Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Vikingar bränner moské

Muslimer blev vikingarnas övermän

Efter att ha terroriserat Europas kuster hittar vikingarna ett nytt mål – Pyreneiska halvön. För första gången stöter vikingarna på muslimer, och snart får de en obehaglig överraskning.

Angel García Pinto

Abd ar-Rahman II reser sig rasande från högen med kuddar i sitt palats i huvudstaden Córdoba. I 22 år har emiren härskat över det muslimska riket al-Andalus, och aldrig har han mottagit en mer skakande nyhet än den som hans försteminister precis kommit med.

Denna oktoberdag 844 rapporterar emirens spejare att den storslagna staden Sevilla på bara en vecka har intagits av vilda majus – otrogna nordeuropeiska pirater, som plundrar, våldtar, dödar och sticker hus i brand. Abd ar-Rahman jagar ut sitt hov av diktare, musiker och lärda ur salen, sparkar iväg kuddarna och river sig i skägget.

Om emiren inte snabbt lyckas samla ihop styrkor från hela sitt rike och gå till motanfall kommer sjörövarna att utplåna Sevilla fullständigt och därefter närma sig hans palats i Córdoba endast fjorton mil längre åt nordost – yxhugg för yxhugg.

Abd ar-Rahman har redan problem med upprorstendenser i sina provinser, nu måste han svälja sin stolthet och beordra försteministern att ena alla – emirtrogna och upproriska – till en överlevnadskamp mot det okända folk som för första gången har satt fötterna på Pyreneiska halvön – vikingarna.

Staty av emir Abd ar-Rahman

Emir Abd ar-Rahman II utsattes för en av sin regeringstids största prövningar, när hans land plötsligt invaderades av vikingar.

© Skix

Frankerriket var språngbräda

Emirens desperation över vikingarnas angrepp kom sig av att en stor grupp skandinaver år 844 lämnat sina invanda jaktmarker och utsett Iberien (vår tids Spanien och Portugal) till målet för ett angrepp. Sedan det inledande vikingatåget mot klostret på den engelska ön Lindisfarne år 793 – som betraktas som början på vikingatiden – hade framför allt danska och norska vikingar mestadels ägnat sig åt att plundra Brittiska öarna och frankerriket.

I båda områdena fanns det mängder av kyrkor och kloster med frestande skatter. Dessutom låg områdena så nära Skandinavien att vikingarna kunde segla dit och hem igen under en och samma säsong.

I början av 800-talet var framför allt de frankiska kusterna rena eldoradot för vikingarna, som förlängde plundringssäsongen genom att börja övervintra vid mynningarna av floder som Loire och Garonne på sydvästkusten av dagens Frankrike. Med de nya vinterbaserna hamnade Pyreneiska halvön inom räckhåll för vikingarna.

Kung Ramiro I

Ramiro I regerade över det kristna kungadömet Asturien åren 842–850.

© Art Collection 2/Imageselect

De första som rundade halvön Bretagne i en större plundringsexpedition var sannolikt en grupp vikingar från Vestfold i Norge, som enligt krönikeskrivaren Ermentarius angrep den frankiska staden Nantes år 843. Efter det seglade vikingarna vidare söderut och upp längs floden Garonne, där de året därpå plundrade Toulouse i södra Frankrike.

Kristna krönikor berättar att en del av flottan därefter satte kurs mot norra Spanien.

Omkring 80 långskepp dök enligt muslimska källor upp vid Pyreneiska halvön. Eftersom 800-talets vikingaskepp vanligtvis seglade i mindre grupper bedömer forskare att flera hövdingar sommaren 844 lämnade frankerriket med varsin liten styrka och först senare slog ihop sina flottor.

Efter att i juli ha lämnat södra frankerriket seglade vikingarna längs den nyckfulla Biscayabukten och anlände till den klippiga spanska nordkusten någon gång kring den 1 augusti.

