Asatron var mindre formell än den kristna tro som från 900-talet spred sig i Norden. De hedniska vikingarna hade varken något organiserat prästerskap eller en hierarki av religiösa ledare.
I stället dyrkades gudarna på gårdar och ute i bygderna enligt lokala seder.
Husbonden och hans fru ledde vardagens många ritualer. Vid stora sociala och religiösa händelser, som blotet, hade hövdingen rollen som ceremonimästare.
Då samlades vikingarna till fest och offer. Djur slaktades och åts till gudarnas ära, och det heliga mjödet flödade fritt.
Alla skålade till de dödas åminnelse och ”för gott år och fred”, och skalderna sjöng om gudar och gamla hjältar.
Bronsfiguren från Island visar en sittande Tor med sin hammare Mjölner i händerna.
Blotet hölls i storsalen på den lokala storgården. Vikingarnas tro var nämligen inte knuten till särskilda byggnader, som de kristnas kyrkor.
Krönikeskrivaren Adam av Bremen skrev på 1070-talet om ett hedniskt tempel i Uppsala med bilder av Tor, Oden och Frej, men kultplatser som denna var sällsynta. I stället hade vissa klippor, lundar och andra platser i naturen status som helgedomar.