Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

En viking var beredd att dö för sitt långhus

Hemmet var det bultande hjärtat i vikingarnas värld. Det värsta en viking kunde föreställa sig var att behöva ge upp sin trygga bostad – hellre då ge upp livet.

Brown Bear Books

En sommardag på 900-talet lämnar vikingen Gunnar motvilligt sitt långhus på gården Hlidarende i sydvästra Island.

Under sommarens allting har Gunnar dömts till landsförvisning för sin medverkan i ett antal blodiga släktfejder.

Om han inte snarast ger sig av från ön kommer han att stämplas som fredlös – ett jagat villebråd, som hans fiender kan döda utan att riskera något straff.

För Gunnar, som aldrig tidigare har lämnat sin hemtrakt, är den påtvingade separationen från gården i sig i det närmaste en dödsdom. Trots det svingar han sig lydigt upp på hästen och rider med sin bror mot Markfloden, där ett långskepp väntar på dem.

Innan bröderna når så långt snubblar Gunnars islandshäst emellertid till, vilket gör att den kraftigt byggde vikingen glider ur sadeln.

"Bäst är eget bo, / om än en backstuga; / var och en är herre hemma. / Strävar du med två getter / och stråtäckt sal, / det är ej så tungt som att tigga."
Från dikten ”Hávamál” (Den högstes tal), som Oden påstods ha författat.

Medan han tumlar ner på marken faller hans blick på Hlidarende, och i det ögonblicket grips han av en våldsam hemlängtan.

Enligt den isländska Njals saga från 1200-talet utbrast Gunnar efter att hästen snubblat till:

”Fager är liden (sluttningen, red.) och aldrig har den synts mig så fager förr – åkrarna vitgula och tunen slagna. Hem vill jag åter rida.”

Även om forskarna fortfarande jobbar på att skilja islänningasagornas historiska inslag från de fiktiva, demonstrerar passagen tydligt vikingarnas starka koppling till sitt hem.

När säsongen för plundringsresor var över längtade även den mest krigiske hövdingen efter att få vända fören hemåt mot familjen i långhuset för att få vila ut och hämta nya krafter.

Enligt sagan blev husfriden på Hlidarende emellertid kort för Gunnar. Ryktet om hans återkomst spred sig snabbt, och snart fick långhuset besök av objudna gäster.

Vikingarna byggde med olika material

Även om de skandinaviska långhusen hade gemensamma drag användes olika material när de byggdes. Valet av material avgjordes av vad som fanns tillgängligt i området.

Ingen litade på hemlösa

I det kalla nordiska klimatet var vikingarna lika beroende av långhuset, när de var hemma, som vikingar ute till havs var av långskeppet.

Precis som skeppet var även långhuset indelat i sektioner eller rum. Och på samma sätt som fartygsskrovets bordläggning var välvd utåt buktade husets ytterväggar utåt, så att byggnaden för det mesta var bredast på mitten.

Det upp till åttio meter långa huset var en så viktig del av vikingarnas identitet att kringvandrande hemlösa individer bemöttes med misstänksamhet.

I sagornas skildringar framstår husvilla ofta som opålitliga och respekt­lösa tiggare.

En sann viking var hus­ägare, vilket framgår av dikten Hávamál (Den höges tal), som påstods ha skrivits av självaste Oden:

"Bäst är eget bo, / om än en backstuga; / var och en är herre hemma. / Strävar du med två getter / och stråtäckt sal, / det är ej så tungt som att tigga."

Till skillnad från det smäckra långskeppet var långhuset emellertid inte vikingarnas uppfinning.

Redan vikingarnas förfäder under Skandinaviens bonde­stenålder byggde långhus av ett slag som påminner om vikingatidens. I Norge är de allra äldsta spåren av långhus från omkring 2000 före Kristus.

De äldsta långhusen skiljer sig dock åt genom att vara tvåskeppiga, vilket innebär att taket hölls uppe av en enda rad stolpar, som stod i mitten som en ryggrad. Under vikingatiden blev långhusen treskeppiga – det vill säga med två invändiga stolprader.

Arkeologerna tror att övergången från två- till treskeppiga hus berodde på ett behov av att dela in hemmet i flera rum.

En stolprad vid vardera långväggen gör det till exempel lättare att sätta en skiljevägg med dörröppning i mitten.

Oden bodde i det största av alla långhus – de stupade ­krigarnas hem, Valhall.

© Fine Art Images/Imageselect

Djuren flyttade in i huset

Orsaken till det ökade antalet rum var enligt en del forskare att djuren under bondestenåldern flyttade in.

Genom att ha ett stall i långhusets ena ände var det enklare för bönderna att samla in djuravföring till gödning. Djurens kroppsvärme bidrog även till att höja inomhustemperaturen på vintern.

I synnerhet mindre bemedlade bönder hade reserverat ena änden av långhuset åt får, getter, nötboskap och hästar.

Under vikingatiden blev det emellertid allt vanligare att storbönder och jarlar byggde separata uthus för allt som inte hade med boendet att göra. Som komplement till långhuset fick gårdarna bland annat stall, smedja och lador.

Å andra sidan blev en annan funktion i högre grad integrerad i långhuset – mjödhallen.

Svenska fynd från järnåldern vittnar om att festlokalen på den tiden var en separat gårdsbyggnad, men under vikinga­tiden blev det vanligt att fester hölls i långhusets huvudrum.

Rika vikingar tävlade om att ha de största och praktfullaste långhusen – med massor av plats för fester och mjöd­glada gäster.

En berättelse i de norska kungasagorna visar hur vikingarnas arkitektur påverkade deras sociala status: på 800-talet ska Åke, en hövding i Värmland, ha bjudit den svenske kungen Erik Anundsson och den norske kungen Harald Hårfager på gästabud.

Eftersom Harald var den yngste och mest framgångsrike kungen, lät Åke honom bo i en luxuös, ny hall, me­dan Erik fick sova i den gamla.

Enligt sagan blev Erik så rasande över förödmju­kelsen att han drog sitt svärd och dödade Åke.

Kraftiga stolpar höll upp huset

Det enda som är kvar efter långhusen är i regel stolphålen, och vikingarnas byggmästare lämnade inte efter sig några ritningar. Forskarna famlar därför i mörkret, när de ska beskriva byggprocessen.

Genom praktiska försök har nutida hantverkare emellertid lyckats rekonstruera hur uppförandet av ett typiskt långhus kan ha gått till.

Brown Bear Books

Förberedelserna

Kraftiga träd som ek höggs ner och barkades. Upp­förandet av ett större långhus kunde kräva en halv skog.

Rekonstruktionen av den 61 meter långa kungahallen i Lejre i Danmark, som öppnade i juni 2020, har krävt 150 ekstockar.

Brown Bear Books

Stolpar ställdes parvis

För att skydda stolparna mot röta sveddes de med eld eller ströks med tjära. Därefter sattes stolparna ner parallellt mittemot varandra.

Brown Bear Books

Byggnadsställning

När väl stolparna stod på plats inleddes arbetet med taket. Vikingarna kan ha använt byggnadsställningar för att få de tunga sparrarna och läkten på plats.

Brown Bear Books

Ytterväggarna stod klara

När takkonstruktionen var på plats, kunde långhusets ytterväggar göras färdiga. Om det fanns tillräckligt med virke gjordes väggarna av plankor. Ett alternativ kunde vara ytterväggar av lerklinade flätverk.

Brown Bear Books

Taket täcktes

Avslutningsvis lade vikingarna ett tak av halm, torv, träspån eller näver, så att de som bodde i huset fick skydd från vädrets makter.

Brown Bear Books

Träet ruttnade på hundra år

Nästan alla vikingar levde i långhus – förutom invånarna i de få större städerna som Ribe och Hedeby. Husen i städerna var mindre och mer kvadratiska.

I Danmark levde vikingarna i regel i byar av sex–sju gårdar med varsitt långhus. I Norge låg långhusen glesare, eftersom det ofta var långt mellan gårdarna, som skildes åt av fjordar och fjäll.

Oavsett om vikingarna anlade sina långhus i kuperad eller flack terräng, valde de alltid en plats i närheten av viktiga naturresurser, till exempel en äng, där djuren kunde beta, och en bäck, där de boende kunde ta vatten och tvätta sig.

När vikingarna upprättade kolonier var något av det allra första de gjorde att röja tomter och uppföra nya långhus. Av allt att döma byggdes husens stomme av träslag som ek och tall.

Väggarna var gjorda av antingen plankor, lerklinat flätverk eller torv. Taket hade en brant vinkel, så att regnet rann av, och var täckt med halm, torv eller träspån.

Långhusen var i regel fem till nio meter breda och femton till femtio meter långa. Ju längre ett hus var, desto högre status hade ägaren.

De flesta av vikinga­tidens långhus var indelade i tre rum, men de största hade upp till sex rum.

Ett hus med fyra rum eller fler var i genomsnitt fyrtio meter långt, och de största husen var dubbelt så långa.

Oavsett storleken innebar de förgängliga byggmaterialen att långhusen hade en maximal livslängd av omkring hundra år.

Långhus finns överallt i Norden

Vikingarna och deras förfäder byggde långhus varhelst de slog sig ner. Arkeologerna har gjort stora fynd på flera håll i Norden.

Mordbrand röjde undan rivalerna

Många långhus hann dock aldrig bli så gamla, innan de brann ner. Både sagor och eddadikter är fulla av exempel på innebränningar i långhus.

Enligt Ynglingasagan lät den svenske kungen Ingjald Illråde uppföra en särskild festhall, i vilken han samlade sina jarlar. Han betraktade dem alla som konkurrenter, som skulle röjas ur vägen.

När gästerna sov efter nattens dryckesgille tände Ingjald eld på byggnaden. Alla omkom i branden.

Ytterst få hade emellertid råd att se sitt långhus gå upp i rök. För att hålla mordbrännare och inkräktare borta omgav vikingarna gärna sina bostäder med höga vallar och murar.

I Eyrbyggja saga berättas hur en liga – under ledning av de isländska vännerna Óspakur och Hrafn – terroriserade sitt grannskap genom att stjäla och mörda.

En hövding vid namn Snorri Thorgrímsson organiserade en straffexpedition mot den gård som banditerna hade som fäste, men den var omgiven av en skans, från vilken förbrytarna kastade sten.

I det här fallet hjälpte försvaret emellertid inte. Snorris män stormade skansen och dödade Óspakur. Efter det gav resten av förbrytarligan upp.

Människor och djur levde ihop

Vikingarnas långhus var som en liten by. Där bodde flera generationer av familjen tillsammans. Ofta levde även trälar och gårdens djur under husets tak.

Prisma/Imageselect, Lorado/Getty Images, Per O. Jørgensen/HISTORIE & Reddit.com

Väven var ett viktigt redskap i ett vikingahem. Den var stor och stod mot en vägg. Trådarna i väven tyngdes ner med stenar fästa i ändarna.

Prisma/Imageselect, Lorado/Getty Images, Per O. Jørgensen/HISTORIE & Reddit.com

Vapen hängdes ibland på väggarna som prydnader. Dekoration i hemmet var ett tecken på husägarens status.

Prisma/Imageselect, Lorado/Getty Images, Per O. Jørgensen/HISTORIE & Reddit.com

Vindögat i taket såg till att röken från eldstaden kunde komma ut. I de flesta långhus satt vindögat mitt på taket, i enstaka fall i ena gaveln.

Prisma/Imageselect, Lorado/Getty Images, Per O. Jørgensen/HISTORIE & Reddit.com

Sovbänkarna var placerade längs ytterväggarna. Dagtid användes de för att sitta och arbeta på, och på natten sov ­vikingafamiljen där.

Prisma/Imageselect, Lorado/Getty Images, Per O. Jørgensen/HISTORIE & Reddit.com

Eldstaden var husets centrum. Där tillagades maten, och husets invånare samlades runt elden för att skvallra, berätta nyheter och planera nya projekt.

Prisma/Imageselect, Lorado/Getty Images, Per O. Jørgensen/HISTORIE & Reddit.com

Stallet låg i långhusets ena ände. Djuren värmde upp huset, men en del ­gårdar hade trots det ett ­separat stall. En del ­forskare tror att gårdens trälar sov i stallet.

Prisma/Imageselect, Lorado/Getty Images, Per O. Jørgensen/HISTORIE & Reddit.com

Eldstaden var långhusets hjärta

Långhusets största rum var eldhallen, där långelden – husets eldstad – stod. Den var husets hjärta, och hur viktig elden var beskrivs i Hávamál:

”Värme dock / vandrarn tarvar / in kommen, kall om knäna.”

I synnerhet på vintern, när vikingakrigarna var hemma från sina räder, utgjorde eldstaden en naturlig samlingspunkt. Där berättade vikingarna anekdoter och historier och planerade nästa resa.

I Víga-Glúms saga berättas att vikingar av hög rang satt närmast den värmande elden. Enligt sagan var husets minst attraktiva sittplats den bänk som var närmast dörren och längst bort från värmen.

Samtidigt var det ingen bra idé att sitta för länge vid elden. En viking som hellre satt och värmde sig vid glöden än att företa sig något vettigt riskerade att få rykte om sig att vara en så kallad kolbitare – en stugsittare, som var en lat odugling.

Eldstaden gav även värme till matlagning och höll långhuset torrt under den kalla vintern.

Ett rökigt hem var ett varmt hem

Nackdelen med den öppna elden var ett uselt inomhusklimat. Även om röken tog sig ut genom vindögat – en öppning i taket – tror många forskare att eldhallen var en väldigt rökig plats.

Vikingarna gjorde allt för att undvika korsdrag – bland annat genom att ha ett förrum till rummet med eldstaden, alltså ett slags entré. Korsdrag ledde nämligen till både att röken spreds i hela huset och till att huset kyldes ner.

När elden släcktes blev det inte helt mörkt i långhuset. Arkeologiska fynd visar att vikingarna förfogade över andra ljuskällor. Små lampor med fisktran och en veke av ullväxter gav ljus till handarbete.

Enstaka hus hade fönster gjorda av genomskinliga urinblåsor från djur, som spänts över hål i väggen.

Vikingatidens kvinnor vävde ofta sina egna kläder.

© Prisma/Imageselect, Lorado/Getty Images, Per O. Jørgensen/HISTORIE & Reddit.com

Mannen bar frun över tröskeln

I ett stort långhus bodde det i regel ett stort antal personer. Hövdingen och hans hustru skulle ta hand om och mätta sina barn, krigare, tjänare, gäster och trälar – samt eventuella föräldrar.

Till det kom hövdingens frillor och deras barn med honom. Vikingarnas hushåll kan i vissa avseenden påminna om ett hippiekollektiv.

Människor umgicks, trängdes, arbetade, åt och sov tillsammans och delade på barnens uppfostran.

Den norska Gulatingslagen med rötter i vikingatiden definierar ett hushåll som ”folk som äter tillsammans”.

Enda undantaget från denna regel tycks ha varit trälarna. Flera källor tyder på att långhusets slavar åt för sig själva och sov tillsammans med djuren i stallet.

Ett känt trälnamn, Fjosnir, kommer till exempel av det fornnordiska fjós, som betyder fähus (ladugård).

När ett äktenskap ingåtts mellan två ­vikingar, som därmed kunde börja bygga upp ett nytt hushåll, var det liksom i dag tradition att brudgummen bar in bruden i hennes nya hem.

I eddadikten Gudruns eggelse berättar Gudrun om sina tre äktenskap: ”Jag känt tre eldar, / jag känt tre ärilar, / tre män / mig tagit till hustru.”

I långhuset fanns det gott om krukor, skålar och grytor för matlagning och förvaring.

© Prisma/Imageselect, Lorado/Getty Images, Per O. Jørgensen/HISTORIE & Reddit.com

I hemmet bestämde kvinnorna

När kvinnan väl kommer innanför tröskeln var huset hennes, och som husfrun ledde och fördelade hon de många sysslor som började när tuppen gol – bland annat att samla ved och hålla liv i elden, laga mat och tvätta kläder samt sköta barn och husdjur.

Till de mer sällsynta sysslorna hörde att förbereda fester samt att hjälpa till vid förlossningar, när någon av husets kvinnor skulle sätta ett nytt liv till världen.

Av allt att döma var det även husfrun som bar på nycklarna till hemmets dörrar och kistor. Att hon hade en så framträdande roll berodde troligen på att husbonden och hans krigare flera månader om året var iväg på resa.

Under de perioder då männen var hemma gav de sig ut för att fiska och jaga, medan kvinnorna skötte de mer husliga arbetsuppgifterna som att skörda grönsaker och örter.

På vintern deltog männen mer aktivt i livet inomhus, till exempel genom att fläta rep till skeppet, slipa vapen och tälja redskap av trä.

En dörr som hittats i Hedeby i Danmark tyder på att vikingatidens dörrar var mer anpassade till kvinnor, och att vuxna män var tvungna att böja sig för att komma in i husen.

Dörren var 165 centimeter hög och därmed lite högre än den genomsnittliga vikingakvinnans 164 centimeter. Vikingamän var i genomsnitt 174 centimeter långa.

Mätningar av ingångspartier har även visat att långhusens dörrar var i genomsnitt cirka 80 centimeter breda. Invånarna var alltså tvungna att hålla sig slanka.

© Sara Heil Jensen & Moesgaard Museum

Arkeologerna letar efter gropar i marken

Långhusen var imponerande byggnader. De arkeologiska fynden tyder på att de kunde vara upp till 80 meter långa, 12 meter breda och 10 meter höga.

Men hur mycket vet forskarna om vikingarnas hus? VÄRLDENS HISTORIA har talat med arkeologen Sara Heil Jensen, som arbetar på Moesgaard Museum i Aarhus i Danmark.

  • Vilka spår hittar ni i regel efter ett långhus från vikingatiden?

    ”Allt ovan jord är borta, så det man hittar är i regel stolphål. I mycket ovanliga fall kan man även hitta rester av flätverk eller trä, om väggarna till exempel varit byggda av plankor.”

  • Hur kan ni på en fyndplats se att det rör sig om ett långhus och inte någon annan konstruktion?

    ”Som arkeologer har vi stor erfarenhet av arkitektoniska strukturer. Boningshus har en viss storlek, uppdelning i flera rum och ofta flera ingångar. Och ett långhus har sällan en stor öppning i kortsidan, som en stallbyggnad har. Det finns dock ingen standardplan för ett långhus – det finns alltid variationer. Huset är anpassat efter landskapet och ter­rängen. Varje byggmästare har haft sin egen plan, och det finns inte två hus som är likadana.”

  • Finns det speciella platser i landskapet där ni oftare hittar hus, till exempel vid vattendrag?

    ”Våra fynd tyder generellt på att det var tillgången till bra jord och vatten som avgjorde placeringen, när vikingarna slog sig ner någonstans. Men det är väldigt svårt att säga vilka andra faktorer som kan ha påverkat vikingarna. Tyvärr skrev de inte ner det.”

  • Vad är det mest spektakulära du som arkeolog har sett i samband med utgrävningar av långhus?

    ”Något av det mest överraskande har nog varit att hitta rester av vitkalkade, lerklinade väggar. På det sättet påminner vikingarna ju mycket om oss i dag. Under utgrävningar har vi även hittat enstaka bitar av virke, som varit målade med ockrafärger. För mig personligen är en av de mest intressanta sakerna de möjliga spåren av att vissa typer av långhus kan ha haft två våningar. Vi har hittat hål efter stolpar som varit så kraftiga att de sannolikt burit en byggnad med mer än en våning.”

De som hade sex hördes

Många långhus hade ett enda, stort öppet rum, i vilket alla arbetade, åt och sov. Det lämnade inte mycket plats för privatliv.

På natten sov alla på bänkar längs väggarna. Man uträttade sina behov utomhus eller i stallet.

Historikerna känner till ganska lite om vikingarnas sexliv, men man antar att gårdens invånare inte haft mer än nattmörkret och sina djurfällar för att undvika nyfikna blickar.

Både sagorna och fynd av snidade trä­sängar tyder emellertid på att åtminstone långhusets ägare hade en egen säng. Det är till och med möjligt att den stod i en alkov eller ett eget rum.

I Gisle Surssons saga beskrivs det hur vikingen Gisle kom undan sina förföljare genom att gömma sig bland sänghalmen och täcke­na i sina vänner Refurs och Álfdís äkta säng.

Álfdís satte sig på sängen, och när Gisles fiender trängde in i långhuset, gav hon dem en rejäl utskällning. Av respekt för frun i huset lämnade inkräktarna genast huset och lät bli att söka igenom sängen.

Forskarna är osäkra på hur många möbler som fanns i långhuset – utöver väven, träkistor för förvaring och ett långbord. Eftersom människorna satt på sovbänkarna längs väggarna, har det förmodligen funnits endast ett fåtal stolar.

”När jag är död, vill jag ha min grav grävd i dörren till eldhuset, och där i dörren ska ni sätta mig stående ner, då kommer jag att så mycket bättre kunna se efter mitt hus.”
Den gamle vikingen Hrapp kort innan han dör.

Fostbrödrasagan nämner dock att vikingen Grima hade en snidad stol med ett motiv föreställande Tor.

I sina gillessalar hade hövdingar och kungar gärna ett sådant högsäte – förutom lösa bord och bänkar.

I mindre långhus har det sannolikt även funnits bord och bänkar, som när de inte användes kunde hängas under husets hanband.

Förmögna vikingar hade även råd att dekorera sitt hem – till exempel med vapen, som hängdes bakom den äkta sängen, samt med väggmattor och sniderier.

Av Laxdœla saga framgår det att väggpanelerna i stormannen Olavs hall i Hjardarholt på Island var målade med scener ur den nordiska mytologin.

Enligt en teori hade de flesta av långhusets invånare inte plats att ligga ner och sova. I stället fick de sitta upp hela natten. Teorin bygger framför allt på det lilla antalet hittade sängar och alkover.

Dessutom nämns det i Laxdœla saga att en gammal kvinna vid namn Unn den förståndiga dör i sömnen. Morgonen därpå hittar ett barnbarn Unn sittande upprätt bland sina kuddar.

Gengångare plågade de levande

Avlidna vikingar som Unn kunde i värsta fall bli så kallade gengångare, som spökade och gjorde livet surt för lång­husets invånare.

När en viking dog i huset hände det därför ofta att de övriga sågade eller högg upp en öppning i väggen, som liket drogs ut genom. Syftet var att lura den döde, så att han eller hon inte skulle kunna hitta in i huset igen.

Ibland begravdes den döda inne i själva huset. Till sin förvåning har arkeologerna under enstaka utgrävningar hittat ben från småbarn i eldstäder och stolphål.

Anledningen till att de levande ville ha de döda så nära sig är inte känd, men i Laxdœla saga nämns ett möjligt skäl.

Enligt sagan krävde den ålderstigne vikingen Hrapp nämligen att bli begravd i dörr­öppningen till eldhallen med dessa ord:

”När jag är död, vill jag ha min grav grävd i dörren till eldhuset, och där i dörren ska ni sätta mig stående ner, då kommer jag att så mycket bättre kunna se efter mitt hus.”

Efter sin död började Hrapp emellertid gå igen i huset. En grupp män var därför tvungna att gräva upp honom och lägga kroppen till vila en bit från långhuset.

Enligt sagan fick den nya begravningen avsedd effekt, för Hrapp slutade spöka.

Hagia Sofia byggdes som en kristen katedral åren 532–537. I dag är byggnaden en moské.

© Shutterstock

Medelhavets kulturer byggde med tegel

Medan vikingarna klädde sina långhus med trä, lera eller torv, byggde människor i Medelhavsområdet sina hus och helgedomar av sten.

Efter romarrikets kollaps år 476 fortsatte man i Medelhavets västra del att bygga hus av sten. Ett genomgående inslag var stenväggar och valv över ­dörr- och fönsteröppningar.

I Medelhavets östra del blev staden Konstantinopel (dagens Istanbul) det nya maktcentrumet. Vikingar som seglade längs de ryska floderna kom till staden, där de fick anställning i kejsarens livgarde.

Vikingarna inkvarterades i hus av tegel med möbler som sängar, stolar och bord. I staden kunde de ­beundra vackra palats och kyrkor med marmorgolv och förgyllda mosaiker.

En viking vid namn Halfdan var så imponerad av den gigantiska kyrkan Hagia Sofia att han ristade in sitt namn med runor i marmorn.

Kärleken till huset blev fatal

Liksom Hrapp älskade den isländske bon­den Gunnar sitt långhus så mycket att han vägrade att lämna ön, trots att han dömts till landsförvisning.

Enligt Njals saga vaknade den fredlöse Gunnar några månader efter sin dom en tidig morgon till ljudet av en ylande gårdshund, som fick huvudet kluvet med en yxa.

Kort därefter såg Gunnar en man i en röd kjortel, som uppenbarade sig vid gluggen under sovloftets tak.

Utan att vänta på att få reda på vad mannen ville, körde Gunnar resolut sitt spjut genom gluggen och spetsade mannen, som föll till marken.

När hans kumpaner skyndade fram till honom för att fråga om Gunnar var hemma, svarade den döende krigaren enligt sagan: ”Se själva efter – nog fick jag veta att spjutyxan var hemma.”

Männen diskuterade om de skulle bränna Gunnar och hans familj inne. Enligt sagan beslutade de sig i stället för att tillämpa ingenjörskonst för att komma åt den fredlöse bonden, som nu hade börjat beskjuta dem med pilar.

”Tågen här skola vi taga och slå om ändarna av översta väggbjälken, binda dem med andra änden kring stenarna här och sedan sno dem samman med stänger. Så vinda vi taket av skålen”, föreslog en av dem.

Planen lyckades, och när taket rivits loss från långhuset blev det betydligt svårare för Gunnar att försvara sig.

Efter att ha lyckats såra åtta män och döda två stupade den envise islänningen, som hade vägrat att lämna sin hemö och sitt älskade långhus.

Medeltiden blev långhusets död

År 1000, några år efter Gunnars död, blev Island kristet. Vikingatiden lackade mot sitt slut – och med den långhusens era.

Samtidigt som Skandinavien gradvis förvandlades från ett virrvarr av hövdingdömen till stater regerade av starka kungar, glömde människor bort hur man byggde långa hus uppburna av stolpar.

Städerna växte sig med tiden större, och husen som uppfördes byggdes med korsvirkesteknik och senare sten. De tog mindre plats och var mer praktiska. Under tidig medeltid var tretusen års bygghistoria ett minne blott.

Läs också:

Vikingar

Oden kämpade med Tor om vikingarnas gunst

11 minuter
Vikingar

Aprilskämt: Nytt fynd gör vikingarna muslimer

3 minuter
Vikingar

Vikingarnas mindre kända gudar hade många talanger

7 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj