Hjältekung gömde sig i en mosse

Alfred fick svälja sin stolthet. Tillsammans med sin hustru och deras två små barn flydde han över vallen och ut i mörkret, bort ifrån vikingarnas angreppsställe. Som skydd mot kyla, hunger och förföljare hade de bara några filtar, lite mat och ett antal krigare.

På bara ett par ögonblick hade Alfreds hela värld krossats. När han satte sig till bords i Chippenham betraktades han som det anglosaxiska Englands frälsare.

Nu var han bara en usel flykting utan något kungarike. Om hans fiender fick tag på honom väntade en snar död.

Wessex stod ensamt

Före förödmjukelsen i Chippenham hade Alfred kämpat mot vikingarna i nästan tio år. Bara under åren 870–871 ­hade Wessex drabbat samman med de invaderande nordborna nio gånger, och den unge anglosaxaren fanns med på flera av slagfälten – först som fältherre under sin äldre bror Ethelred och, sedan kungen stupat i strid, som rikets nye härskare.

Alfred hade inte krigslyckan på sin sida men han bjöd tillräckligt hårt motstånd för att vikingarna skulle nöja sig med en summa pengar för att lämna Wessex.

Nordborna återvända dock redan vintern 875. Under hövdingen Guthrums ledning trängde de in i Wessex och plundrade längs sin väg söderut.

När Alfred förföljde dem med en överlägsen styrka sökte Guthrum skydd i staden Wareham som hade så stora vallar att kungen inte vågade gå till angrepp. Alfred kunde inte heller svälta ut vikingarna – de fick proviant från en flotta utanför kusten. Ännu en gång tvinga­des Alfred betala för att få fred.

I utbyte mot en stor summa pengar lovade Guthrum att lämna Wessex. Freds­avtalet bekräftades genom att parterna utbytte gisslan. Men Guthrum bröt snart löftet.

År 876 mördade han alla sina anglosaxiska gisslan, bröt sig ut ur Wareham och satte kurs västerut. Målet var staden Exeter som hade ett ännu kraftigare försvarsverk.

När Alfreds trupper kom dit hade vikingarna redan etablerat sig i staden och det verkade som om historien skulle upprepa sig. Men plötsligt förändrades vädret till anglosaxarnas fördel. I en våldsam storm förlorade Guthrum sin flotta på 120 skepp och 3 500 man.

Därmed var hans försörjningslinjer avskurna. Vikingahövdingen tvingades vädja om fred och den här gången kunde Alfred diktera villkoren. Han valde noga ut betydelsefulla män bland vikingarna och tog dem som gisslan.

Nu skulle den lömske hövdingen inte våga bryta freden igen. Guthrum och hans män drog sig slok­örade tillbaka till Mercia. Äntligen skulle­ Wessex slippa de blodtörstiga hedningarnas angrepp – trodde Alfred.

Kungen av Wessex förbannade sin godtrogenhet när han blev tvungen att fly ut i den mörka januarinatten år 878, bort från Guthrums män som härjade och våldtog i Chippenham.

Alfred gömde sig i snårskogen

Medan Alfred gömde sig med sitt lilla följe gjorde han upp planer på att samla sina trupper och driva ut vikingarna ur Wessex igen.

Men hans spanare kunde berätta att fiendens ryttare redan hade trängt djupt in i riket och att de patrullerade vägarna i jakt på den försvunne kungen.

Alfred hade ingen möjlighet att sända bud till rikets stormän, utan måste försöka gömma sig på ett säkert ställe innan förföljarna upptäckte hans spår. Valet föll på den oländiga provinsen ­Somerset i väster.

I anglosaxiska visor och sägner beskrivs mossar och djupa skogar som skumma platser där bara stigmän, förrädare och vanskapta höll till. Nu blev vildmarken även hem för en kung utan rike.

Efter flera dagar på flykt kom Alfred och hans sällskap till Somerset, där de på våta stigar snirklade sig fram mellan träden tills de nådde det vidsträckta marsklandet. Här kunde de gömma sig för vikingarna, omgivna av dimmor och stinkande träskvatten. Men framtiden såg dyster ut.

Vikingarna rörde sig obehindrat i Wessex där de inte mötte något motstånd. Hedningarna började bosätta sig och flera anglosaxiska åldermän, som styrde i de olika landsdelarna, valde att lyda nordmännen.

Guthrums ryttare sökte oavbrutet efter Wessex kung – först när han hade röjts ur vägen skulle vikingarna ha all makt i riket.

Alfred tyckte att det var utsiktslöst att kämpa emot. Han hade bara ett fåtal män mot Guthrums cirka 3 000. I Alfreds lilla följe hade man fullt upp med att skaffa mat; de som bodde i marsklandet var fattiga och kunde inte undvara mycket ur sina magra vinterförråd. Hunger blev en del av vardagen i Alfreds läger, liksom köld och våta kläder.

Kungen var nedstämd och uppgiven. Några av hans män föreslog att han skulle fly till Frankrike – det hade Mercias kung Burgred gjort när vikingarna intog hans rike år 873.

Men Alfred återfick modet. På ön ­Athelney i Somersets mossar lät han bygga ett läger varifrån hans krigare skulle dra ut och strida mot vikingarna.

Enligt gamla legender kom helgonet Sankt Cuthbert till Alfred i en dröm och manade honom att göra motstånd. Mera troligt är att han fick ett gott råd av stormannen Ethelnoth som anslutit sig till kungen.

Wessex reste sig

Krigare började snart att samlas på Athelney och Alfreds växande trupper satte igång att överfalla Guthrums patruller. Framåt våren kom meddelanden om att små delar av Wessex än så länge inte kontrollerades av vikingarna.

Den hedniska armén var för liten för att kunna kontrollera hela riket, och flera områden styrdes fortfarande av anglosaxiska åldermän. De fick snart bud från Athelney för att de inte skulle glömma vem som var deras riktige kung.

Efter påsk hade Alfred skaffat sig stöd från tillräckligt många stormän. Han befallde dem att samla sina mannar och föra dem till Sankt Egberts sten söder om Chippenham, där Guthrum befann sig.

Under de första dagarna i maj kom 3 000–4 000 man från hela Wessex. Alfred samlade dem till en armé och skickade ut dem för att möta nordborna i öppen strid.

Från Chippenham kom Guthrum sin fiende till mötes. Han ryckte fram till Ethandun som anglosaxarna måste passera.

Linjen måste hållas

I gryningen bröt anglosaxarna upp från sitt läger och gick mot höjden där Guthrum väntade. Alfred satt av sin häst och ställde sig i främsta ledet – en flera hundra meter lång mur av sköldar.

Bakom honom ställde flera rader av krigare upp sig så att de bildade ett brett bälte. Uppe på sluttningen gjorde vikingarna likadant. De båda kompakta sköldmurarna började röra sig mot varandra.

Under 800-talet utkämpades slagen enligt ett bestämt mönster. Två arméer med soldater uppställda sköld mot sköld stred med full kraft utan större finesser.

Vinnare blev den som kunde hålla sin linje intakt; om motståndaren bröt igenom sköldmuren riskerade armén att klyvas i två delar som kunde besegras var för sig.

Innan härerna drabbade samman försökte de skapa oordning i fiendens led. På 40 stegs avstånd slungade de iväg hela svärmar av kastspjut. Spjutspetsarna borrade sig fast i motståndarnas sköldar och gjorde dem tunga och otympliga.

Den som kastade ifrån sig sin sköld hade oftast bara hjälmen kvar som skydd – inte många av soldaterna hade råd med ringbrynja.

På 20 stegs avstånd rusade bärsärkar fram ur vikingarna sköldmur. Nakna så när som på varg- eller björnskinn som hängde över deras huvuden och ryggar stormade de fram under vilda tjut och kastade sig över sköldmuren med sina yxor eller svärd. De skulle skapa kaos i motståndarnas uppställning – men vid Ethandun gick de bet.

Till sist drabbade sköldmurarna samman med ett väldigt brak. Krigarna i främsta ledet tog spjärn med fötterna och drev på medan männen bakom dem tryckte på för fulla krafter. Härefter var kampen en enda lång kraftmätning.

Slaget pågick hela förmiddagen och till långt in på eftermiddagen utan att komma till något avgörande. Med ett växande antal döda och sårade på marken blev det svårt för de stridande att hålla balansen.

Tröttheten blev den värsta fienden. Ingen av arméerna hade fler friska män att sända fram. Då började de båda linjerna plötsligt att röra på sig.

Vikingarnas sköldmur vacklade en aning, och när anglosaxarna märkte detta fick de nya krafter. Guthrums uppställning kollapsade under trycket och på slagfältet uppstod ett virrvarr av mindre strider.

De första vikingarna började springa där­ifrån och snart befann sig hela armén på vild flykt. Anglosaxarna tog inga fångar; alla sårade vikingar höggs ihjäl utan nåd.

Guthrum själv lyckades komma undan och satte sig i säkerhet i Chippenham, men han lämnade kvar många av sina krigare på slagfältet vid Ethandun.

Alfred skickade ut sina krigare efter vikingahövdingen och de omringade borgen så att han inte kunde fly. Efter två veckors belägring gav Guthrum upp.

Vikingahövdingen döptes

Ett av Alfreds krav i fredsavtalet var att Guthrum skulle överge sin hedniska tro. Vikingahövdingen kläddes i vit dräkt och fördes in i en kyrka där en präst doppade hans huvud tre gånger i ­dopfuntens vatten. Hövdingen fick det anglosaxiska namnet Ethelstan och ­Alfred blev hans gudfar.

Guthrum hade tidigare brutit löften utan att blinka men den här gången stod han vid sitt ord. Efter nederlaget vid Ethandun hade han inte längre någon lust att kriga. Alfred fick halva Mercia, och ­vikingen blev kung i East Anglia.

För Alfred var krigen inte över, men Wessex blev aldrig mer så hotat som det varit 878. Kungen grundade en permanent armé, förstärkte vallarna kring städerna och byggde en flotta.

Han ville­ ­jaga ut vikingarna ur hela England och skapa ett enda stort rike. Målet var långtifrån uppnått när Alfred dog år 899 men under hans son och sonson erövrade Wessex både Mercia, East Anglia och Northumbria och tvingade vikingarna att underkasta sig.

Nu lydde hela England under kungen av Wessex, och för första gången hade landet enats till ett enda kungarike.