Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Fest hos vikingarna

Vikingarna älskade att hålla gille. Under veckolånga fester löste man konflikter och ingick avtal i ett gemensamt rus. Om värden slarvade med bordsplaceringen eller en gäst glömde att tömma sitt dryckeshorn, kunde festen dock sluta blodigt.

Per O. Jørgensen/Histori

Julölet har redan gjort de bänkade vikingarna högröstade denna midvinterdag kring år 950, när Hå­kon I Adalsteinsfostre, även kallad Håkon den gode – Norges kristne kung – motvilligt sätter sig i högsätet.

Trøndelags stolta krigare och storbönder har trotsat snö och kyla för att dricka jul i Håkons hall, som ligger i bygden Mære norr om Trondheim.

Blodet från nötkreatur och hästar har offrats till gudarna, och de många festklädda vikingarna vid långborden roar sig nu med mat, mjöd, öl och lustiga historier.

När den mäktige jarlen Sigurd Håkonsson räcker Håkon ett dryckeshorn, blir det dock knäpptyst i den stora hallen, som är upplyst av facklor. Ska kungen skåla för Oden eller ska han svika folkets traditioner till förmån för sin kristna gud?

När den unge kungen vägrar att dricka går det ett vrål genom hallen. Flera av de gamla krigarna hotar att jaga Håkon på porten om han inte finner sig och festar som sig bör. Med en snabb vink ger Håkon sin personliga hird (vakt) tecken att hålla sig lugn.

Salens reaktion har fått kungen att inse att han måste kompromissa med sin tro. Medan Sigurd försöker lugna de upprörda känslorna, sätter kungen därför tänderna i levern från en häst som offrats till de gamla gudarna.

Handlingen betyder att han – precis som de andra festdeltagarna – efterlever traditionen att äta av de offrade djuren.

© Shutterstock

Festerna följde årets gång

  • Vintersolstånd (20/21/22 december):

    Årets kortaste dag. Då firade vikingarna jól (jul). Efterföljande månad kallade vikingarna ”julmånaden”.

  • Vårdagjämning (21 mars):

    Natt och dag varar båda i tolv timmar. Förmodligen har vikingarna vid den här tidpunkten hållit en fest för att fira vårens fruktbarhet.

  • Sommarsolstånd (22 juni):

    Årets längsta dag. Enligt vissa historiker hölls midsommarfesten i augusti – före skördetiden, när säden skulle i ladan.

  • Höstdagjämning (22/23 september):

    Natt och dag varar åter tolv timmar. En del forskare menar att vikingarna höll blot (offerfest), då de tackade gudarna för årets skörd.

Efter leverätandet blir stämningen i hallen munter igen. Hela natten igenom deltar kungen i de minnesskålar som bönderna skickar runt för att hedra sina döda förfäder.

Kung Håkons halvhjärtade deltagande i vikingarnas julfirande omtalas i Håkon den Godes saga – skriven av den isländske skalden Snorre Sturlasson på 1200-talet.

Som andra kristna historiker bidrog han till bilden av vikingarna som en hop festprissar som bara drack sig redlöst berusade och startade slagsmål.

Historiker anser dock att vikingarnas fester var komplexa sociala och politiska tillställningar.

Öl tyglade krigarna

Omkring år 1070 reste den tyske histo­rie­skrivaren Adam av Bremen till Danmark för att befästa kristendomen och sluta vänskap med landets kung – Sven Estridsson.

Besöket blev en kulturchock. I sina anteckningar skrev Adam förbluffad om vikingarnas fester: ”Som barbarernas religiösa sed påbjuder, förplägade de varandra överdådigt i åtta dagar i sträck”.

Under festerna lade vikingarna sina svärd och yxor åt sidan och hängav sig åt alkoholpåverkad diplomati. Gillesalen var en fristad, där tankar på hämnd och privata bekymmer generellt fick ge vika för det gemensamma ruset.

Nya affärsavtal ingicks och gamla kompanjoner skålade för att bekräfta och förnya sina band. Som Adam av Bremen noterade under sitt besök hade vikingarna ingenting emot att hålla gille i en vecka eller mer, så länge orsaken var tillräckligt viktig.

Så stor vikt fäste vikingarna vid fester att de festliga sammankomsterna till och med kunde bilägga allvarliga konflikter. I Sturlunga saga beskrivs det hur stormannen Gissur bjöd in två stridande släkter till samma gille.

”Som barbarernas sed påbjuder, förplägade de varandra överdådigt i åtta dagar i sträck”.
Adam av Bremen, historieskrivare, cirka 1075

I sitt välkomsttal uppfordrade Gissur parterna att ta en tillfällig paus från blodshämnden och ingå vapenvila.

