Den store nordiska vikingakampen

BÄST NAMN: Norrmännen kom på de bästa namnen

Erik och Harald var väldigt vanliga namn under vikingatiden, vilket gjorde det svårt att skilja en Erik Haraldsson och en Harald Eriksson från en annan.

Därför gav vikingarna varandra fantasifulla smickrande smeknamn eller förnedrande öknamn. Inom denna gren kunde ingen mäta sig med norrmännen.

Dansk fantasi räckte bara till namn som Harald Blåtand och Sven Tveskägg, medan svenskarna å sin sida i alla fall kunde åstadkomma en Björn Järnsida och en Sigurd Ormiöga.

Norrmännen var oerhört kreativa och tar hem guldet med namn som Thorfinn Skallklyvare (på fornnordiska: Þorfinnr hausakljúfr), Erik Blodyx och Øystein Fjert (Øystein Prutt).

Herr Fjert hette Halvdansson, tills en historieskrivare skrev nedlåtande om honom i verket Íslendingabók.

STÖRST BYGGHERRAR: Ingen slog de danska ringborgarna

Vikingarna byggde i trä och sällan stort, men enstaka kungar visade att Nordens hårdföra krigare även var skickliga ingenjörer.

Omkring år 980 lät den danske kungen Harald Blåtand uppföra ett antal borgar. Ingenjörsmässigt överträffade de så kallade ringborgarna allt annat i vikingarnas värld.

Hittills har arkeologerna funnit fyra ringborgar i Danmark samt en femte i den skånska staden Trelleborg, som då var dansk.

Ringborgarna bestod av en hög vall med palissader på toppen och två gator, som delade fästningens inre i fyra lika stora kvarter.

Borgarna låg nära havet, så att förnödenheter och krigare lätt kunde nå fram, och det stora antalet kungatrogna soldater i borgarna gav Blåtand ­kontroll över ett stort uppland.

Norges största byggnadsverk är gravhögen vid Oseberg, som var sex meter hög och 44 m i diameter, medan Sverige kan ståta med bland annat det troligen 25 x 22 meter stora Odentemplet i Uppsala, en borg vid Birka och en 30 meter lång vikingahall i Alvastra.

SKICKLIGAST HANDELSMÄN: Danskarna dominerade handeln i Skandinavien

Vikingarna var inte enbart krigare utan även skickliga handelsmän. Många av deras resor gick ut på att byta bärnsten och päls mot silver, guld och lyxvaror söderifrån. Storleken på Nordens handelsplatser ger en antydan om vilka som var vikingatidens bästa handlare.

Den arabiske köpmannen Ibrahim ibn Ahmed at-Tartuschi reste omkring år 950 till Norden och nämner i sin dagbok vikingarnas största handelscentrum:

”Sliasviq är en mycket stor stad vid änden av världshavet”. Sliasviq ligger nära dagens nord­tys­­ka stad Schleswig, men var under större delen av vi­kinga­tiden dansk och känd som Hedeby.

En yta av 24 hektar (33 fotbollsplaner) och cirka 2000 invånare gjorde Hedeby till Nordens största handelsplats.

Staden låg längst in i havsviken Slien, och där har arkeologerna gjort över 340000 fynd från vikingatiden – allt från dyrbara smycken till kammar och brädspel.

Av allt att döma var staden ett multi­etniskt sam­hälle, där skandinaviska, frisiska, ­saxiska, frankiska och slaviska köpmän och deras varor lockade kunder från hela den kända världen.

Hedeby ger Danmark en guldmedalj i gren nummer fem.

Birka och Kaupang långt efter

Den svenska handelsstaden Birka på ön Björkö i Mälaren har ofta jämförts med Hedeby.

Även Birka grundades omkring år 800, hade en skicklig och produktiv hantverkar­be­folk­ning och låg skyddad bakom en vall med palissader på toppen.

Många av de exotiska lyxvaror som ­sven­ska vikingar hade tagit hem under sina resor längs de ryska floderna hamnade i Birka.

