Fest hos vikingarna

Efter leverätandet blir stämningen i hallen munter igen. Hela natten igenom deltar kungen i de minnesskålar som bönderna skickar runt för att hedra sina döda förfäder.

Kung Håkons halvhjärtade deltagande i vikingarnas julfirande omtalas i Håkon den Godes saga – skriven av den isländske skalden Snorre Sturlasson på 1200-talet.

Som andra kristna historiker bidrog han till bilden av vikingarna som en hop festprissar som bara drack sig redlöst berusade och startade slagsmål.

Historiker anser dock att vikingarnas fester var komplexa sociala och politiska tillställningar.

Öl tyglade krigarna

Omkring år 1070 reste den tyske histo­rie­skrivaren Adam av Bremen till Danmark för att befästa kristendomen och sluta vänskap med landets kung – Sven Estridsson.

Besöket blev en kulturchock. I sina anteckningar skrev Adam förbluffad om vikingarnas fester: ”Som barbarernas religiösa sed påbjuder, förplägade de varandra överdådigt i åtta dagar i sträck”.

Under festerna lade vikingarna sina svärd och yxor åt sidan och hängav sig åt alkoholpåverkad diplomati. Gillesalen var en fristad, där tankar på hämnd och privata bekymmer generellt fick ge vika för det gemensamma ruset.

Nya affärsavtal ingicks och gamla kompanjoner skålade för att bekräfta och förnya sina band. Som Adam av Bremen noterade under sitt besök hade vikingarna ingenting emot att hålla gille i en vecka eller mer, så länge orsaken var tillräckligt viktig.

Så stor vikt fäste vikingarna vid fester att de festliga sammankomsterna till och med kunde bilägga allvarliga konflikter. I Sturlunga saga beskrivs det hur stormannen Gissur bjöd in två stridande släkter till samma gille.

I sitt välkomsttal uppfordrade Gissur parterna att ta en tillfällig paus från blodshämnden och ingå vapenvila.

Under festens andra dag påstås konflikten ha varit glömd och ”alla fattade dryckeshornen” och ”skålade hela dagen lång med varandra”.

Man skålade för de döda

Vikingarna firade inte enbart banden mellan människor, utan även relationen med högre makter.

Utöver viktiga begivenheter som bröllop, begravningar och kröningar var
de fasta blotfesterna (offerfester) en anledning att äta och dricka i livat umgänge. Genom att blota till gudarna trodde vikingarna att de skulle få välstånd och segrar på slagfälten.

Historikerna har begränsad kunskap om vikingarnas offerdagar, men sannolikt har det funnits fyra årliga blottider: vintersolståndet, vårdagjämningen, sommarsolståndet och höstdagjämningen.

Utöver det blotade man för att vända lyckan under kriser – till exempel i samband med sjukdom eller militära nederlag. Blot följdes i regel av ett blotgille.

Den arabiske resanden at­-Tartuschi, som omkring år 965 besökte staden Hedeby i nuvarande Danmark, beskrev firandet av vintersolståndet: ”De håller en fest, dit alla kommer för att hedra guden och för att äta och dricka. Den som slaktar ett offerdjur reser en påle vid grinden till sin gård och sätter djuret på den. Det är för att andra ska veta att han offrar till sin guds ära”.

Vikingarna tycks ha kallat sin vinterfest för jól (jul). Enligt vissa källor sammanföll julfirandet med vintersolståndet (21–22 december), medan till exempel Håkon den Godes saga placerar julen vid midvintern (19–21 januari).

Eftersom det fornnordiska jól är ett ord i plural kan det ha betecknat en rad firanden i perioden mellan dessa datum – vikingarnas julmånad.

När vikingarna ”drack jul”, som de kallade det, firade man av allt att döma sina förfäder såväl som människans och jordens fruktbarhet samt ljusets återvändande efter vintern.

Håkon den Godes saga beskriver de norska böndernas blot. Först hällde alla upp öl och därefter dödades utvalda hästar och nötkreatur, vars blod samlades i kärl.

Väggar och altare beströks med blod och deltagarna stänkte blod på varandra. Sedan kokades offerdjurens kött i grytor över öppen eld.

En viktig händelse under festmåltiden var när värden skickade runt olika bägare, så att gästerna skulle skåla. Odens bägare dracks för kungens makt, Njords och Frejs bägare för framgång och fred det kommande året och Brages bägare för den som höll i gillet.

Till sist tömdes minnesbägare för döda släktingar.

Oväntade gäster gav status

Alla dessa skålar kostade en del, för öl var dyrt på vikingatiden. Prislistor från 1200-talets Island och Norge visar att fyra tunnor öl kostade lika mycket silver som en mjölkko – vilket motsvarade boten för att döda två trälar.

De höga priserna innebar att bara välbeställda storbönder och furstar hade råd att bjuda på gillen som varade i flera dagar, då de fick köpa extra mycket öl.

Värdarna använde festerna till att visa upp sin rikedom och öka sin status i samhället. Inbjudningarna var muntliga – sannolikt förmedlade av vandrande, ridande eller seglande budbärare.

Förutom de planerade gillena fick en välbeställd viking vara beredd på spontana festligheter när det kom oväntat besök.

I de vanligtvis väldigt glest befolkade nordiska landskapen var besök sällsynta och en oväntad gäst var i regel en välkommen anledning att hålla gästabud – en fest då värdfolket åt och drack tillsammans med besökaren.

Samhällets förväntningar på gästfrihet kunde emellertid vålla problem för värden.

Här är reglerna för en vikingafest:

I en scen från Egils saga är den isländska skalden Egil, hans män och några av den norska kungens soldater på väg till Värmland, där de ska driva in skatt å kungens vägnar.

På vägen söker de husrum hos den rike bonden Armod, som inte uppskattar att få besök. Därför serverar han sällskapet den yoghurtliknande mjölkprodukten skyr för att snabbt bli av med dem igen. När Armods dotter berättar för Egil att hennes far har massor av öl och mat på lager blir bonden tvungen att duka fram på borden för att inte tappa ansiktet.

Armod byter då taktik för att förödmjuka de ovälkomna gästerna: Han blir plötsligt vänlig och häller upp så mycket öl till männen att de blir redlöst berusade.

Vikingarna ansåg nämligen att öl var en förnäm gåva och det var skamligt att inte dricka ur sista slurken – trots att en krigare förväntades utöva självbehärskning och inte dricka mer än han tålde.

Egils män går alla i Armods fälla. De dricker tills de segnar ned och lämnar slattar. Skalden fick själv dricka upp resten av deras öl.

Egil ger igen för värdens provokation. Han vacklar tvärs över golvet, tar ett fast tag om Armods axlar och kastar upp i hans ansikte, så att han får kräk i både näsa och mun.

Alla krigare ville festa med Oden

Av alla gästabud var guden Odens eviga fest i Valhall det bästa. Därför drömde alla krigare om att falla ärofyllt i strid.

Vikingarna föreställde sig att de döda krigarna, einherjarna, bars från slagfältet av valkyrierna, Odens vackra medhjälpare, som förde dem till Valhall. Där väcktes de till liv igen – och så var festen igång.

I Odens hall kunde vikingakrigarna varje kväll äta fläsk och dricka mjöd tills de kroknade, och på dagen kunde de slåss med vapen utomhus. Alla döda och sårade återupplivades eller fick sina skador och sår läkta, så att de kunde festa igen när kvällen kom.

Verklighetens gillen var inte fullt lika imponerande. De hölls i regel i ett långhus, som i motsats till Valhall inte hade plats för oändligt många gäster.

Hallen var vanligtvis 30 meter lång. I Borg i Nordnorge har arkeologer dock hittat rester av en enorm hall på hela 83 meter, som måste ha tillhört en ovanligt rik och mäktig härskare.

Oavsett storleken var de flesta hallar någorlunda likadant inredda.

Längs väggen löpte en förhöjning som fungerade som sovbritsar. Möblerna var enkla – de flesta satt på träbänkar vid långbord och i mitten av lokalen fanns det oftast en eldstad, där kvinnorna tillagade maten.

På grund av röken från elden var väggarna nästan alltid mörka, men kungar, jarlar och andra rika män dekorerade dem med gobelänger. Mindre välbärgade bönder hade ofta husdjur i ena änden av den lokal de höll fester i.

Bordsplacering var avgörande

När gästerna anlände hälsades de troligen välkomna av värden själv och skildringar i sagorna tyder på att borden dukades först när alla hade satt sig.

Bordsplaceringen var ett socialt pussel, där värdfamiljen måste ta hänsyn till varje enskild persons status, kön och ålder.

Den mäktigaste personen – ofta värden själv – fick det så kallade hög­sätet, medan platsen mitt emot, kallad motsätet, räknades som den näst bästa platsen. Övriga gäster satt på träbänkar – och ju närmare högsätet en person satt, desto högre status hade vederbörande.

Flera sagor berättar att bröllopsfester var könsuppdelade. Männen satt på bänkarna, medan kvinnorna var placerade på upphöjningen längs väggen. I andra sammanhang är det oklart hur män och kvinnor har suttit i förhållande till var­andra.

När stämningen blev mer lös­släppt var det emellertid vanligt att det bildades ”dryckespar”. Då satt män och kvinnor tillsammans och drack ur samma horn eller bägare, vilket innebar ett bra tillfälle att flörta.

Hos kungar och jarlar kunde gästerna ha turen att få kuddar och täcken att sitta på.

Allt som oftast fick gillesdeltagarna dock nöja sig med en tunn djurhud, om de inte satt direkt på träbänkarna.

Var gäster felplacerade kunde det leda till problem. I Ljosvetningasagan placeras hövdingen Gudmund Eyjolfson i högsätet på gården Tjørnæs.

Det faller inte i god jord hos den högfärdige hövdingen Ofeig, som brukar sitta där. Han hotar därför att slå ihjäl Gudmund om denne inte sätter sig någon annanstans – och den hetlevrade Ofeig får sin vilja igenom.

I Njáls saga blir storbonden Flose tvärtom förnärmad över att tilldelas högsätet. Han anser att värden driver med hans status: ”Jag är inte en kung eller en jarl, så det finns ingen anledning att sätta ett högsäte under mig, och det finns ingen anledning att driva med mig”.

En annan scen i Njáls saga återger hur kvinnan Hallgerd tvingas ge upp sin plats till en annan kvinna.

Hallgerd glömmer inte förödmjukelsen. Hennes hämndlystnad försätter hela regionen i kaos, och slutar med ett flertal oskyldiga mäns död.

De rika hade råd med överflöd

När platserna väl fördelats tvättade deltagarna sina händer i små kärl. Därefter bars mat och dryck in. Endast rika värdar hade råd att servera obegränsade mängder med kött, och på många håll har huvudrätten troligen bestått av antingen soppa, gröt eller skyr.

Vikingarna använde inte gafflar, utan åt med fingrarna och en kniv. Soppa dracks direkt ur skålarna. För att underlätta ätandet var köttet antingen uppskuret eller stoppat i korvar.

Köksavfall från vikingatiden visar att man i regel åt tamdjur som grisar, kor, får, hästar och kycklingar. Bara vid speciella tillfällen fanns vilda djur som hjort eller hare på menyn. Fisk var också ytterst populärt – vikingarna älskade i synnerhet lax.

Kötträtterna kompletterades med bland annat bröd, grönsaker, ägg och ost. Efteråt serverades kakor och söta fruktdesserter.

Maten tillagades i god tid före gillet i en speciell byggnad – kokhuset.

Oftast var det kvinnor och trälar som stod för matlagningen, men det hände att männen stod vid köttgrytorna.

Vikingarna drack öl och mjöd ur horn

Öl spelade en avgörande roll under vikingarnas fester. Till skillnad från medeltidens skandinaver, som fick öl dagligen, drack vikingarna i många områden bara vatten och mjölk till vardags.

Arkeologiska fynd av trähinkar som rymde femton liter öl visar emellertid att man inte sparade på drycken när det bjöds till gästabud.

Då avnjöt vikingarna gärna honungsbaserad mjöd, lättölet mungát och det alkoholstarka ölet bjórr. Ölet hade ofta smak av växten pors, som vanligen användes i stället för humle under vikingatiden.

I början av vikingatiden var intagandet av öl speciellt förknippat med blot och andra religiösa ritualer, då en dryckes­skål eller ett dryckeshorn skickades runt mellan deltagarna.

Senare blev indivi­duella bägare och horn vanliga, och enligt sagorna var vissa vikingar så förtjusta i sina dryckeshorn att de namngav dem.

De rikaste drack skrytsamt ur fina bägare av glas. Oftast användes dessa bägare till att konsumera dyra frukt- och druv­viner, som hade införskaffats under räder på sydligare breddgrader.

Medan vikingarna drack hade skalder och historieberättare chans att få breda ut sig.

Vid kungliga gillen underhölls gästerna ibland av akrobater och jonglörer. Andra gånger stod gästerna själva för underhållningen, när de blev riktigt fulla och slagsmål bröt ut.

För det mesta gjorde emellertid ölet, mjödet och vinet gästerna högstämda, vilket ledde till att en del festdeltagare avlade löften som fick konsekvenser för framtiden.

I Olav Tryggvasons saga berättas det till exempel om hur den danske kungen Sven Tveskägg år 987 skålade för sin döde far, Harald Blåtand:

”På den första dagen reste sig kung Sven från högsätet och drack en minnesskål för sin far och lovade dyrt och heligt att innan fyra vintrar hade gått skulle han resa med sin armé till England” – ett mål som den danske kungen uppfyllde när han år 991 korsade Nordsjön på ett plundringståg.

När festen var över lämnade gästerna hallen, varpå de sedan red, vandrade eller seglade hem till sina egna gårdar.

Många vikingar har sannolikt fått en kraftig baksmälla och kanske erinrade sig några av dem visdomsdikten Hávamál (Den Höges tal) som ansågs ha skrivits av själ­vaste Oden: ”Ej är så gott, som gott man säger, öl för människors ätt; ty mind­re en man, ju mera han dricker, vet till sig, vad tankar han har."