Vikingarna var så förtjusta i vatten och tvål att de uppkallade en veckodag efter sitt dopp i baljan: Lögardagen (lördag) betydde på fornnordiska ”baddag”.
Renlighet var så viktigt för vikingarna att när Bysantinska riket år 907 slöt fred med svenska vikingar i Svarta havet krävde skandinaverna tillgång till bysantinernas offentliga bad ”så ofta som de ville”.
Bastu: Baddagen började i svettstugan
På flera håll i Norden började vikingens stora baddag med en stund i bastun.
Arkeologer har grävt ut sotiga stenar ur en bastu på vikingaboplatsen L’Anse-aux-Meadows i dagens Kanada, och fyndet bekräftas av sagor, som berättar att större gårdar på Island hade en bastu i en separat byggnad.
I Eyrbyggja saga vill bonden Styr hämnas på två oförskämda bärsärkar, som uppvaktar hans dotter.
Vänligt bjuder han in krigarna i sin svettstuga, som är till hälften nedgrävd i marken och har ett hål i väggen, så att trälar kan hälla vatten på ugnen.
När de båda vilda krigarna spärrats in i stugan låter Styr dem sitta så länge i värmen att de är helt vimmelkantiga, när dörren öppnas.
Därefter hugger han ned dem med sitt svärd.
Djurfett + aska = tvål. Så löd vikingarnas recept på tvål.
Tvål: Stark tvål skulle bleka skägget
Efter att ha suttit i svettstugan hoppade vikingen i en stor träbalja och tvålade in sig från topp till tå.
Vattnet var troligen inte uppvärmt, så att han skulle svalkas av efter bastuns hetta.
Hela kroppen skrubbades omsorgsfullt, men håret och skägget fick särskild uppmärksamhet.
Vikingen lät tvålen sitta extra länge i hår och skägg för att bleka det, eftersom ljust hår var eftertraktat.
De nordiska sagorna varnar rent av för personer som inte är tillräckligt ljushåriga.
Skalden Egil Skallagrímsson hade mörkt hår och betraktades som dyster och otillräknelig, eftersom han inte var blond.
Den starka, oparfymerade tvålen hjälpte många – år 921 stötte den arabiske upptäcktsresanden Ahmad Ibn Fadlan vid Volgafloden i Ryssland på vikingar med saffransgula helskägg efter längre tids blekning.
Frisyren: Hår och skägg följde modet
Efter ett långt bad skulle håret sättas enligt konstens alla regler, för frisyren var en allvarlig sak under vikingatiden.
Utöver talrika arkeologiska fynd av saxar och kammar vittnar kunganamn som Sven Tveskägg och Harald Hårfager om hur stor vikt vikingarna fäste vid sitt hår och sitt skägg.
I Hørning i Danmark har arkeologer grävt ut vikingatidens motsvarighet till det moderna toalettbordet: ett träbord med tillhörande tvättfat – så kam, sax och handspegel alltid var inom räckhåll.
Modets nycker växlade under vikingatiden, och från arkeologiska fynd känner historikerna till flera typiska vikingafrisyrer.
Mest utbrett var tydligen axellångt hår, som kammades dagligen.
Till det hörde ett skägg, som inte heller det fick växa vilt eller se ovårdat ut.
Symbolik: Smuts indikerade sorg
Om en viking helt lät bli att tvätta håret med vatten och tvål var det ett tecken på sorg.
När guden Balder mördades lät hans bror Vale enligt vikingarnas myter bli att tvätta hår och händer, tills han hade hämnats för mordet.
Smink: Hårdföra vikingar sminkade sig
Omkring år 1000 besökte den arabiske handelsmannen at-Tartuschi vikingarnas stora handelscentrum Hedeby i Danmark, och enligt honom hade stadens män och kvinnor sminkade ögon.
Det fick dem enligt at-Tartuschi att se både yngre och vackrare ut.
Trots hans resebeskrivning har arkeologerna hittills inte hittat vare sig eyeliner eller mascara under utgrävningarna av Hedeby.
Det är även ovisst om vikingarna pyntade kroppen med tatueringar.
Enligt en annan arabisk resenär, Ibn Fadlan, var vikingarna vid Volgafloden från fingertopparna till halsen ”målade” med mörkgröna figurer och träd.
Inga andra källor har dock kunnat bekräfta hans påstående.
Från den öppna eldstaden spreds rök och matos i hela huset.
Illaluktande: Stank av rök och djur i slutet av veckan
Efter hand som lördag blev till söndag, måndag och tisdag började vikingarna lukta allt mer.
I sina hus hade de en öppen eldstad, som gav upphov till en konstant röklukt, som satte sig i håret, huden och kläderna.
I den bortre änden av huset vistades kor, grisar och får på nätterna, och doften från dem måste också ha satt sin prägel på de boendes kroppslukt.
I jämförelse med många européer, som badade endast ett par gånger om året, har vikingarna dock varit väldigt väldoftande.
Tvätt: Bad och tvätt hörde ihop
Från arabiska och engelska källor vet historikerna att vikingarna även bar fina kläder.
Eftersom de flesta vikingar troligen ägt endast ett fåtal plagg måste de ha tvättats regelbundet – kanske på baddagen.
Medan vikingen själv låg i blöt, har en träl eller hans fru troligen tvättat hans kläder och torkat dem så gott det gått.
Understället var nämligen av ylle och tog lång tid på sig att torka, medan linnesärken till överkroppen och linnebyxorna snabbt kunde tas ned från tvättlinan.
Gemensamma bad: På Island spanade friare in damerna i badet
Utomhusbassänger med vatten från varma källor fungerade under vikingatiden som mötesplatser på Island.
Där kunde kvinnor och män, unga och gamla diskutera världsläget.
I Laxdæla saga ser den listige Kjartan till att planera sitt besök vid den lokala varmvattenkällan så att han är där samtidigt med den vackra Gudrun, som han åtrår.
Även i Skandinavien fanns det offentliga bad. Arons saga nämner att Trondheim hade ett badhus med två rum – vardera med plats för 50 män.
Sverres saga nämner att många av kung Sverres krigare satt i Trondheims badhus, när staden attackerades. Ingen av de båda sagorna förklarar emellertid om kvinnor hade tillträde till norska badhus.