Dublin var vikingarnas slavmarknad

Under vikingarna fylls Dublins gator av handelsmän, och rikedomarna väller in. Snart är staden centrum i ett mäktigt kungarike.

Under vikingarna fylls Dublins gator av handelsmän, och rikedomarna väller in. Snart är staden centrum i ett mäktigt kungarike.

J. Belenger/Renegade Tribune & Shutterstock

En sommardag år 837 springer den irländske storbondesonen Findan mot havet med sådan fart att gårdskarlarna knappt hinner med.

Genom dimman skymtar den unge mannen långskeppen som ligger för ankar vid kusten utanför Leinster – med hans syster och flera andra kidnappade kvinnor ombord.

För att hindra vikingarna från att föra bort henne från hemtrakten på Irlands östra kust hojtar Findan och svingar med den pengasäck som hans välbärgade far gett honom.

Findan vet att vikingarna är överlägsna när det gäller vapenmakt, men deras svaghet för silver är allmänt känd på ön, där de skandinaviska krigarna ofta tar människor till fånga för att pressa deras släktingar på lösesummor.

©

Irland/837

När vikingarna under den första halvan av 800-talet anländer till den gröna ön i Atlanten, inser de snart att Irland är som gjort för slavhandel. De infödda irländarna bedriver nämligen redan en blomstrande handel med människor.

Tyvärr är de långskäggiga skandinaver som möter Findan inte intresserade av någon byteshandel. Efter att ha räknat penga­säckens innehåll slår vikingarna Findan i bojor och bär ut honom till ett av långskeppen.

Storbondesonens karlar står kvar som förstenade – de vågar inte komma sin herre till undsättning och Findan hade blivit vikingarnas slav.

Findan säljs vidare flera gånger

Berättelsen om den olycklige Findan kommer från den medeltida skriften ”Vita Sancti Findani” (Sankt Findans liv). Skriften berättar vidare hur vikingarna på skeppet – efter ett inbördes gräl om sina egna hedersbegrepp – till slut accepterade pengasäcken som lösesumma.

I stället för systern var det dock Findan själv som sattes på fri fot och texten skildrar dessvärre inte systerns fortsatta öde som vikingarnas slav.

Findan fick inte mycket tid att sörja sitt misslyckande, för kort tid senare fångades han igen av vikingar: ”Men då ville hans norska tillfångatagare inte segla hem, så vanan trogen sålde han honom vidare till någon annan, som snart sålde honom till en tredje part – och han i sin tur till en fjärde”, står det vidare i berättelsen om Findans liv.

Den sista ägaren förde Findan och en rad andra slavar till Orkneyöarna. Där lyckades storbondesonen rymma och gömma sig under en klippa tills vikingarna dragit vidare.

Senare flydde Findan till Skottland och vidare till Tyskland, där han år 859 dog som en respekterad munk i staden Rheinau – långt ifrån sitt hemland Irland.

Åren efter hans bortförande hade vikingarna grundat en växande slavmarknad i staden Dublin på öns ostkust.

Slaveriet existerade före vikingarna

Vikingarna var långt ifrån de första som satte Irlands befolkning i slavbojor. Ön hade sedan urminnes tider varit uppdelad mellan ett virrvarr av klaner, vars ledare ständigt stred om makten.

I samband med det stal de boskap på motståndarens territorium och tog gisslan. De krigsfångar som inte friköptes av sina släktingar eller dödades för att de var för gamla eller svaga för att göra nytta, kunde se fram emot ett liv som slavar.

Slaveri i sig var inte sällsynt under järnåldern och även på Brittiska öarna fanns det grupper av krigare som precis som vikingarna seglade iväg för att fånga in slavar.

Denna sedvänja tog fart på allvar efter romarnas reträtt från öriket år 410. I synnerhet irländska pirater utnyttjade maktvakuumet för att fånga in slavar.

Under två århundraden hamnade många britter under irländarnas förtryck, och deras ättlingar kom att utgöra ett särskilt slavfolk på ön.

Den mest kände är Irlands nationalhelgon Patrick, som enligt den medeltida skriften ”Confessio Patricii” (Patricks bekännelse) var endast sexton år gammal när sjörövare i början av 400-talet angrep hans brittiska hemstad och förde honom över havet.

”Men då ville hans norska tillfångatagare inte segla hem, så vanan trogen sålde de honom.” Från skriften ”Vita Sancti Findani”

Trots att Patrick och andra missionärer senare kristnade irländarna och spred budskapet om kärlek till sin nästa, så fortsatte slaveriet – bland annat på grund av fattigdom. Exempel på detta finns i levnadsskildringen av Patricks kollega, munken Senan.

När han på 400-talet mötte en grupp människor som vägrade lyssna till hans budskap, hotade han med att de skulle drabbas av så svår hungersnöd att ”en man skulle sälja sin son eller dotter i fjärran trakter för att få råd till mat”.

I County Meath norr om Dublin har arkeologer hittat ett möjligt slavhalsband från 6o0-talet, som kan vara ett belägg för detta hårda samhälle, där värdet av en vara ofta mättes i antalet cumal – det irländska ordet för ”slavinna”.

Enstaka historiker tror att det faktiskt var Irlands rykte som slavhandelns förlovade land, som på 790-talet lockade de första skandinaverna till ön, som i övrigt huvudsakligen var känd för att producera boskap och skeppstimmer.

Irland hade vid den här tiden inga städer, ingen myntproduktion och inget guld utöver det som fanns bland klostrens konstföremål. Däremot fann vikingarna ett etablerat slavsystem som de kunde ta över, effektivisera och utnyttja.

Gisslan gav pengar

I annalerna från den irländska provinsen Ulster står det under år 795: ”Hedningarna brände ner Rechru, och dess helgonskrin krossades och plundrades”.

Rechru syftar troligen på ön Rathlin utanför Nordirland, och är därmed den tidigaste bevittnade vikingattacken på Irland. Följande årtionden fick Irlands skrivarmunkar fullt upp med att dokumentera fler blixtangrepp, som vikingarna utförde mot kyrkliga byggnader.

Vikingarna, som kom huvudsakligen från Norge, angrep med flottor på upp till sextio långskepp, som de splittrade irländska kungarikena varken hade vapen eller fartyg för att bemöta. År 798 nämner Ulsterannalen att ”hedningarna tog ut boskapsskatt från territorierna”.

Eftersom det var krångligt för vikingarna att segla hem till Norge med boskap ombord, har en del historiker föreslagit att irländarna betalade den så kallade boskapsskatten med hjälp av andra varor – till exempel slavar.

Ett par år senare beskriver munkarna regelrätta kidnappningar, bland annat i Ulsterannalens notering från 821: ”Vikingarna plundrade Etar och tog ett stort antal kvinnor”.

Irländarna tar till sig nya vapen

Fram till cirka år 800 var en typisk irländsk krigare utrustad med spjut, svärd och sköld. Trots att Irlands klaner ständigt låg i luven på var­andra, var ön inte särskilt militariserad och de enkla vapnen hade i stort sett inte utvecklats sedan 400-talet.

Situationen förändrades i och med vikingarnas ankomst. De förde med sig nya vapen och skeppstyper, som irländarna snabbt tog till sig:

Under de första åren var vikingarna dock främst ute efter ära, rikedom och berömmelse. Trälar – vikingarnas beteckning för slavar – var bara en extra bonus. Omkring 830-talet insåg skandinaverna dock att det fanns mycket pengar i att ta förnäma gisslan; irländarna friköpte gärna tillfångatagna biskopar och kungar för skyhöga summor.

I sin jakt på klosterskatter och gisslan seglade vikingarna nu även uppför öns floder och överföll kyrkliga centrum längre in i landet – däribland Armagh, som år 832 plundrades tre gånger på en enda månad. Åtta år senare förde de enligt Ulsterannalen bort ”biskopar och präster och lärda” från provinsen Louth.

Skandinaverna hade dock ingen brådska med att lägga Irland under sig – det var mer lukrativt att låta irländarna sköta sig själva och då och då utpressa dem.

Till skillnad från England, där grupper av kolonisatörer slog sig ner för att odla den bördiga jorden, koloniserades Irland bara här och där – främst längs östkusten.

Där etablerade vikingarna fästningsstäder, så att de kunde övervintra och plundra baklandet på resurser. År 841 grundade de sin viktigaste bastion – Dublin.

Fynd av börsar från vikingatiden vittnar om ett blomstrande ­handelsliv i Dublin.

© National Museum of Ireland & National Museum Wales

Vikingarna satte fart på handeln

Slavar var långt ifrån den enda handelsvaran i Dublin. I takt med att staden växte på 800-talet började handelsmän i allt större antal att anlända till hamnen.

Arkeologerna har under utgrävningar i Dublin hittat många olika varor från vikingatiden som importerats utifrån. Bland fynden finns keramik från England, silver från Mellanöstern och valrosständer från Arktis.

Förutom de mer exotiska fynden handlade stadens köpmän också med vanligare varor som fisk, spannmål och kläder.

Det rika och varierade handelslivet kom med vikingarna. Före vikingatiden handlade irländarna främst med dagligvaror och använde kor samt kvinnliga slavar som betalningsmedel. Bara vid särskilda tillfällen betalade irländarna med silver eller guld, som var sällsynta resurser på ön.

På 800-talet förde vikingarna med sig en massa silver till landet från sina plundringståg. I början betalades det vanligtvis med exempelvis arm- eller halsringar eller små silverbitar.

Mynt blev vanliga i Irland först efter år 950, då allt fler anglosaxiska mynt kom i omlopp och människor vande sig vid det nya betalningsmedlet även i Irland.

Trälarna hamnade i Dublin

I en bukt längs den irländska ostkusten hittade vikingarna en perfekt plats att anlägga en bas. Bukten låg avskärmad från de värsta stormarna, samtidigt som vattnet var tillräckligt djupt för även tungt lastade fartyg. Dessutom gav den breda floden Liffey snabb tillgång till områden längre in i landet.

Det fanns bara en hake: Platsen var redan bebodd. Historiker tror att vikingarna med svärd i händerna förstörde klostret Duibhlinn, som dyker upp i irländska skrifter för första gången omkring år 650, men som mystiskt försvinner från munkarnas texter på 800-talet.

Oavsett om invånarna höggs ner eller slogs i bojor och såldes överlevde platsens irländska namn. Dublin betyder ”den svarta pölen” och hänvisar till en vidgning av floden Poddle, som rinner ut i floden Liffey.

Även om forskarna inte är helt säkra på var vikingarna anlade sina första gator och hus, sköt det med tiden upp en fästningsstad på Liffeys södra brädd.

Dublin blev åren efter 841 snabbt en knutpunkt för handeln med trälar – exempelvis nämner irländska annaler att vikingarna en gång förde sjuhundra slavar från klostret Armagh i baklandet till sin nya bas.

År 845 förlorade en av stadens första vikingahövdingar livet i strider med irländarna, som inte gillade de främmande härskare som förskansade sig i Dublin.

ÖVERBLICK: Så såg vikingarnas Dublin ut

Generellt sett var vikingarna dock mili­tärt överlägsna irländarna och många ­irländska ledare bytte snart taktik. I stället för att strida ingick de allian­ser med skandinaverna, som utöver norr­män även omfattade nyanlända danskar.

Vikingarna började också ta hyra som legosoldater i irländarnas interna maktkamper – speciellt när irländska kungar vill mäta sina krafter till sjöss. Som betalning tog legosoldaterna gärna emot trälar.

Både vikingar och irländare hade tidigare tagit krigsfångar för att förödmjuka fienden och tjäna lösesummor, men nu hade räderna utvecklats till en större handelsverksamhet.

De tillfångatagna skickades direkt till slavmarknaden, utan att släktingarna först fick en chans att köpa dem fria. De irländska munkarna hade tidigare talat om enskilda geill (giss­lan), men började i stället kalla alla tillfångatagna brat (krigsfånge).

År 853 tog norrmannen Olav Vite och dansken Ivar gemensamt makten som kungar av Dublin. Enligt vissa historiker blev slavhandeln under nästa sekel stadens främsta inkomstkälla.

Kulmen inföll eventuellt år 871, då kungarna organiserade en räd till Skottland. Vid hemkoms­ten till Dublin påstås de ha medfört tvåhundra fartyg fyllda med trälar.

En viktig orsak till slaveriets uppsving var att grupper av vikingakolonisatörer från 870-talet strömmade till det nyupptäckta Island i Nordatlanten.

De första islänningarna behövde arbetskraft för att röja åkrar och bygga hus och trälar från Irland stod högt i kurs. Marknaden i Dublin fick ett enormt uppsving.

Fynd av korsformade bärnstenssmycken i Dublin vittnar om ett mångfaldigt samhälle.

© National Museum of Ireland

Asatroende och kristna levde ihop

Dublins vikingar var vana vid att umgås med personer som inte trodde på Tor, Oden och de andra nordiska gudarna. Från början hade vikingarna på ön levt sida vid sida med kristna irländska hantverkare, trälar och älskar­innor. Skandinaverna fick även kontakt med muslimska köpmän genom slavhandeln.

Trots alla religiösa alternativ räknar arkeologerna med att asatron länge höll stånd i Dublin, som på alla sidor omgavs av det kristna Irland. Denna teori grundar forskarna på att de inte har hittat rester efter kyrkor från vikingatiden.

Däremot har man i staden hittat 81 vikinga­gravar, där de döda i enlighet med nordisk sed har fått med sig föremål till efterlivet – bland annat svärd och sköldar.

Mycket tyder dock på att Dublins vikingar i slutet av 900-talet gradvis lät sig omvändas till Jesu lära. År 943 konverterade ­vikingahövdingen Olav Kvaran till kristendomen i England och när han två år senare blev kung av Dublin hade det sannolikt ett stort inflytande på stadens befolkning och deras tro.

Historiker har i alla fall konstaterat att de irländska annalerna åren efter det upphörde med att omtala vikingarna som ”icke-kristna”, vilket de hade gjort dittills.

Fånge förödmjukades med urin

Vikingarna tjänade storkovan på den nya slavmarknaden, men det var inte lika roligt för de människor som blev trälar. Enligt den irländske diktaren Moriuht behandlade vikingarna sina fångar extremt uselt.

I en dikt beskriver Moriuht hur han under sin egen fångenskap förödmjukades av vikingar, som urinerade på hans skalliga hjässa och våldtog honom.

Forskare tvivlar på att Moriuhts upplevelse var vanlig, men enligt de irländska krönikorna finns det ingen anledning att betvivla att Irlands nya herrar gick hårt fram i sin jakt på trälar.

Sammanlagt nämns tjugotre större slavräder, under vilka vikingarna tog fångar i stort antal. Räderna var väl planerade; krigarna angrep till exempel en stad när dess invånare hade församlats till en religiös högtid.

Även om vikingarna var asatroende hade de tolkar och irländska älskarinnor som kunde varsko dem om viktiga kyrkliga händelser.

”De är så trolösa och så obarmhärtiga mot varandra att så snart en har tagit någon annan till fånga, så säljer han honom”, skrev Adam av Bremen omkring år 1075 om vikingarna.

Barn och förbrytare blev slavar

Träldom var dock inget som drabbade enbart fångar; slaveriet gick ofta i arv. Dessutom var slaveri ett vanligt straff för brott. Om en man inte kunde betala en skuld eller tillhandahålla tillräcklig ersättning för ett mord, så kostade det honom friheten.

På så sätt kunde även vikingar själva hamna i träldom – eller precis som hungriga irländare bli tvungna att sälja sina familjer på slavmarknaden.

Arkeologerna har en ganska klar bild av hur vikingarnas Dublin såg ut, men själva slavmarknadens belägenhet är ännu ett mysterium. Under tiden direkt efter grundandet år 841 var slavhandeln fortfarande begränsad och vikingarna sålde kanske sina trälar på samma öppna plats där de handlade med boskap.

En av få saker som historikerna vet med säkerhet är att vikingarna sålde slavar på ön Dalkey Island – sexton kilometer söder om Dublin – eftersom ön var svår att rymma från.

En irländsk bis­kop påstås ha drunknat när han år 938 försökte simma ifrån vikingarna på ön.

I vikingarnas Dublin framställde både irländska och skandinaviska hantverkare redskap och smycken till stadens befolkning.

© V.A. McMillan/Mountainman's Mantra

Vävarna:

Av allt att döma var stadens vävare kvinnor. De arbetade stående vid en väv lutad mot exempelvis en vägg. Vikingarnas favorittextilie var ylle, men de gjorde också kläder av lin, som växte i närheten av Dublin.

Ull och lin behövde bearbetas innan det kunde vävas till tyger. Ullen skulle kardas och spinnas till trådar med en slända av trä.

Linväxtens stjälkar löstes först upp i vatten och kardades efteråt med hjälp av en kam med järntänder.

© National Museum of Ireland

Garvarna:

När vikingatidens garvare förvandlade djurhudar till läder lade de dem först i salt, därefter i vatten och till sist i urin, som fungerade som garvsyra.

Den kraftiga stanken av urin ­innebar att garvarnas verkstäder låg placerade nära vattnet och på avstånd från resten av staden.

© National Museum of Ireland

Tunnbindarna:

I hamnkvarteret Wood Quay har arkeologer hittat 1872 träföremål från tunnbindarnas verkstäder. Förutom tunnor för förvaring framställde tunnbindarna bland annat dryckeskärl och smörkärnor.

Forskarna tror att tunnbindarna var lokala, eftersom de flesta kärl är gjorda av idegran enligt irländsk tradition.

© Brandon/Capa World & Shutterstock

Smederna:

Stadens smeder spelade en avgörande roll eftersom de tillverkade redskap till både jordbruk och fiske. Utöver det framställde smederna nitar till fartyg, nycklar, smycken och stigbyglar.

I Dublin har arkeologerna hittat två tänger som vittnar om smedernas arbete. Utöver järn ­bearbetade smederna koppar, bly och guld allt emellanåt.

Fynd av kors och vikter gjutna i bly tyder på att det var vanligt att framställa blyfigurer i gjutformar.

En kvinna kostade tre bitar silver

Dublins slavmarknad integrerades snart i ett mer omfattande handelsnätverk. Arabiska mynt som har hittats på Irland har betraktats som ett tecken på att mellanhänder sålde slavar vidare till köpmän från den muslimska världen.

Slavhandlare från fjärran länder tycks gärna ha köpt irländska slavar, men vikingarna erbjöd även slavar från till exempel Nordafrika till lokala köpare.

Exempel finns eventuellt i den irländska lagsamlingen ”Lebor na Cert” (Rättig­heternas bok) från 1000-talet, som innehåller beskrivningar i stil med ”främlingar som ej kan irländska”, och ”kvinnor från andra sidan av det stora havet”.

Hur mycket ett exotiskt ursprung påverkade priset är oklart. I den isländska Laxda­lingarnas saga framgår det att den irländska kvinnan Melkorka såldes i Norge för ”tre bitar silver”, men försäljningspriset avgjordes lika mycket av fysik och ålder som av trälens härkomst.

I vikingatidens England kostade en manlig träl cirka dubbelt så mycket som en kvinna – det rådde säkerligen liknande villkor i Dublin. Priserna varierade dock, och till och med vanliga bönder hade i regel råd att ha två–tre trälar.

Träldom var en naturlig del av livet

Att slavmarknaden i Dublin kunde bli så framgångsrik berodde inte minst på att vikingarna betraktade slaveriet som en helt naturlig del av tillvaron.

En förklaring till denna livsåskådning finns kanske i dikten Rígsthula (Rigs visa), i vilken guden Rig – även känd som Heimdall – blir stamfader till vikinga­tidens tre samhällsklasser. Han får den förste jarlen, den förste bonden respektive den förste trälen som söner.

Enligt många forskare är kvädet som skrevs ner på Island på 1200-talet som en del av verket den poetiska Eddan så påverkat av irländska traditioner att det kan komma från vikingarnas Dublin.

Rígsthula berättar lite om vikingarnas syn på sina trälar. Heimdalls siste son, omtalad som den förste trälen, hade enligt dikten ”tjocka fingrar och fult ansikte/luden rygg och långa hälar”.

Enligt vad som berättas i dikten får trälen flera barn med namn som ”Tjocke” och ”Grovkäft”. Trälarnas arbetsuppgifter beskrivs så här: ”de lade stengärdsgårdar, gödslade åkrar, gödde svin, vallade getter, gingo på torvtäkt”.

Dikten illustrerar att det i vikingarnas ögon var naturligt att ha trälar som utförde det hårdaste arbetet på gårdarna. Forskarna vet att vikingarna i första hand använde i synnerhet de manliga trälarna till tunga jordbruksuppgifter såsom sådd, plöjning, tröskning och malning av spannmål. Trälarna hjälpte också till att fälla, släpa och hugga till träd när det skulle byggas hus.

Vid hemkomsten till Dublin medförde de inte mindre än tvåhundra ­fartyg ­fyllda med trälar. Om ett stort vikingatåg år 871.

Under tiden slet de kvinnliga trälarna huvudsakligen inomhus, där de hjälpte till med hushållet – samt med att tillfredsställa sin manlige ägare sexuellt. Redogörelser från bland annat det arabiska sändebudet Ahmad Ibn Fadlan tyder på att sexslaveri var vanligt förekommande under vikingatiden.

Siffror från de irländska annalerna visar också att det fanns fler kvinnliga än manliga slavar på marknaden. Detta faktum kan bero på att de skandinaviska krigarna i utlandet hade en stor aptit på så kallade frillor (älskarinnor).

Förhållandet bekräftas av DNA-undersökningar på Island, där omkring tjugo procent av männen och femtio procent av kvinnorna under den första kolonisationen var av irländsk härkomst.

Trälarnas liv var i allmänhet uselt. Kedjor och bojor var vanliga och en del ägare behandlade sina slavar sämre än boskapen. I Dublin sov de till exempel på husgolven, som var särskilt kalla på vintern.

De slavar som inte slet ihjäl sig riskerade att följa sin herre i döden. På Isle of Man i Irländska sjön har arkeologerna funnit skelettet av en kvinna, som efter att ha fått en hårt slag i bakhuvudet lades till vila vid sidan av en avliden krigare.

Off­er av det slaget känns dock inte igen från Irland. Kanske fick trälarna i Dublin lov att dö av utmattning och ålderdom för att sedan bara begravas i en grop i marken.

Irländarna tog makten

Under 900-talet förändrades maktförhållandena på Irland. De infödda irländarna hade dragit lärdom av vikingarnas krigskonst och skandinaverna var inte längre lika överlägsna på slagfältet.

Trots att vikingarna försvarade Dublin så gott de kunde föll staden flera gånger under 900-talet.

© Shutterstock

År 981 fördrev den irländske kung Máel Sech­naill II vikingarna från Dublin och frigav stadens irländska slavar.

Máels handling ska inte ses som en upp­görelse med slaveriet, utan snarare som ett slags pr-kupp, som skulle göra honom populär bland de frigivna slavarna. De irländska kungarna var nämligen också beroende av slavhandeln. Vikingar­na gav dock inte upp och inom ett par år kontrollerade de staden igen.

©

DNA avslöjar slavarnas väg

Dublin ingick i ett internationellt nätverk av slavmarknader, som omfattade Bysantinska riket, Pyreneiska halvön, Östersjöområdet och Island.

Enligt den arabiske geografen Ibn Hawqal bedrev vikingarna år 977 slavhandel vid Medelhavet från Spanien till ­Egypten. I dag kan forskare spåra DNA från vikingatidens slavhandel i dagens invånare i dessa områden.

Allting upprepades år 999, då irländarna ännu en gång jagade vikingarna på porten och befriade slavarna i Dublin. Trots att irländarna hade tagit tillbaka makten, så stannade vikingarna kvar i Irland.

Genom äktenskap mellan vikingar och irländare uppstod det under första hälften av 1000-talet en irländsk-nordisk blandkultur i Dublin. Efter nordisk förebild började dessa irländska vikingar att bygga långskepp i vilka de gav sig ut på omfattande slavräder.

Den irländske kungen Flaithbertach ledde i början av 1000-talet ett antal ­expeditioner, vars fångar de irländska krönikeskrivarna omtalar som brat (krigs­fångar) – ett ord som tidigare var förbehållet skandinavernas fångar.

Normanderna förbjöd slavhandel

Dublins nya irländsk-nordiska härskare tjänade stora summor långt in på 1000-talet, men år 1066 förändrades den politiska situationen när Vilhelm Erövraren och hans normander korsade Engelska kanalen och erövrade England.

Inget tydde omedelbart på att de nya härskarna i grannriket skulle skapa problem för slavhandlarna i Dublin – snarare tvärtom. Irländska slavar var generellt sett populära bland normanderna och omkring år 1100 hade marknaden i Dublin utvecklats till Västeuropas obe­­stridliga slavcentrum.

År 1102 hade normanderna emellertid tröttnat på att irländarna också tog brittiska slavar. En ny lag det året förbjöd därför slaveri i England, vilket innebar en stor nedgång för den irländska slavhandeln.

Marknaden i Dublin fortsatte dock att existera fram till 1171, då Irland hamnade under normandernas kontroll och slavförsäljningen förbjöds i lag.

Ironiskt nog gick Irlands befolkning nu en slaveriliknande tillvaro till mötes under Englands herravälde.