Vikingarna var oerhört beresta och tillryggalade stora avstånd i jakten på skatter, nya landområden och berömmelse.
I söder fanns det vikingar till exempel i Bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel, där arkeologer har funnit nordisk runskrift från 800-talet inristad i marmorn i katedralen Hagia Sofia.
I Konstantinopel tjänstgjorde nordborna som livvakter åt den bysantinske kejsaren, och en del vikingar tycks av allt att döma ha nått ännu längre söderut, när de drog ut i krig för kejsaren.
Runt om i Skandinavien finns det flera runstenar som berättar om döda krigare, som stupat i Särkland – vikingarnas beteckning för områden som var muslimska. Vikingarna kan dock ha rest ännu längre söderut.
Historikerna vet att omkring sextio vikingaskepp åren 859–61 seglade in i Medelhavet genom att följa den spanska västkusten och korsa det smala Gibraltar sund, som skiljer Europa och Afrika åt.
Vikingarna sålde slavar och köpte bland annat guld, silver och siden under sina resor söderut.
Där plundrade vikingarna först spanska städer, varpå de angrep Nekor i dagens Marocko.
”De intog staden, plundrade den och gjorde dess invånare till slavar”, skrev den spansk-arabiske historikern Al-Bakri.
Det är inte otänkbart att andra vikingar kan ha fortsatt förbi Gibraltar sund och seglat söderut längs Afrika.
Forskarna har dock inga arkeologiska fynd eller skriftliga källor som kan bekräfta att nordbor rest längre söderut.
