Munkarna i klostret Lindisfarne hade knappt avslutat sin morgonbön en januaridag år 793, när de fick syn på två fartyg med drakhuvuden.
Strax därefter lade fartygen till vid den lilla engelska öns kust, och en hord av beväpnade män rusade mot klostret, där de skräckslagna munkarna försökte gömma sig.
Allt motstånd var förgäves. Munkarna dödades och klostret brändes ner, innan angriparna – vikingar från Danmark – gav sig av igen med klostrets silver och guld.
”Hedningarna vanhelgade Guds helgedom, spillde helgonens blod på altaret, lade vårt hopps hus i ruiner”, skrev en präst.
Munkarna kom snabbt tillbaka
Attacken mot Lindisfarne år 793 var det första dokumenterade angreppet av vikingar på ett engelskt kloster, och under de följande århundradena lade nordborna otaliga kloster i ruiner.
Hittills har historiker trott att vikingarnas framfart var så våldsam att de engelska klostren i regel övergavs för gott, men en ny studie vid University of Reading visar att förödelsen inte var fullt så omfattande.
Forskarna har undersökt lokala arkiv och arkeologiska fynd från ett stort antal kloster – bland annat ben från djur och mynt – och kan se att munkarna snabbt kom tillbaka efter ett angrepp av vikingar, varpå klosterlivet fortsatte som tidigare.
”Denna studie tecknar en mer komplex bild av klostrens upplevelser under de blodiga tiderna. De var mer motståndskraftiga än bilden av det passiva offret som framställs i populärhistoriska skildringar av vikingarnas plundringar”, säger arkeologen Gabor Thomas vid University of Reading.