Normanderna spred skräck i Europa

Dödsfälla blev ett misslyckande

År 911 hade en vikingaflotta seglat uppför floden Eure från Engelska kanalen. De rovlystna krigarna härjade i landskapet på båda sidor om floden och 150 km in i landet belägrade de staden Chartres.

Vikingarna leddes av en erfaren hövding. De isländska sagorna kallar honom Gånge-Rolf, son till jarl Ragnvald i Västnorge, men i andra medeltida källor sägs det att han var dansk.

De kristna kallade vikingen för Rollo. Han var en välkänd plåga längs de franska floderna. Han hade plundrat staden Rouen och ingått i den hedniska armé som nästan erövrat Paris år 885. År 911 satsade fransmännen därför allt för att en gång för alla bli av med sin plågoande.

Medan Rollo hade fullt upp med att belägra Chartres samlade franska stormän sina soldater och marscherade mot staden. Vikingarna hann inte fly innan den kristna hären gick till angrepp, och när solen gick ned efter en blodig dag stod de omringade uppe på en kulle.

De segervissa fransmännen valde att vänta med massakrerna på Rollos män tills gryningen kom. Vikingarna skulle få tillbringa en sömnlös natt uppe på kullen i väntan på den oundvikliga döden.

Men Rollo hade inga planer på att bli offerlamm. I skydd av mörkret samlade han sina män omkring sig och storm­ade fram mot fiendens lägereld.

Hornblåsare ledde stormanfallet och de skarpa signalerna blandades med ­vikingarnas stridsrop när de rusade framåt.

Rollos män stannade inte för att slåss mot de överrumplade fransmännen, utan skyndade i stället ned till floden Eure, där deras skepp låg uppdragna på stranden. Med väl inövad effektivitet fick krigarna ut fartygen i vattnet. Rollo hade lurat döden och fortsatte sedan obekymrat uppför floden.

Hövding skulle köpas med jord

Fransmännen hade inte lyckats att vare sig utplåna Rollos vikingar eller jaga dem tillbaka till havet. I lägen som detta, då vapentaktiken misslyckats, valde fransmännen ofta att köpa sig fred. Historikerna uppskattar att en femtedel av alla franska guld- och silvermynt under ­vikingatiden gick åt till att muta plundrande skandinaver. Men år 911 ekade det tomt i rikets skattkista.

Kung Karl den enfaldige kom på en annan lösning, som visserligen var listig men samtidigt riskabel: han tänkte ge Rollo kusten kring Rouen om vikingahövdingen lät sig döpas, svor en trohetsed och såg till att inga andra vikingar tog sig uppför floderna i hans område.

Ett sådant erbjudande kunde Rollo inte säga nej till. Men det sägs att han inte var särskilt entusiastisk inför den delen av trohetseden där han skulle kyssa sin nye herres fot. Vikingen överlät uppgiften till en av sina män – en reslig kri­gare som lyfte upp Karls fot till sina läppar så att kungen ramlade baklänges.

Därefter slog sig vikingarna ned i närheten av Rouen. Rollo tog det kristna namnet ­Robert och hindrade vikingar från att segla uppför den stora floden Seine. Han gifte sig med dottern till en fransk greve.

Även många av hans män bildade familj med kvinnor från trakten. Ur mötet mellan de båda kulturerna uppstod normanderna, som hundra år senare lämnade sina nordfranska hem och skaffade sig en plats i historieböckerna ­genom sitt mod och total samvetslöshet.

Normanderna gillade kvinnor

Rollo och hans krigare hade ännu inte riktigt vant sig vid livet i Frankrike men hövdingen började bli gammal. Han var osäker på vad som väntade efter döden och valde därför att ty sig till både sin gamla och sin nya tro. Han skänkte 100 pund guld till kyrkan och 100 krigsfångar offrades åt Oden. Rollo dog år 932.

Sedan den första generationen ­vikingar dött ut blev deras ättlingar snabbt franska – åtminstone på ytan. Vikingarna hade alltid varit en minoritet i sitt nya hemland och senare invandring från Skandinavien förändrade inte balansen nämnvärt.

Därför finns det få nordiska ortsnamn i Normandie, som franska grannar kallade vikingarnas område, jämfört med exempelvis området Danelagen kring York i nord­östra England.

Folk i övriga Frankrike var mycket skeptiska till normanderna och befarade att de när som helst kunde återuppta ­sina förfäders vanor. Påven och katolska kyrkan var särskilt noga med att över­vaka vad de tidigare hedningarna hade för sig.

Trots att de gått över till kristendomen var normanderna nämligen inte så noga med att rätta sig efter heliga, orubbliga regler.

När prästerna protesterade över de normandiska adelsmännens älskarinnor, svarade dessa bara att de följde sina förfäders sed att ta sig ”danska fruar”. Trots det lyckades Rollos arvingar så småningom bygga upp en bra relation till kyrkan, inte minst tack vare donationer till kyrko- och klosterbyggen.

De såg även till att vara till nytta för kungen, och belönades med att deras territorium utökades från det ursprungliga området kring Rouen. Hövdingarna började kalla sig hertigar och de gjorde sin provins till Frankrikes starkaste och mest välorganiserade.

Erövringslängtan låg i blodet

Rollos lilla rike överlevde och växte trots att det var omgivet av fiender. Andra ­vikingar härjade längs kusterna och gränserna hotades av grannar som inte gillade de skandinaviska bosättarna.

Flera franska kungar försökte till och med ta tillbaka gåvan som Rollo fått av Karl den enfaldige.

Tack vare skickliga härskare och en mycket stark armé kunde Normandie stå emot alla fiender. Vikingarna hade kämpat till fots med sköld, svärd och yxa men nu utgjordes eliten i den normandiska hären av pansarklädda ryttare.

Krigarna var så skickliga på hästryggen att de blev eftertraktade legosoldater.

I början av 1000-talet kunde unga normander därför sälja sina krigartjänster till högstbjudande över hela Europa. Många orädda och ambitiösa normander for till Syditalien där konflikter mellan bysantiner, araber och langobardiska furstar genererade många ­arbetstillfällen. Normanderna kom som legosoldater men blev snart en självständig och överlägsen fjärde part i det invecklade maktspelet.

Precis som deras förfäder gjort i Normandie tog de unga krigarna till sig ­delar av den lokala kulturen och tog traktens kvinnor till fruar eller älskarinnor. Resultatet blev en ny blandkultur som fick Syditalien att blomstra.

Det avtryck som normanderna gjorde kring Medelhavet har dock förbleknat i historieböckerna jämfört med det stora äventyr som skulle komma: erövringen av det mäktiga riket England.

Hertig hittade på arvsanspråk

Fröet till normandernas invasion såddes 1035 då Rollos barnbarns barnbarn ­Robert överraskade alla genom att överlåta hertigdömet till en åttaårig pojke. Hertigen hade bestämt sig för att resa till Jerusalem, där han hoppades få Guds förlåtelse för alla sina synder.

Normandies nye herre hette Vilhelm och var son till Robert och en enkel garvaredotter. Därför kallades han ”oäktingen” ända tills han senare tilldelades det ståtligare namnet ”erövraren”.

Vilhelms släkt hade knutit täta band med det engelska kungahuset. Alliansen hade börjat med ett kungligt äktenskap och den förstärktes år 1013 då kung Ethelred tvingades fly undan vikingar och gå i exil i Normandie. Den danske kungen Sven Tveskägg hade erövrat England med en väldig armé.

Ethelred hade sina barn med sig och de växte upp vid det normandiska hertighovet. Ett av dem hette Edvard, och han var cirka 38 år gammal då han kunde överta sin fars förlorade tron i England.

Edvard var ingen stark karaktär och till följd av hans år i landsflykt kunde normanderna lätt påverka honom. En hel skara ambitiösa adelsmän följde med den blivande kungen till England och fick, trots protester från lokalbefolkningen, inflytelserika ämbeten.

