Harald Blåtand lurade danerna att bli kristna

När Poppo nästa morgon träffar kungen och hans män, har Harald enligt Widukind låtit hetta upp ett stort stycke järn så mycket att det glöder. Om Poppo kan bära järnstycket utan att få några skador kommer kungen att tro på den kristne gudens överlägsenhet.

Utan att tveka tar munken upp järnet och bär det utan att kvida eller klaga. Efteråt visar han upp sin hand för Harald – den är helt oskadd.

”Då omvändes kungen, beslutade att hylla Kristus som ende Gud och uppmanade de folk han härskade över att förkasta avgudarna”, berättar Widukind.

Några år senare ställde en stolt Harald upp de berömda Jellingstenarna, på vilka han förkunnade att han hade kristnat danerna. Som de första bland Skandinaviens vikingar hade danskarna böjt sig för den kristne guden och därmed inlett kristnandet av hela Norden. Och allt berodde på munken Poppo och hans mirakulösa järnbörd.

Nya analyser av de skriftliga källorna visar emellertid att det inte är hela sanningen om hur danerna blev kristna. Poppo var inte den vi tror att han var. Och vid Haralds gille genomförde han och kungen Danmarks kanske effektivaste illusionsnummer.

Vikingar blev kristna av nöd

Till skillnad från vad de flesta kanske tror så hyste danernas rike under Harald Blåtand redan en del kristna. De första missionsförsök som historikerna känner till ägde rum på 700-talet.

Även om missionärer som Ansgar – Nordens apostel, som han kallades – inte lyckades sprida kristendomen i någon större omfattning, var vikingarna vana vid kristna i sitt land.

”Marken hade förberetts, eftersom det under flera hundra år har förekommit väldigt många kontakter med det kristna Väst- och Centraleuropa”, säger Michael Gelting, historiker och tidigare forskare vid Riksarkivet i Danmark.

Dessutom har historiker länge känt till att vikingar, när de reste iväg för att handla i kristna riken, ofta genomgick en primsigning – en ceremoni som bestod i att en hedning korstecknades på pannan som tecken på att han var en blivande kristen.

Primsigningen skulle i princip följas av ett dop, men det räckte att genomgå primsigningen för att vikingen skulle få möjlighet att handla med kristna köpmän. Att ha samröre med hedningar var annars strängt förbjudet bland kristna furstar.

Fynd visar att vikingarna trots att de inte döpts tog den nya tron med sig hem, och att Danmark redan på 800-talet hyste en kristen befolkningsgrupp.

I staden Ribe i Danmark har arkeologer på den plats där domkyrkan står till exempel hittat ett antal kristna gravar från 800-talet. Forskarna bedömer att omkring 2 000–3 000 kristna kan ligga begravda där – samtliga från ungefär samma tid.

Fynd av flera nästan identiska silverkors i gravar i Ketting i Danmark och Birka i Sverige visar dessutom att skandinaver redan i mitten av 900-talet massproducerade smycken med den kristna symbolen.

Graven i Ketting innehöll samtidigt en torshammare, som bevisar att hedningar och kristna levde sida vid sida i 900-talets Danmark.

Historieskrivaren Widukind var väl medveten om att det fanns kristna i Danmark.

”Danerna var från gammal tid kristna, men tjänade inte desto mindre avgudarna enligt hedniska seder”, skriver han.

Det var det sistnämnda som Poppo kom till Danmark för att förändra.

Poppo skulle övertala Harald Blåtand

Michael Gelting har kommit fram till att Poppo inte var vem som helst. Tidigare har historiker analyserat Widukinds skildring av Harald Blåtands omvändelse utifrån ett rent nordiskt perspektiv. Gelting har i stället studerat Widukinds krönika ur en internationell synvinkel.

Genom att ta hänsyn till vad som skedde i övriga Europa vid samma tidpunkt får Widukinds berättelse ett helt nytt perspektiv. Enligt Michael Gelting var Poppo ingen from och enkel munk, utan en högt uppsatt diplomat utskickad av ingen mindre än den tyske kejsaren Otto I:s hov.

Michael Gelting konstaterar att Poppo sannolikt är identisk med en man vid namn Volkmar, som var skattmästare i Kölns domkyrka och samtidigt kejsar Ottos bror Brunos högra hand .

Poppo var på den tiden ett vanligt tillnamn för personer som döpts till Volkmar, förklarar Michael Gelting, som bland annat har hittat Folkmar omnämnd som ”Poppo” i Brunos testamente, som återges i biskop Ruotgers samtida biografi om Bruno.

Poppos egentlige arbetsgivare var den ambitiöse kejsar Otto. Medan han fortfarande var tysk kung hade han allierat sig med den tyska kyrkan och lagt under sig stora delar av de slaviska områdena öster om Elbe.

År 962 – det år då Poppo besökte Harald Blåtand – kröntes Otto som kejsare av Rom, varpå Tysk-romerska riket formellt grundades.

I sin frånvaro överlät Otto riket åt sin bror Bruno, som var ärkebiskop i Köln – och därför Poppos närmaste överordnade. Bruno hade länge varit Ottos ställföreträdare. Han var med en samtida källas ord ”den närmaste i alla angelägenheter”.

Källorna visar att Bruno i Ottos frånvaro hade fullt upp med att bygga ut de diplomatiska relationerna med de omgivande länderna – däribland Danmark, där förhållandet till vikingarna var extremt viktigt.

”Det passar därför väl in i bilden att Bruno har skickat ett sändebud – Poppo – till Danmark”, säger Michael H. Gelting.

År 963 var kejsar Otto upptagen med att få kontroll över sina nya italienska besittningar i söder. Österut var han dessutom konstant tvungen att hålla ett öga på de slaviska stammarna i det som i dag är östra Tyskland, Polen och Tjeckien. Bruno visste därför att Otto var i behov av lugn och ro i norr.

Om Harald Blåtand kunde övertalas att ansluta Danmark till Europas kristna nationer, skulle sannolikheten för en konflikt mellan länderna reduceras avsevärt. Bruno hade dessutom ytterligare ett skäl att få in Harald i den kristna fållan – den överhängande risken för ett inbördeskrig.

Kejsar Ottos kusin, Wichmann den yngre, hade tidigare försökt störta Otto, och år 962 vädjade han till Harald Blåtand om hjälp i en annan konflikt. Den danske kungen var inte avvisande.

Upproret blev aldrig av, men händelsen övertygade Bruno om att Harald kunde bli ett allvarligt hot.

VIDEO: Europas kristna fruktade Nordens hedningar

Blåtand iscensatte kanske järnbörden

Även för Harald Blåtand hade kristnandet en uppenbar fördel. Hans kungamakt vilade fortfarande på instabil grund och hotades ständigt utifrån. Att alliera sig med stormakten i söder skulle kunna ge honom stöd och styrka.

Risken för ett krig med Tyskland skulle också bli betydligt mindre. Hotet från grannen i söder var inte inbillat. Mindre än 30 år tidigare, år 934, hade Ottos far, kung Henrik I – kallad Fågelfängaren – intagit den danska handelsstaden Hedeby och tagit den dåvarande kungen, Gnupa, till fånga.

Otto I hade även antytt för vikingarna vad de kunde riskera. I augusti 955 hade den tyske härskaren nämligen utplånat de fruktade magyarernas armé i slaget vid Lechfeld. Liksom vikingarna i norr hade de hedniska magyarerna, som omkring år 900 hade intagit dagens Ungern, upprepade gånger genomfört blodiga plundringståg i de kristna grannländerna.

Slaget vid Lechfeld eliminerade en gång för alla hotet från magyarerna – och visade för Harald Blåtand att Otto var skoningslös mot sina fiender, i synnerhet hedningar. Men om Harald Blåtand och hans folk lät sig döpas, skulle han kunna skydda danerna mot det öde som drabbat magyarerna.

Den tyske kejsaren och den danske kungen hade alltså gemensamma intressen. Michael Gelting anser därför att grälet under Haralds gille, som ledde till Poppos järnbörd, inte uppstod av en slump på det sätt som Widukind berättar.

”Man kan föreställa sig att den diskussion vid Harald Blåtands hov som Widukind berättar om var arrangerad”, säger Michael Gelting.

Om Poppo var ett sändebud från Ottos hov, har han och kung Harald sannolikt pratat ihop sig före gillet. Under mötet har de kommit överens om att det skulle vara en fördel för alla om Blåtand officiellt blev kristen och förbjöd den hedniska religionen i sitt land.

”Harald Blåtand har då påpekat att han behövt ett tungt vägande argument för att övertyga stormännen, och då har Poppo föreslagit järnbörden”, lyder Michael Geltings teori.

Järnbörd – att låta en person bära glödande järn för att bevisa ett gudomligt ingripande – var en kristen sed och därför okänd i Skandinavien på 900-talet. Detta faktum har fått flera historiker att hävda att händelsen aldrig kan ha ägt rum, eftersom järnbörden inte skulle imponera på en publik som inte kände till traditionen.

”Men jag tror att man måste vända på det argumentet. Kanske var järnbörden särskilt effektfull just för att Haralds män inte var bekanta med ceremonin och därmed inte heller med de knep som troligen utvecklats för att kunna kontrollera utfallet”, säger Gelting med hänvisning till att provet kunde manipuleras så att det gav åskådarna ett intryck av att Gud hade ingripit.

Blåtands borgar symboliserade ny tid

Enligt Michael Geltings teori lät Blåtand sig döpas framför allt för att undgå ett tyskt angrepp på sitt rike i stil med de som Otto tidigare hade genomfört mot hedniska folkslag i östra delen av Europa.

Enligt Jens Ulriksen, som är arkeolog och forskningschef vid Museum Sydøstdanmark, verkar det sannolikt.

”När Karl den store kuvade sachsarna i slutet av 700-talet var argumentet att det var synd att ett så tjusigt och ädelmodigt folk skulle lyda under en så förskräcklig religion som asatron”, säger Jens Ulriksen.

”Den legitimeringen av underkuvandet har Harald Blåtand eliminerat genom att själv gå över till kristendomen”, konstaterar han.

Han anser att Harald Blåtand satsade stort på att framställa sig själv som banerförare för en helt ny era. Det omfattande byggande som kungen inledde var en del av den strategin.

Under Harald Blåtands tid vid makten sköt minst fem ringborgar upp. Ända sedan den första av dessa grävdes ut har forskare diskuterat vad syftet med byggnadsverken var. Men enligt Jens Ulriksen bör vi betrakta borgarna som ett led i Blåtands förvandling av Danmark:

”De signalerar Harald Blåtand och hans världsuppfattning och den nya kristna tid som han går i bräschen för. Men samtidigt har han haft behov av att manifestera sig utåt med de här byggnadsverken.”

Det är möjligt att ringborgarna inte enbart är symboler för Harald Blåtands nya kristna rike, utan även för själva kristendomen. Ringborgarnas korsgator påminner nämligen om de hjulkors eller konsekrationskors, som målades över koret i medeltida kyrkor, påpekar Jens Ulriksen.

”Om man drar den tanken ytterligare ett steg kan det tänkas att Harald Blåtand inviger Danmark, sitt kungarike, åt Gud genom att etablera dessa konsekrationskors i form av ringborgar i hela landet”, säger Jens Ulriksen, som understryker att det bara är en hypotes.

Att borgarna och de andra byggnaderna försvann med Harald Blåtand ger ytterligare stöd åt hypotesen att de hade en enbart symbolisk funktion. Ingen av borgarna nämns i några skriftliga källor.

Inte ens krönikeskrivaren Saxo, som levde mellan 1160 och 1208 och betraktade Harald Blåtand som en hjälte, nämner ringborgarna med ett enda ord. Hade borgarna haft en militär betydelse skulle de utan tvekan ha upprätthållits och byggts ut efter Harald Blåtands död 987.

Men det var ingen annan som behövde dem, eftersom deras enda syfte varit att ge stöd åt Harald Blåtands projekt, säger Jens Ulriksen.

Hedendomen försvann på rekordtid

Harald Blåtands ansträngningar bar frukt. Arkeologiska fynd tyder på att de danska vikingarna snabbt förkastade hedendomen och tog till sig den nya tron. De sista tydligt hedniska begravningarna ägde rum i norra Jylland och Skåne endast 40 år efter Poppos besök.

Omvandlingen har skett med förbluffande hastighet med tanke på dåtidens begränsade möjligheter att kommunicera och förflytta sig i landet. Men ingenting tyder på att kungen behövde tvinga sitt folk att ta avstånd från de gamla gudarna. Varken skriftliga källor eller arkeologiska fynd ger några indikationer på att det förekom tvång eller våld.

”Jag tror att man ska föreställa sig övergången till kristendomen som kulmen på en process, som har pågått länge”, säger Michael Gelting med hänvisning till de tidiga missionsförsöken och vikingarnas möten med kristna i andra länder under de föregående århundradena.

De snabba resultaten visar att Harald Blåtand – om hypotesen att han och Poppo i hemlighet manipulerade järnbörden stämmer – valde helt rätt publik.

Den vanliga befolkningen visade en benägenhet att lockas av kristendomen, som lovade även de lägst stående i samhället ett evigt liv. Stormännen behövde däremot övertalas att byta ut de gamla gudarna mot kristendomen.

Med sina krigarvärderingar och föreställningar om Valhall var asatron nämligen i första hand en religion för män med makt. Till det kom att stormännen stod för den rituella delen av gudadyrkan, vilket gav dem ännu mer makt i sina områden.

Men Poppos järnbörd tycks ha fungerat över all förväntan och övertygade även de skeptiska stormännen om den kristne gudens överlägsenhet.

Även om danerna under de följande decennierna inte helt slapp konflikter med Tyskland undgick de större invasioner, som andra hedniska folk drabbades av.

I stället kunde Danmark växa till ett riktigt rike under en relativt stark kungamakt – allt tack vare Poppos och Haralds listiga bluff.

Med kristnandet av danerna hade porten till Norden öppnats, och de följande åren föll alla vikingarnas riken för den kristne guden.