Harald Blåtand, dop

Harald Blåtand lurade danerna att bli kristna

Genom att bära glödande järn övertygade munken Poppo vikingakungen Harald Blåtand om att kristna de danska vikingarna. Så berättar krönikorna. Men mycket tyder på att Harald och Poppo drog danerna rejält vid näsan.

Genom att bära glödande järn övertygade munken Poppo vikingakungen Harald Blåtand om att kristna de danska vikingarna. Så berättar krönikorna. Men mycket tyder på att Harald och Poppo drog danerna rejält vid näsan.

AKG-images/De Agostini Picture Lib./A. Dagli Orti & Shutterstock

När vikingakungen Harald Blåtand en kväll år 963 deltar i ett gille med sina närmaste män är stämningen spänd. En utländsk gäst är på besök.

Gästens namn är Poppo, en munk från det mäktiga Tysk-romerska riket i söder. Snart kommer samtalet in på religion, och en hetsig diskussion bryter ut.

”Danerna påstod att Kristus må vara en gud, men att det även finns andra gudar, som är större än han, eftersom de låtit människorna se betydligt större tecken och under än Kristus”, berättar den samtida historieskrivaren Widukind.

Men det vill Poppo inte gå med på. Enligt munken är Kristus den enda sanna guden. Alla andra är avgudar!

Harald Blåtand lyssnar till grälet under tystnad. Sedan höjer han sin röst. Vågar munken bevisa sin guds styrka med en prövning, frågar kungen. Poppo förklarar sig genast villig.

”Då omvändes kungen, beslutade att hylla Kristus som ende Gud.” Krönikeskrivaren Widukind om kung Harald Blåtand.

När Poppo nästa morgon träffar kungen och hans män, har Harald enligt Widukind låtit hetta upp ett stort stycke järn så mycket att det glöder. Om Poppo kan bära järnstycket utan att få några skador kommer kungen att tro på den kristne gudens överlägsenhet.

Utan att tveka tar munken upp järnet och bär det utan att kvida eller klaga. Efteråt visar han upp sin hand för Harald – den är helt oskadd.

”Då omvändes kungen, beslutade att hylla Kristus som ende Gud och uppmanade de folk han härskade över att förkasta avgudarna”, berättar Widukind.

Några år senare ställde en stolt Harald upp de berömda Jellingstenarna, på vilka han förkunnade att han hade kristnat danerna. Som de första bland Skandinaviens vikingar hade danskarna böjt sig för den kristne guden och därmed inlett kristnandet av hela Norden. Och allt berodde på munken Poppo och hans mirakulösa järnbörd.

Nya analyser av de skriftliga källorna visar emellertid att det inte är hela sanningen om hur danerna blev kristna. Poppo var inte den vi tror att han var. Och vid Haralds gille genomförde han och kungen Danmarks kanske effektivaste illusionsnummer.

Harald Blåtand, Poppo, järnbörd

Kung Harald ska ha blivit förbluffad av Poppos järnbörd. Men det hela kan ha varit riggat.

© Statens Museum for Kunst

Vikingar blev kristna av nöd

Till skillnad från vad de flesta kanske tror så hyste danernas rike under Harald Blåtand redan en del kristna. De första missionsförsök som historikerna känner till ägde rum på 700-talet.

Även om missionärer som Ansgar – Nordens apostel, som han kallades – inte lyckades sprida kristendomen i någon större omfattning, var vikingarna vana vid kristna i sitt land.

”Marken hade förberetts, eftersom det under flera hundra år har förekommit väldigt många kontakter med det kristna Väst- och Centraleuropa”, säger Michael Gelting, historiker och tidigare forskare vid Riksarkivet i Danmark.

Dessutom har historiker länge känt till att vikingar, när de reste iväg för att handla i kristna riken, ofta genomgick en primsigning – en ceremoni som bestod i att en hedning korstecknades på pannan som tecken på att han var en blivande kristen.

Primsigningen skulle i princip följas av ett dop, men det räckte att genomgå primsigningen för att vikingen skulle få möjlighet att handla med kristna köpmän. Att ha samröre med hedningar var annars strängt förbjudet bland kristna furstar.

Harald Blåtand, Tors hammare, kors

Vikingarnas öppenhet gentemot kristendomen är tydlig på denna gjutform, som har plats för både kors och torshammare.

© Werner Forman/Ritzau Scanpix

Fynd visar att vikingarna trots att de inte döpts tog den nya tron med sig hem, och att Danmark redan på 800-talet hyste en kristen befolkningsgrupp.

I staden Ribe i Danmark har arkeologer på den plats där domkyrkan står till exempel hittat ett antal kristna gravar från 800-talet. Forskarna bedömer att omkring 2 000–3 000 kristna kan ligga begravda där – samtliga från ungefär samma tid.

Fynd av flera nästan identiska silverkors i gravar i Ketting i Danmark och Birka i Sverige visar dessutom att skandinaver redan i mitten av 900-talet massproducerade smycken med den kristna symbolen.

Graven i Ketting innehöll samtidigt en torshammare, som bevisar att hedningar och kristna levde sida vid sida i 900-talets Danmark.

Historieskrivaren Widukind var väl medveten om att det fanns kristna i Danmark.

”Danerna var från gammal tid kristna, men tjänade inte desto mindre avgudarna enligt hedniska seder”, skriver han.

Det var det sistnämnda som Poppo kom till Danmark för att förändra.

Harald Blåtand, vikingar, plundringar

Vikingarna plundrade glatt de kristna i utlandet, men respekterade dem på hemmaplan.

© Granger/Imageselect

Kristna och asatroende levde sida vid sida

Medan vikingar flitigt plundrade och mördade kristna utanför det egna landets gränser, existerade de båda religionerna fredligt tillsammans i skandinavernas egna riken. De arkeologiska fynden visar att denna samexistens pågick i minst 100 år.

Under 700-talet spred vikingarna skräck genom att plundra de kristnas städer, kloster och kyrkor runtom i Europa, men inom rikets gränser levde asatroende och kristna tillsammans i fred och fördragsamhet.

Gravfynd visar att det förekom enklaver av kristna i Danmark från mitten av 800-talet, och att minoriteten fritt har kunnat begrava sina döda enligt kristen sed.

Historiker tror att vikingarna inte bara tolererade de kristna i sina riken utan att många med tiden kom att betrakta den kristne guden som bara ytterligare en gudom i likhet med Oden, Tor och de andra medlemmarna av den talrika nordiska gudavärlden.

Att vikingarna inte ansåg att den kristna tron stod i motsättning till asatron visar till exempel ett fynd på gravplatsen Thumby-Bienebek i dagens Schleswig-Holstein. Den döde bar ett kristet silverkors om halsen.

På kistans utsida hade man emellertid fäst flera torshammare av järn, ett tecken på att den dödes familj ville försäkra sig om välviljan från båda religionernas gudar.

Poppo skulle övertala Harald Blåtand

Michael Gelting har kommit fram till att Poppo inte var vem som helst. Tidigare har historiker analyserat Widukinds skildring av Harald Blåtands omvändelse utifrån ett rent nordiskt perspektiv. Gelting har i stället studerat Widukinds krönika ur en internationell synvinkel.

Genom att ta hänsyn till vad som skedde i övriga Europa vid samma tidpunkt får Widukinds berättelse ett helt nytt perspektiv. Enligt Michael Gelting var Poppo ingen from och enkel munk, utan en högt uppsatt diplomat utskickad av ingen mindre än den tyske kejsaren Otto I:s hov.

Michael Gelting konstaterar att Poppo sannolikt är identisk med en man vid namn Volkmar, som var skattmästare i Kölns domkyrka och samtidigt kejsar Ottos bror Brunos högra hand .

Poppo var på den tiden ett vanligt tillnamn för personer som döpts till Volkmar, förklarar Michael Gelting, som bland annat har hittat Folkmar omnämnd som ”Poppo” i Brunos testamente, som återges i biskop Ruotgers samtida biografi om Bruno.

Poppos egentlige arbetsgivare var den ambitiöse kejsar Otto. Medan han fortfarande var tysk kung hade han allierat sig med den tyska kyrkan och lagt under sig stora delar av de slaviska områdena öster om Elbe.

År 962 – det år då Poppo besökte Harald Blåtand – kröntes Otto som kejsare av Rom, varpå Tysk-romerska riket formellt grundades.

Harald Blåtand, kejsar Otto I

År 962 kröntes Otto I till kejsare av Tysk-romerska riket och blev de europeiska kungarnas kung.

© Historia/Shutterstock/Ritzau Scanpix

Kejsar Otto använde kyrkan som vapen

I nära samarbete med den tyska kyrkan och dess biskopar lyckades Otto I lägga under sig stora delar av de slaviska områdena i öster. Stammarna tvångskristnades – och plundrades.

Otto I ärvde den tyska kronan efter sin far Henrik Fågelfängaren år 936. Den unge kungen var fast besluten att föra vidare arvet efter Karl den store, kejsaren av det mäktiga frankerriket, som nästan 100 år tidigare hade dominerat centrala Europa.

Karl hade aktivt utnyttjat kyrkan i sin maktsträvan, och Otto beslutade sig för att tillämpa samma metod – men i ännu högre grad. Han gav kyrkans män högre status, så att de blev en extremt mäktig motvikt till rikets adelsmän.

I samarbete med den tyska kyrkan angrep Otto därefter de hedniska slaviska stammarna öster om Elbe. I korsets tecken lade Otto under sig deras områden i bland annat dagens östra Tyskland.

Hack i häl följde biskoparna, som i ett rasande tempo konverterade de besegrade stammarna till kristendomen och därmed fick rätt att kräva in tionde till kyrkan samt att ta över stora landområden.

Öster om Elbe reste sig därför ett stort antal biskopssäten – till hälften kyrkor, till hälften fästningar. Ottos nära relation till den tyska kyrkan bidrog till att han 962 kunde titulera sig kejsare av Tysk-romerska riket.

I sin frånvaro överlät Otto riket åt sin bror Bruno, som var ärkebiskop i Köln – och därför Poppos närmaste överordnade. Bruno hade länge varit Ottos ställföreträdare. Han var med en samtida källas ord ”den närmaste i alla angelägenheter”.

Källorna visar att Bruno i Ottos frånvaro hade fullt upp med att bygga ut de diplomatiska relationerna med de omgivande länderna – däribland Danmark, där förhållandet till vikingarna var extremt viktigt.

”Det passar därför väl in i bilden att Bruno har skickat ett sändebud – Poppo – till Danmark”, säger Michael H. Gelting.

År 963 var kejsar Otto upptagen med att få kontroll över sina nya italienska besittningar i söder. Österut var han dessutom konstant tvungen att hålla ett öga på de slaviska stammarna i det som i dag är östra Tyskland, Polen och Tjeckien. Bruno visste därför att Otto var i behov av lugn och ro i norr.

Harald Blåtand, krona, kejsare

Som tysk-romersk kejsare fick Otto – utöver en extremt dyrbar krona – ett stort ansvar för Europas kristendom.

© akg-images/Erich Lessing & Shutterstock

Om Harald Blåtand kunde övertalas att ansluta Danmark till Europas kristna nationer, skulle sannolikheten för en konflikt mellan länderna reduceras avsevärt. Bruno hade dessutom ytterligare ett skäl att få in Harald i den kristna fållan – den överhängande risken för ett inbördeskrig.

Kejsar Ottos kusin, Wichmann den yngre, hade tidigare försökt störta Otto, och år 962 vädjade han till Harald Blåtand om hjälp i en annan konflikt. Den danske kungen var inte avvisande.

Upproret blev aldrig av, men händelsen övertygade Bruno om att Harald kunde bli ett allvarligt hot.

VIDEO: Europas kristna fruktade Nordens hedningar

Blåtand iscensatte kanske järnbörden

Även för Harald Blåtand hade kristnandet en uppenbar fördel. Hans kungamakt vilade fortfarande på instabil grund och hotades ständigt utifrån. Att alliera sig med stormakten i söder skulle kunna ge honom stöd och styrka.

Risken för ett krig med Tyskland skulle också bli betydligt mindre. Hotet från grannen i söder var inte inbillat. Mindre än 30 år tidigare, år 934, hade Ottos far, kung Henrik I – kallad Fågelfängaren – intagit den danska handelsstaden Hedeby och tagit den dåvarande kungen, Gnupa, till fånga.

Otto I hade även antytt för vikingarna vad de kunde riskera. I augusti 955 hade den tyske härskaren nämligen utplånat de fruktade magyarernas armé i slaget vid Lechfeld. Liksom vikingarna i norr hade de hedniska magyarerna, som omkring år 900 hade intagit dagens Ungern, upprepade gånger genomfört blodiga plundringståg i de kristna grannländerna.

Harald Blåtand, Otto, kejsare, magyarer

Otto I lyckades år 955 krossa de fruktade magyarernas armé på slagfältet.

© The Picture Art Collection/Imageselect

Slaget vid Lechfeld eliminerade en gång för alla hotet från magyarerna – och visade för Harald Blåtand att Otto var skoningslös mot sina fiender, i synnerhet hedningar. Men om Harald Blåtand och hans folk lät sig döpas, skulle han kunna skydda danerna mot det öde som drabbat magyarerna.

Den tyske kejsaren och den danske kungen hade alltså gemensamma intressen. Michael Gelting anser därför att grälet under Haralds gille, som ledde till Poppos järnbörd, inte uppstod av en slump på det sätt som Widukind berättar.

”Man kan föreställa sig att den diskussion vid Harald Blåtands hov som Widukind berättar om var arrangerad”, säger Michael Gelting.

Om Poppo var ett sändebud från Ottos hov, har han och kung Harald sannolikt pratat ihop sig före gillet. Under mötet har de kommit överens om att det skulle vara en fördel för alla om Blåtand officiellt blev kristen och förbjöd den hedniska religionen i sitt land.

”Harald Blåtand har då påpekat att han behövt ett tungt vägande argument för att övertyga stormännen, och då har Poppo föreslagit järnbörden”, lyder Michael Geltings teori.

Järnbörd – att låta en person bära glödande järn för att bevisa ett gudomligt ingripande – var en kristen sed och därför okänd i Skandinavien på 900-talet. Detta faktum har fått flera historiker att hävda att händelsen aldrig kan ha ägt rum, eftersom järnbörden inte skulle imponera på en publik som inte kände till traditionen.

”Men jag tror att man måste vända på det argumentet. Kanske var järnbörden särskilt effektfull just för att Haralds män inte var bekanta med ceremonin och därmed inte heller med de knep som troligen utvecklats för att kunna kontrollera utfallet”, säger Gelting med hänvisning till att provet kunde manipuleras så att det gav åskådarna ett intryck av att Gud hade ingripit.

Harald Blåtand, Poppo, Tamdrup

Relieferna i Tamdrups kyrka visar att Poppo bar järnbörd med höger hand, men att han sedan tycks ha visat upp vänster hand.

© Nationalmuseet

Blåtands borgar symboliserade ny tid

Enligt Michael Geltings teori lät Blåtand sig döpas framför allt för att undgå ett tyskt angrepp på sitt rike i stil med de som Otto tidigare hade genomfört mot hedniska folkslag i östra delen av Europa.

Enligt Jens Ulriksen, som är arkeolog och forskningschef vid Museum Sydøstdanmark, verkar det sannolikt.

”När Karl den store kuvade sachsarna i slutet av 700-talet var argumentet att det var synd att ett så tjusigt och ädelmodigt folk skulle lyda under en så förskräcklig religion som asatron”, säger Jens Ulriksen.

”Den legitimeringen av underkuvandet har Harald Blåtand eliminerat genom att själv gå över till kristendomen”, konstaterar han.

Han anser att Harald Blåtand satsade stort på att framställa sig själv som banerförare för en helt ny era. Det omfattande byggande som kungen inledde var en del av den strategin.

”De signalerar Harald Blåtand och hans världsuppfattning och den nya kristna tid som han går i bräschen för.” Arkeologen Jens Ulriksen om Blåtands ringborgar.

Under Harald Blåtands tid vid makten sköt minst fem ringborgar upp. Ända sedan den första av dessa grävdes ut har forskare diskuterat vad syftet med byggnadsverken var. Men enligt Jens Ulriksen bör vi betrakta borgarna som ett led i Blåtands förvandling av Danmark:

”De signalerar Harald Blåtand och hans världsuppfattning och den nya kristna tid som han går i bräschen för. Men samtidigt har han haft behov av att manifestera sig utåt med de här byggnadsverken.”

Det är möjligt att ringborgarna inte enbart är symboler för Harald Blåtands nya kristna rike, utan även för själva kristendomen. Ringborgarnas korsgator påminner nämligen om de hjulkors eller konsekrationskors, som målades över koret i medeltida kyrkor, påpekar Jens Ulriksen.

”Om man drar den tanken ytterligare ett steg kan det tänkas att Harald Blåtand inviger Danmark, sitt kungarike, åt Gud genom att etablera dessa konsekrationskors i form av ringborgar i hela landet”, säger Jens Ulriksen, som understryker att det bara är en hypotes.

Att borgarna och de andra byggnaderna försvann med Harald Blåtand ger ytterligare stöd åt hypotesen att de hade en enbart symbolisk funktion. Ingen av borgarna nämns i några skriftliga källor.

Inte ens krönikeskrivaren Saxo, som levde mellan 1160 och 1208 och betraktade Harald Blåtand som en hjälte, nämner ringborgarna med ett enda ord. Hade borgarna haft en militär betydelse skulle de utan tvekan ha upprätthållits och byggts ut efter Harald Blåtands död 987.

Men det var ingen annan som behövde dem, eftersom deras enda syfte varit att ge stöd åt Harald Blåtands projekt, säger Jens Ulriksen.

Harald Blåtand, ringborg, hjulkors

Blåtands fem borgar har alla samma form med en korsning i mitten.

© akg-images/De Agostini/C. Novara

Blåtands borgar var maktsymboler

Kung Harald Blåtand lät uppföra ett antal monumentala byggnadsverk, bland annat fem ringborgar. Dessa hade emellertid ingen praktisk betydelse utöver att påminna befolkningen om kungens makt.

Fem väldiga ringborgar hör till de mest kända av Harald Blåtands byggnadsverk. Enligt arkeologen Jens Ulriksen, forskningsledare vid Museum Sydøstdanmark, var borgarna inte avsedda för försvar. De var snarare en maktmanifestation, som skulle visa danerna att kungen var olik sina företrädare.

Ulriksen hänvisar till borgarnas storlek och geometriska form, en nymodighet i 900-talets Skandinavien. Borgarna anlades på platser där människor ofta färdades, till exempel vid vadställen, och där stora vägar möttes.

Syftet var dock knappast att skydda trafikknutpunkterna, säger Jens Ulriksen, som påpekar att ingenting tyder på att borgarna var permanent bemannade. Han anser att borgarnas syfte framför allt var att symbolisera en ny era:

”Förbipasserande uppmärksammas – medvetet eller omedvetet – genom denna jätteanläggning på förekomsten av en kung.”

Enligt Jens Ulriksen påminner de runda borgarna med sina korsande vägar dessutom om gigantiska hjulkors, som är en kristen symbol.

Hedendomen försvann på rekordtid

Harald Blåtands ansträngningar bar frukt. Arkeologiska fynd tyder på att de danska vikingarna snabbt förkastade hedendomen och tog till sig den nya tron. De sista tydligt hedniska begravningarna ägde rum i norra Jylland och Skåne endast 40 år efter Poppos besök.

Omvandlingen har skett med förbluffande hastighet med tanke på dåtidens begränsade möjligheter att kommunicera och förflytta sig i landet. Men ingenting tyder på att kungen behövde tvinga sitt folk att ta avstånd från de gamla gudarna. Varken skriftliga källor eller arkeologiska fynd ger några indikationer på att det förekom tvång eller våld.

”Jag tror att man ska föreställa sig övergången till kristendomen som kulmen på en process, som har pågått länge”, säger Michael Gelting med hänvisning till de tidiga missionsförsöken och vikingarnas möten med kristna i andra länder under de föregående århundradena.

De snabba resultaten visar att Harald Blåtand – om hypotesen att han och Poppo i hemlighet manipulerade järnbörden stämmer – valde helt rätt publik.

Den vanliga befolkningen visade en benägenhet att lockas av kristendomen, som lovade även de lägst stående i samhället ett evigt liv. Stormännen behövde däremot övertalas att byta ut de gamla gudarna mot kristendomen.

Med sina krigarvärderingar och föreställningar om Valhall var asatron nämligen i första hand en religion för män med makt. Till det kom att stormännen stod för den rituella delen av gudadyrkan, vilket gav dem ännu mer makt i sina områden.

Harald Blåtand, död, pil

Enligt Jomsvíkínga saga fick Harald Blåtand ett nesligt slut. Han stod på knä vid en lägereld, när han träffades av en pil i baken.

© Nordic Image

Men Poppos järnbörd tycks ha fungerat över all förväntan och övertygade även de skeptiska stormännen om den kristne gudens överlägsenhet.

Även om danerna under de följande decennierna inte helt slapp konflikter med Tyskland undgick de större invasioner, som andra hedniska folk drabbades av.

I stället kunde Danmark växa till ett riktigt rike under en relativt stark kungamakt – allt tack vare Poppos och Haralds listiga bluff.

Med kristnandet av danerna hade porten till Norden öppnats, och de följande åren föll alla vikingarnas riken för den kristne guden.