Krigaren var född till att slåss

I nästan 200 år var vikingarna oövervinneliga på de europeiska slagfälten. Deras många segrar var ingen slump – nordborna var sin tids skickligaste och mest fruktade krigare. Pojkarna lärde sig slåss redan vid unga år, och krigaranda och djärvhet genomsyrade hela vikingasamhället.

Munken Alcuin från York var chockad. Den fromme mannen hade sett det mesta och betraktades som en lärd kristen, men berättelserna om de fruktansvärda vikinga­överfallen på klostret Lindisfarne skakade honom djupt.

Uppgiven satte han sig vid skrivbordet och förevigade angreppet för eftervärlden:

”Aldrig tidigare har Brittiska öarna utsatts för en sådan skräckregim som vi nu upplever från en hednisk ras”, skrev Alcuin till sin herre, Karl den store av Frankrike, och fortsatte: ”Vi hade heller aldrig trott att ett angrepp av detta slag kunde komma från sjö­sidan. St Cuthbert-kyrkan, den heligaste platsen på Brittiska öarna, har fallit offer för hedningarna.”

Det angrepp som munken Alcuin beskrev ägde rum den 8 juni 793. Den dagen gled nordbornas smidiga långskepp in till kusten vid Lindisfarne i nordöstra England.

Där landsatte de en ny tids krigare, som överträffade allt som européerna tidigare sett, när det gällde kampvilja och skicklighet i strid.

Som en stormvind slet nordborna åt sig klostrets silverskatter, dödade munkarna och skändade byggnaderna, innan de försvann över havet.

Angreppet var inte det första i England – vikingarna hade länge ägnat sig åt sporadiska härjningar längs kusterna – men plundringen av Lindisfarne betraktas som det första större krigs­tåget på Brittiska öarna.

Mordbranden på klostret blev upptakten till ett hundraårigt skräckvälde, under vilket vikingarna härjade, plundrade, rövade bort och mördade människor över hela Europa.

Hela den europeiska kristenheten hotades av de blonda, barbariska krigarna. Ett tag såg det ut som om själva kyrkan också skulle duka under för de vilda horderna från norr.

Barnen tränades för krig

Det var ingen slump att vikingarna lyckades så väl med att besegra alla som stod i vägen för deras jakt på gods och guld. Krigskonst och krigarmentalitet var en del av vikingarnas vardag hela livet igenom.

På 700-talet var Skandinavien glest befolkat. Nordborna levde i små stamsamhällen, där släkten och familjen utgjorde det självklara navet i tillvaron.

Om vikingens närmaste angreps av rivaliserande familjer eller grann­släkter, stod han beredd att försvara sin klan med alla medel. Bönder som utgjorde stommen i vikingasamhället hade rätt att bära vapen – och skyldighet att använda dem. Krönikeskrivaren Saxo Grammaticus konstaterade senare att det var ”mer ärofyllt att slåss än att munhuggas”.

Varenda liten pojke visste att krig var det enda sättet att bli man. Enligt dikten ”Rigs visa” fick barnen lära sig en mängd olika tekniker och färdigheter, som kunde vara till nytta i strid. I dikten berättas om pojken Jarl, som ”lärde sig att tvinna strängen, spänna bågen och sätta skaft på pilar, att kasta med spjut, jaga med hundar och att svinga ett svärd”.

Namnet Jarl tyder på att barnet var av hövdingaätt, men troligen har alla barn lekt krigslekar. Historikerna tror att även riktigt små pojkar på cirka tre år har svingat träsvärd och kastat träspjut. Spetsen på spjutet har då varit inlindad i en läderbit för att inte skada barnen eller någon annan.

Så snart pojkarna blev lite större, kunde de få ett riktigt vapen av järn – i barnstorlek.

Arkeologerna har hittat flera sådana vapen, bland annat ett litet svärd och en liten yxa i en barngrav i Norge. Förutom lek med vapen var brottning ett mycket populärt nöje, som barnen ägnade sig åt året runt.

På sommaren tumlade pojkar och unga män omkring på marken, och på vintern roade de sig med att ”hålla julbrottning”, som leken kallades vid den tiden på året.

Brottningsmatcherna var utmärkta för att öva upp smidighet och överraskningstekniker. Alla­ timmar av träning kom senare till nytta i närstrid, då det hände att krigarna kastade ifrån sig svärden och brottades med fienden i stället.

Brottningen hade dessutom ett uppfostrande syfte; vikingen lärde sig att hålla sig till stridens regler och därmed inordna sig i vikingakrigarnas disciplin. Vikingarna måste t ex lova att inte medvetet skada varandra under leken. Man var mycket noga med att reglerna följdes, och straffet för regelbrott kunde bli hårt.

Om en viking inte följde reglerna begick han nid och kunde kallas för en niding – ett av vikingatidens allra värsta skällsord.

Snöbollskrig övade krigstaktiken

På vintern när det fanns snö byggde barnen vallar och fästningar, som de sedan kämpade om.

Förutom att det var en rolig lek var snöbollskrigen även effektiv träning i belägringstekniker.

Snöbollskastningen övade upp tekniken att kasta sten – vilket ofta utgjorde inledningsskedet i ett vikingaslag. Viktigast av allt var dock att den blivande vikingen skulle lära sig krigarsamhällets hederskodex.

Nordborna var övertygade om att ett antal gudinnor – nornorna – spann livets tråd, och att varje människas livsöde var förutbestämt. Ingen kunde påverka sitt öde, och endast den som var en hjältemodig krigare skulle få komma in i Valhall. Därför måste en viking slåss som en man och, om gudarna så önskade, också dö som en man:

”I varje slag kommer en av två saker att inträffa – antingen kommer du att falla eller att överleva.

Var därför modig, ty allt är bestämt på förhand. Ingenting kan dräpa en man, om inte hans tid är kommen, och ingen kan rädda den som är dömd att dö”, säger en bonde i Sverres saga förmanande till sin son, medan de tillsammans går ned mot långskeppet som väntar vid kusten.

Att stupa i strid var det mest ärorika en viking kunde ­vara med om – och förmågan att plundra var högt uppskattad. Vanlig stöld ansågs däremot vara tecken på feghet.

Så resonerade också vikingakrigaren Egil Skallagrimson.

I sagan var Egil i full färd med att plundra en bondgård, när gårdens ägare plötsligt kom hem. Egil och hans män togs på bar gärning och lämnades bundna i ett rum. Under natten lyckades plundrarna slita sig loss från repen och rusa iväg mot sina skepp med bondens tillhörigheter i famnen. På vägen ned mot stranden fick Egil emellertid plötsligt dåligt samvete.

”Denna resa är en katastrof och alldeles opassande för en krigare.

Vi har stulit hans pengar utan att han vet om det. En sådan skam kan vi inte låta falla över oss.”

Resolut sprang Egil och hans män till­baka till gården och tände eld på byggnaderna.

När den skräckslagna bonde­familjen tumlade ut ur det brinnande huset höggs de brutalt ned. Därefter, berättar sagan, kunde Egil och hans följe återvända till skeppet med både stöldgods och hedern i behåll.

Från plundring till yrkesarmé

Vikingarnas flatbottnade skepp kunde segla ända in till kusterna.

Tack vare sin fysiska träning och sin atti­tyd var vikingarna orädda och kompromisslösa krigare. Efter plundringen i Lindisfarne följde fler angrepp mot städer och kloster, och tillvägagångssättet var alltid detsamma.

Snabbt och ljudlöst gled de stora flatbottnade långskeppen tätt intill kusten, och krigarna hoppade i land. Innan befolkningen på land hann ställa upp något försvar, hade vikingarna överfallit och övermannat dem, roffat åt sig bytet – ofta de stora silverskatterna som fanns i klostren – och seglat iväg igen, på väg mot nya städer och nya skatter.

Så gick hela sommaren, tills vikingarna reste tillbaka hemåt över havet, när hösten närmade sig och det var dags att ta hand om skörden på den egna gården.

Med tiden blev vikingarnas angrepp mer professionella och välorganiserade.

I stället för att plundra på måfå bildade traktens stormän och ambitiösa kungar nu regelrätta arméer, som kunde angripa större och mer välutrustade fiender.

Troligen har arméerna skapats i ett slags idigt ledungssystem, i vilket de olika gårdarna hade skyldighet att ställa upp med ett förutbestämt antal krigare och fartyg.

Med de mer professionella arméerna följde bättre disciplin. I strider mot de fiender som var starkare var vikingarnas taktik i regel noggrant planerad.

Ett slag inleddes ofta med stenkastning, och då hade vikingarna möjlighet att granska fienden och förbereda sig för närstrid.

Därefter anföll vikingarna med svärd, spjut och yxor – än den ena och än den andra gruppen på motståndarens flanker.

De små nålsticksanfallen skulle förskjuta fiendens linjer och trötta ut de sämre tränade bondesoldater som ­vikingarna ofta mötte.

När motståndaren försvagats, stormade vikingaarmén fram mot fiendens linjer i kilformation. Hövdingen rusade främst med sin livvakt intill sig.

Denna mur av män plöjde rakt in i fiendens linjer, medan nya krigare kom framvällande bakifrån, löste upp fiendens formationer och banade väg för närstrid.

Hövdingen var i regel den skickligaste av krigarna och högg beslutsamt ned alla motståndare som kom inom räckhåll.

Under striden skyddades hövdingen av sina livvakter – vanligen tolv av klanens skickligaste och mest lojala krigare.

Närstriderna var ett utmattningskrig, i vilka krigarens moral och uthållighet var avgörande. De vältränade vikingarna stod därför oftast som segrare.

I slag mellan två vikingaarméer försökte parterna ofta snabbt avgöra slaget genom att sikta in sig på fiendens hövding, storma mot honom och förhoppningsvis döda honom med ett av de första slagen. På så sätt kunde motståndarnas armé splittras och upplösas.

Frankrike drabbas av vikingarna

Vikingarnas styrka växte, och de riktade nu blickarna bort från de brittiska öarna och upptäckte ett ännu bättre mål för sina räder: det mäktiga frankiska riket på andra sidan Engelska kanalen.

Här i det bördiga och välmående landet hade kung Karl den store tidigare regerat, men efter krigarkungens död hade Frankerriket försvagats av inre motsättningar. Vikingarna såg sin chans. De vällde in över landet via stränderna och floderna.

År 841 seglade vikingarna för första gången uppför Seine. De plundrade staden Rouen och klostret i Jumièges.

Året därpå återvände de för att kräva danagäld, lösesumma, från städerna längs floden.

De städer som inte betalade plundrades. Under 20 år därefter var inte någon flod i det västfrankiska riket säker för vikingarna. Frankerriket, Europas mäktigaste nation och kristenhetens högborg i norr, hade tvingats på defensiven.

Efter segrarna där vände vikingarna blicken mot de stora städerna i England.

År 867 angrep en ”hednisk härskara” under Ivar Benlös ledning storstaden York.

Med sin kampvilja, sitt intellekt och sin stora styrka betraktades han som en av vikingatidens bästa krigare.

Han var en lysande fältherre, och hans trupper erövrade York och därefter även en stor del av nordöstra England. I mer än hundra år styrdes den så kallade Danelaw (Danelagen) av olika vikingakungar.

Hövding erövrade Italien med list

Vikingarna blev alltmer ambitiösa. Björn Järnsida, en dansk hövdingason som plundrat de västfrankiska kusterna, nöjde sig inte med Nordeuropa.

På andra sidan Frankerriket, vid Medelhavet, fanns städer som var ännu rikare än de platser vikingarna dittills besökt.

Med 632 skepp och en armé på drygt 6000 man satte Björn Järnsida kurs mot Medelhavet och det mäktiga Rom.

Under sin plundringsfärd fyllde han skeppen med guld, silver och slavar, som skulle säljas på marknader i Skandinavien. Efter ett år kom flottan hem, och vikingarna hyllades som hjältar – trots att de inte nått Rom.

Björn Järnsidas vikingafärd skulle komma att bli den sista stora plundringsresan i Medelhavet.

I slutet av 800-talet lyckades frankerna sätta stopp för hotet från norr.

Långsamt övergav vikingarna sin krigarkultur, och en ny typ av nordbo började segla mot främmande kuster. Nu var de inte klädda i brynja och bar inga yxor i händerna – i stället var de utrustade med handelsvaror och silver.

Läs också:

Vikingar

Vikingatiden – en introduktion till vikingarnas värld

6 minuter
Vikingar

Hur långt kom vikingarna?

2 minuter
Vikingar

Vikingarna satsade allt på väg till Valhall

18 minuter
Mest populära

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!