Leif Eriksson gjorde vikingarna till amerikaner

... Och den sanna historien om Leif Eriksson får du här:

Sommaren började närma sig sitt slut när Thorvald Eriksson var på hemresa. Skeppet gick med jämn fart upp längs den amerikanska östkusten.

Den gröna kusten, som vikingarna kallade Vinland, gled långsamt förbi och männen visste att när landskapet längre norrut övergick till klippig kust med djupa­ skogar bakom, var det dags att sätt kurs ut över havet – över till Grönland som de kommit ifrån.

Thorvald och hans besättning om 30 man hade ägnat både denna och föregående sommar åt att utforska landet kring Leifsbúdir, den lilla vikingaboplatsen vid kusten.

Det hade varit två fina­ somrar och den milda vintern hade inte medfört samma svårigheter som klimatet hemma på den grönländska västkusten. Thorvald var glad och nöjd.

Han drog ut på tiden även om han visste att det var viktigt att ta sig över havet innan de isande höststormarna från nordöst satte in. När skeppet passerade en vik bestämde han sig för att gå i land. Ett sista, kort besök före hemresan.

Inne i viken låg några småbåtar uppdragna på stranden. De låg uppochned och bredvid dem hade åtta män lagt sig ned. Thorvald såg att det var sovande ”skrälingar”. Ordet betydde vildar eller främlingar – vikingarna använde det bland annat om inuiterna på Grönland.

Men de här skrälingarna var annorlunda. Thorvald Eriksson och hans män hade mött fem av dem tidigare, nere vid Leifsbúdir, och tillsammans med sina män hade han genast slagit ihjäl dem.

Thorvald beslöt att göra processen kort även här så vikingarna angrep omedelbart de sovande männen.

Sju av dem höggs ned snabbt men den åttonde lycka­des komma undan, sätta sin kanot i vattnet och paddla med en rasande fart till en stor boplats som vikingarna kunde­ se längre in i viken.

Thorvald Eriksson hade fortfarande ingen större brådska. Tillsammans med sina män gick han upp på en ås och talade om att grunda en permanent vikinga­koloni på platsen. Under tiden hade beväpnade män närmat sig i flera båtar. De kastade sig nu över vikingarna.

”Jag tycker fortfarande att detta är ett vackert land att jag vill bosätta mig här. Jag vill inte skaffa mig fler fiender genom denna strid”, utbrast Thorvald. Han beordrade sina män till defensiv kamp. Trots det miste flera indianer och ett par vikingar livet.

När angriparna drog sig tillbaka var Thorvald Eriksson dödligt sårad av en pil i armhålan. Senare på dagen uppfyllde vikingarna hans önskan om att bli begravd på platsen, och därefter satte de kurs hemåt mot Grönland.

Sagorna berättar historien

Vikingaforskarna har fått berättelsen om Thorvalds möte med skrälingarna från den av de isländska sagorna som kallas Groenlendinga saga – Grönlandssagan.

Enligt forskarna har texterna en kärna av historisk sanning men de är samtidigt en färgstark, ofullständig version av historien. Sagorna är dock en ovärderlig källa till eftervärldens kunskaper om vikingarnas utforskningar av Nordamerika.

I Grönlandssagan skildras sex olika resor och Thorvald Erikssons ödesdigra möte med indianerna inträffade på den tredje. Thorvald Eriksson gjorde troligen sin resa åren 1002 och 1003.

For vilse – och upptäckte Amerika

Vikingarnas första möte med Nordamerika skedde av en tillfällighet. Sent på hösten 986 återvände islänningen Bjarne Herjolfsson hem till den väl etablerade kolonin på Island med skeppet fullt av varor från Norge.

Som vanligt tänkte han först besöka sin far men fick veta att fadern samma­ sommar hade rest till Grönland för att ansluta sig till Erik Röde. De första vikingarna hade rest dit åtta år tidigare och nu präglades södra delen av Grönlands västkust av stor tillväxt.

Efter ett kort rådslag med sin besättning beslutade Bjarne att resa vidare från Island till Grönland. Men varken han ­eller någon annan ombord hade gjort denna rutt tidigare och när de halvvägs seglade in i tjock dimma kunde de inte längre navigera efter solen. De seglade vilse på havet.

Förmodligen hade de irrat omkring i dimman i ett par veckor innan det åter blev klart väder. De insåg då att de var alldeles för långt söderut. De hade seglat söder om Grönland och befann sig nu vid en okänd kust med stora skogar.

Bjarne gjorde bara ett kort uppehåll. Enligt sagan gick han inte ens i land och när han så småningom kom tillbaka till Grönland väckte hans upptäckt sensation.

Många kritiserade honom dock för att han inte utforskat det nya landet mer noggrant för om berättelsen om de stora skogarna var sann kunde det innebära lösningen på ett av de grönländska koloniernas största problem: bristen på trä.

Allt timmer skeppades nu från Norge via Skottland, Färöarna och Island – en lång och farlig resa. Det nya landet måste emellertid ligga ganska nära för Bjarne hade klarat överfarten på fyra dagar.

”Landet med de stora stenhällarna”

Den förste europé som satte sin fot på amerikansk mark var Leif Eriksson. Leif lyckades efter övertalning få köpa Bjarnes skepp och for sedan, cirka 14 år efter Bjarnes hemkomst, iväg från de grönländska kolonierna med en besättning om 35 vikingar. Han följde Bjarne Herjolfssons beskrivning av resvägen.

Leif kom snart till ett land som han kallade Helluland. Namnet betyder ”Landet med de stora stenhällarna”, en beskrivning som stämmer med kusten på det vi i dag kallar Baffinön. Härifrån seglade han söderut till den kust med stora skogar som Bjarne hade sett.

Den kallade han Markland, ”Skogslandet”. Området har identifierats som södra Labrador och Newfoundland. Leif gick inte heller här i land. Han ville längre söderut, till varmare trakter i det nya landet. Dit nådde han efter ytterligare några dagars seglats.

En vårdag år 1000 kom han till en kust med stora ängar och skogar. Här gick han i land och bestämde sig för att kalla platsen för Vinland.

”Det är lågt och skogklätt med många sanddyner”, berättade han senare.

På ett näs vid en vik reste Leif ett antal så kallade bodar. Det var de resande vikingarnas provisoriska bostäder; små stugor med torv- eller stenväggar och med tak av grenar och torv.

Leif hade lärt sig byggtekniken på Island. Han kallade sin nya boplats Leifsbúdir, ”Leifs bodar”. Namnet visade att bosättningen var provisorisk men Leif och hans män stannade kvar under hela vintern och reste inte hem till Grönland förrän till våren.

Då hade han med sig en skeppslast timmer hem. Han lär också ha haft någonting ombord som kunde vara vinrankor men det kan vara ett missförstånd.

Ordet vín (uttalat med långt i) betydde förvisso vindruva, men vin (med kort i) på vikingarnas språk betecknade de stora, vidsträckta ängar som Leif lika väl kan ha beskrivit.

På vägen hem till Grönland räddade Leif femton andra vikingar vars skepp hade gått på grund. Räddningsoperationen gav honom det senare världsberömda tillnamnet. Leif Eriksson blev känd som vikingen Leif den lyckosamme.

Grönlands visthusbod

De sex resor som skildras i Grönlands­sagan ägde troligtvis rum i slutet av 900-talet och under de första årtiondena på 1000-talet.

Förutom de resor som nämns i sagorna har många andra skepp troligen också seglat över havet. Redan på den här tiden fanns det nämligen en stor längtan i de grönländska kolonierna om att komma vidare ut i världen.

Livet på Grönland var bra – så gott att arkeologerna har upptäckt att grönlandsvikingarna blev i genomsnitt två centimeter längre än vikingarna i Skandinavien.

Grönland fungerade som en magnet och redan under 1000-talets första hälft bodde här omkring 5000 personer.

Det fanns naturligtvis gott om plats för ännu fler på den enorma ön, men 5000 munnar var precis så många som det grönländska jordbruket förmådde mätta. Därför hade vikingarna två alternativ.

Det första var att hämta extra förnödenheter i Skandinavien och Europa, vilket de också gjorde när de reste dit för att sälja sina varor. Men resan var lång och farlig. En annan möjlighet var att hämta det de behövde i Vinland.

Nya bosättningar var därför syftet med resan när Thorfinn Karlsefni gav sig iväg i början av 1000-talet. Han hade gift sig med Gudrid, änka efter Leif den lyckosammes lillebror.

Tack vare släktbandet fick han låna Leifs gamla skepp och dessutom slå sig ned och övervintra i Leifsbúdir. Men han måste samtidigt avlägga ett högtidligt löfte om att inte göra ägaranspråk på någonting – så starka var inte­ familjebanden!

Med på sin resa, som var den femte i sagan, hade Karlsefni 60 män, fem kvinnor, husdjur och utrustning för att anlägga­ åkrar vid Leifsbúdir.

Det gjorde han också, och med tanke på sin egen säkerhet byggde han en palissad kring boplatsen som av strategiska skäl låg ytterst på ett näs i stället för inne i viken. Traktens indianer kom nyfiket närmare.

En av dem dödades vid det första mötet och när de senare återvände, beväpnade och i stort antal, råmade Karlsefnis stora tjur. Indianerna blev livrädda och gav upp alla­ tankar på krig – åtminstone om man ska tro vad som står i sagan.

Trots motgångar i början lyckades vikingarna snart få igång en blomstrande handel.

Indianerna bytte till sig vävda tyger och mjölkprodukter och när Karlsefni efter en övervintring i Leifsbúdir lämnade Vinland var hans skepp tungt lastat med nordamerikanska skinn och pälsar som ingen i Europa kände till. Han fortsatte direkt till Norge där han sålde de exotiska varorna för en för­mögenhet.

Flera år senare, efter att Karlsefni dött på Island som en burgen man, reste änkan Gudrid till Rom och berättade hela historien för påven. Redan då fick alltså Vatikanen veta att vikingarna upptäckt ett okänt land.

Vikingarnas servicestation

Gudrid kunde berätta om alla strapatsrika resor. Även om vikingarnas skepp var de bästa på sin tid gick många av dem till botten under de långa resorna över havet.

Männen satt tätt hopträngda och den öppna båtens låga reling gav inte mycket till skydd mot det stundom rasande havet. Alla blev genomvåta av havsvatten och en isande vind blåste över skeppet.

Allting ombord var gjort av trä det var därför farligt att tillaga varm mat. Bara det att ta med färskt dricksvatten för hela resan var en utmaning.

Ibland hände det att en besättningsman tappade balansen och föll överbord när han skulle uträtta sina behov över relingen. En enda våg kunde få katastrofala följder.
Farvattnet mellan Island och Grönland, det vi i dag kallar Danmarksundet, har alltid varit fruktat – även bland viking­arnas mest vana sjöfarare.

Därför framstod resan till Vinland inte som alltför avskräckande när de väl hade kommit till Grönland. Men sjövägen vidare västerut bjöd också på utmaningar. Fynd gjorda i L’Anse aux Meadows visar att skepp som kommit dit har behövt repareras.

Platsen är den enda vikingaboplats som arkeologerna har lokaliserat i Nordamerika. Även om det varken är tal om någon stad eller en borg kan vi få en god uppfattning om vikingarnas resor.

Boplatser som Leifsbúdir fick troligen aldrig någon varaktig karaktär men i fiskeläget L’Anse aux Meadows fanns en permanent bebyggelse.

Här kunde omkring 200 personer bo och utgrävningar visar att bosättningen användes från år 1000 och cirka 25 år framåt. Forskarna menar att boplatsen dels gav tillfälligt husrum men att det också var ett slags servicestation för vikingaskepp.

Här kunde båtar på resa lägga till och få skador reparerade på varvet som hade både smedja och snickarverkstad. Vikingarna kunde även övervintra i liknande stora sovsalar om man inte hann ta sig över havet innan vinterstormarna satte in.

Forskarna hävdar emellertid att L’Anse aux Meadows aldrig kan ha betraktats som ett riktigt hem – man har inte funnit ett enda skelett på platsen.

Det är knappast troligt att vikingar ha kunnat komma och gå under 25 år utan ett enda dödsfall. Och enligt vikingatraditionen skulle en avliden inte begravas där han befann sig på resan – liket skulle alltid föras hem.

Vikingarna blev valfångare

Spår efter vikingar har även hittats på andra platser i Nordamerika. Små grupper av vikingar byggde till exempel boplatser längst in i Hudson Bay i det arktiska Canada.

De mest hårdföra slog sig ned på Ellesmereön, den nordligaste av Canadas öar. Platsen är en så kallad arktisk öken med en årsnederbörd mind­re än fem millimeter – mindre än i Sahara. Den snö som faller blåser snabbt bort i den hårda vinden.

För­utom de stora­ glaciärerna är landskapet därför snöfritt och under midnattssolens sommar ger den låga växtligheten föda åt ett rikt djurliv. Vikingarna upptäckte att det fanns bättre jaktmarker på Elles­mereön än på Grönland. De kunde dessutom plocka bär för att variera kosten.

Tack vare varma havsströmmar är den södra kusten på ön isfri året runt och havet som innehåller ovanligt stora mängder fisk lockar till sig valar. Vikingarna blev så småningom skickliga fiskare. Efter hand som de lärde sig den rätta tekniken blev de även valfångare.

Vikingarna saknade emellertig tekniken för att jaga de stora blåvalarna och även grönlandsvalarna var utom räckhåll. Men belugavalarna kunde de rå på.

De är mindre, drygt fem meter, och simmar tätt intill kusten där de lever av småfisk. Belugavalarna skrämdes inte heller bort av vikingarnas småbåtar och därför kunde de komma alldeles intill valarna.

Harpunen var okänd för vikingarna som använde vanliga spjut. Det var därför viktigt för dem att komma tätt inpå bytet.

Belugavalen hade även en lite speciell egenskap som gjorde den till ett attraktivt mål: Den sjönk inte när den dog utan flöt vid ytan. Det var alltså relativt enkelt för vikingarna att bogsera hem valen till land där den kunde styckas.

Enhörningshorn från Arktis

Valolja blev en viktig handelsvara för ­vikingarna och snart tillkom ytterligare en betydelsefull produkt: narvalens långa tand.

Narvalarna var svåra att fånga, de var mer skygga än beluga­valarna och levde långt ute till havs. Det blev alltså betydligt längre väg att bogsera in den döda valen till land.

De allra skickligaste besättningarna vågade sig på att stycka valen ute på havet – ett livsfarligt arbete: Med den stora tyngden på ena sidan av båten ökade risken för att kantra i det iskalla vattnet.

Arbetet var dock värt riskerna. Utöver den vanliga oljan och späcket från valen var tandspjutet oerhört eftertraktat i Europa.

Vikingarna skapade ett mode bland furstarna – snart ville alla äga ett ”enhörningshorn”. Vikingarna lät sina väl­beställda kunder leva i tron att det verkligen var tal om hornet från den mytiska enhörningen.

Det handlade ju om stora pengar i handeln med hornen. ”Man kan köpa en halv stad för priset av ett välbehållet enhörningshorn”, påstods det i Europa under sen vikingatid.

Forskarna känner inte till om vikingarna övervintrade på Ellesmereön. Avståndet över sundet till den grönländska kusten är bara 35 kilometer och därifrån kunde de segla vidare ned till kolonierna längre ­söderut.

Men även den resan var riskfylld så de kan ha föredragit att samla stora förråd med mat och bo kvar på ön under vintern.

Genetiska spår av vikingarna

Trots sina strävanden att få ut det bästa av den barska nordamerikanska kontinenten försvann vikingabosättningarna så småningom. Forskarna söker fort­farande efter en förklaring till vad det kan bero på och flera faktorer kan ha varit avgörande.

Vikingarna förlorade gradvis kontakten med sina gamla hemländer. De betraktade i allt större grad danska makthavare och olika norska kungar som giriga utsugare som inte gjorde annat än att kräva in skatter.

Samtidigt bröts den kedja av mellanstationer i Nordatlanten som var förutsättningen för kolonialiseringsprojektet. Under 1300-talet ebbade den regelbundna kontakten mellan Norge och Grönland ut och på 1400-talet försvann de sista resterna av vikingarnas kolonier på Grönland.

Forskarna vet inte om några av ­vikingarna på Grönland hann bosätta sig permanent i Vinland. Genetiskt material tycks dock ha överlevt.

När de europeiska nybyggarna kom till Nordamerika ett par hundra år senare dog mängder av india­ner av den tuberkulos som européerna hade med sig. Sjukdomen var naturligtvis livshotande även för européerna men inte i samma utsträckning som för indianerna.

De enda som klarade sig undan den smittsamma sjukdomen var Narragansett-indianerna. De var uppenbarligen ­lika immuna mot tuberkulosen som de nyanlända européerna.

I modern tid har vetenskapliga undersökningar också visat att stammen, som lever i nordöstligaste USA, bär på europeiska gener.