1. Loke var Asgårds bråkstake
Loke var Tors följeslagare och Odens blodsbroder, men utöver det är han ett mysterium. Han levde bland gudarna, men var sällan deras vän.
Den isländske författaren Snorre Sturlasson nedtecknade på 1200-talet Den prosaiska Eddan, som behandlar den nordiska mytologin.
”Loke är kvick och vacker att se på, men har en ondsint och mycket nyckfull natur”, berättar han.
Tillsammans med Poetiska Eddan (okänd författare) är Snorres verk vår viktigaste källa till vikingarnas föreställningar om den mystiske gudomen.
Avbildningar av Loke har hittats på stenar från vikingatiden nära städer i Danmark (Snaptun) och England (Gainford och Kirkby Stephen), vilket visar att han var en viktig figur i vikingarnas värld.
Tv-serie om Loke gräver i vår identitet och vår fria vilja
Första säsongen av serien Loki på Disney+ har fått positiva recensioner och når hela 92% på metakritiksajten Rotten Tomatoes.
I serien sitter den skurkaktige guden och antihjälten Loke fången hos ett slags tidspolis, vars uppgift är att beskydda vad som ungefär kan översättas med nornornas ödestråd; det vill säga vårt förflutna, vår nutid och vår framtid.
Loke ska hjälpa tidspolisen med att döda inget mindre än en variant av sig själv, som ställer till med oreda i tiden. Och för att förmå den bångstyrige guden till det övervakas han av den durkdrivne agenten Mobius, spelad av Owen Wilson.
Kemin och dialogen mellan Wilson och Tom Hiddlestons Loke bär serien långt, likaså frågan om identitet – för vad är Loke utan sina gudomliga krafter, som lägligt nog inte fungerar i tidspolisens värld? Och vad händer med den fria viljan, när tidspolisen hela tiden lägger det förflutna tillrätta, så att det stämmer med en förprogrammerad ödestråd?
Ingen är enbart god eller ond i serien, som hyllar det tvetydiga – precis i vikingaguden Lokes anda.
Du kan se trailern till filmen här
Enligt myterna var Loke son till jätten Farbaute och hans hustru Laufey. Loke gifte sig med gudinnan Sigyn, som bar hans söner Vale och Narve.
Sin mest groteska avkomma – Fenrisulven, Midgårdsormen och dödsgudinnan Hel – fick Loke dock med jättekvinnan Angerboda.
Trots att Loke tillhörde släkten jättar levde han bland gudarna i Asgård – kanske för att han blandat blod med Oden, gudarnas konung.
I berättelserna framstår Loke som listig och självupptagen. Han försätter konstant gudarna i dilemman, som han sedan löser för att rädda sitt eget skinn.
Många forskare betraktar honom därför som en trickster – en bråkmakare som luras och skapar förändring genom att bryta mot samhällets regler.
Loke bryter till exempel mot vikingarnas normer och naturens lagar genom att byta kön och förvandla sig till olika djur.
Han skapar en konstant oro i gudarnas värld, som driver myterna framåt och gör dem till spännande berättelser.
Från att ha varit en irriterande orosmakare utvecklas Loke i eddorna till en av gudarnas värsta fiender.
Brudtärna åt Tor
Just för att Loke fungerar som en drivkraft för historierna förekommer han många gånger i både Poetiska Eddan, Prosaiska Eddan och i olika skaldedikter.
Där förekommer han som brudtärna åt Tor, klipper håret av åskgudens hustru Siv, och smutsar ned många av gudarna under en stor fest hos jätten Ägir.
2. Loke var blixtens son
Precis som Tor representerade åskan, kan hans följeslagare, Loke, också ha haft en koppling till naturelementen.
Jättarna betraktades nämligen ofta som representanter för just naturens krafter och ett isländskt ordspråk knyter Loke till blixtarna på himlen: ”Loke och Tor går länge, ovädret upphör inte”.
Eftersom Lokes föräldrar hette Farbaute (Hårdslående) och Laufey (Lövö), har en del historiker föreställt sig att Loke skapades genom ett blixtnedslag – eftersom det inte var ovanligt med träd svedda av blixten i Nordens skogar.
