Jomsvikingarna var Östersjöns legosoldater

Sagorna nämner ett mystiskt brödraskap av elitkrigare och legosoldater som fick Nordeuropas kungar att darra av skräck. Men än så länge har ingen hittat deras tillhåll.

Sagorna nämner ett mystiskt brödraskap av elitkrigare och legosoldater som fick Nordeuropas kungar att darra av skräck. Men än så länge har ingen hittat deras tillhåll.

Nikolay Zubkov & Rex/AlloverWayne Southwell/Mikkel Juul Jensen/HISTORIE

”Varje sommar drog de ut i krig i olika länder, byggde på sitt rykte och betraktades som de bästa krigarna”, står det i en berättelse från vikingatiden.

Enligt sagorna erbjöd jomsvikingarna sina tjänster som legosoldater åt kungar och stormän som kunde betala med guld, silver eller löften om krigsbyte.

Omkring åren 980 till 1017 satte de orädda krigarna skräck i Nordeuropas kungar. Strikt militär disciplin, exceptionellt mod och en stark sammanhållning var något av det som utmärkte jomsvikingarna som i olika perioder stred för danska, engelska och norska kungar.

Forskarna tvistar om Jomsborg

Jomsvikingarna påstods hålla till i militärbasen Jomsborg vid floden Oders mynning i nuvarande nordvästra Polen. Men borgen är omdebatterad blandmoderna historiker och arkeologer.

Skeptiker hävdar att Jomsborg är vilda fantasier eller åtminstone att sagornas skildringar av den är starkt överdrivna. De poängterar att det än så länge inte gjorts några arkeologiska fynd som kan bekräfta att det har funnits en stor vikingaborg vid Oders utlopp.

Genom arkeologiska fynd har man emellertid sett att det fanns en vikingabebyggelse i området. Den kan dateras till den period då jomsvikingarna enligt sagorna levde vid Oder.

ÖVERBLICK – Så kan Jomsborg ha sett ut:

Men bebyggelsen var inte alls så omfattande som den väldiga Jomsborg som skildras i sagorna; här påstås ha funnits ”en hamn som var så stor att den rymde 300 långskepp så att de alla var inneslutna i borgen”.

De som tror på vad som sägs i sagorna hävdar att det är för tidigt att ge upp sökandet efter borgen.

Känd från två sagor

Medan dagens forskare tvistar om ifall Jomsborg och jomsvikingarna alls har funnits, handlar de gamla källorna mer om att slå fast vem som grundade brödraskapet av stentuffa legosoldater, och vem som lade grunden till Jomsborg.

Det berättas om jomsvikingarna i de isländska sagorna, fast på olika sätt: I Jómsvikinga saga påstås det att vikingen Palnatoke – sedan han dödat Harald Blåtand – for till vendernas land, där den lokale kungen skänkte honom området Jom mot att Palnatoke lovade att inte plundra kungens rike.

Här byggde Palnatoke ”en stor och stark sjöborg, som sedan kallades Jomsborg”.

I en annan källa, Knýtlinga saga, som nedtecknades på 1250-talet, får Harald Blåtand äran för att han cirka år 980 stationerat ut en grupp vikingar i området vid Oders mynning.

Troligen skulle jomsvikingarna stärka förhållandet till Haralds svärfar – den vendiske kungen Mistivoj: ”Där lät han anlägga Jomsborg och gav den en ansenlig garnison som han gav betalning och lagar. De erövrade landet åt honom; om sommaren var de på krigståg men om vintern var de hemma; de kallades jomsvikingar.”

Möjlig runsten över jomsvikingar

De historiker som tar fasta på Knýtlinga saga hänvisar till en runsten i Sjörup utanför Ystad i Skåne. Stenen sägs vara ett bevis för jomsvikingarnas existens. Stenen är rest till minne av en man som hette Asbjörn, som dog cirka år 984 då han ”inte flydde vid Uppsala”.

På en annan runsten finns en liknande text som också anspelar på ett slag vid Uppsala. Samtidigt antyder ordvalet på Sjörupstenen att den Asbjörn som hedras på stenen var medlem i ett brödraskap.

Vissa historiker betraktar de båda sammanträffandena som ett tydligt tecken på att ett brödraskap av orädda vikingar – som inte flydde från fienden – deltog i striderna vid Uppsala.

Och eftersom slaget vid Uppsala framhävs i sagorna anser många historiker att de båda runstenarna har rests till minne av två jomsvikingar. Enligt vissa källor stupade även jomsvikingarnas förste ledare, Styrbjörn den starke, vid Uppsala och därför har några historiker föreslagit att den nämnde Asbjörn kanske i själva verket är en omskrivning av namnet Styrbjörn.

Sven Tveskägg anlitade jomsvikingarna i slaget vid Svolder år 999.

© Bridgeman

Jomsvikingarna krigade för vem som helst

984

Harald Blåtand anlitar Styrbjörn den starkes jomsvikingar till att erövra Sverige.

986

Efter krav från Sven Tveskägg leder Jarl Sigvald jomsvikingarna i ett angrepp på Norge.

999

Jomsvikingarna strider sida vid sida med Sven Tveskägg i slaget vid Svolder.

1009

Sven Tveskägg anlitar jomsvikingarna för att angripa England och kung Ethelred.

1013

Jomsvikingarna byter sida och slåss för kung Ethelred mot Sven Tveskägg.

1015

Ännu en gång byter jomsvikingarna sida och strider nu för Knut

Och eftersom slaget vid Uppsala framhävs i sagorna anser många historiker att de båda runstenarna har rests till minne av två jomsvikingar.

Enligt vissa källor stupade även jomsvikingarnas förste ledare, Styrbjörn den starke, vid Uppsala och därför har några historiker föreslagit att den nämnde Asbjörn kanske i själva verket är en omskrivning av namnet Styrbjörn.

Vem som helst blev inte jomsviking

Enligt sagorna fylldes Jomsborg snabbt med äventyrslystna vikingar från hela Norden. Krigarna hade inte svurit trohet till någon enskild kung, även om de flesta jomsvikingar troligen var danska.

Antagningskraven var hårda. Skepp efter skepp med förhoppningsfulla aspiranter sägs ha kommit till Jomsborg, men hälften av de sökande skickades hem igen efter styrketest och tvekamper.

Enligt sagorna krävde jomsvikingarna att få se sin bödel i ögonen.

© C. Krohg/Heimskringla

Jomsvikingarnas 11 bud

Enligt sagorna antogs bara de modigaste, starkaste och mest disciplinerade vikingarna i jomsvikingarnas brödraskap. Medlemmarna måste följa gruppens strikta regler.

Enligt de gamla texterna blev den 12 år gamle Vagn Åkesson tvungen att leda sitt fullt bemannade långskepp i ett slag mot en härdad jomsviking innan han något motvilligt blev accepterad i brödraskapet.

Vagn Åkesson påstås ha varit så stark och brutal att jomsvikingarna lättade på sina regler för att kunna ta emot pojken som kommit seglande från Bornholm.

En jomsviking håller sitt ord

Den aspirant som klarade proven och blev antagen som jomsviking måste följa en strikt krigarkodex. Han skulle vara orädd, hålla sina löften och vara lojal mot sina vapenbröder. När våren kom blev det dags för fälttåg och jomsvikingarna valde den nordeuropeiske kung som betalade dem bäst.

Danmarks kung Sven Tveskägg lyckades emellertid utnyttja krigarnas stränga regler till sin egen fördel genom att använda sig av en smart plan.

Genom att jämföra Jómsvikinga saga med andra historiska källor har man i grova drag kunnat luska ut hur Sven Tveskägg bar sig åt: Omkring år 986 längtade jomsvikingarna, ledda av hövdingen Sigvald Jarl, efter ett framgångsrikt plundringståg. Men först skulle Sigvald resa till Själland med 60 långskepp för att närvara vid sin fars begravning.

Legoknektarna drack gravöl hos den danske kungen Sven Tveskägg. Han bjöd sina gäster på starkt mjöd i de största dryckeshorn han hade.

Den danske kungen Sven Tveskägg bjöd jomsvikingarna på fest och fick dem att lova att de skulle angripa Norge. På så vis fick han ryggen fri till sina egna erövringsfärder.

© Fotolibra

Hans syfte var att supa vikingarna så fulla att de började skryta om hur starka de var.

Sven Tveskägg hade planer på att erövra England och ville helst förhindra att de norska vikingarna hann dit före honom – eller rentav slöt förbund med den engelske kungen. Alltså måste han se till att jomsvikingarna gick till angrepp mot Norge.

”Vid sådana festligheter är det sed att män utfärdar stora löften för att styrka sitt rykte”, sade kungen enligt sagan, och lovade att han skulle erövra England innan året var slut.

Hövdingen Sigvald, som inte ville vara sämre än den danske kungen, kom med ett lika självsäkert löfte: ”Inom tre år ska jag härja i Norge och driva ut Håkon Jarl ur hans rike.” Alla de övriga jomsvikingarna lovade att följa Sigvald – och Sven Tveskägg gnuggade händerna av belåtenhet.

På morgonen efter festen blev Sigvald, som plågades av baksmälla, påmind om sitt löfte. I stället för att bege sig inåt landet seglade han mot Norge med sina män; en jomsviking håller sitt ord. Enligt Jómsvikinga saga lurade Håkon Jarl in Sigvalds flotta i ett bakhåll i fjorden vid Hjörungavåg, 20 mil norr om Bergen.

De tillfångatagna jomsvikingarna ställdes inför Håkon Jarls bödel, och de tre första vikingarna såg honom iskallt i ögonen när han skilde deras huvud från kroppen. Varje gång bödeln höjde yxan frågade han hur jomsvikingen förhöll sig till döden.

Några sekunder före sin död svarade en av dem: ”Dåligt följde jag jomsvikingarnas lagar, om jag bävade inför döden eller gav uttryck för min rädsla.”

Jomsvikingarna var sagornas superhjältar

© Seraina Nett

Lasse Christian Arboe Sørensen

  • Adjunkt, vikingatiden.
  • Saxoinstitutet, Köpenhamns Universitet.

Jómsvikinga saga är omdiskuterad. Kan vi lita på det som berättas i den om Jomsborg?

Som bevis för Jomsborgs existens och utseende är sagorna en mycket osäker källa då de nedtecknades så många år senare.

Det motsvarar att vi i dag skulle skriva om franska revolutionen enbart utifrån muntliga berättelser.

Vad talar för att jomsvikingarna faktiskt har funnits och bott i Jomsborg vid Östersjön?

Utifrån samtida källor vet vi att det fanns olika grupper av vikingar som hörde hemma i Östersjöområdet och genomförde plundringståg därifrån. Men sagornas skildring av jomsvikingarnas bedrifter och av Jomsborg är allför fantastisk för att kunna anses trovärdig.

Vi har andra exempel ur sagorna där vikingar skildras i överdrivna termer, men där vi har bevis för att de existerat i verkligheten – t.ex. Ragnar Lodbrok. Därför ska sagornas skildring av jomsvikingarna snarast ses som en romantisk vidarediktning av senare tiders historiker.

Några vikingagrupperingars agerande har återberättats, och med tiden har de blivit vikingatidens motsvarighet till vår tids superhjältar.

Legoknektar härjar i England

Trots nederlaget klarade sig några jomsvikingar undan med livet i behåll och tog sig hem till Jomsborg, bland andra ledaren Sigvald och Torkil den långe samt pojken Vagn Åkesson, som senare gifte sig och försvann ut ur historien.

År 1009 var jomsvikingarna med Sven Tveskägg i England och krigade och plundrade – innan de bytte sida och slogs för engelsmännen. Englands kung Ethelred trodde att han köpt sig ett effektivt kustförsvar mot invaderande vikingar, men han hade fel.

När Sven Tveskäggs son Knut den store invaderade Nordengland med en stor flotta år 1015 lät jomsvikingarnas ledare, Torkil den långe, danskarna gå i land utan att försöka stoppa dem. Därefter stred jomsvikingarna tillsammans med Knut, som blev kung av England år 1016.

Där slutar sagan om jomsvikingarna, sannolikt till följd av att elitkrigarna smälte samman med Knuts livvaktsstyrka. Jomsborg gick troligen under omkring år 1043, då den förstördes av Norges kung Magnus den gode.

Enliga sagan ”dräpte han många människor, brände och förstörde i staden och trakten omkring, och orsakade kaos”.

© Shutterstock

Historikerna är inte överens: Fanns jomsvikingarna?

Berättelserna om vikingarnas elitkrigare från Jomsborg har fascinerat historiker och arkeologer i århundraden. Men experterna tvistar om ifall Jomsborg och de hjältemodiga krigarna verkligen har existerat, eller om de bara är resultatet av en medeltida krönikeskrivares vilda fantasier.