I vikingagravarna vid Birka har man till exempel hittat kinesiskt siden, som vittnar om omfattande handelskontakter.

Med en yta av endast sex eller sju hektar och omkring 700 invånare var Birka emellertid klart mindre än sin danska konkurrent. Kaupang vid Oslofjorden var de norska vi­kingarnas viktigaste handelsstad.

Namnet betyder helt enkelt marknadsplats, men utgrävningar tyder på att den 5,4 hektar stora mötesplatsen för handlande var en riktig stad med en bofast befolkning.

Enligt en rik köpman vid namn Ottar användes staden ofta som en anhalt på den långa resan mellan hans hemtrakt i Nordnorge och danska Hedeby.

MODIGAST SJÖMÄN: Norska vikingar trotsade Atlantens upprörda vågor

Skepp symboliserar mer än något annat vikingatiden. Nordens banbrytande fartyg förde ut vikingarna i världen för att handla, plundra och bosätta sig. För att korsa öppet hav krävdes det starka nerver och en orubblig tro på den egna förmågan, och norska vikingar visade störst mod.

Medan andra vikingar höll sig längs kusten seglade norska vikingar tvärs över Nordatlanten – ett av världens farligaste farvatten.

Koloniseringen av Färöarna, Island och Grönland var inget för räddhågsna, eftersom man fick segla i dagar utan att se land.

Längs vägen blev man runtkastad av meterhöga vågor och piskad av iskallt regn. I storm fick masten fällas, så att båten inte skulle kantra.

I vindstilla väder kunde vikingarnas krigsskepp, långskeppen, drivas med åror, men koloniseringen av de nordatlantiska öarna skedde med knarrar – rundskrovade segelfartyg, som var tunga och så sparsamt ­bemannade att de var svåra att ro.

Norr­männen seglade även längre norrut än sina skandinaviska konkurrenter och fick kämpa mot kalla arktiska nätter.

Endast en tältduk och en sovsäck av skinn skyddade mot väder och vind. Vi lyfter på vikingahjälmen av respekt och ger guldet till Norge.

Danskarna höll sig till kusten

Svenskarna hade det betydligt lättare, när de seglade österut längs Finlands kust och uppför de ryska floderna.

Det största hindret där var att floderna frös till is på vintern, så att man fick vänta på att de skulle tina. På andra ställen släpades vikingaskeppen flera kilometer över land för att komma till en flod som ledde längre söderut.

Visserligen trotsade danskarna också Atlantens vågor, exempelvis utanför Irland, men sjömännen från Danmark höll sig i regel till de trygga rutterna längs Europas kuster.

När man hela tiden hade land i sikte, var det svårt att åka vilse, och vikingarna kunde snabbt gå iland för att fylla förråden.

Även danskarna seglade på floderna, men till skillnad från svenskarna gjorde de endast kortare resor längd västeuropeiska floder.

Det krävdes dock mod att segla i Biscayabukten mellan Frankrike och ­Spaniens nordkust, där Atlanten rasar.

STÖRST ERÖVRARE: Svenskt jätterike i öster

Vikingarna reste inte iväg enbart för att plundra utan även för att erövra länder som de kunna tvinga att betala tribut eller kolonisera. Alla tre vikinganationerna härskade över främmande folkslag, men svenskarna var lite framgångsrikare än de andra.

Svenska vikingar seglade längs Öst­europas floder och lade efter hand under sig ett rike som när det var som störst sträckte sig från Finska viken till Svarta havet.

Därmed var svenskarna de ­skandinaver som under vikingatiden ­kontrollerade det största området.

Tidigt under 800-talet grundade svenska vikingar staden Holmgård, i dag Novgorod, som en utpost för handeln med skinn och östeuropeiska slavar.

De utvandrade svenskarna kallades för ”rus”, och på 860-talet blev Holmgård under den legendariske kung Rurik huvudstad för rusernas land – det första Ryssland.

Tjugo år senare flyttade svenskarna kungasätet till staden Kiev, och därifrån gav sig vikingarna ut på räder mot östromerska rikets mäktiga huvudstad ­Konstantinopel.

Jätteriket i öster gör att svenskarna tar hem guldmedaljen i grenen största erövrarna.

Norge och Danmark långt efter

Danska vikingar angrep år 911 frankerriket och fick staden Rouen i Normandie mot att de slutade plundra. Normandie beboddes dock av både norska och danska vikingar och det är svårt att ge ett land äran för det.

England måste därför betraktas som de danska vikingarnas viktigaste erövring. På 880-talet tvingade de Englands kung Alfred att gå med på en förödmjukande fred och avstå ett jätteområde kallat Danelagen.

Drygt 130 år senare erövrade danske Sven Tveskägg hela England. Mätt i kvadratkilometer kan vare sig Svens rike eller hans ännu mäktigare son Knuts rike dock mäta sig med svenskarnas imperium i öster.

Norge halkar också långt efter trots erövringen av Island, delar av Irland, norra Skottland och ett antal småöar i Nordatlanten.

MEST BERESTA: Lång resa förde svenskar till Asien

Skandinaviska män skulle ”ligga i viking” för att vinna ära och skaffa rikedomar, annars hade de små chanser att få gifta sig med en kvinna av en fin familj. Många reste iväg i några veckor under sommarens plundringståg, andra var borta i åratal och tog guld i långresor.

Å r 1041 hade svenska vikingars tidigare så lukrativa handelsförbindelser med Östeuropa och Svarta havet varit avbrutna i mer än 100 år.

Svensken Ingvar den vittfarne försökte öppna rutterna igen, och hans resa är känd från bland annat åtskilliga runinskriptioner i mellersta Sverige. På Gripsholmstenen står:

”Tola lät resa stenen efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen / fjärran efter guld / och österut / gåvo örnen föda. / De dogo söderut / i Särkland.”

Särkland var vikingarnas namn på abbasid-kalifatet – det muslimska rike som bredde ut sig över stora delar av Mellanöstern. Att ”ge örnen föda” innebar att Ingvar var i strid, och att fiendens lik låg kvar på slagfältet
som föda för rovfåglar.

Av allt att döma seglade Ingvars skepp via Östersjön, floden Volga och Svarta havet för att komma fram till Kaukasus, där Särkland började.

Ingvar och de flesta andra deltagare försvann någonstans i Central­asien – enligt Ingvar den vittfarnes saga återvände endast ett av expeditionens skepp till Sverige år 1042 för att berätta om vikinga­tidens längsta resa på över 470 mil.

Grönland gav Norge silver

Norges mest bereste viking var troligen Erik Röde, som först seglade till Island och sedan vidare till Grönland – en resa på nästan 400 mil.

Hans son Leif Eriksson nådde Amerika, men hans resa från Grönland till Newfoundland är kortare än Ingvars färd.

Den mest bereste danske vikingen hette Hastein. Han plundrade staden Luna i norra Italien efter att ha seglat hela vägen ned längs frankerrikets kust och in genom Gibraltar sund.

En del historiker anser att Hastein seglade runt hela Medelhavet, men det finns inga källor som bekräftar hypotesen.

STARKAST I TRON: Svenskarna var starkast i asatron

Medan kristendomen vann mark i Danmark och Norge höll svenskarna envist fast vid vikingarnas asatro.

Svenskarna uppförde enligt prästen Adam av Bremen Nordens mest imponerande gudatempel i staden Uppsala. Templet var ”byggt helt av guld” och innehöll träfigurer av gudarna Tor, Oden och Frej, skrev Adam.

Där utövade svenska vikingar asatron ända fram till 1087, när den kristne kungen Inge den äldre lät bränna ned templet.

Danskarna övergick redan på 900-talet till kristendomen, och även om många fortsatte att i smyg dyrka de nordiska gudarna, försämrar det resultatet i asatro-tävlingen.

Norrmännen höll ut lite längre – till 1018, då Olav den helige på brutalt vis tvångskristnade majoriteten av sina undersåtar.