Enligt vikingarnas mytologi hängde allt på att gudar och jättar höll varandra i schack.
Med en fot i varje läger var det ofta Loke som både rubbade och återupprättade maktbalansen.
Vikingarna såg därför Loke som en symbol för den naturliga balansen mellan jättar och ordningsamma gudar.
Efter att ha parat sig med en hingst födde Loke Sleipner – Odens åttabenta häst.
3. Loke symboliserade kvinnlighet
Medan den starke och ordkarge Tor till fullo levde upp till vikingarnas mansideal, skildras Loke som svag och pratglad – egenskaper som vikingarna uppfattade som kvinnliga.
Sin omanliga roll fick Loke bland annat därför att han i en historia förvandlade sig till ett sto för att locka bort en arbetshäst från bygget av Asgårds murar.
Därefter lät sig Loke på ett skamligt sätt betäckas av hingsten. Hästens ägare, en jätte, blev därför inte klar med muren i tid och gudarna slapp betala honom det avtalade priset.
Enligt en annan sägen var Loke nära att kastrera sig själv när han band ett snöre om sina testiklar och gav sig in i en dragkamp med en get.
Vikingarna ogillade starkt feminina män och därför kan Loke mycket väl ha symboliserat allt det som en man absolut inte skulle vara.
4. Loke hamnade i underjorden precis som Lucifer
I en av vikingarnas mest kända myter lockar Loke den blinde guden Höder att döda Balder, den mest älskade av de nordiska gudar.
Mordet utförs med en pil av mistel – som var den enda saken i världen som inte svurit att skona Balder.
Balder kunde vända tillbaka till livet om alla varelser grät för honom. Loke vägrade.
Eftersom de nordiska myterna skrevs ned av kristna efter vikingatidens slut är det svårt att avgöra hur stor påverkan den nya tron hade.
Forskare har tolkat den gode Balder som Jesus och Loke som Lucifer, frestaren som för in ondska i världen.
När gudarna sedan fångar Loke och binder fast honom i en grotta hamnar han också under jorden – precis som den kristne djävulen.
På Island har ordet lokadaun, Lokes lukt, använts om stanken från underjordiskt svavel – bland annat vid varma källor.
De förknippas med kristendomens helvete. På en sten från 700-talets England avbildas också en bunden, hornförsedd varelse, som forskare har tolkat som både Loke och Lucifer.
5. Lördag var Lokes dag
Veckans näst sista dag var speciell, eftersom det var den enda av vikingarnas dagar som inte uppkallades efter en gudom.
Vissa historiker har sedan 1800-talet påstått att lördagen ursprungligen hette Lokadagr (Lokes dag).
Det fornnordiska ordet laugardagr (lögardag) kom möjligtvis först tillsammans med kristendomen – som krävde att alla tog ett bad dagen innan de skulle till gudstjänst.
Om vikingarna uppkallade en dag efter Loke måste han ha varit viktigare i deras världsbild än forskarna hittills har antagit.
6. Loke var en spindel
När vikingarna var ute på resor hörde de trubadurer och historieberättare från många olika kulturer.
Enligt den framlidna etnologen Anna Birgitta Rooth har myterna om Loke påverkats av ett flertal främmande berättelser.
Om Loke ursprungligen var en spindel går det att förstå att han enligt vikingarna skapade världens första nät.
Genom att skala av alla främmande element kom Rooth 1961 fram till en uppseendeväckande slutsats: Loke hade ursprungligen varit en spindel i vikingarnas mytologi!
Påståendet fick stöd av Lokes roll som bråkmakare, eftersom berättelser om nätspinnande spindlar som ställer till med problem känns igen från bland annat Västafrika och Amerika.
Teorin får stöd av namnet Locke, som Loke hette i folkvisor från 1500-talet. Ordet var på medeltidssvenska nämligen en beteckning för en spindel.
8. Ingen offrade till Loke
”Det finns inget som tyder på att Loke någonsin tillbads!”, skrev den engelske filologen Turville-Petre – en av flera forskare som anser att jätten Loke fick sin gudomliga status först efter vikingatiden.
I motsats till gudanamn som Tor (Torsåker) och Oden (Onslunda) uppträder Loke nämligen inte i ett enda platsnamn.
Arkeologerna har inte heller lyckats hitta några Lokefigurer eller andra fysiska rester av en kult för den gåtfulla karaktären.
Efter att eddorna på 1200-talet introducerade Loke som gud började han dock dyka upp i folktron och folkdikterna.
”Father, Son, and Holy Ghost, Nail the devil to this post. With this mell I thrice do knock, One for God, And one for Wod, And one for Lok”. Robert M. Keanley, engelsk präst, 1898
I medeltidens isländska häxkonst fanns det därför en speciell amulett kallad en kaupaloki (köpe-Loke).
Den kunde man bära på kroppen för att lyckas med sina affärer.
I en färöisk folkvisa förekommer han dessutom som en gud som bönderna kunde åkalla, tillsammans med Oden och Höner, och hans namn finns i en engelsk trollformel från 1800-talet.
Dessa omständigheter berättar dock inget konkret om vilken funktion vikingarna själva tillskrev Loke.
Trollformler botade sjukdom
I boken Folkore (1898) berättar den brittiske prästen Robert M. Keanley om en trollformel som användes för att bota sjuka, sängliggande människor i 1800-talets Lincolnshire.
Vid sängens fotände hängde en hammare över tre hästskor.
En kvinna tog den och slog på varje hästsko medan hon sa: ”Father, Son, and Holy Ghost, Nail the devil to this post. With this mell I thrice do knock, One for God, And one for Wod, And one for Lok.”
Än i dag är den gåtfulle Loke ett mysterium för forskarna.
9. Ingen vet exakt vem Loke var
Ännu har ingen forskare bevisat Lokes egentliga funktion under vikingatiden. De skriftliga källorna kommer från seklen efter att asatron dött ut och vi vet inte om han tillbads av vikingarna.
Med sin komplexa personlighet kan Loke på en och samma gång ha fungerat som retfull orosmakare, en skapande och förstörande naturkraft samt en skrämmande bild av sådant som vikingarna fruktade – däribland sejdkonst och avvikande sexualitet.
Han har dock knappast ursprungligen haft något med den kristna djävulen att göra, även om kopplingen kan ha uppstått under vikingatiden.
Spindelteorin är i det närmaste omöjlig att bevisa.
Möjligen var Loke varken god eller ond. Han var en katalysator, som gav vikingarna något att berätta.
Utan honom skulle Balder inte ha dödats och den oro som ledde till Ragnarök och en ny och bättre värld hade inte uppstått.
10. Loke var vikingarnas trollkonstnär
I en färöisk folksägen nedskriven i boken Sigurdskvädena (1822) förvandlar Loke sig till allsköns olika djur. Hans mål är att ta reda på vilken art som har det värsta livet.
Även under vikingatiden var Loke beryktad för att ömsa skinn, och han kunde på bråkdelen av en sekund inte bara ändra skepnad utan också kön.
Enligt eddorna förvandlade Loke sig vid många tillfällen. Han transformerade sig bland annat till en tjänsteflicka, ett sto, en fluga, en loppa, en lax, en säl och till och med en gammal gumma.
I en berättelse förvandlar han dessutom en annan figur – gudinnan Idun, som vakade över de magiska äpplen som höll gudarna unga – till en nöt.
Loke kunde förvandla sig till en vacker, ung tjänsteflicka såväl som en fluga om han så ville.
Alla dessa trollerier knyter Loke till vikingatidens magi, sejd. Sejdkonsten, som kunde vara både godartad och ondskefull, utövades mestadels av så kallade völvor – kringresande trollkvinnor.
När völvan gick i trans trodde vikingarna att hon kunde resa mellan olika världar samt ta emot råd och varsel från andar.
Precis som Loke bemöttes völvorna med lika delar respekt och förakt hos vanliga människor.
Hans funktion kan därför eventuellt ha varit att representera och förklara vikingarnas blandade känslor inför sejdmagi, där Loke själv antingen kunde vara till hjälp eller farlig.