Bord i mitten av romersk byggnad i Gijón

När vikingarna kom till Gijón var staden fortfarande fylld med gamla romerska byggnader. Många är kvar än i dag.

© Robot8A

Därmed hotade vikingarna den asturiske kungen Ramiro I. Han regerade åren 842–50 och var den mäktigaste kungen på kusten, som även omfattade det kristna riket Galicien. I de glesbefolkade kustområdena var endast enstaka hamnstäder från romersk tid fortfarande bebodda. En av dessa var Gijón i Asturien – en populär anhalt för handelsfartyg som hade överlevt färden genom Biscayabukten.

Sannolikt var invånarna i Gijón de första på Pyreneiska halvön som upplevde ett angrepp av vikingarna. Senare tiders krönikeskrivare försökte tona ner den förödmjukande attacken genom att framställa lokalbefolkningen som hjältar i sina färgstarka skildringar. En asturisk krönika från 900-talet hävdar till exempel att krigsherren Don Teudo Rico drev bort vikingarna genom att ”med sin egen stridsklubba döda vikingahövdingen”.

”Vikingarna, ett hedniskt och extremt grymt folk tidigare okänt för oss, anlände till våra trakter med sina sjöstyrkor”.
Asturiska krönikeskrivare (900-talet).

Sentida historieforskning kan emellertid inte bekräfta att någon vikingahövding dödades på det sättet, och vikingarna försvann inte med det samma. De tog god tid på sig i norra Spanien, där de vistades 15–20 dagar och utan tvekan var en plåga för befolkningen.

Under vikingarnas nästa stora angrepp, vid den stora fyren Herkulestornet i närheten av hamnstaden A Coruña i Galicien, jagades de emellertid tillbaka till sina skepp, eftersom en kristen armé stod redo att möta dem.

Trots att den kristne kung Ramiro inte själv deltog i striderna drog sig 900-talets asturiska krönikeskrivare inte för att ge honom ären för framgången:

”Vikingarna, ett hedniskt och extremt grymt folk tidigare okänt för oss, anlände till våra trakter med sina sjöstyrkor. Ramiro samlade en stor stor armé och stred mot dem vid Herkulestornet. Där krossade han många vikingaligor och brände deras skepp med eld.”

De asturiska krönikeskrivarna har antagligen överdrivit segern, för mycket tyder på att en någorlunda intakt vikingaflotta kom undan från A Coruña. Den lade nordkusten bakom sig och satte kurs söderut, längs vår tids Portugal. Snart hade vikingarna lämnat det kristna Västeuropa och seglade in i en helt annan värld.

Herkulestornet i norra Spanien

Herkulestornet, som vikingarna angrep, byggdes omkring 100 e.Kr. i norra Spanien. Det renoverades 1791 och är i dag världens äldsta fyrtorn i bruk.

© Shutterstock

Vikingarna terroriserade Lissabon

Historiker förmodar att vikingarna under sina plundringsexpeditioner mot de kristna länderna hade hört lockande rykten om ett rikt muslimskt rike längre söderut. I så fall har de kristna dragit en rövarhistoria för vikingarna för att skicka iväg dem mot sina egna fiender. Med de påstådda rikedomarna var det si och så. Till skillnad från det välmående frankerriket hade Pyreneiska halvön på 800-talet ytterst få skatter som kunde fresta en girig viking.

Som ett resultat av de muslimska morernas invasion år 711 var Pyreneiska halvön delad mellan de kristna rikena i norr och det muslimska al-Andalus på resten av halvön. Emiren, kungarna och de lokala krigsherrarna hade fullt upp med att säkra sina territorier och befästa sin makt – än så länge hade ingen hunnit bygga upp några rikedomar av betydelse. De praktfulla tempel och starka fästningar som halvön sedermera blev känd för, var inte ens påbörjade, när vikingarna dök upp.

Därför har vikingarnas byte sannolikt i första hand varit människor – som kunde säljas som slavar, eller tas som gisslan, som förtvivlade släktingar kunde köpa loss för stora lösesummor. Även om Pyreneiska halvön var fattig, så erbjöd den en stor fördel för vikingarna.

Mezquitakatedralen i Córdoba

Muslimernas huvudstad Córdoba var känd framför allt för sin stora, vackra moské, som stod färdig år 786.

© Shutterstock

Córdoba var en osäker utbrytarstat

En muslimsk armé från Nordafrika korsade år 711 Gibraltar sund för att invadera Pyreneiska halvön. På bara några år tog de så kallade morerna kontroll över det mesta av halvön. Muslimerna kallade sin nya besittning för al-Andalus, och den lydde till en början under kalifen i Damaskus, men under en blodig kupp år 750 avsattes den ledande umayyaddynastin. Prins Abd ar-Rahman I flydde till al-Andalus, där han utropade sig till emir och gjorde Córdoba till sin huvudstad.

Flera muslimska krigsherrar och klanledare på halvön vägrade dock att erkänna emirens makt, och både Abd ar-Rahman I och hans efterträdare fick lägga mycket kraft på att konsolidera sin makt.

Under emir Abd ar-Rahman II (822–852) var det fortfarande många uppror som behövde slås ner, medan det övergripande målet var att driva ut de kristna, som styrde halvöns norra del.

Den ständiga konflikten mellan muslimer och kristna innebar nämligen att båda parters militära resurser var utnyttjade till bristningsgränsen – vilket gjorde det lätt för vikingarna att plundra utan att möta något motstånd.

Varje sommar skickade morernas emir Abd ar-Rahman II en styrka från huvudstaden Córdoba för att pressa de kristna längre norrut. Dessutom tampades emiren med bråkstakar som den mäktiga Banu Qasi-klanen i nordost, som länge vägrade att erkänna emiratet. Inget tyder på att Abd ar-Rahman var beredd på att attackeras av vikingar, som enligt morernas uppfattning måste komma från en plats utanför den kända världen.

Den marockanske historikern Ibn Idhari, som levde på 1300-talet, men förlitade sig på äldre källor, beskrev den rädsla som muslimerna kände vid åsynen av långskeppen med sina fyrkantiga, röda yllesegel, som påminde om enorma fåglar:

Majus (hedningarna, red.) anlände i omkring 80 skepp. De fyllde havet med mörkröda fåglar, på samma sätt som de fyllde människornas hjärtan med fruktan och bävan.”

I början av september 844 seglade vikingaflottan in mot Lissabon, som på arabiska hette al-Ushbuna och var en blomstrande handelsstad omgiven av ett frodigt bakland med apelsinlundar. Enligt den moriske historikern Ahmad al-Razi intog vikingarna utan skrupler staden, som om den vore en ”port till vad som för dem liknade jaktmarker”.

”Majus (hedningarna, red.) anlände i omkring 80 skepp. De fyllde havet med mörkröda fåglar, på samma sätt som de fyllde människornas hjärtan med fruktan och bävan.”
Den marockanske historikern Ibn Idhari (1300-talet).

Vikingarna stannade i Lissabon i tretton dagar. Tre gånger slog de lokala muslimerna tillbaka för att försöka återta staden. Medan vikingarna höll staden i ett järngrepp och terroriserade invånarna, lyckades den muslimske ståthållaren i hemlighet skicka en budbärare med ett brev till emiren i Córdoba för att varna för en förestående invasion.

Innan emiren kunde skicka styrkor till Lissabon hade vikingarna emellertid plundrat allt av värde. De kastade loss och seglade söderut mot nästa byte.

Snart fann de den mäktiga floden Guadalquivir i sydvästra Spanien, där de moriska samhällena låg tätt och oskyddade.

Enlig historikern Isa al-Razi upprättade vikingarna en bas på ön Isla Menor, och redan morgonen därpå angrep de staden Coria på flodens västra strand med fem skepp:

”De skövlade området och dödade alla som bodde här …”

Efter två dagar på Isla Menor hade vikingarna blivit självsäkra nog att våga segla uppför floden Guadalquivir för att angripa morerna där det gjorde som ondast – i storstaden Sevilla.

Armada av vikingaskepp

Vikingaflottan som seglade till Spanien kom sannolikt längre söderut än någon viking tidigare gjort.

© Shutterstock

Vikingarna sökte sig söderut

Den flotta som år 844 genomförde det första iberiska vikingatåget bestod enligt medeltida källor av mellan 67 och 108 fartyg, vilket är ovanligt många långskepp så tidigt i vikingatiden.

Motsvarande flottor är kända endast från de danska invasionerna av England omkring år 1000. Forskarna tror därför att flottan kan ha bestått av flera självständiga grupper med varsin hövding, som agerade oberoende av varandra.

Efter plundringen av Toulouse 844 var det exempelvis endast en del av långskeppen som satte kurs mot Pyreneiska halvön – enligt en teori för att de olika vikingaledarna blivit oeniga med varandra.

Vikingaskepp och karta över Spanien

Med ett vinterläger vid Garonnefloden som utgångspunkt satte en grupp vikingar sommaren 844 kurs mot Pyreneiska halvön – antagligen på jakt efter slavar. Vikingarna hade ingen aning om vad som väntade dem i söder.

  • Gul = de kristna kungarikena Galicien och Asturien.
  • Orange = det muslimska emiratet Córdoba, även känt som al-Andalus.
Shutterstock
Vikingaskepp, bål och karta över Spanien

1. Asturien – tidigt i augusti 844

Vikingarna nådde norra Spanien omkring den 1 augusti och gick i land i hamnstaden Gijón i Asturien. Stadens invånare hade inget att sätta emot vikingarnas brutala härjningar.

Shutterstock
Vikingeskibe, bål og kort over Spanien

2. Galicien – augusti 844

Kusterna i Galicien var lättillgängliga för vikingaskeppen. Skandinaverna invaderade den kristna staden A Coruña, men drevs bort av lokala styrkor, ledda av Asturiens kristne kung Ramiro I.

Shutterstock
Vikingeskibe, bål og kort over Spanien

3. Lissabon – början av september 844

I tretton dagar kontrollerade vikingarna den rika muslimska staden al-Ushbuna (Lissabon). Efter plundringarna seglade vikingarna vidare.

Shutterstock
Vikingaskepp, bål och karta över Spanien

4. Guadalquivir – slutet av september 844

På ön Isla Menor vid mynningen av Guadalquivirfloden etablerade vikingarna en bas. Därifrån kunde de attackera områdets byar och planera angrepp längre uppför floden.

Shutterstock
Bål och karta över Spanien

5. Sevilla – den 2 oktober 844

Den muslimska storstaden intogs av vikingarna, som härjade i en hel vecka innan de återvände till Isla Menor.

Shutterstock
Bål och karta över Spanien

6. Talyata – den 11 november 844

På ett slagfält några kilometer söder om Sevilla tog vikingarnas iberiska härjningar slut, när de mötte Abd ar-Rahman II:s armé. De led ett förödmjukande nederlag, och de få överlevande seglade hem.

Shutterstock

Blodbad i moskén

För vikingarna var Sevilla en ännu större guldgruva än Lissabon, och den livliga staden med flera tusen invånare överträffades i al-Andalus endast av huvudstaden Córdoba längre uppför floden.

Några år innan långskeppen anlände stod Sevillas imponerande huvudmoské färdig. Det sägs att emir Abd ar-Rahman II i en drömsyn hade sett profeten Muhammed insvept i en liksvepning i moskéns bönenisch. Emirens rådgivare tolkade drömmen som ett förebud om en nära förestående invasion av otrogna.

Drömmen blev verklighet den 2 oktober 844, då vikingarnas flotta enligt Ahmad al-Razi uppenbarade sig på floden:

”Skepp efter skepp med majus – må Gud förbanna dem! – dök upp utanför Sevilla och skövlade staden i sju dagar; männen dödades och kvinnor och barn togs till fånga.”

Alla källor berättar att angreppet kom som en fullkomlig överraskning för Sevillas invånare. Från de långskepp som var först på plats skickades skurar av pilar mot den oskyddade staden, där skräckslagna kvinnor, män och barn flydde åt alla håll. Så snart de första vikingarna kommit i land gick de till attack mot civilbefolkningen.

”Inte ens lastdjuren skonades.”
Den egyptiske historikern Al-Nuwayri.

Män som satte sig till motvärn höggs ner, medan grupper av vikingar rusade längs gatorna för att fånga flyende kvinnor och barn. De blev bundna och togs med på skeppen som gisslan.

Dörrar sparkades in och hem vändes upp och ner, och vikingarna struntade fullständigt i om de boende var muslimer, judar eller kristna – ”inte ens lastdjuren skonades”, skrev den egyptiske historikern Al-Nuwayri.

I paniken lyckades morerna inte organisera något ordentligt försvar, och stadens guvernör flydde enligt Isa al-Razi till byn Carmona öster om Sevilla.

Efter en vecka av brutala plundringar drog vikingarna sig tillbaka till sin bas på Isla Menor med skeppen fulla av slavar och stöldgods.

Vikingar dricker blod

I den nordspanska staden Catoira firas de kristnas seger över vikingarna med stora festligheter, då utklädda vikingar angriper kusten.

© Miguel Vidal/Reuters/Ritzau Scanpix

Men vikingarna var inte färdiga – några dagar senare kom de tillbaka. Staden verkade övergiven, och alla gator låg öde. Snart upptäckte skandinaverna emellertid att en grupp invånare hade gömt sig i stadens stora moské. Med sig hemifrån hade vikingarna en effektiv metod för att hantera en motståndare som hade barrikaderat sig i exempelvis ett långhus – de skulle brännas inne.

Vikingarnas bästa bågskyttar bombarderade moskéns trätak med brinnande pilar. Men det skulle visa sig att det var betydligt svårare att antända en muslimsk stormoské än ett skandinaviskt trähus.

Lågorna på moskétaket falnade utan att göra någon skada, men vikingarna gav inte upp. I stället tog de sig in i en av moskéns flyglar, där de tände eld på en stor hög med virke och halmmattor.

Moskén brann inte ner, men de obeväpnade muslimer som hade barrikaderat sig i dess inre försökte i alla fall fly – kanske för att lokalen fylldes med rök, som tvingade ut dem. Så snart porten öppnades dödades samtliga muslimer av de blodtörstiga vikingarna.

I många år efter det brutala dådet kallades den blodbesudlade moskén för Martyrernas moské.

Vikingar bränner moské

När muslimerna i Sevilla barrikaderade sig i stadens moské försökte vikingarna sätta eld på den.

© Angel García Pinto

Sevilla kontrollerades nu helt av vikingarna, och med staden som bas härjade de längs Guadalquivir ända bort till staden Constantina nordväst om Córdoba. I byarna längs floden var det få som vågade sätta sig upp mot de mordiska sjörövarna – enligt historikern al-Qutiya var människorna i västra al-Andalus som lamslagna.

I huvudstaden Córdoba var Abd ar-Rahman II rasande över attacken mot moskén i Sevilla, och hans spejare kunde berätta att grupper av barbarer ryckte allt närmare.

Emiren beordrade sina ministrar att organisera ett försvar, men på grund av alla rykten om vikingarnas brutalitet var det oerhört svårt att hitta frivilliga, som var villiga att utmana skandinaverna.

Emirens försteminister var därför tvungen att skicka budbärare till alla rikets guvernörer för att be dem att ”skicka en uppmaning om hjälp till alla muslimer, som skulle kunna kämpa mot dessa oväntade tyranner, eftersom de befann sig i en situation utan motstycke i historien”.

Snart anlände muslimska krigare från när och fjärran till emirens nyupprättade militära förläggning utanför Sevilla.

Torres de Oeste

Både kristna och muslimer på Pyreneiska halvön byggde torn och försvarsanläggningar längs kusten som skydd mot fler vikingaräder.

© Jose Luis Cernadas Iglesias

Muslimerna skyddade sig mot fler angrepp

Emiren hade traditionellt fokuserat på kriget mot de kristna i norr. Vikingarnas angrepp år 844 visade hur utsatta de muslimska städerna var för angrepp från havet, och de följande årtiondena förstärkte muslimerna skyddet av sina städer avsevärt.

  • Sevilla fick rejäla murar

    Abd ar-Rahman II lät omgärda den muslimska storstaden med kraftiga murar. Enligt historikern al-Qutiya berodde byggprojektet på just vikingarnas belägring av Sevilla.

  • Flottan förstärktes

    För att bättre kunna stå emot angrepp från havet byggde emiren även ett varv i Sevilla. Produktionen av fartyg intensifierades, och emirens flotta förstärktes med många sjömän från kusttrakterna.

  • Vakttorn sköt upp överallt

    Många hundra vakttorn byggdes längs kusterna, floderna och de större vägarna i al-Andalus. I dag finns det fortfarande spår efter 340 moriska vakttorn (på spanska: atalayas), och en del är mer än tusen år gamla.

  • Ett varningssystem infördes

    Vakttornen var ständigt bemannade, och vakterna skulle tända ett bål, om de såg fiender vid horisonten. När granntornen såg elden tände de egna bål. På så sätt varnades hela regionen snabbt.

  • Även de kristna garderade sig

    Även fästningar i Asturien förstärktes efter vikingarnas attacker. Dessutom flyttades biskopsätet från det utsatta Iria Flavia till Santiago de Compostela längre in i landet.

Vikingarna gick i en fälla

De mer än tusen muslimska krigarna kom från hela riket och omfattade allt från nordafrikanska legosoldater till egensinniga klanfolk från det nordligaste al-Andalus, som var vana vid att slåss mot de kristna.

Medlemmarna av den upproriska Banu Qasi-klanen var de sista som anslöt sig till armén. Därmed hade emiren lyckats få stöd från även sina bittraste motståndare, och han var redo att möta vikingarna.

Det sägs att emirens befälhavare – bland dem en högt uppsatt eunuck vid namn Nasr (arabiska för ”seger”) – lyckades locka ut vikingarna ur Sevilla genom att låta små enheter rycka fram mot staden.

De övermodiga vikingarna började jaga de muslimska krigarna, som enligt källorna emellanåt lyckades locka hela grupper av vikingar i bakhåll och döda dem.

Enligt Isa al-Razi blev vikingarna alltmer irriterade på de moriska provokatörerna. Eftersom de redan var på väg att lämna Sevilla, hoppade de flesta av dem till slut upp i sina långskepp och gav sig iväg för att slippa bakhållen och hitta nya platser att plundra.

Muslim avrättar kristen

Kristna uppror slogs ner hårt i Córdoba, vilket skapade många martyrer, som de kristna tillbad i hemlighet.

© Imageselect Heritage

På det sättet lockades ett större antal vikingar den 11 november 844 till Talyata några kilometer söder om Sevilla. Där gick de i land för att utplåna vad de trodde var en svag fiende. Men kommendant Nasr hade samlat ihop de flesta av morernas styrkor, och när vikingarna väl upptäckte den stora muslimska ryttararmén var det för sent.

Vikingarna var numerärt underlägsna och stod inför en välutrustad fiende. Nutida forskare tror att maximalt tusen vikingar kan ha deltagit i slaget vid Talyata och enligt muslimska texter stupade minst 500 av dem på slagfältet.

Nasr erövrade ett antal långskepp och enligt källorna antände han trettio av dem med brinnande projektiler från katapulter. Muslimerna gick så grundligt till väga att en grupp vikingar som kommit undan fyra dagar senare slaktades i Tejada nära Guadalquivirflodens mynning i vad källorna beskriver som ”ett blodbad”.

De sista vikingarna tog med sig sina slavar och flydde från Sevilla i sina långskepp. Morerna förföljde dem och lyckades sänka ytterligare två långskepp.

I Sevilla hängde morerna 400 tillfångatagna vikingar i stadens palmer. Enligt källorna halshöggs vikingarnas ledare och 200 av de högst uppsatta krigarna, och emir Abd ar-Rahman II lät skicka de avhuggna huvudena som troféer till ledarna för emirens vasallstater i Nordafrika. Huvudena skulle demonstrera emirens makt och befästa hans överhöghet.

Vikingahövdingen Hasting

Italien var oförberett när den mytomspunne vikingen Hasting år 860 angrep med sina skepp.

© Yolanda Perera Sánchez/Imageselect

Vikingarna avvisades igen

Trots att vikingarna fått storstryk, återvände nya besättningar år 859 till Pyreneiska halvön. Den här gången vågade de sig inte till Sevilla, men de passerade Gibraltar sund och blev de första vikingarna som tog sig in i Medelhavet från väster.

De huvudsakligen danska vikingarna misslyckades emellertid med de flesta av sina angrepp på al-Andalus – möjligen på grund av Abd ar-Rahmans II:s förstärkningar av kustförsvaret. Men expeditionen fortsatte till Italien, enligt uppgift under ledning av de berömda vikingarna Hasting och Björn Järnsida, söner till sagokungen Ragnar Lodbrok.

Den normandiske munken Dudo av Saint-Quentin hävdade att Hasting tog sig in i den italienska staden Luni genom att låtsas som om han var döende. Stadens ledare öppnade portarna och lät en grupp vikingar bära in Hasting, så att han skulle kunna ta emot det kristna dopet, innan han dog. I kapellet hoppade Hasting upp från båren och högg ner prästerna, varpå vikingarna kunde inta staden.

Segern firades i hela riket

Nyheten om segern spreds med budbärare till alla delar av al-Andalus. Det arrangerades offentliga hyllningar av bland andra eunucken Nasr, som en diktare lovsjöng:

”När ditt svärds stämma hörs i landet/skälver även de mest klippfasta berg/fråga björnarna och gamarna om Talyata!”

Den stora vikingaflotta som dykt upp vid kusterna i norra Spanien hade tillintetgjorts endast 42 dagar efter att den seglat in i Sevilla. Enstaka långskepp med överlevande vikingar tog sig dock ut på öppet hav, och källorna berättar att de fortsatte till Portugal, där de under en period plundrade byarna längs kusten.

Den nordafrikanske historikern Ibn Idhari skrev om vikingarnas vidare öde: ”De som undslapp blodbadet seglade iväg. De reste till Niebla och sedan till Lissabon, och ingen hörde något mer om dem.”

Om plundringsexpeditionens sista vikingar kom tillbaka till sin vinterbas vid Garonnefloden i frankerriket och därifrån tog sig hem till Skandinavien är ovisst.

Aldrig hade en vikingaexpedition upplevt ett så svidande nederlag, och de överlevande har knappast haft någon överdriven lust att berätta om sina förödmjukande upplevelser, när de kom hem.

Ett enstaka nederlag kunde emellertid inte hålla vikingarna borta. Sjövägen till en sagolik ny värld hade öppnats, och några år senare satte nästa grupp av dödsföraktande skandinaver kurs mot al-Andalus – där muslimerna väntade med skarpslipade sablar.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj