Knut den store: Nordens mäktigaste viking

Men när fäderna svek honom, fick sönerna betala priset. Knut har förlorat större delen av sin här, men han är inte besegrad. Snart ska England få återse Knut Svensson – under namnet Knut den store, vikinga­tidens mäktigaste kung.

Knut seglade med Sven Tveskägg

Medan skeppet stävar mot Danmark tänker Knut tillbaka på det senaste året när han tillsammans med sin far, Sven Tveskägg, gått i spetsen för invasionen i England.

Under mer än 200 år hade engelsmännen varit vana vid att som- rarna var ett enda långt plundringståg. Men den här gången hade Sven Tveskäggs armé inte kommit för att plundra, utan för att erövra.

I Nordengland gifte sig hans tonårsson Knut med Aelfgifu strax efter invasionen. Hon var dotter till en storman i trakten. Alliansen gav vikingarna ryggen fri för att angripa södra England, och Sven Tveskäggs vikingar kastade sig genast över bytet.

Engelsmännens kung Ethelred II med dåligt råd hade inget annat val än att fly till Normandie medan Sven skaffade sig stöd hos landets oeniga adel och intog tronen.

Men bara en månad efter kröningen blev Sven Tveskägg plötsligt sjuk och dog. Vikingahären var i akut behov av en ledare. För att bli kung måste en viking både ha kungligt blod i ådrorna och vara respekterad av de många vikingahövdingarna.

Knut fanns på plats i England och uppfyllde båda kriterierna. Därför blev han vikingarnas kung vid blott 18 års ålder. Detta trots att Knuts bror Harald var äldre och redan regerade i Danmark medan fadern var bortrest.

Enligt den isländska Knýtlinga saga var Knut som klippt och skuren för kunga­titeln: ”Knut var mycket storvuxen och mycket stark. En ståtlig man att se på. Han var ljushyllt med vackert hår och breda skuldror.”

Men engelsmännen struntade i hur präktig Knut var. När tonåringen valdes till kung bröt upproret ut, och den landsflyktige kung Ethelred återvände från Normandie med en stor armé.

Och då vikingahövdingen Torkel den höge samtidigt lät sig mutas till att stötta engelsmännen bytte mer än 2 000 vikingar sida i kampen. Knut tvingades fly.

Knut förlorar även Danmark

Efter flykten från England seglar Knut hem till Roskilde i Danmark, där hans bror Harald tar emot honom med öppen famn. Harald har emellertid inte tänkt sig att dela makten över Danmark, trots att armén nu har utsett lillebror Knut till sin kung.

När Knut föreslår att de båda bröderna ska regera gemensamt i Danmark säger Harald nej. Han förklarar att situationen är mycket enkel: Knut har förlorat sitt arvrike – England – medan han själv har kvar sitt, alltså Danmark.

Harald tänker hålla fast vid sin del av ­arvet; Danmark ska inte delas. Å andra sidan lovar Harald att ställa hela sin flotta och alla danska vikingar han kan samla till Knuts förfogande för att brodern ska kunna erövra England nästa år.

År 1015 seglar Knut över Nordsjön igen. Den här gången leder han ensam en väldig vikingahär av danska, svenska och norska krigare. Danskarna är med eftersom deras kung har beordrat det, norrmän och svenskar deltar för att Knut har lovat dem silver.

Under året som gått har Torkel den höge, som förrådde Knut, brutit sitt avtal med engelsmännen och ställer nu sina vikingar till Knuts förfogande i invasionen.

Den unge kungen är vis nog att bortse ifrån att Torkel en gång förrådde honom och valde att bli engelsk legosoldat. Torkels 40 vikinga­skepp fulla med erfarna krigare är ett välkommet tillskott till Knuts invasionsstyrka.

List försvagar Englands försvar

Knut går i land vid Sandwich. Här minns folk alltför väl den unge man som skar näsor och öron av sin gisslan, och de kapitulerar genast.

Därifrån fortsätter vikingarna inåt land och plundrar i ­södra England där ingen kan stoppa den ­rör­liga jättearmén av tungt beväpnade ­vikingar.

Genom ett ­taktiskt genidrag har Knut dessutom försvagat engels­männens styrkor betydligt genom att locka deras viktigaste härledare, den norske vikingahövdingen Olav Haraldsson ut ur landet. Olav, senare känd som Olav den helige, har nämligen även ­ambitionen att bli kung över hela Norge. Knut har turligt nog ärvt en liten del av Norge och det ­arvet är han nu villig att offra i spelet om England.

Knut har satt sin svåger Erik Jarl som regent i sina norska besittningar, men kohandlar med Olav: Knut tömmer helt enkelt Norge på krigare genom att kräva att svågern medverkar under invasionen i England.

Med andra ord är Norge lätt att erövra för Olav, som seglar åt nordöst medan Knut angriper England. Knut och hans armé kan härja fritt och er­övrar stad efter stad.

Denna maktdemonstration får en av Englands största markägare, stormannen Eadric Streona, att byta sida och ansluta sig till vikingarna. Streona kontrollerar större delen av mellersta England och blir en stark allierad.

På hästar som de konfiskerat i söder rider Knuts armé och Streonas män norrut och plundrar nordvästra England under vintern 1015–16. De har fortfarande inte mött den engelska armén som gömmer sig bakom tjocka murar i städer som London och Nottingham.

Inte förrän senare under år 1016, då kung Ethelred dör efter en längre tids sjukdom, går England till motangrepp.

England får ny kung

Efter Ethelreds död övertar hans son Edmund Järnsida tronen och befälet över den engelska armén. Han är mer krigisk än sin far. Han går genast till angrepp och leder skickligt de engelska styrkorna i två slag mot Knuts vikingar.

Både vid Penselwood och vid Sherston slutar striderna oavgjort och stormannen Eadric Streona byter sida igen. Nu tror Streona på engelsk seger och svär trohet inför Edmund Järnsida.

När de båda arméerna möts inför det avgörande slaget vid Ashingdon i oktober 1016 har Knut oddsen emot sig.

Han har 12 000 vikingar, men Edmund Järnsida och Eadric Streona har tillsammans ännu fler trupper.

Knut är en skicklig taktiker och placerar sin här uppe på en höjd så att engelsmännen tvingas anfalla uppåt. För att ingjuta mod i sina vikingar ställer han sig bred och stark mitt i sköldmuren under sin vita fana med en svart korp på.

Vikingahären är tungt beväpnad med tveeggade svärd och yxor. Engelsmännen är en mer brokig skara av allt ifrån adliga krigare i brynja till enkla bönder med spjut eller korta dolkar.

När de båda arméerna drabbar samman blir hela åsen till ett blodigt kaos.

Det finns inte utrymme för några ädla dueller; alla hugger och sticker vilt omkring sig. När slaget närmar sig sin kulmen får Eadric Streona plötsligt kalla fötter och till allas häpnad beordrar han sina krigare att dra sig tillbaka och lämna slagfältet.

”Jag känner danskarnas styrka”, ropar han till sina män medan han flyr. Utan stödet från Eadric Streonas män är Edmund Järnsida försvagad. Knut vinner en förkrossande seger.

Knut förhandlar trots segern

Efter slaget möts Edmund Järnsida och Knut för att förhandla om fred. Edmund är inte knäckt än och hotar ställa upp en ny armé för att fortsätta kampen.

Knut vill befästa sin maktposition och vinna tid. Hans norska och svenska legosoldater har nu varit i England i ett och ett halvt år och vill ha silvermynten de blivit lovade. Och Edmund har visat sig vara en farlig motståndare på slagfältet.

Den nu 20-årige Knut och den 27-årige Edmund enas om att engelsmannen ska bli kung över södra England medan Knut ska krönas i norr. De båda kungarna avtalar dessutom att de ska ärva varandras riken när en av dem dör. Och det är precis vad Edmund gör bara en månad efter fredsavtalet.

Ännu en gång ler lyckan mot Knut, som nu kan kalla sig kung över hela England – ett av Europas rikaste länder.

Här finns allt en kung kan önska sig: bördig jordbruksmark, stora skogar, fiskrika floder och stora silvergruvor. Precis som åtskilliga engelska kungar har gjort före honom, slår sig Knut den store ned i Winchester och utser staden till huvudstad i sitt nya rike.

Bröllop är ett genidrag

Knut den store vet att han kommer att bli tvungen att upplösa sin invasions­armé och skicka hem de flesta av krigarna. Ingen kan avlöna så många krigare flera år i rad.

Men han står samtidigt inför en stor utmaning: han måste säkra sitt grepp om makten i ett stort rike, där majoriteten av invånarna ser honom som en främmande erövrare.

År 1017 fattar Knut sitt livs kanske klokaste beslut, då han gifter sig med kung Ethelreds änka, Emma av Normandie. Hon är tio år äldre än Knut, men det drottningen numera saknar i ungdom kompenseras av hennes talang för politik och hennes goda kontakter med Englands adel.

Emma är dessutom syster till Rikard II av Normandie och kan därmed skydda Knuts rike från angrepp från de krigiska normanderna. Och hon är en handlingskraftig kvinna som framgångsrikt ledde Londons försvar under Knuts belägring i kriget.

För att trygga sin släkt sätter Emma som ett villkor för alliansen, att Knut ska göra deras förstfödde son till tronarvinge. Knut har förvisso redan två söner med Aelfgifu, den nordengelska adels­damen, men kyrkan tänjer gärna lite på sina ”skilsmässoregler” för en nykrönt kung.

Knut bryter dock inte kontakten med Aelfgifu helt; en kungs favorit på tronen är inte nödvändigtvis även hans favorit i sängen. Men det är Emma som sitter vid Knuts sida i riksrådet och det är hon som är hans viktigaste rådgivare.

För att verkligen befästa sin makt gör Knut nu upp räkenskaperna med några av de inflytelserika adelsmän som han inte riktigt vågar lita på. En av dem är den lömske stormannen Eadric Streona.

När Streona kommer till slottet i Winchester förväntar han sig att få ta emot något slags belöning för att han i praktiken skänkt Knut segern vid Ashingdon – och för sin medverkan vid de lyckade förhandlingarna mellan Knut den store och Edmund Järnsida.

Men kung Knut är ”mörk i hågen”. Det framgår av Gesta Cnutonis Regis, som är drottning Emmas krönika om sin unge make.

Knut stirrar på Eadric Streona och utbrister: ”Kommer du, som har bedragit din Herre med svek, att kunna vara mig trogen? Jag ska ge dig den lön du har förtjänat, men så att denna svekfullhet inte i framtiden skall behaga dig.”

Därefter kallar Knut till sig sin svåger Erik Jarl och ber honom betala Streona efter förtjänst – varefter Erik genast hugger huvudet av stormannen utan att blinka.

Tonvis med silver åt vikingarna

Till slut är Knut redo att betala sina vikingar, som med vapenmakt har placerat honom på Englands tron. Och det är naturligtvis engelsmännen som får stå för notan. Priset är 82 500 pund silver – den största summa som England någonsin har betalat sina krigiska grannar i så kallad danagäld.

Legosoldaterna seglar hem till Skandinavien. Knut behåller 40 vikingaskepp och 2 000 krigare hos sig som ett personligt livgarde, men tack vare hans äktenskap med Emma håller sig de engelska adelsmännen lugna.

År 1019 återvänder Knut till Danmark för första gången på fyra år. Han har fått veta att hans bror Harald har dött året innan, och efter Knuts triumf i England är det ingen som vågar utmana hans anspråk på den danska tronen.

Knut är nu kung i både England och Danmark, men han har större ambitioner än så. Hela Norden ska inlemmas i hans imperium och Nordsjön ska bli ett innanhav i ett mäktigt rike, större än allting vikingarna dittills har skådat.

Kung Olav sviker Knut

År 1025 hinner Knuts norske rival Olav Haraldsson emellertid före honom och angriper Själland. Samtidigt anfaller Olavs allierade, den svenske kungen Anund Jakob, Skåne som gränsar till Sverige. Knut får bråttom att samla en armé och segla till Danmark.

Det avgörande slaget om Norden äger rum i slutet av 1026 vid Helge­åns mynning i Östersjön. Olav Haraldsson bygger en fördämning som stoppar vattnet, och när Knuts flotta närmar sig utlöser Olavs män en flodvåg genom att hacka hål i dammväggen.

Läget är kaotiskt och Knut är nära att förlora slaget. Till slut får han kontroll över situationen och lyckas vända det hotande nederlaget till seger.

”Här knäckte kung Knut svearna och höll landet mot två kungar”, jublade skalderna efter segern.

År 1028 är det äntligen dags att erövra hela Norge. Knut invaderar landet med 50 vikingaskepp och ett starkt stöd från norska stormän som är missnöjda med att Olav Haraldsson tvångskristnat landet.

Knut är också kristen, men mer pragmatiskt lagd. För honom är imperiebygget viktigast, religionen får komma i andra hand. Med stormännens stöd tar Knut makten i Norge.

Genom list, politiskt snille, vapen och enorma högar med silver har Knut den store skapat ett Nordsjöimperium som överträffar alla andra vikingariken i både storlek och rikedomar. Han regerar över det fram till sin död år 1035.