Kungen av norden

Längst ned i det tidiga vikingasamhället stod trälarna, som skulle arbeta för de fria bönderna. Ovanför bönderna stod stormännen, även kallade jarlar, som ägde stora gårdar och mycket mark. Avkastningen gav dem möjlighet att utrusta arméer, som de kunde använda för att erövra ännu större landområden.

Bönderna var ofta skyldiga att ingå i jarlens armé, men det var inget ensidigt åtagande. I utbyte bistod stormännen nämligen bönderna med skydd mot kringströvande rövare och angrepp utifrån.

Enligt historikerna kom vikinga­tidens kungar sannolikt från denna överklass, men titeln som kung gick inte nödvändigtvis i arv från far till son.

När en kung avled och en ny skulle väljas, var arvtagaren i regel en manlig släkting. Kandidaten valdes dock inte enbart utifrån sin härstamning – det avgörande var hans färdigheter.

Allt tyder på att de stormän som valdes till kungar var fysiskt imponerande: Om den danske kungen Knut den store hävdades det till exempel att han var ”mycket storväxt och hade många krafter”, medan norrmannen Håkon den gode var ”större, starkare och vackrare än alla andra”.

Olav den heliges saga hyllar sin norske huvudpersons förmågor inom bland annat simning, kastvapen och hantverk. Vidare står det att ”han skulle vara bättre än alla andra, så som han borde vara på grund av sin rang och sin klass”.

Bortsett från fysisk styrka hävdade tronpretendenter under den tidiga vikingatiden ofta att de härstammade från de nordiska gudarna.

I dag är flera av dessa kungar kända enbart från sägner, men historikerna tror att vissa kan ha haft historiska förlagor.

Exempelvis är det möjligt att den danske kungen Ragnar Lodbrok – som nämns av den danske historieskrivaren Saxo (1100-talet) och är huvudperson i den isländska Ragnar Lodbroks saga – bygger på en historisk person, som levde på 800-talet. Ragnars släkt påstod sig härstamma från visdomsguden Oden.

Ambitioner ledde till mordbrand

De första kungarna kan alltså ha varit driftiga jarlar, som andra stormän och bönder accepterade som herrar över avgränsade områden. De kunde se till att det rådde fred, vilket gav befolkningen möjlighet att koncentrera sig på lantbruket.

Ett exempel på vikingatidens många småkungar finns möjligen i den danska staden Glavendrup, där man hittat en runsten från omkring år 900. Forskarna är oeniga om hur stenens inskription ska tolkas, men en möjlig tolkning är att den har rests till minne av en kung vid namn ”Alle den bleke”, som regerade över ett folk som kallades ”sölverna”.

Medan Alle sannolikt härskade över ett litet område, lyckades andra småkungar utvidga sina riken.

Enligt Ynglingasagan bjöd den svenske kungen Ingjald Illråde i Uppsala omkring år 650 in sex kollegor till sin fars gravöl i sin nybyggda hall. När de församlade drack en skål till diktarguden Brage svor Ingjald att han skulle fördubbla sin ”makt i alla väderstreck”.

Därefter lämnade han hallen och tände eld på den. Alla hans konkurrenter omkom i lågorna, och det var nu en enkel sak för kung Ingjald Illråde att ta över deras riken och driva in skatt.

Även om de många små kungadömena med tiden samlades till Danmark, Norge och Sverige, innebar det inte att makten samlats hos en enda person. Ett rike var beroende av en stark kung som höll ihop det. I instabila perioder var det därför vanligt att riket delades mellan flera kungar.

En del historiker tror till exempel att Danmark kan ha varit ett enat rike långt innan Harald Blåtand på en av de så kalla­de Jelling­stenarna (cirka år 965) hävdade att han hade ”enat danerna”.

Försvarsvallen Dannevirke från 400- eller 500-talet vid det danska rikets södra gräns tyder också på att det redan vid den tidpunkten fanns en stark centralmakt i området. I Norge såg det likadant ut. Efter att Harald Hårfager enade landet i slutet av 800-talet, fortsatte småkungar i Trøndelag (mellersta Norge) och Opplandene (norr om vår tids Oslo) flera gånger att hävda sin självständighet.

Svenska källor är otydligare, men Sverige verkar under lång tid ha varit ett lapptäcke av mindre riken. Småkungar i Värmland accepterade till exempel inte alltid härskaren i det traditionella kunga­sätet Gamla Upp­sala som sitt överhuvud.

Ålder var ett plus

Historikerna vet inte exakt hur det gick till, när vikingarna skulle välja en ny kung. Sannolikt var alla manliga släktingar i den avlidne härskarens släkt potentiella tronpretendenter.

När en kung avled innebar det därför att söner såväl som bröder och farbröder alla kunde göra anspråk på tronen. Söner födda inom äktenskapet stod dock före de barn som den avlidne hade fått med sina frillor.

Kandidaten skulle även ha nått myndighetsåldern. Under vikingatiden var denna troligen tolv år – den ålder då en pojke kunde få ett vapen och delta i strids­trä­ning. Var det flera om budet tillföll riket ofta den äldste kandidaten – troligen för att han hade mest livserfarenhet.

Var två kandidater lika gamla och lika kvalificerade kunde det utlösa en blodig fejd. För att undvika att en arvsstrid försvagade riket kunde en kung utse sin tronföljare medan han fortfarande levde.
En annan möjlighet var att dela makten.

Kung Magnus den gode valde att göra sin farbror Harald Hårdråde till medregent, berättar den isländske historieskrivaren Snorre Sturlasson i sagasamlingen Heimskringla från 1200-talet.

Hund besegrade träl i val

Eftersom stormännen lättare än bönderna kunde störta en kung med militär makt, har de sannolikt haft stort inflytande på valet av kung. I samband med sitt tillträde såg den norske kungen Olav Tryggvason (cirka år 995) till att ge stormännen rikligt med gåvor, samtidigt som han lät sig utropas till kung på flera av Norges tingsplatser.

I många trakter åtnjöt de fria bönderna så mycket respekt att de kunde göra sin åsikt hörd. När Håkon den gode valdes cirka år 933, var de norska bönderna motståndare till hans kristendom och hälsade honom enligt Håkon den godes saga välkommen med orden:

”Om du håller så hårt fast vid detta (kristendomen, red.) att du tänker bruka våld mot oss, så har vi bönder beslutat att ta avstånd från dig och ta oss en annan hövding, som godtar att vi i frihet kan ha den tro som vi önskar”.

Det var ord och inga visor, och det fick Håkon att vackla, och han valde att inte tvångskristna bönderna.

Förlorarna i kampen om kungamakten valde ofta att ge sig iväg till andra länder. Där kunde de plundra i flera år, medan de byggde upp ett anseende, skaffade vänner och erfarenheter – och samlade ihop en förmögenhet, som de kunde använda, när en ny chans att lägga beslag på makten yppade sig.

Kungarnas inbördes strider berörde ofta inte vikingatidens vanliga människor, som befann sig långt från maktens centrum och endast kämpade för att överleva. Vilka absurda former maktspelet kunde ta sig framgår av Heimskringla, i vilket det beskrivs hur den norske kungen Øystein Øysteinsson flera gånger härjar i Trøndelag.

Första gången installerade Øystein Øysteinsson sin son som lydkung i Trondheim, men de lokala bönderna slog ihjäl den nye härskaren. När kungens krigare ännu en gång angrep området tvingade kungen bönderna att välja vem de helst ville ha som kung: en träl eller hans hund vid namn Saur.

Bönderna valde hunden, som fick ett högsäte och ett halsband av silver och guld.

”De lät trolla in tre mans förstånd i hunden; så den skällde två ord och talade det tredje”, berättar sagan.

Dessvärre fick bönderna inte någon större glädje av sin talande hund. Redan kort tid efter sin installation avled den nye kungen i en kamp med vargar.

Offer skulle ge välstånd

I Uppsala levde enligt Ynglingasagan i förhistorisk tid en mytisk svensk vikinga­kung vid namn Domalde. Efter att människor i flera år hade svultit på grund av missväxt, och offer av oxar inte hade hjälpt, offrades kungen till gudarna. Då kom de goda tiderna genast tillbaka.

Den dödade, Domalde, hade inte uppfyllt sin mest grundläggande funktion som vikingafurste – att vara en hamingjumaðr (lyckoman), som stod på god fot med de gamla gudarna och gav sitt folk välstånd och fred. Att stå för detta var A och O för en vikingakung. Ett exempel på en framgångsrik ”lyckoman” känner vi från Saxo Grammaticus.

Enligt den danske historieskrivaren rådde det under danernas mytiske kung Frode Fredegod så fredliga förhållanden att det gick att lägga ifrån sig en guldring på landsvägen utan att den blev stulen.

Historier som den om Domaldes liv och död tyder på att en av vi­kinga­kungens viktigaste uppgifter var att se till att de blot­ritualer (offerritualer), som skulle vinna gudarnas gunst i form av goda skördar och gott om byte gick bra.

En annan av kungens uppgifter var att skydda riket militärt. Han skulle samla män till hären, leda dem i strid och belöna dem frikostigt. Dessutom var han ansvarig för uppförandet av gränsvallar, borgar, vägar och vårdkasar – ett larmsystem av högt belägna signalbål, som i krigstid kunde antändas och snabbt varna för angrepp från fiender.

Kungen skulle även vara en skicklig diplomat. Han tog emot både fiender och fränder till gästabud, där de löste problem och ingick allianser medan de drack stora mängder öl, mjöd och vin.

De danska kungarna Harald Blåtand och Sven Tveskägg ingick även giftermål med slaviska prinsessor, vilket garanterade ett bra förhållande till folkslagen längs Östersjöns södra kuster.

Kungen reste land och rike runt

Ju större riket blev, desto svårare för kungarna blev det att hävda sin makt. Furstarna blev därför beroende av stormän, som kunde fungera som deras mäktiga lokala representanter.

Det fanns emellertid alltid en risk att en storman själv fick ambitioner om att regera. Kungen levde därför ett hektiskt liv, som innebar att han i det närmaste kons­tant var i farten. Han reste runt mellan sina kungsgårdar, som hyste honom och hans följe, för att träffa de lokala stormännen och försäkra sig om deras stöd.

Ibland kunde resan ta flera dagar – till exempel kunde seglatsen från Danmark till besittningarna i England ta mellan tre och sex dygn beroende på vindarna och vädret under överfarten.

Emellanåt hölls det stormöten, då alla rikets mäktiga män kallats. Under dessa planerades de stora fälttågen, och kungen köpte sina jarlars fortsatta lojalitet med gåvor såsom guldringar, gårdar, praktfulla kläder, skepp och vapen.

Gåvorna skulle få stormännen att svära kungen trohet, vilket fungerade som ett perfekt regeringsredskap. Enligt vikingarnas uppfattning om heder och ära var edbrytare att betrakta som avskum – ingen kunde lita på en man som brutit sin ed.

Den norske kungen Harald Hårfager ska ha varit särskilt duktig på att få sina stormän att känna sig nöjda. Efter hand som kungen lade under sig allt mer av Norge installerade han jarlar i alla erövrade fylken (regioner). Han lät jarlarna behålla en tredjedel av de skatter som de drev in å hans vägnar, mot att var och en bidrog med 60 krigare till hans armé.

Skatteintäkterna gjorde jarlarna rikare och mäktigare än de hade varit som småkungar. Många av dem stöttade därför gladeligen kung Harald.

Han var dock medveten om att deras lojalitet skulle hålla i sig endast så länge han orkade resa runt i riket och dela ut gåvor. Vid 80 års ålder överlät Harald därför makten till sin son Erik.

Uppror hotade alltid makthavaren

Livet som vikingakung var stressigt och fullt av faror. Trots alla resor, ceremonier och förhandlingar som kungen genomförde visste han att hans regeringstid kunde sluta tvärt. Det hävdas till exempel att den svenske kungen Erik Segersäll år 985 var tvungen att utkämpa ett tre dagar långt slag mot sin brorson Styrbjörn Starke, som försökte störta honom.

Striden hade en tragisk bakgrund: Omkring tio år tidigare hade Styrbjörns far Olof, som var Eriks bror och medkung, fallit död ned vid middagsbordet i Uppsala. Det ryktades att Erik förgiftat honom. När Erik strax därefter gjorde sin ofödde son till tronarvinge – trots Styrbjörns anspråk på tronen – såddes fröet till ett krig.

Trots att positionen som vikingakung kunde vara direkt farlig måste den ha betecknats som ytterst attraktiv. Utöver rät­ten att driva in skatter ägde kungen en rad gårdar, skogar och jaktområden.

När han trött och slutkörd efter en lång dag på resande fot kom till sin kungsgård kunde han njuta av ett lyxliv, då han uppvaktades med den bästa maten och drycken, medan hans skalder stod för smicker och underhållning.

Dessutom led vikingakungarna aldrig brist på kvinnor. Enligt Heimskringla avverkade i synnerhet den norske härskaren Håkon Sigurdsson, eller Håkan jarl, som han kallades – som trots sin titel i praktiken fungerade som Norges kung under åren 970–995 – ett stort antal kvinnor:

”Det gick så långt att jarlen lät föra hem mäktiga mäns döttrar till sig, varpå han låg med dem i en eller två veckor för att därefter skicka hem dem igen. Det gjorde att han blev ovän med många av kvinnornas släktingar”, noterar Heimskringlas författare Snorre Sturlasson om jarlen.

England var kronan på verket

Lyckligtvis hade Håkan jarl – och alla andra vikingafurstar med fiender – en personlig livvakt som skyddade dem. Den så kallade hirden skulle bevaka kungarna dag och natt. Hirdmännen satt med till bords och följde med på resorna. Kungen belönade deras lojalitet med rika gåvor och byte från plundringstågen.

Efter att Sven Tveskägg år 987 svurit att segla till England, kunde hans hirdmän se fram emot mängder av byte. Kungen genomförde flera plundringståg under de följande åren, och år 1013 utropades Sven slutligen till kung av England – det ultimata beviset för hans triumf som härskare.

Riket nådde sin största utbredning under hans son Knut den store, som härskade över England och det mesta av Norden – det så kallade Nordsjöimperiet.

Knuts söner kunde emellertid inte göra anspråk på arvet, och med hans död år 1035 var de stora vikingakungarnas tid förbi. De nordiska länderna blev en del av det kristna Europa, och vikingatågen ebbade ut. Norden klev in i medeltiden.