Under en kolsvart himmel väller jättearmén ut på slätten Vigrid. Medan eldjätten Surt lyser upp mörkret med sitt flammande svärd kastar sig jättar från alla världens hörn in i Ragnarök, den slutliga striden mot gudarna.
Tillsammans med en grupp från dödsriket Hel anfaller jättarna Odens armé av gudar och återuppståndna vikingakrigare.
”De tog Ymers kropp, förde den ut mitt i Ginnungagap och danade av honom jorden, av hans blod hav och sjöar.” Snorre Sturlasson om världens skapelse enligt vikingarnas mytologi
Surt fäller guden Frej, medan Oden och Tor råkar i dödlig tvekamp mot Fenrisulven respektive Midgårdsormen. Striden är förödande.
Vikingarnas föreställning om Ragnarök, det avgörande slaget mellan jättar och gudar, är bland annat känd från dikten Völuspá, som nedtecknades omkring år 1270. Trots att gudarna och jättarna var dödliga fiender såg vikingarna inte jättarna som onda varelser som skulle utrotas.
Världen skapas av Ymer
Före kristnandet av Norden visste vikingarna att gudar som Tor, Oden och Freja hade stort inflytande på deras vardag. Alla visste också att världen skapades av en jätte.
Enligt den prosaiska Eddan, en samling äldre myter nedtecknade av den isländske skalden Snorre Sturlasson omkring år 1220, uppstod urjätten Ymer i svalget Ginnungagap. Det dröjde inte länge förrän Ymer blev stamfar till ett antal nya jättar, som på magiskt vis kom fram ur hans armhålor och fötter.
Urjätten fick näring av mjölk från kon Audhumbla, som slickade fram den förste mannen Bure ur en saltsten. Bure fick sonen Bor, och tillsammans med jättinnan Bestla fick Bor de tre gudarna Oden, Vile och Ve.
1) Yggdrasil, 2) Asgård, 3) Midgård, 4) Världshavet, 5) Utgård.
Ingen vet säkert hur vikingarna föreställde sig universum.
Universum var uppdelat
Medan gudar och människor levde nära världens mitt höll sig jättarna till de ödsliga utkanterna. Enligt skalden Snorre Sturlasson trodde vikingarna att universum bestod av en rad olika världar.
I den prosaiska Eddan beskriver Snorre Sturlasson (omkring år 1220) hur det gick till när Oden kastade ner den skräckinjagande gudinnan Hel, dotter av Loke och jättinnan Angerboda, i dödsriket, som även det hette Hel. Där härskade hon över nio hem, eller världar.
Det finns dock inga källor med någon exakt förteckning över dessa nio världar. Forskarna tror att vikingarnas föreställning om universums beskaffenhet varierade från område till område. De flesta vikingar trodde förmodligen att gudarna vistades i Asgård, en värld som människorna enligt Eddan kunde nå via regnbågsbron Bifrost.
Enligt en vanlig tolkning av mytologin låg världsträdet Yggdrasil mitt i universum. Runt Yggdrasil låg Asgård, som omgavs av Midgård, människornas värld. Ytterst låg jättarnas värld Utgård. Enligt vissa myter låg Utgård på andra sidan världshavet, i vilket Midgårdsormen slingrade sig fram.
Andra myter placerade jättarna i avlägset belägna berg, på isolerade öar eller långt ner i marken.
Gudarna uppskattade emellertid inte sin jätte till förfader. Enligt Eddan slutade det med att de dödade honom: ”De tog Ymers kropp, förde den ut mitt i Ginnungagap och danade av honom jorden, av hans blod hav och sjöar, jorden danades av köttet, bergen av benen.”
Myten om Ymer visar att jättarna ansågs vara livsviktiga varelser, som kommit till världen före gudarna. Samtidigt var de två grupperna så tätt knutna till varandra att självaste Oden, gudarnas kung, hade en jättinna till mor. Varken gudar eller jättar kunde existera utan sin motpart och gränsen mellan dem var flytande. Loke vistades exempelvis bland gudarna, fastän han tillhörde jättarnas släkte.
Trots samkvämet betraktades jättar och gudar som separata släkten som var inbegripna i en evig konflikt, som började med mordet på Ymer.
Runsten vittnar om stor aptit
I början av 800-talet efter Kristus restes en sten med Skandinaviens längsta runinskrift. Den står nära Vättern och den gåtfulla texten, som fortfarande ger forskarna sömnlösa nätter, innehåller det fornsvenska ordet iatun, jätte. Ordet ingår i följande fråga: ”Vem kunde krossa en jätte?”
Enligt språkforskarna är iatun besläktat med ordet ”äta”. Ordets ursprungliga betydelse kan därmed ha varit ”storätare”.
Föreställningen om jättar som storätare finns även i Eddans berättelse om Tors och Lokes resa till Utgårda-Loke. Där förlorar Loke en tävling i vilken han äter ikapp med eldjätten Loge, som likt ett bål förtär såväl mat som fodertråg.
En runsten som återfunnits nordväst om Ystad föreställer enligt forskarna en jätte som rider på en varg med huggormar som tyglar.
Till skillnad från de nordiska gudarna är de egendomliga jättarnas funktion under vikingatiden fortfarande omdiskuterad. Forskarna har tolkat jättarna som allt från urfolk och köttätande demoner till kvarlevor från en äldre religion.
I dag betraktar vissa experter jättarna som symboler för den vilda naturen, till skillnad från gudarna, som symboliserade civilisationen och kulturen. Liksom naturen var jättarna varken onda eller goda – de bara existerade.
Emellanåt var gudarna tvungna att gallra bland jättarna, ungefär som en jägare som skjuter vilt för att hålla nere bestånden. Framför allt Tor fick ofta tillfälle att tunna ut bestånden av jättar. Därför fick åskguden omkring 40 tillnamn med betydelsen ”jättedräpare”.
Kultplats i Sverige
Gudarnas motståndare var emellertid inga passiva varelser som bara gick och väntade på att träffas av Tors hammare Mjölner. I myterna skildras många organiserade, initiativrika jättar, som uppfattades som främmande element av människor och gudar endast för att de levde utanför den civiliserade världen.
Jätten Trym bodde till exempel på en gård med hästar och hundar. I dikten Thrymskviða berättas att han vid ett tillfälle lyckades stjäla Mjölner medan Tor sov. Åskguden återvann sin hammare först efter att ha förklätt sig till gudinnan Freja, som Trym drömde om att gifta sig med.
En annan aktiv jätte var Skade, dotter till Tjatse, som dödades av gudarna för att ha fört bort gudinnan Idun. Enligt myterna reste Skade ända till gudarnas rike Asgård för att hämnas sin far.
I ett försök att dämpa hennes raseri radade de manliga gudarna upp sig bakom ett förhänge och lät Skade välja en make bland dem.
”Ån ska stämmas vid mynningen!” Guden Tor efter att ha kastat in en sten i skrevet på en kissande jättinna
Jättinnan pekade på de finaste fötterna, som hon hoppades tillhörde den vackre guden Balder. Fötterna visade sig emellertid tillhöra havsguden Njord.
Trots att äktenskapet med Njord blev kortvarigt tyder ortnamn på att jättinnan fick status som en gudinna. Det svenska ortnamnet Skadevi betyder troligen ”Skades heliga plats”, vilket enligt forskarna gör det sannolikt att hon, trots att hon var en jättinna, hade en egen kult.
Ett lyckligare äktenskap mellan gudar och jättar beskrivs i Eddadikten Skírnismál. Enligt den satte sig fruktbarhetsguden Frej en dag på Odens tron Lidskjalv, från vilken han ”såg ut över världarna. Han tittade mot jättarnas värld och fick där syn på en vacker ung kvinna som gick från sin fars hall till ett mindre hus.”
Frej blev så förälskad i den vackra Gerd, som hon hette, att han inte gav sig förrän jättinnan gick med på att gifta sig med honom.
Gudarna ser ner på jättarna
Äktenskap mellan gudar och jättar var dock sällsynta. Som regel berättar myterna om manliga gudar som har lösa förbindelser med jättinnor och om jättar som utan framgång försöker föra bort gudinnor.
Denna obalans beror enligt forskarna på att jättarna ansågs tillhöra en lägre social klass än gudarna. På så vis återspeglade mytologin vikingarnas samhälle, där det var ovanligt att en jarl tog en fattig bonddotter till sin hustru, även om de i många fall hade trälar som älskarinnor.
Gudarna hade mäktiga fiender
Jätteorm bodde i havet
Midgårdsormen var, liksom sina syskon Hel och Fenrisulven, Lokes avkomma med jättinnan Angerboda. Flera runstenar visar Tors kamp mot den mäktiga sjöormen, som ringlade sig i havet runt jorden.
Örn skapade vinden
Räsvelg såg ut som en stor örn. Enligt den poetiska Eddan bodde jätten vid världens ände, där han skapade vinden genom att slå med vingarna. Räsvelg betyder ”Likslukare”.
Avhugget huvud gav råd
Mimer var en vis jätte. Enligt en myt blev han halshuggen under ett krig mellan gudagrupperna vanerna och asarna. Därefter höll Oden genom magi liv i huvudet, som han ofta frågade till råds.
Jätte drack öl med gudarna
Ägir var gift med havsgudinnan Ran, som samlade in drunknade i sitt nät. I dikten Loketrätan förstör Loke en fest i den ölglade Ägirs hall genom att anklaga de gästande gudarna för hor.
Flammande svärd dödade gud
Surt kom från eldens rike Muspelhem, som låg långt söderut. Under Ragnarök skulle han leda jättarna i krig mot gudarna. Med sitt flammande svärd dödar han Frej och sätter världen i lågor.
Bilden av jättar som mindre värda än gudarna bekräftas av Snorre Sturlasson, som i verket Skáldskaparmál hävdar att det var en förolämpning att kalla någon för en jättes namn.
Emellanåt lyckades dock jättarna nästan med att sätta de högdragna gudarna på plats. När Tor enligt en myt skulle ta sig över en å på väg till jätten Geirröds hall blev han bokstavligt talat översköljd av urin. En jättinna kastade vatten längre upp i dalen, vilket gjorde att både åskguden och Loke höll på att drunkna. Endast genom att kasta en sten mellan jättekvinnans ben räddade Tor livet på dem, varefter han käckt utbrast: ”Ån ska stämmas vid mynningen!”
Oden stjäl diktarmjödet
Trots jättarnas låga sociala ställning var de urgamla naturväsen, som enligt mytologin besatt en enastående visdom. Flera av vikingarnas kväden skildrar hur Oden söker upp visa jättar för att skaffa sig kunskaper, däribland Mimer, vars huvud låg under världsträdet Yggdrasil.
En av Odens expeditioner hade emellertid en alldeles särskild betydelse för skalderna. Under en resa rövade nämligen gudarnas kung det så kallade skaldemjödet från jätten Suttung. Enligt myten vaktade Suttungs dotter Gunnlöd det inspirerande mjödet under berget Hnitbjörg.
Enligt Finn Gemynthe symboliserar jättarna i den nordiska mytologin ett minne av neandertalmänniskor.
Jättarnas ursprung var neandertalmänniskorna
I de nordiska myterna träffas gudar och jättar för att både kriga och älska. Det påminner lite grand om de första Homo sapiens möte med neandertalmänniskorna, som enligt en teori har inspirerat till jättarna.
Sedan 1700-talet har vissa forskare hävdat att tron på jättar är ett minne av en nordisk urbefolkning som har gått i arv. I boken Jætternes saga från år 2020 lanserar författaren Finn Gemynthe en uppdaterad version av teorin, nämligen att jättarna symboliserar den utdöda neandertalmänniskan.
Dna-analyser har visat att två procent av den europeiska arvsmassan kommer från neandertalmänniskor. Berättelser om gudarnas affärer med jättar kan följaktligen spegla istidens möten mellan Homo sapiens och neandertalmänniskor, menar Gemynthe. I sin bok framhäver han likheter mellan jättarna och neandertalmänniskorna: ”Ordet jätte kommer av det germanska etuna, som betyder storätare, och neandertalmänniskans kaloribehov var ungefär dubbelt så stort som vårt.”
Han hittar även referenser till istiden i de fornnordiska källorna, bland annat en landskapsbeskrivning i filologen Martin Larsens översättning av Völuspá: ”Elv går østfra/gennem isdale”.
Gemynthe medger att det är ovisst om en historia kan överleva muntligt i 38 000 år, men argumenterar samtidigt för att det inte är omöjligt.
För att få tillgång till de tre faten där mjödet förvarades arbetade Oden för Suttungs bror Bauge, som i gengäld hjälpte honom att borra ett hål i berget.
Oden förvandlade sig sedan till en orm, ringlade in genom hålet och trollade därefter om sig till en vacker ung man. Jättinnan sov med guden i tre nätter och lät honom som tack dricka en slurk av vardera fat.
Oden drack upp diktarmjödet och flög iväg från Hnitbjörg iförd örnskinn. På så vis erövrade gudarna skaldekonsten från de vilda jättarna.
Jätte bodde på dansk ö
Trots att forskarna vet en del om jättarna är deras exakta roll svår att fastslå. Vikingarna kallade jättarna tursar, ett ord som fortfarande finns på danska och norska, där tusmørke betyder skymning, den tid på dygnet då tursarna enligt folktron kom fram.
Exakt var någonstans jättarna kom fram i skymningen är dock ovisst, för vikingarna var långt ifrån eniga om var jättarna bodde.
I källorna dödar Tor mängder av jättar, men hans många offer var ofta helt oskyldiga.
Vissa hävdade att de höll till under marken, andra att de bodde i ödemarker i nordost. Åter andra placerade jättarna på otillgängliga öar. Vissa trodde till exempel att havsjätten Ägir höll till på den danska ön Læsø.
Gemensamt för jättarna var att de bodde utanför den civiliserade världen, på platser som människan inte styrde över. Långt efter det att Tor och Freja ersatts av Jesus och Maria levde jättarna vidare. De blev till troll och andra skrämmande skuggvarelser, som höll till i gränslandet mellan civiliserade områden och vildmarken – och trollen dök upp först i skymningen, då solens ljus falnade.