Kungen av norden

En vikingakung vågade aldrig ta ledigt. Från arla gryning till långt efter solnedgången hade han fullt upp med att skänka mjöd till stormän, planera erövringar och belöna sina allierade, som hans makt vilade på. Om han inte gav folket välstånd stod en rival klar att döda honom.

En vikingakung vågade aldrig ta ledigt. Från arla gryning till långt efter solnedgången hade han fullt upp med att skänka mjöd till stormän, planera erövringar och belöna sina allierade, som hans makt vilade på. Om han inte gav folket välstånd stod en rival klar att döda honom.

Peter Nicolai-Arbo/Nasjonalmuseet For Kunst, Arkitektur Og Design (OSLO), Serge Woodzig, Danielle Keller & Shutterstock

Vikingakungen Sven Tveskägg höjer sitt dryckeshorn och skålar med de många stormän som år 987 samlats i kungsgården i den danska staden Jelling. Innan Sven tömmer hornet och sätter sig förkunnar han att han inom tre år tänker bege sig över havet till England med sin väldiga armé.

Sven Tveskäggs utfästelse är början på en ny, expansiv epok av vikingatiden. Medan en kungs herravälde tidigare har byggt på kontroll över hemlandet och plundringar ute i Europa, är målet nu att erövra ett stort rike.

Denna ambition kulminerar under Svens son Knut den store, som år 1028 styr ett imperium som omfattar Danmark, Norge och England samt delar av Skottland och Sverige.

För att ena ett så stort rike måste kungen ha diplomatisk talang, en lojal armé samt en förmögenhet att köpa allierade med.

Gudomligt blod i ådrorna

Långt innan de nordiska länderna samlades i tre kungadömen var området splittrat i en uppsjö av småriken – regerade av stormän, hövdingar och småkungar.

”Han skulle vara bättre än alla andra, så som han borde vara”. Olav den heliges saga om den starke norske kungen

Längst ned i det tidiga vikingasamhället stod trälarna, som skulle arbeta för de fria bönderna. Ovanför bönderna stod stormännen, även kallade jarlar, som ägde stora gårdar och mycket mark. Avkastningen gav dem möjlighet att utrusta arméer, som de kunde använda för att erövra ännu större landområden.

Bönderna var ofta skyldiga att ingå i jarlens armé, men det var inget ensidigt åtagande. I utbyte bistod stormännen nämligen bönderna med skydd mot kringströvande rövare och angrepp utifrån.

Enligt historikerna kom vikinga­tidens kungar sannolikt från denna överklass, men titeln som kung gick inte nödvändigtvis i arv från far till son.

Om en kung inte hade tid att bege sig till ett möte, skickade han budbärare med muntliga besked.

© Bridgeman Images

Dagen var full av möten

En vikingakungs framgång berodde i hög grad på hans förmåga att blidka stormännen. För att vårda sina kontakter bjöd han in dem till sin kungsgård, där han skämde bort dem med mjöd och idel lovord.

Vikingatidens samhälle byggde i hög grad på personliga relationer – även för kungen. Han skulle se till att alla i riket betraktade honom som en så kallad lyckoman – en person som stod på särskilt god fot med gudarna och på så sätt kunde garantera befolkningen fred och välstånd.

Var folket missnöjt med kungen riskerade han att någon av rikets stormän samlade ihop en armé för att byta ut honom. Därför var det oerhört viktigt att ha en regelbunden kontakt med landets stormän.

Eftersom ytterst få människor under vikingatiden kunde läsa och skriva runor mötte kungen i regel människor öga mot öga. På så sätt kunde han även förhindra att missförstånd uppstod. Kungen lade en stor del av sin tid på att resa runt bland sina kungsgårdar, där han förhandlade och överlade med landets stormän.

I samband med dessa möten åt och drack kungen tillsammans med sina undersåtar. En vältalig härskare hade – under intagandet av rikliga mängder öl och mjöd – goda förutsättningar att lösa konflikter och övertyga andra om sina synpunkter.

I ett stort rike var det dock inte alltid möjligt för kungen att komma själv. I stället fick han skicka budbärare, som levererade muntliga besked till stormännen. Sändebuden medförde sannolikt runstavar eller liknande för att bevisa att de kom från kungen.

När en kung avled och en ny skulle väljas, var arvtagaren i regel en manlig släkting. Kandidaten valdes dock inte enbart utifrån sin härstamning – det avgörande var hans färdigheter.

Allt tyder på att de stormän som valdes till kungar var fysiskt imponerande: Om den danske kungen Knut den store hävdades det till exempel att han var ”mycket storväxt och hade många krafter”, medan norrmannen Håkon den gode var ”större, starkare och vackrare än alla andra”.

Olav den heliges saga hyllar sin norske huvudpersons förmågor inom bland annat simning, kastvapen och hantverk. Vidare står det att ”han skulle vara bättre än alla andra, så som han borde vara på grund av sin rang och sin klass”.

Bortsett från fysisk styrka hävdade tronpretendenter under den tidiga vikingatiden ofta att de härstammade från de nordiska gudarna.

I dag är flera av dessa kungar kända enbart från sägner, men historikerna tror att vissa kan ha haft historiska förlagor.

Exempelvis är det möjligt att den danske kungen Ragnar Lodbrok – som nämns av den danske historieskrivaren Saxo (1100-talet) och är huvudperson i den isländska Ragnar Lodbroks saga – bygger på en historisk person, som levde på 800-talet. Ragnars släkt påstod sig härstamma från visdomsguden Oden.

Ambitioner ledde till mordbrand

De första kungarna kan alltså ha varit driftiga jarlar, som andra stormän och bönder accepterade som herrar över avgränsade områden. De kunde se till att det rådde fred, vilket gav befolkningen möjlighet att koncentrera sig på lantbruket.

Att garantera kungens säkerhet var hirdmännens viktigaste uppgift.

© Shutterstock

Privat livvakt beskyddade kungen

Hirden var kungens privata livvakt. Den bestod av upp till 60 starka, vapenföra unga män, som dygnet runt skulle garantera härskarens säkerhet. Männen valdes ut från landets ledande släkter – av allt att döma av kungen själv. Varenda man skulle personligen svära en trohetsed till kungen.

Vid vikingatidens början omkring år 800 var det inte ovanligt att unga män drog ut på plundringståg för att få stridserfarenhet. När en man väl tagits upp i hirden fick han nämligen inte längre vika från kungens sida, och hans liv var mycket hårt inrutat.

Hirden deltog till exempel i regentens måltider och följde honom överallt på hans resor för att besöka rikets stormän.

Hirdmännen belönades rikligt för sina insatser. Kungen gav dem guldsmycken och lät dem även ta del av krigsbytena.

Efter avslutad tjänst fick de ofta en egendom av kungen. Jobbet i hirden var därför eftertraktat, och det var troligen en stor ära att bli utvald.

Ett exempel på vikingatidens många småkungar finns möjligen i den danska staden Glavendrup, där man hittat en runsten från omkring år 900. Forskarna är oeniga om hur stenens inskription ska tolkas, men en möjlig tolkning är att den har rests till minne av en kung vid namn ”Alle den bleke”, som regerade över ett folk som kallades ”sölverna”.

Medan Alle sannolikt härskade över ett litet område, lyckades andra småkungar utvidga sina riken.

Enligt Ynglingasagan bjöd den svenske kungen Ingjald Illråde i Uppsala omkring år 650 in sex kollegor till sin fars gravöl i sin nybyggda hall. När de församlade drack en skål till diktarguden Brage svor Ingjald att han skulle fördubbla sin ”makt i alla väderstreck”.

Därefter lämnade han hallen och tände eld på den. Alla hans konkurrenter omkom i lågorna, och det var nu en enkel sak för kung Ingjald Illråde att ta över deras riken och driva in skatt.

Även om de många små kungadömena med tiden samlades till Danmark, Norge och Sverige, innebar det inte att makten samlats hos en enda person. Ett rike var beroende av en stark kung som höll ihop det. I instabila perioder var det därför vanligt att riket delades mellan flera kungar.

En del historiker tror till exempel att Danmark kan ha varit ett enat rike långt innan Harald Blåtand på en av de så kalla­de Jelling­stenarna (cirka år 965) hävdade att han hade ”enat danerna”.

Skölden var en symbolisk gåva, som illustrerade kungens roll som sitt folks beskyddare.

© Museum Skanderborg

Försvarsvallen Dannevirke från 400- eller 500-talet vid det danska rikets södra gräns tyder också på att det redan vid den tidpunkten fanns en stark centralmakt i området. I Norge såg det likadant ut. Efter att Harald Hårfager enade landet i slutet av 800-talet, fortsatte småkungar i Trøndelag (mellersta Norge) och Opplandene (norr om vår tids Oslo) flera gånger att hävda sin självständighet.