Under festens andra dag påstås konflikten ha varit glömd och ”alla fattade dryckeshornen” och ”skålade hela dagen lång med varandra”.

Man skålade för de döda

Vikingarna firade inte enbart banden mellan människor, utan även relationen med högre makter.

Utöver viktiga begivenheter som bröllop, begravningar och kröningar var
de fasta blotfesterna (offerfester) en anledning att äta och dricka i livat umgänge. Genom att blota till gudarna trodde vikingarna att de skulle få välstånd och segrar på slagfälten.

Historikerna har begränsad kunskap om vikingarnas offerdagar, men sannolikt har det funnits fyra årliga blottider: vintersolståndet, vårdagjämningen, sommarsolståndet och höstdagjämningen.

Utöver det blotade man för att vända lyckan under kriser – till exempel i samband med sjukdom eller militära nederlag. Blot följdes i regel av ett blotgille.

Den arabiske resanden at­-Tartuschi, som omkring år 965 besökte staden Hedeby i nuvarande Danmark, beskrev firandet av vintersolståndet: ”De håller en fest, dit alla kommer för att hedra guden och för att äta och dricka. Den som slaktar ett offerdjur reser en påle vid grinden till sin gård och sätter djuret på den. Det är för att andra ska veta att han offrar till sin guds ära”.

Vikingarna tycks ha kallat sin vinterfest för jól (jul). Enligt vissa källor sammanföll julfirandet med vintersolståndet (21–22 december), medan till exempel Håkon den Godes saga placerar julen vid midvintern (19–21 januari).

Eftersom det fornnordiska jól är ett ord i plural kan det ha betecknat en rad firanden i perioden mellan dessa datum – vikingarnas julmånad.

När vikingarna ”drack jul”, som de kallade det, firade man av allt att döma sina förfäder såväl som människans och jordens fruktbarhet samt ljusets återvändande efter vintern.

Fläskkött var en populärt på vikingarnas fester.

© Shutterstock

Vikingagillen tog tid att förbereda

Innan gillesalen kunde fyllas med gäster krävdes det en hel del förberedelser. Värden måste först och främst se till att bänkar och bord dög, annars fick nya snickras till.

  • Djur från gården skulle slaktas före festen. Skedde det i god tid torkades eller saltades köttet så att det höll sig. När gillet närmade sig blöttes köttet upp med vatten och kokades i lergrytor eller grillades över öppen eld.

    Kvinnorna ansvarade för att samla in grönsaker, frukt och nötter, medan männen stod för att fånga fisk, till exempel lax och öring. Kor och getter skulle också mjölkas i god tid, så att mjölken kunde mognas till ost och skyr.

  • Ölbryggningen kunde ta flera månader. Ölet bryggdes i stora öppna kärl, där vikingarna tillsatte pors och tranbär som kryddning. Honung från bikupor användes till att framställa mjöd.

  • Vid särskilda fester, till exempel ett bröllop, måste värdarna bestämma rätt tidpunkt för festen. Värdfamiljen skulle även besluta vilka som skulle bjudas in, samt var gästerna skulle sitta.

    I vikingarnas värld kunde ett misstag i bordsplaceringen leda till blodiga ­fejder. Inbjudningar skickades troligen ut muntligen, eftersom få kunde läsa. Bud­bärare levererade inbjudningar till alla som bodde långt borta.

Håkon den Godes saga beskriver de norska böndernas blot. Först hällde alla upp öl och därefter dödades utvalda hästar och nötkreatur, vars blod samlades i kärl.

Väggar och altare beströks med blod och deltagarna stänkte blod på varandra. Sedan kokades offerdjurens kött i grytor över öppen eld.

En viktig händelse under festmåltiden var när värden skickade runt olika bägare, så att gästerna skulle skåla. Odens bägare dracks för kungens makt, Njords och Frejs bägare för framgång och fred det kommande året och Brages bägare för den som höll i gillet.

Till sist tömdes minnesbägare för döda släktingar.

Oväntade gäster gav status

Alla dessa skålar kostade en del, för öl var dyrt på vikingatiden. Prislistor från 1200-talets Island och Norge visar att fyra tunnor öl kostade lika mycket silver som en mjölkko – vilket motsvarade boten för att döda två trälar.

De höga priserna innebar att bara välbeställda storbönder och furstar hade råd att bjuda på gillen som varade i flera dagar, då de fick köpa extra mycket öl.

Värdarna använde festerna till att visa upp sin rikedom och öka sin status i samhället. Inbjudningarna var muntliga – sannolikt förmedlade av vandrande, ridande eller seglande budbärare.

Förutom de planerade gillena fick en välbeställd viking vara beredd på spontana festligheter när det kom oväntat besök.

I de vanligtvis väldigt glest befolkade nordiska landskapen var besök sällsynta och en oväntad gäst var i regel en välkommen anledning att hålla gästabud – en fest då värdfolket åt och drack tillsammans med besökaren.

Samhällets förväntningar på gästfrihet kunde emellertid vålla problem för värden.

Här är reglerna för en vikingafest:

Endast de viktigaste fick en stol

När vikingarna satte sig till bords under ett gille var det långt ifrån slumpmässigt var de olika deltagarna placerades. Platserna vid bordet avspeglade gästernas sociala status.

Per O. Jørgensen/Historie

Hörnet

Det var inte ovanligt att en gammal kvinna eller man satt i hörnet av en sal och observerade sällskapet.

Per O. Jørgensen/Historie

Golvet

Socialt utstötta hänvisades till det stampade jordgolvet. Där fick de sällskap av barn och hundar.

Per O. Jørgensen/Historie

Lågbänken

De här platserna var avsedda för män som befann sig längst ned i den sociala hierarkin. Enligt Fljotsdalssagan kunde särskilt uppskattade trälar få en plats där.

Per O. Jørgensen/Historie

Högbänken

Platserna på samma sida av bordet som högsätet var eftertraktade. Där satt storbönder och andra av samhällets toppar. Ju närmare en person satt högsätet, desto högre status hade vederbörande.

Per O. Jørgensen/Historie

Värden

Hallens ägare satt vanligtvis i högsätet, men fick ge upp den platsen om någon av hans gäster hade högre status än han själv.

Per O. Jørgensen/Historie

Högsätet

Där satt den förnämsta gästen – till exempel en jarl eller en kung. Avståndet mellan högsätet och de andra gästerna visade deras status.

Per O. Jørgensen/Historie

Motsätet

Stolen mittemot högsätet var den näst finaste platsen. På Island övertog motsätet högsätets funktion, eftersom ön saknade adel och det traditionella högsätet därför avskaffades.

Per O. Jørgensen/Historie

Kvinnor

Vid bröllopsfester satt kvinnor och män för sig. Vid andra fester tror forskarna dock att könen satt tillsammans och bildade så kallade dryckespar.

Per O. Jørgensen/Historie

I en scen från Egils saga är den isländska skalden Egil, hans män och några av den norska kungens soldater på väg till Värmland, där de ska driva in skatt å kungens vägnar.

På vägen söker de husrum hos den rike bonden Armod, som inte uppskattar att få besök. Därför serverar han sällskapet den yoghurtliknande mjölkprodukten skyr för att snabbt bli av med dem igen. När Armods dotter berättar för Egil att hennes far har massor av öl och mat på lager blir bonden tvungen att duka fram på borden för att inte tappa ansiktet.

Armod byter då taktik för att förödmjuka de ovälkomna gästerna: Han blir plötsligt vänlig och häller upp så mycket öl till männen att de blir redlöst berusade.

Vikingarna ansåg nämligen att öl var en förnäm gåva och det var skamligt att inte dricka ur sista slurken – trots att en krigare förväntades utöva självbehärskning och inte dricka mer än han tålde.

Egils män går alla i Armods fälla. De dricker tills de segnar ned och lämnar slattar. Skalden fick själv dricka upp resten av deras öl.

Egil ger igen för värdens provokation. Han vacklar tvärs över golvet, tar ett fast tag om Armods axlar och kastar upp i hans ansikte, så att han får kräk i både näsa och mun.

Alla krigare ville festa med Oden

Av alla gästabud var guden Odens eviga fest i Valhall det bästa. Därför drömde alla krigare om att falla ärofyllt i strid.

Vikingarna föreställde sig att de döda krigarna, einherjarna, bars från slagfältet av valkyrierna, Odens vackra medhjälpare, som förde dem till Valhall. Där väcktes de till liv igen – och så var festen igång.

I Odens hall kunde vikingakrigarna varje kväll äta fläsk och dricka mjöd tills de kroknade, och på dagen kunde de slåss med vapen utomhus. Alla döda och sårade återupplivades eller fick sina skador och sår läkta, så att de kunde festa igen när kvällen kom.

Verklighetens gillen var inte fullt lika imponerande. De hölls i regel i ett långhus, som i motsats till Valhall inte hade plats för oändligt många gäster.

Hallen var vanligtvis 30 meter lång. I Borg i Nordnorge har arkeologer dock hittat rester av en enorm hall på hela 83 meter, som måste ha tillhört en ovanligt rik och mäktig härskare.

Oavsett storleken var de flesta hallar någorlunda likadant inredda.

Fulla vikingar kastade ben och förnedrade varandra

Längs väggen löpte en förhöjning som fungerade som sovbritsar. Möblerna var enkla – de flesta satt på träbänkar vid långbord och i mitten av lokalen fanns det oftast en eldstad, där kvinnorna tillagade maten.

På grund av röken från elden var väggarna nästan alltid mörka, men kungar, jarlar och andra rika män dekorerade dem med gobelänger. Mindre välbärgade bönder hade ofta husdjur i ena änden av den lokal de höll fester i.

Bordsplacering var avgörande

När gästerna anlände hälsades de troligen välkomna av värden själv och skildringar i sagorna tyder på att borden dukades först när alla hade satt sig.

Bordsplaceringen var ett socialt pussel, där värdfamiljen måste ta hänsyn till varje enskild persons status, kön och ålder.

Den mäktigaste personen – ofta värden själv – fick det så kallade hög­sätet, medan platsen mitt emot, kallad motsätet, räknades som den näst bästa platsen. Övriga gäster satt på träbänkar – och ju närmare högsätet en person satt, desto högre status hade vederbörande.

Flera sagor berättar att bröllopsfester var könsuppdelade. Männen satt på bänkarna, medan kvinnorna var placerade på upphöjningen längs väggen. I andra sammanhang är det oklart hur män och kvinnor har suttit i förhållande till var­andra.

När stämningen blev mer lös­släppt var det emellertid vanligt att det bildades ”dryckespar”. Då satt män och kvinnor tillsammans och drack ur samma horn eller bägare, vilket innebar ett bra tillfälle att flörta.

Hos kungar och jarlar kunde gästerna ha turen att få kuddar och täcken att sitta på.

Allt som oftast fick gillesdeltagarna dock nöja sig med en tunn djurhud, om de inte satt direkt på träbänkarna.

Var gäster felplacerade kunde det leda till problem. I Ljosvetningasagan placeras hövdingen Gudmund Eyjolfson i högsätet på gården Tjørnæs.

Det faller inte i god jord hos den högfärdige hövdingen Ofeig, som brukar sitta där. Han hotar därför att slå ihjäl Gudmund om denne inte sätter sig någon annanstans – och den hetlevrade Ofeig får sin vilja igenom.

Förolämpningar under en fest kunde utmynna i ­blodsfejder mellan släkter.

© Getty Images

I Njáls saga blir storbonden Flose tvärtom förnärmad över att tilldelas högsätet. Han anser att värden driver med hans status: ”Jag är inte en kung eller en jarl, så det finns ingen anledning att sätta ett högsäte under mig, och det finns ingen anledning att driva med mig”.

En annan scen i Njáls saga återger hur kvinnan Hallgerd tvingas ge upp sin plats till en annan kvinna.

Hallgerd glömmer inte förödmjukelsen. Hennes hämndlystnad försätter hela regionen i kaos, och slutar med ett flertal oskyldiga mäns död.

De rika hade råd med överflöd

När platserna väl fördelats tvättade deltagarna sina händer i små kärl. Därefter bars mat och dryck in. Endast rika värdar hade råd att servera obegränsade mängder med kött, och på många håll har huvudrätten troligen bestått av antingen soppa, gröt eller skyr.

Vikingarna använde inte gafflar, utan åt med fingrarna och en kniv. Soppa dracks direkt ur skålarna. För att underlätta ätandet var köttet antingen uppskuret eller stoppat i korvar.

Köksavfall från vikingatiden visar att man i regel åt tamdjur som grisar, kor, får, hästar och kycklingar. Bara vid speciella tillfällen fanns vilda djur som hjort eller hare på menyn. Fisk var också ytterst populärt – vikingarna älskade i synnerhet lax.

Kötträtterna kompletterades med bland annat bröd, grönsaker, ägg och ost. Efteråt serverades kakor och söta fruktdesserter.

© Per O. Jørgensen/Histori

Kvinnorna bar siden

Till vardags gick vikingarna klädda i kläder som skyddade mot kyla och var lämpliga för arbetet på gården eller vikingaskeppet. När det var fest skrudade alla sig dock i sina vackraste kläder.

Vikingakvinnorna bar klänningar och underkjolar till vardags. Till fest har de rikaste sannolikt haft råd med klänningar av siden – med påsydd päls från mård eller räv samt dekorativa stygn med guldtråd.

Förutom de vackra klänningarna bar kvinnorna ofta förkläde, släp och mantel, som var dekorerade med fina band och kantsömmar.

Vid festliga tillfällen satte kvinnorna upp sitt hår i vackra frisyrer och prydde sig med ringar av guld, brons och bärnsten.

Många bar halskedjor av färgade glaspärlor, men kvinnorna bar inte örhängen.

Däremot framhävde de sina attribut med bröstskålar, som skulle fånga männens blickar.

Håret sattes upp i en elegant knut – eventuellt med flätor.
Pärlor av glas prydde kvinnornas halsband.
Skålar av exempelvis brons skulle framhäva brösten.
Guldtråd och fint siden från Bysans bars av överklassens kvinnor för att hävda sig över sina mindre bemedlade medsystrar.
Mantel och släp, ­företrädesvis av lin och ull, bars på ryggen.

Maten tillagades i god tid före gillet i en speciell byggnad – kokhuset.

Oftast var det kvinnor och trälar som stod för matlagningen, men det hände att männen stod vid köttgrytorna.

Vikingarna drack öl och mjöd ur horn

Öl spelade en avgörande roll under vikingarnas fester. Till skillnad från medeltidens skandinaver, som fick öl dagligen, drack vikingarna i många områden bara vatten och mjölk till vardags.

Arkeologiska fynd av trähinkar som rymde femton liter öl visar emellertid att man inte sparade på drycken när det bjöds till gästabud.

Då avnjöt vikingarna gärna honungsbaserad mjöd, lättölet mungát och det alkoholstarka ölet bjórr. Ölet hade ofta smak av växten pors, som vanligen användes i stället för humle under vikingatiden.

I början av vikingatiden var intagandet av öl speciellt förknippat med blot och andra religiösa ritualer, då en dryckes­skål eller ett dryckeshorn skickades runt mellan deltagarna.

Senare blev indivi­duella bägare och horn vanliga, och enligt sagorna var vissa vikingar så förtjusta i sina dryckeshorn att de namngav dem.

De rikaste drack skrytsamt ur fina bägare av glas. Oftast användes dessa bägare till att konsumera dyra frukt- och druv­viner, som hade införskaffats under räder på sydligare breddgrader.

© Per O. Jørgensen/Historie

Mannen lade timmar på skägget

Innan vikingen gick på fest tog han på sig sina finaste hosor, en ullkjortel och bälte.

Munderingen kunde kompletteras med en kappa eller ett skinn slängt över axeln. En del bar även päls­mössa. Kläder i blått och rött var speciellt eftertraktade, eftersom färgerna förknippades med adlighet.

På fötterna hade vikingen strumpor av fin ull och skinnstövlar.

Mannen var så fåfäng att han tog sig god tid att putsa sitt välvårdade helskägg inför festen.

Medan vikingarna drack hade skalder och historieberättare chans att få breda ut sig.

Vid kungliga gillen underhölls gästerna ibland av akrobater och jonglörer. Andra gånger stod gästerna själva för underhållningen, när de blev riktigt fulla och slagsmål bröt ut.

För det mesta gjorde emellertid ölet, mjödet och vinet gästerna högstämda, vilket ledde till att en del festdeltagare avlade löften som fick konsekvenser för framtiden.

I Olav Tryggvasons saga berättas det till exempel om hur den danske kungen Sven Tveskägg år 987 skålade för sin döde far, Harald Blåtand:

”På den första dagen reste sig kung Sven från högsätet och drack en minnesskål för sin far och lovade dyrt och heligt att innan fyra vintrar hade gått skulle han resa med sin armé till England” – ett mål som den danske kungen uppfyllde när han år 991 korsade Nordsjön på ett plundringståg.

När festen var över lämnade gästerna hallen, varpå de sedan red, vandrade eller seglade hem till sina egna gårdar.

Många vikingar har sannolikt fått en kraftig baksmälla och kanske erinrade sig några av dem visdomsdikten Hávamál (Den Höges tal) som ansågs ha skrivits av själ­vaste Oden: ”Ej är så gott, som gott man säger, öl för människors ätt; ty mind­re en man, ju mera han dricker, vet till sig, vad tankar han har."

Läs också:

Vikingar

15 nordiska gudar: Oden fick dela med sig av de stupade krigarna

17 minuter
Vikingar

Vägen till Valhall

3 minuter
Vikingar

Oden kämpade med Tor om vikingarnas gunst

11 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj