På vikingatiden gick särskilt avskydda fiender en hemsk död till mötes, påstår vissa experter. Så kallad blodörn gick ut på att man skar upp ryggen på offret och spände ut huden och revbenen, så att de bildade vingar. Därefter slets offrets lungor ut. Det ödet ska enligt sagorna engelske kung Ella ha drabbats av.
Andra experter menar att blodörnen bara är en myt, men nu har en forskargrupp kommit fram till att den bestialiska hämnden åtminstone var tekniskt möjlig att utkräva med de redskap som vikingarna hade tillgång till.
Forskare vid Islands universitet studerade vikingarnas knivar, som visade sig vara starka nog för att kunna skära igenom människors muskel- och benvävnad. Vikingarna hade också de anatomiska kunskaper som krävs för att kunna skära av revbenen och musklerna utan att skada lungorna, konstaterar forskarna.
På en av runstenarna i Stora Hammar på Gotland avbildas en viking som är i färd med att rista en blodörn på en fiende, menar flera experter.
Hur länge levde offret?
Forskarna krossar dock myten om att offret levde tills lungorna togs ut.
”Det finns ingen som helst möjlighet att ett offer kan överleva hela processen. Offret hade dött långt innan revbenen kunde formas till vingar”, skriver de i sin rapport.
Forskarna poängterar att deras resultat inte nödvändigtvis bevisar att vikingarna någonsin ristade en blodörn på sina fiender. Inga offer har återfunnits i gravar från vikingatiden. Avrättningsmetoden är bara känd från sagorna.