På sommaren år 1013 seglade den danske vikingakungen Sven Tveskägg mot England med en väldig invasionsarmé. Målet var att störta den anglosaxiske kungen Ethelred II och erövra öriket.
När den skandinaviska flottan gick i land i nordöstra England flydde Ethelred till Normandie och överlämnade makten åt Sven Tveskägg.
Den danske kungen hade bl a sällskap av sin näst äldste son: 18-årige Knut.
Tveskägg satt bara några månader på tronen innan han följande vinter avled.
Hans äldste son Harald kröntes till kung av Danmark. Den yngre brodern, Knut, gick på den tiden i spetsen för sin döde fars invasionsstyrka men var nu redo att ärva tronen i England.
Innan Knut hann inta den engelska tronen återvände emellertid den detroniserade Ethelred med en stor armé för att återerövra sitt förlorade kungadöme.
Brodern skänkte sin flotta
Unge Knut hade inget annat val än att fly till Danmark. Han tog kontakt med sin storebror i hopp om att de båda bröderna skulle kunna regera Danmark tillsammans, men Harald sade nej:
”Jag gläder mig åt din ankomst, käre broder, och är tacksam att du besöker mig.
Men det är tungt att höra vad du säger om rikets delning. Den arvslott som vår far med ditt samtycke har skänkt mig, styr jag.
Det gör mig ont att höra att du mist din arvslott, som var större än denna, och jag är beredd att hjälpa dig. Men mitt rike vill jag inte dela”, förklarade Harald för sin lillebror enligt en hyllningsskrift från 1043.
För att undvika ett inbördeskrig mot brodern gick Harald med på att låna ut sin flotta, så att Knut kunde ta upp kampen mot Ethelred.
På sommaren år 1015 satte Knuts flotta om 200 långskepp och drygt 10 000 man kurs mot England.
”På denna stora räd fanns inte en enda träl. Ej heller män befriade från träldom. Ingen av ringa härkomst och ingen som var svag av ålderdom.
Alla var ädla och starka män i sina bästa år. Alla var redo för varje form av strid. Och alla var de så snabba att de överträffade ryttares snabbhet”, lyder beskrivningen i hyllningsskriften.