Svenska källor är otydligare, men Sverige verkar under lång tid ha varit ett lapptäcke av mindre riken. Småkungar i Värmland accepterade till exempel inte alltid härskaren i det traditionella kunga­sätet Gamla Upp­sala som sitt överhuvud.

Ålder var ett plus

Historikerna vet inte exakt hur det gick till, när vikingarna skulle välja en ny kung. Sannolikt var alla manliga släktingar i den avlidne härskarens släkt potentiella tronpretendenter.

När en kung avled innebar det därför att söner såväl som bröder och farbröder alla kunde göra anspråk på tronen. Söner födda inom äktenskapet stod dock före de barn som den avlidne hade fått med sina frillor.

Kandidaten skulle även ha nått myndighetsåldern. Under vikingatiden var denna troligen tolv år – den ålder då en pojke kunde få ett vapen och delta i strids­trä­ning. Var det flera om budet tillföll riket ofta den äldste kandidaten – troligen för att han hade mest livserfarenhet.

”De lät trolla in tre mäns förstånd i hunden; den skällde två ord och talade det tredje”. Sagan Heimskringla om ett ovanligt kungaval i Norge

Var två kandidater lika gamla och lika kvalificerade kunde det utlösa en blodig fejd. För att undvika att en arvsstrid försvagade riket kunde en kung utse sin tronföljare medan han fortfarande levde.
En annan möjlighet var att dela makten.

Kung Magnus den gode valde att göra sin farbror Harald Hårdråde till medregent, berättar den isländske historieskrivaren Snorre Sturlasson i sagasamlingen Heimskringla från 1200-talet.

Hund besegrade träl i val

Eftersom stormännen lättare än bönderna kunde störta en kung med militär makt, har de sannolikt haft stort inflytande på valet av kung. I samband med sitt tillträde såg den norske kungen Olav Tryggvason (cirka år 995) till att ge stormännen rikligt med gåvor, samtidigt som han lät sig utropas till kung på flera av Norges tingsplatser.

Det förgyllda ­beslaget hittades i vikingagraven vid Aarhus.

© Museum Skanderborg

Vänskap köptes med skepp och guld

Mjöd och överdådiga gästabud räckte inte för att hålla kungens undersåtar nöjda. Stormännen förväntade sig även att han visade dem sin tacksamhet genom dyrbara gåvor.

År 2017 grävde arkeologer ut en vikingagrav från cirka år 950 utanför Fregerslev vid staden Aarhus i Danmark. Graven kan ha tillhört en av kungen Gorm den gamles stormän, tror arkeologerna, som hittade bland annat ett förgyllt beslag till en häst.

Två liknande beslag har hittats i gravar vid vikingastaden Hedeby i Danmark. Arkeologerna tror därför att de likartade beslagen måste ha gjorts till samme förmögne man – till exempel en kung, som skulle ge dem till sina stormän.

Det fanns inga uttalade regler för överräckande av gåvor, men en vikingakung förväntades regelbundet belöna stormän, hirdmän och skalder för deras insats. Kungar gav även diplomatiska gåvor till varandra.

Till exempel ska Halvdan Svarte, bror till danernas kung Sigfred, ha gett den tyske kungen Ludvig ett svärd med guldfäste i samband med ett besök hos honom år 873.

Var en kung inte givmild nog kunde han förlora inflytande. I värsta fall kunde snålheten leda till att stormännen störtade honom till förmån för en generösare rival.

Gåvornas storlek varierade utifrån mottagarens status. I en scen från Harald Hårdrådes saga går kung Magnus den gode av Norge in i ett tält, där hans släkting Harald ­Hård­råde sitter bland sina män:

”Kungen gick fram till mannen som satt ytterst, och gav honom ett svärd; näste man fick en sköld, och därefter skänkte han textilier eller vapen eller guld – ju större gåvor, desto förnämare var personerna”.

Utöver vapen, guldsmycken och kläder kunde kungen även ge sina män skepp eller egendomar eller ­hjälpa till att arrangera äktenskap mellan inflytelserika släkter.

Vapen och ringar var omtyckta

I många trakter åtnjöt de fria bönderna så mycket respekt att de kunde göra sin åsikt hörd. När Håkon den gode valdes cirka år 933, var de norska bönderna motståndare till hans kristendom och hälsade honom enligt Håkon den godes saga välkommen med orden:

”Om du håller så hårt fast vid detta (kristendomen, red.) att du tänker bruka våld mot oss, så har vi bönder beslutat att ta avstånd från dig och ta oss en annan hövding, som godtar att vi i frihet kan ha den tro som vi önskar”.

Det var ord och inga visor, och det fick Håkon att vackla, och han valde att inte tvångskristna bönderna.

Förlorarna i kampen om kungamakten valde ofta att ge sig iväg till andra länder. Där kunde de plundra i flera år, medan de byggde upp ett anseende, skaffade vänner och erfarenheter – och samlade ihop en förmögenhet, som de kunde använda, när en ny chans att lägga beslag på makten yppade sig.

Kungarnas inbördes strider berörde ofta inte vikingatidens vanliga människor, som befann sig långt från maktens centrum och endast kämpade för att överleva. Vilka absurda former maktspelet kunde ta sig framgår av Heimskringla, i vilket det beskrivs hur den norske kungen Øystein Øysteinsson flera gånger härjar i Trøndelag.

Första gången installerade Øystein Øysteinsson sin son som lydkung i Trondheim, men de lokala bönderna slog ihjäl den nye härskaren. När kungens krigare ännu en gång angrep området tvingade kungen bönderna att välja vem de helst ville ha som kung: en träl eller hans hund vid namn Saur.

Bönderna valde hunden, som fick ett högsäte och ett halsband av silver och guld.

Under vikingatiden myllrade det av små och stora kungar. Enstaka blev så mäktiga att de satte outplånliga spår i historieböckerna.

© Bridgeman Images

Kungen med det vackra håret erövrade det norska riket

Harald Hårfager
Regeringstid: cirka 872–932

Från början var Harald en sydnorsk småkung, som fick sitt tillnamn tack vare sin vackra hårprakt. Enligt verket Heimskringla svor Harald att han inte skulle klippa vare sig hår eller skägg, förrän han hade enat Norge. Det skedde enligt källorna efter slaget i Hafrsfjord i slutet av 800-talet, då han besegrade en rad andra småkungar. Om Harald verkligen regerade över hela Norge är emellertid osäkert.

© Imageselect

Makthungrig son störtade sin far

Sven Tveskägg
Regeringstid: ca 987–1014

Efter att ha erövrat kungamakten från sin far Harald Blåtand vände Sven blicken mot Norge och England. År 999 besegrade han sin tidigare allierade Olav Tryggvason av Norge under slaget vid Svolder. De följande 14 åren var han kung över hela Norge, som dock styrdes av lokala jarlar. År 1013 seglade Sven till England med en stor armé och lade under sig landet.

© Nidarosdomen

Vikingakrigaren blev ett helgon

Olav den helige
Regeringstid: 1015–1028

Efter flera års vikingatåg ute i Europa återvände Olav, vars anfader var Harald Hårfager, år 1015 till Norge. Med sig hade han sin kristna tro och en ambition att erövra landet. Året därpå segrade han i ett sjöslag över rikets mäktigaste furs­tar och hyllades som kung Olav II Haraldsson. Olav förkunnade att kristendomen var rikets enda tillåtna religion. Kungens stärkande av det norska riket och kristendomen gav honom många fiender – både i utlandet och bland de norska asatroende. År 1030 stupade han under slaget vid Stiklestad. Efter hans död rapporterade människor om mirakel, och redan ett år senare helgonförklarades Olav av påven i Rom. Medeltidens kristna vallfärdade till kungens grav i Trondheim.

© Serge Woodzig

Splittrat land enades under kristen kung

Olof Skötkonung
Regeringstid: ca. 995–1022

Som son till kung Erik Segersäll och Sigrid Storråda, enligt vissa källor en av Sveriges mäktigaste kvinnor, hade Olof de bästa ­förutsättningarna för att bli kung. Enligt traditionen var han den förste som regerade över både Svealand och Götaland – Sveriges huvud­områden. Olof lät döpa sig, och blev landets första kristna kung såväl som den förste som präglade mynt. Han stärkte även riket militärt och ingick bland annat en allians med danske kungen Sven Tveskägg.

© Imageselect

England var centrum i det mäktigaste vikingariket

Knut den store
Regeringstid: 1016–1035

Med konkurrenten Edmund II Järnsidas död år 1016 blev Knut kung över England. Bortsett från en resa till Danmark tre år senare, då han tog över makten efter brodern ­Harald, regerade han sitt rike från England. Därifrån utvidgade Knut sitt imperium. År 1027 erkände skottarna honom som kung, och året därpå lade han under sig Norge. Historikerna räknar även med att delar av Sverige slukades av Knut den ­stores Nordsjöimperium. Riket vittrade dock sönder efter vikingakungens död.

”De lät trolla in tre mans förstånd i hunden; så den skällde två ord och talade det tredje”, berättar sagan.

Dessvärre fick bönderna inte någon större glädje av sin talande hund. Redan kort tid efter sin installation avled den nye kungen i en kamp med vargar.

Offer skulle ge välstånd

I Uppsala levde enligt Ynglingasagan i förhistorisk tid en mytisk svensk vikinga­kung vid namn Domalde. Efter att människor i flera år hade svultit på grund av missväxt, och offer av oxar inte hade hjälpt, offrades kungen till gudarna. Då kom de goda tiderna genast tillbaka.

Den dödade, Domalde, hade inte uppfyllt sin mest grundläggande funktion som vikingafurste – att vara en hamingjumaðr (lyckoman), som stod på god fot med de gamla gudarna och gav sitt folk välstånd och fred. Att stå för detta var A och O för en vikingakung. Ett exempel på en framgångsrik ”lyckoman” känner vi från Saxo Grammaticus.

Enligt den danske historieskrivaren rådde det under danernas mytiske kung Frode Fredegod så fredliga förhållanden att det gick att lägga ifrån sig en guldring på landsvägen utan att den blev stulen.

Historier som den om Domaldes liv och död tyder på att en av vi­kinga­kungens viktigaste uppgifter var att se till att de blot­ritualer (offerritualer), som skulle vinna gudarnas gunst i form av goda skördar och gott om byte gick bra.

En annan av kungens uppgifter var att skydda riket militärt. Han skulle samla män till hären, leda dem i strid och belöna dem frikostigt. Dessutom var han ansvarig för uppförandet av gränsvallar, borgar, vägar och vårdkasar – ett larmsystem av högt belägna signalbål, som i krigstid kunde antändas och snabbt varna för angrepp från fiender.

Kungen skulle även vara en skicklig diplomat. Han tog emot både fiender och fränder till gästabud, där de löste problem och ingick allianser medan de drack stora mängder öl, mjöd och vin.

De danska kungarna Harald Blåtand och Sven Tveskägg ingick även giftermål med slaviska prinsessor, vilket garanterade ett bra förhållande till folkslagen längs Östersjöns södra kuster.

Kungen reste land och rike runt

Ju större riket blev, desto svårare för kungarna blev det att hävda sin makt. Furstarna blev därför beroende av stormän, som kunde fungera som deras mäktiga lokala representanter.

Det fanns emellertid alltid en risk att en storman själv fick ambitioner om att regera. Kungen levde därför ett hektiskt liv, som innebar att han i det närmaste kons­tant var i farten. Han reste runt mellan sina kungsgårdar, som hyste honom och hans följe, för att träffa de lokala stormännen och försäkra sig om deras stöd.

Ibland kunde resan ta flera dagar – till exempel kunde seglatsen från Danmark till besittningarna i England ta mellan tre och sex dygn beroende på vindarna och vädret under överfarten.

En vikingafurste kunde kalla in sina undersåtar till en så kallad ledungsflotta, när han behövde ge sig ut till havs.

© Imageselect

Emellanåt hölls det stormöten, då alla rikets mäktiga män kallats. Under dessa planerades de stora fälttågen, och kungen köpte sina jarlars fortsatta lojalitet med gåvor såsom guldringar, gårdar, praktfulla kläder, skepp och vapen.

Gåvorna skulle få stormännen att svära kungen trohet, vilket fungerade som ett perfekt regeringsredskap. Enligt vikingarnas uppfattning om heder och ära var edbrytare att betrakta som avskum – ingen kunde lita på en man som brutit sin ed.

Den norske kungen Harald Hårfager ska ha varit särskilt duktig på att få sina stormän att känna sig nöjda. Efter hand som kungen lade under sig allt mer av Norge installerade han jarlar i alla erövrade fylken (regioner). Han lät jarlarna behålla en tredjedel av de skatter som de drev in å hans vägnar, mot att var och en bidrog med 60 krigare till hans armé.

Skatteintäkterna gjorde jarlarna rikare och mäktigare än de hade varit som småkungar. Många av dem stöttade därför gladeligen kung Harald.

”Han låg med dem en vecka eller två – sedan skickades de hem”. Sagan Heimskringla om Håkan jarls aptit på kvinnor

Han var dock medveten om att deras lojalitet skulle hålla i sig endast så länge han orkade resa runt i riket och dela ut gåvor. Vid 80 års ålder överlät Harald därför makten till sin son Erik.

Uppror hotade alltid makthavaren

Livet som vikingakung var stressigt och fullt av faror. Trots alla resor, ceremonier och förhandlingar som kungen genomförde visste han att hans regeringstid kunde sluta tvärt. Det hävdas till exempel att den svenske kungen Erik Segersäll år 985 var tvungen att utkämpa ett tre dagar långt slag mot sin brorson Styrbjörn Starke, som försökte störta honom.

Striden hade en tragisk bakgrund: Omkring tio år tidigare hade Styrbjörns far Olof, som var Eriks bror och medkung, fallit död ned vid middagsbordet i Uppsala. Det ryktades att Erik förgiftat honom. När Erik strax därefter gjorde sin ofödde son till tronarvinge – trots Styrbjörns anspråk på tronen – såddes fröet till ett krig.

Trots att positionen som vikingakung kunde vara direkt farlig måste den ha betecknats som ytterst attraktiv. Utöver rät­ten att driva in skatter ägde kungen en rad gårdar, skogar och jaktområden.

När han trött och slutkörd efter en lång dag på resande fot kom till sin kungsgård kunde han njuta av ett lyxliv, då han uppvaktades med den bästa maten och drycken, medan hans skalder stod för smicker och underhållning.

Vikingarnas drottningar bestämde i hemmet.

© Bridgeman Images

Vikingakungens hustru hade stor makt

Mycket tyder på att vikingatidens drottningar hade en särställning. Drottning Sigrid Storråda var till exempel en av Sveriges rikaste kvinnor, och hon lyckades gifta sig med två olika kungar – landsmannen Erik Segersäll och den danske kungen Sven Tveskägg.

I överensstämmelse med vikingatidens övriga kvinnor skildras drottningarna som handlingskraftiga personer, som hade stor makt i hemmet. Enligt hjältedikten Beowulf (cirka år 1000) var det vanligt att drottningen under ett gille skickade runt dryckeshorn till ­gästerna, när det skulle skålas.

Olav Tryggvasons saga nämner att drottning Tyra hade lika många hirdmän som sin make, kung Olav Tryggvason, vilket tyder på att drottningen har haft en framträdande position. Historikerna är emellertid osäkra på hur stor politisk makt kungens äkta hälft i själva verket hade.

Det är till exempel oklart om hon deltog i möten med landets stormän, när allianser och framtida avtal skulle förhandlas.

Om kungen fördrevs från riket fick drottningen dock följa med. Samtidigt förväntades det att hon var trogen, trots att kungen ­umgicks med andra kvinnor.

Dessutom led vikingakungarna aldrig brist på kvinnor. Enligt Heimskringla avverkade i synnerhet den norske härskaren Håkon Sigurdsson, eller Håkan jarl, som han kallades – som trots sin titel i praktiken fungerade som Norges kung under åren 970–995 – ett stort antal kvinnor:

”Det gick så långt att jarlen lät föra hem mäktiga mäns döttrar till sig, varpå han låg med dem i en eller två veckor för att därefter skicka hem dem igen. Det gjorde att han blev ovän med många av kvinnornas släktingar”, noterar Heimskringlas författare Snorre Sturlasson om jarlen.

England var kronan på verket

Lyckligtvis hade Håkan jarl – och alla andra vikingafurstar med fiender – en personlig livvakt som skyddade dem. Den så kallade hirden skulle bevaka kungarna dag och natt. Hirdmännen satt med till bords och följde med på resorna. Kungen belönade deras lojalitet med rika gåvor och byte från plundringstågen.

Efter att Sven Tveskägg år 987 svurit att segla till England, kunde hans hirdmän se fram emot mängder av byte. Kungen genomförde flera plundringståg under de följande åren, och år 1013 utropades Sven slutligen till kung av England – det ultimata beviset för hans triumf som härskare.

Riket nådde sin största utbredning under hans son Knut den store, som härskade över England och det mesta av Norden – det så kallade Nordsjöimperiet.

Knuts söner kunde emellertid inte göra anspråk på arvet, och med hans död år 1035 var de stora vikingakungarnas tid förbi. De nordiska länderna blev en del av det kristna Europa, och vikingatågen ebbade ut. Norden klev in i medeltiden.