskap och vapen. Om det nu var vikingar som bebodde Point Rosee.
Bara vikingarna smälte järn på det sättet
Parcak är övertygad om att det är vikingar som har bott där:
"Det här nya fyndet kan avslöja många av vikingarnas hemligheter – till exempel att de vågade sig långt längre in i den Nya världen än vi hittills har trott, säger hon.
Och Parcak backas upp av vikingaexperten Douglas Bolender:
"Vi känner inte till några andra kulturer än vikingarna, som kunde ha grävt efter litonit på Newfoundland och hettat upp det", understryker han.
Kanske bodde vikingarna länge i Amerika
Hittills har vikingaboplatsen på L'Anse aux Meadows 600 kilometer längre norrut på Newfoundland varit arkeologernas enda bevis på att vikingarna tog sig hela vägen till Nordamerika.
Och boplatsen var bara ett tillfälligt hem för vikingarna, som bara ett par år efter sin ankomst lämnade platsen för gott.
Det har historiker tolkat som ett tecken på att vikingarna snabbt fördrevs av indianer eller själva snart valde att resa hem.
Fyndet på Point Rosee kan betyda att historikerna nu måste tänka i helt nya banor:
"Om Point Rosee-boplatsen kommer från en annan tid än L'Anse aux Meadows kan det ändra historien. Det visar sig kanske att vikingarna var i den Nya världen betydligt längre", berättar Susan Parcak, som nu fortsätter utgrävningarna på platsen.