Irländsk storkung drev vikingarna på flykten
För 1 000 år sedan: Medan Irlands kungar ständigt krigade mot varandra drömde en viss man om ett fritt land. Med våld och viljestyrka beslöt klanledaren Brian Boru att göra det ingen annan klarat: att jaga ut de avskydda vikingarna ur Irland.
Brian Boru: Den irländske kungasonen såg sin far ge efter för vikingarna. Nu var det dags för revansch.
Spjutspetsar och ringbrynjor glimmar i morgonsolen och de färgglada fanorna fladdrar i vinden.
Denna långfredag år 1014 möts två stridslystna arméer utanför byn Clontarf inte långt från Dublin. Omkring 10 000 män väntar på att få börja hugga ned varandra.
På den ena sidan står en här av män klädda i vikingarnas välbekanta ringbrynjor. I händerna har de danska och norska krigarna tunga yxor, tveeggade svärd och sköldar.
Men trots sina imponerande vapen är vikingarna långtifrån säkra på att segra.
Deras motståndare är Irlands fruktade och legendariske storkung Brian Boru, som vigt sitt liv åt att ena Irland och jaga de förtryckande invandrarna på flykten.
Som kontrast till vikingarnas ringbrynjor är de flesta irländska krigarna klädda i bara skinnjackor och läderbyxor. Men Brian Boru lovar att de å andra sidan har Gud på sin sida.
Enligt en av de många irländska krönikor som tidens munkar skrivit, ska han då han inspekterade sina trupper ha utbrustit:
”Länge har Irlands män suckat under dessa piraters tyranni. Må den store Gud genom sin väldiga nåd ge er mod och styrka att för alltid göra slut på främlingarnas tyranni i Irland ... på den dag, då frälsaren Jesus Kristus dog för era synder!”
Hans tal möts av ett hav av höjda spjut och upphetsade vrål från drygt 5 000 irländska krigare.
Den 73-årige Brian Boru lämnar över befälet till sin son Murchad, som under en blå fana strider mitt i arméns centrum.
Storkungen själv är förtröstansfull och drar sig tillbaka till ett avsides beläget tält, där han ber till Gud om seger och att de hedniska vikingarna ska lämna ön.
Det är något som storkungen drömt om sedan han var tio år gammal. Men det avgörande slaget vid Clontarf kommer inte att sluta som han tänkt sig; irländarnas ledare kommer att få betala ett högt pris för att fullborda sitt livsverk.
Vikingen Máel Mórda gav ett dåligt råd till storkungens son Murchad i ett parti vikingaschack. En konflikt blossade upp.
Vikingar utnyttjade splittring
Brian Boru var den yngste i en syskonskara på tolv barn och det verkade osannolikt att han en dag skulle bli ledare för sin fars klan, Dál Cais, och klättra i den irländska makthierarkin.
I sydvästra Irland var klanen bara en av många som stred om makten i regionen Munster. Samma spända läge rådde i alla delar av Irland, där klaner och kungadömen ständigt låg i krig med varandra.
I århundraden hade motsättningarna gjort det enkelt för Nordeuropas fruktade krigare, vikingarna, att plundra längs landets kuster.
Nedbrända byar och kloster, mord och våldtäkter hörde till vardagen. Och samma öde drabbade invånarna i Skottland och England; blotta anblicken av vikingarnas långskepp vid horisonten varslade om död och olycka.
Englands kungar och stormän försökte muta krigarna med guld för att få vara i fred, men nordmännen kom gång på gång tillbaka för att hämta mer.
Från omkring år 850 började vikingarna även erövra mark. Snart kontrollerade de en region som sträckte sig från Orkneyöarna norr om Skottland till området Danelagen i östra England.
På 900-talet slog de sig även ned i Irland och grundade bl.a. bosättningen Dublin.
De internt splittrade irländarna lyckades inte göra gemensam sak mot främlingarna. De flesta kungar och klanledare valde i stället att svära vikingarna trohet och betala tribut till dem.
En av dem var Brian Borus far, Cennétig, som underkastade sig vikingaledaren Ivar från Limerick.
Den förödmjukade Cennétig tvingades se på när ärkerivalen Ceallachán från Eóganacht-klanen övertog Munsters tron med vikingarnas hjälp.
Förde gerillakrig bland bergen
År 951 dödades Borus far i ett slag mot Ceallachán. Efter hans död utbröt kaos, då andra klaner började lägga sig i för att stiga inom Munsters komplicerade hierarki.
Den 10-årige Boru, som gick i skola i ett kloster, var en av Cennétigs sista överlevande söner och fördes skyndsamt i säkerhet i klanens befästa by.
Borus storebror Mathgamain tog befälet och startade kriget mot Ceallachán och vikingarna.
Eftersom Dál Cais hade få och dåligt beväpnade män lockade de ut de tunga, brynjeklädda vikingarna i Munsters täta skogar och dimmiga mossar.
Här slog de till mot vikingarna i små men dödliga bakhåll. Kriget kostade många liv.
Därför gladde sig männen i Dál Cais-klanen när de fick veta att Ceallachán, som besegrat Borus far, hade dödats av blixten under ett åskväder.
Sedan provinskungen dött började Eóganacht-klanen att lösas upp och Borus bror Mathgamain tog över tronen. Den nye kungen var trött på krig och ingick vapenvila med vikingarna.
Men den 22-årige Boru blev rasande över sin brors brist på kampvilja och begav sig upp i höglandet med en grupp krigare för att fortsätta kampen.
”Irländarna bodde i usla hyddor i ödemarken och sov på hemlandets hårda, knöliga och våta rötter. Samtidigt slaktade inkräktarna Brians folk, trogna officerare och följeslagare, så att han till sist inte hade mer än femton anhängare kvar”, står det i krönikan Cogadh Gaedhil re Gallaibh –
”Irländarnas krig mot främlingarna”.
Texten är en hyllningsskrift och överdriver troligen irländarnas bedrifter. Mathgamain begav sig till partisanlägret för att tala sin bror till rätta.
Men vid lägerelden talade Boru så varmt för sin sak att brodern och hans män i stället bestämde sig för att ansluta sig till Boru. Nu skulle vikingarna besegras.
Bakhåll ledde till blodigt slag
Dál Cais-klanens första mål var Limerick. Munsters största vikingastad hade bränts ned och hövdingen Ivar från Limerick hann precis fly.
Enligt de irländska krönikorna dödades 2 000 danska vikingar, och ”juveler, smycken, utländska sadlar och mjuka unga kvinnor” tillföll den segrande Dál Cais-klanen.
Nästa utmaning blev att besegra rivalerna i Eóganacht-klanen. Det lyckades i slaget vid Bealach Leachta i Munster år 978.
Striderna var så blodiga att arkeologer under hela det senaste århundradet har kunnat gräva ut högar med människoben i området.
Genom den segern bröts vikingarnas dominans i Munster och den stolte Boru hyllades av alla småkungar i provinsen.
I grannregionerna Leinster och Meath väckte hans ökande makt oro. När titeln som Irlands storkung, ardri, blev ledig år 979 började en blodig kapplöpning.
Boru ockuperade Leinster medan Malachy, kung i regionen Meath, erövrade vikingarnas viktigaste stad Dublin.
Malachy hade den starka O'Neill-klanen från Ulster i ryggen och kröntes till storkung – men det vägrade Boru acceptera.
Änkedrottning sår split
De båda krigade mot varandra i åratal tills en ny deltagare blandade sig i leken: Gormflaith från Dublin.
Enligt de irländska krönikorna var vikingarnas änkedrottning ”begåvad med stor skönhet, men hon var alltigenom ondskefull”.
Hon hade gift sig med Malachy, och hennes son Sigtrygg fick med Malachys godkännande bli kung av Dublin. Men Gormflaith drömde om ett Irland som lydde under vikingarna.
Hon och hennes bror Máel Mórda, kung i provinsen Leinster, byggde upp en armé av vikingar och irländska allierade – men hon fick en chock:
Till allas häpnad slöt sig ärkerivalerna Boru och Malachy ihop och besegrade vikingarna fullständigt i ett slag i dalen vid Glenn Máma år 999.
Enligt Kungariket Irlands annaler blev ”många av främlingarna i denna konflikt fördrivna och dödade”.
Vikingen Máel Mórda gömde sig i ett träd för att inte bli tillfångatagen, men Borus son Murchad drog ned den förödmjukade kungen inför ögonen på de gapskrattande krigarna.
Sigtrygg flydde, och Mórda bad med tårar i ögonen för sitt liv. Munsters kung valde att skona sin fiende. Det fick han ångra.
Storkungen Boru hann knappt njuta av segern förrän han höggs ned i sitt tält av vikingakungen Brodar.
Vikingahären växer
Trots sin gemensamma seger förblev Boru och Malachy rivaler. År 1002 intog Boru regionen Meath, som Malachy hade styrt med hjälp av sina släktingar ur O'Neill-klanen från Ulster.
Förlusten av Meath retade klanen så mycket att den drog in stödet till Malachy. Han var ensam och förrådd, och fattade ett drastiskt beslut.
Klädd i sin krona och sina bästa kläder red han in i motståndarens läger, och inför Munsters alla hövdingar lade han sin krona i Borus händer med följande ord:
”Mina soldaters och mina vänners opålitlighet gör att jag inte kan stå emot dina anspråk på riket. Jag ger dig denna spira och denna krona. De är belöningen för din insats”, berättar de irländska krönikorna.
För att säkra sin nya titel som storkung slöt Boru fred med O'Neill-klanen och vann lojalitet från Dublins vikingar genom att gifta sig med drottning Gormflaith.
Dessutom smickrade Boru sin gamle fiende och nyblivne svåger, kung Máel Mórda, genom att be om en leverans av trä – Leinstervirke var ju Irlands bästa till skeppsmaster. Kungen kände sig hedrad och levererade sina allra rakaste trädstammar.
Smickret fungerade ända tills Mórda och Borus hetlevrade son Murchad blev ovänner över ett parti brädspel, troligen det schackliknande hnefatafl.
Vikingen blev förolämpad och lämnade storkungens hem. Borus budbärare, som skyndade efter för att blidka Mórda, hittades senare i ett dike med halsen avskuren.
Fejden mellan vikingar och irländare blossade upp igen och Boru tvingades inse att hans dröm om ett fritt Irland långtifrån var uppfylld.
Gormflaith utnyttjade brytningen mellan sin man och sin bror och flydde till Leinster för att bilda en armé tillsammans med Máel Mórda.
Samtidigt for hennes son Sigtrygg till Orkneyöarna och Isle of Man för att träffa vikingakungarna Sigurd och Brodar.
Under vintern växte sig vikingahären allt större och på våren 1014 var allt klart för det slutgiltiga slaget om Irlands framtid.
Mördare bands med egna tarmar
När hamnarna blev isfria seglade vikingaskepp från Skandinavien, Orkneyöarna, Island och Skottland mot Dublin, och allierade strömmade till från vikingaboplatserna Cork och Waterford.
I april 1014 slog irländarna läger i Clontarf utanför Dublin. Här fanns kungar, hövdingar och klanledare från bl.a. Munster och Connacht, och från Irlands religiösa centrum Armagh kom präster som välsignade krigarna.
Slaget vid Clontarf började när parterna enligt krönikan Cogadh Gaedhil re Gallaibh gjorde ett ”rasande och ohyggligt” utfall mot varandra. Murchad ”rusade mot vikingarnas bataljoner”.
Om man ska tro krönikan ”dödade han först 50 män med den ena handen, sedan 50 med den andra”.
Irländarna slogs som besatta. Murchad dödade Máel Mórda och Orkneyöarnas kung Sigurd innan han själv stupade med tarmarna hängande ut ur ett gapande sår i underlivet.
De trängda vikingarna flydde mot sina långskepp i viken, men flera hundra drunknade i tidvattenvågorna.
Brodar, kungen av Isle of Man, och några av hans män flydde genom skogen och upptäckte ett tält i en glänta.
Brodar trodde knappt sina öron när en av krigarna påstod att gamlingen som låg på knä och bad var Brian Boru. Brodar höjde yxan, rusade fram och klöv mannens skalle i ett hugg. Storkungen dog omedelbart.
Efteråt försökte Brodar gömma sig i skogen men hittades snart. Vikingen blev uppsprättad och bunden vid ett träd med sina egna tarmar. Storkungens mördare dog efter ett par timmar.
Landssorg utlystes efter Borus död och tolv dagars mässa firades i Armagh över hans kista.
Malachy blev storkung och slöt fred med Sigtrygg och Gormflaith, men snart uppstod nya tvister mellan småkungar och klanledare.
Ingen av Borus efterträdare förmådde axla manteln och ena Irland under en enda kung. Men storkungens främsta bedrift bestod: Vikingarna hade slutligen jagats ut ur Irland.