Vilhelm oäktingen stannade hemma och styrde sitt hertigdöme men han följde händelserna på andra sidan Engelska kanalen med stort intresse. Edvard förblev nämligen barnlös och Normandies härskare insåg troligen tidigt att han själv kunde ha en chans att sätta sig på tronen. Vilhelm bearbetade Englands kung metodiskt ända tills

Riddare vann över vikingar

Efter ett halvår av noggranna förberedelser kunde hertig Vilhelm samla sin väldiga flotta vid Engelska kanalen. Fartygen var byggda på samma sätt som hans förfäders långskepp. Den 27 september blåste det upp en gynnsam sunnanvind och armadan på nästan 700 skepp stävade ut. Morgonen därpå gick 7 500 man i land i England utan att möta motstånd.

Den nykrönte Harald hade då just skyndat till Nordengland för att strida mot en norsk vikingahär. De båda styrkorna drabbade där samman vid Stamford Bridge och engelsmännen slog ned det som blev den sista stora vikinga­invasionen. Men under tiden hade normanderna fått fotfäste i Sydengland.

Harald vände tillbaka med en hastigt hopplockad armé på 6 000–7 000 man. Han ställde upp armén för slag på en ås utanför staden Hastings. Vilhelm antog utmaningen och den 14 oktober började kampen som skulle avgöra kunga­rikets framtid.

Engelsmännen stred på samma sätt som vikingarna hade gjort i århund­raden. Krigare till fots bildade en tät mur av sköldar, och de svingade stora ”dansk­yxor” som de lärt sig använda av skandinaverna.

Deras normandiska motståndare ­hade däremot lämnat sina förfäders taktik. Vilhelms viktigaste vapen var hans riddare som stred till häst med lansar och svärd.

Under slagets första fas verkade sköldmuren vara för stark för att normanderna skulle kunna bryta igenom. Anfall efter anfall mot de engelska krigarna uppe på åsen misslyckades och normandernas bågskyttar lyckades inte göra hål i leden med sina pilar.

Men utmattning och ett engelskt misstag kom att vända spelet. Några av Haralds krigare inledde ett anfall på eget initiativ. Och då fick Vilhelms ryttare den öppning de väntat på. Innan engelsmännen hann återställa sin formation var hästar och män mitt inne bland dem.

Normanderna högg vilt omkring sig och visade sig vara helt överlägsna krigare till fots när förvirringen väl hade uppstått.

Striden var nästan avgjord då Harald dog av en pil i ögat och resterna av hans armé tog till flykten.

Normanderna visade ingen nåd

På juldagen 1066 lät sig Vilhelm krönas i London, och precis som hans förfader Rollo gjort år 911 svor han att följa sitt nya lands seder och bruk. Normanderna hade lärt sig att anpassning ofta är snabbaste vägen till makten.

Englands lagar ändrades inte över en natt, men makten och marken bytte ägare. Tjugo år efter normandernas invasion hade de i stort sett trängt undan den forna adeln, och även vanliga bönder led av förändringen. Forskarna uppskattar att uppemot var femte engelsman dog under åren efter invasionen – antingen för normandernas vapen eller av svält sedan marken beslagtagits.

Skogar tömdes på människor och blev till kungliga jaktmarker, och hela stadskvarter i bl.a. Winchester och Cambridge jämnades med marken för att ge plats åt Vilhelms stora stenborgar. Den nye kungen plundrade sina undersåtar så grundligt att han än i dag räknas in bland de fem rikaste personerna någonsin. När han dog 1087 var han så fet att det inte gick att stänga kistlocket.

Från England spred sig normandernas makt till Wales, Skottland och Irland. Och i Medelhavet drog syditalienska normander på korståg för att ta en bit av Heliga landet. Normanderna var överlägsna i strid och besegrade sina motståndare var de än drog fram. Efter striderna tog de stora krigsbyten och visade ingen nåd gentemot fienden.

Väldiga stenborgar står fortfarande kvar som monument över medeltidens största krigarfolk. Men deras kultur har i sort sett försvunnit. Från det att Rollo lämnade vikingalivet år 911 tills normanderna erövrade Irland tvåhundra år senare var normanderna mästare på att smälta in i den lokala kulturen. De hade inga problem med att överge förfädernas språk, seder och klädedräkt.

Riddarna lät sig helt enkelt uppslukas av det folk de slog sig ned bland.