Köpmannen förde Norden in i en ny era
Under 800-talet ebbade vikingarnas brutala plundringståg ut. I stället byggde vikingaköpmännen upp lukrativa handelsimperier, och nya storstäder växte fram i hela Skandinavien.
I öster köpte de svenska vikingarna silver och siden, som de förde hem till den växande marknaden i Skandinavien.
År 890 gästade en norsk viking den engelske kungen Alfred den stores hov. Ottar, som vikingen hette, berättade detaljerat om sitt hemland. En sekreterare skrev omsorgsfullt ned vartenda ord, medan Ottar berättade om geografi, sjöfartsförhållanden och inte minst om alla de varor som hans land långt uppe i norr hade att erbjuda.
Vi vet inte mer om Ottar än det som kung Alfreds sekreterare skrev ned, men det är tydligt att han inte hade mycket gemensamt med de skandinaver som hundra år tidigare hade härjat och plundrat klostret vid Lindisfarne. Ottar var nämligen inte krigare utan köpman – en ny typ av viking, som långsamt tog över efter sina krigiska föregångare. I mitten av 800-talet upptäckte företagsamma hövdingar att det fanns stora pengar att tjäna på handel med exotiska varor. De började då att skicka ut sina köpmän över hela den kända världen.
De handelsresande följde i långskeppens kölvatten över Nordsjön till Brittiska öarna och rodde djupt in i Ryssland längs de östeuropeiska floderna. De varor som vikingaköpmännen bytte till sig under resans gång tog de med sig hem till handelsplatser, som vuxit fram på centrala platser längs Skandinaviens kuster. Tack vare den ökande handeln växte handelsplatserna till städer, som lockade köpmän från hela världen.
Alla ville ha valross
Som en gåva till Alfred hade Ottar med sig valrossbetar, som han hade bytt till sig under någon av sina många resor till Nordnorges ödsliga trakter. ”Valrossen har mycket fina ben i tänderna ... och huden är mycket lämpad till rep på fartyg”, noterade kung Alfreds sekreterare.
Det har uppenbarligen funnits gott om valross på Ottars tid, för köpmannen berättar att han har fällt hela 60 stycken på två dagar. Och efterfrågan har varit lika stor. Valrossbetar var mycket eftertraktade bland rikt folk i Europa – de gjorde smycken, spelpjäser eller vackert utsirade figurer av betarna.
På resan till Nordnorge skaffade sig Ottar också, enligt vad det sägs, värdefulla djurhudar, valben och fjädrar – troligen ejderdun som såldes för dyra pengar i hela Europa. Vart Ottar reste för att sälja sina varor – förutom till England – vet vi inte. De flesta av hans kolleger sökte sig till någon av de tre stora marknadsplatserna i Norden: Hedeby i Danmark, Birka i Sverige eller Kaupang i Norge.
Till Kaupang vid Oslofjorden vallfärdade köpmän för att byta sina pälsverk, hudar och rep mot arabiskt silver, proviant och lyxartiklar. Dessutom hade staden en lönsam export av metallföremål och täljsten, som såldes till danskarna i söder. Men marknaden i Kaupang, som ägde rum varje sommar, hade hård konkurrens. De flesta norrmän föredrog nämligen att sälja sina varor på de brittiska öarna, där i synnerhet den stora marknaden i Dublin lockade mängder med köpmän.
Kungen kidnappade köpmännen
Birka i Mälaren hade både fler besökare och var mer välorganiserad än den norska marknaden. Staden grundades i mitten av 700-talet, antagligen efter en kunglig förordning, och styrdes av en ämbetsman som kungen tillsatt. Till skillnad från i Kaupang var det marknad året runt i Birka. På vintern kom pälsjägare och fångstmän till handelsplatsen, som låg nära Stockholm. Där förberedde de sig inför sommaren, då Birka sjöd av liv, när handelsmän från när och fjärran kom seglande.
En av svenskarnas viktigaste inkomstkällor var den järnmalm som hämtades ur gruvorna i norr och väster. Den såldes framför allt till danska köpmän och fraktades till norra Europas främsta handelsplats: Hedeby i södra Danmark. Staden grundades omkring år 810 av den danske kungen Godfred. Enligt frankiska historieskrivare grundade han Hedeby efter att han hade låtit förstöra den slaviska handelsstaden Reric, som historikerna förmodar är Rostock, och flyttat stadens köpmän längre norrut. Vid fjorden Sliens mynning grundade Godfred sin nya handelsplats, som snart inbringade stora skatteintäkter till de danska kungarna.
Världsstaden var väl placerad
Vikingarnas köpmän reste över hela Europa.
Det strategiskt perfekta läget vid Östersjön gav direkt tillgång till de ryska vattenlederna och handelsrutterna till Mellanöstern. Samtidigt var avståndet till Nordsjön så litet att man även kunde nå de brittiska öarna och de frankiska kusterna. Den stora landsvägen upp genom Jylland gick förbi staden på bara en kilometers avstånd.
De danska kungarna vårdade ömt sin guldgruva. Vattendraget genom Hedeby utvidgades och försågs med moderna kajer av trä. Gatorna löpte i räta vinklar, och hela bebyggelsen omgavs av en halvcirkelformad anläggning av vallar som skydd mot fiender. Innanför vallarna bodde omkring 2000 personer, och när köpmännen kom för att resa sina bodar på Skandinaviens största handelsplats ökade invånarantalet markant.
Köpmän kom från när och fjärran och bjöd ut sina varor till försäljning. Hedeby var så känd att staden omnämns i de allra flesta källor, från Island till Bagdad. Handeln med slavar var särskilt lönsam. Slaveri hade förekommit i Norden i århundraden, men genom vikingarnas rövringar och handelsresor sattes slavimporten i system och blev till en verklig kassako som får historikerna att dra paralleller till 1700-talets slavtransporter över Atlanten.
Vikingarna hämtade sina slavar främst under räder i Östeuropa och på Brittiska öarna, men även skandinaver som dömts för mord kunde säljas till ett liv i träldom. Köparna var vikingabönder, som utnyttjade slavarna till det tyngsta och smutsigaste arbetet på åkrarna och bland husdjuren.
Kristna besökare förfasade sig över slavhandeln. Det sägs att en franciskanermunk år 870 blev så upprörd över att se kristna slavar säljas i Hedeby att han sålde allt han ägde och köpte slavarna fria.
Märklig sång i Hedeby
Även andra delar av livet i Hedeby ska ha varit otrevliga. Om man ska tro den arabiske köpmannen Al-Tartushi var staden full av barbari. Hedeby, som han kallade ”en stor stad vid den mest fjärran delen av världshavet”, präglades av köpmännens föga civiliserade och ohygieniska livsstil:
”Han som slaktar ett offerdjur hänger upp det på en stång vid ingången till huset, så att grannarna ska se att han har offrat”, berättade Al-Tartushi – som troligen bevittnat vikingarnas försök att konservera kött genom att salta och torka det. ”Spädbarn kastas i havet av ekonomiska skäl, och rätten till skilsmässa ligger hos kvinnorna”, konstaterade Al-Tartushi upprört. Dessutom sminkade sig både män och kvinnor kring ögonen, och folket här sjöng eländigare än någon annanstans:
”Det kommer ett mullrande läte ur deras hals, nästan som från en hund, men mer bestialiskt.”
Köpmännen flydde söderut
Trots sina egenheter håvade Hedebyborna in stora förmögenheter. Kungarna fick sin del i skatt, och överskottet använde vikingarna till att sända ut ännu större handelsflottor. Med pengarna från den ökande handeln kunde Skandinaviens kungar skicka ut välutrustade arméer – inte för att som tidigare plundra de kuster de råkade hamna vid utan för att erövra stora landområden. Köpmännens välstånd ledde till en ny tid för nordborna, då skandinaviska kungar bland annat erövrade stora delar av England.
Men rikedomarna och storhetstiden varade inte för evigt. Vikingatiden närmade sig sitt slut, redan när Hedeby år 1050 plundrades och brändes ned av den norske kungen Harald Hårdråde, som drömde om makt och storhet.
Det finns många orsaker till förfallet, men historikerna antar att vikingarna i Ryssland och England i allt större utsträckning blev bofasta och inte längre förde hem varor till Skandinavien. Samtidigt präglades området kring Kaspiska havet av krig, som gjorde handelsvägarna osäkra och förstörde handeln.
Olika kungar försökte väga upp de minskade skatteintäkterna genom att lägga skatter och tull på handeln inom landet, men detta gjorde i stället att handelsmännen sökte sig till mer lönsamma marknader längre söderut.
Med köpmännen försvann den ekonomiska styrka som var en förutsättning för kungarnas fruktade arméer. Vikingarnas storhetstid var över för alltid.