Under vikingatiden fanns det inte så många namn att välja mellan, när man skulle namnge sitt barn. Därför var det många vikingar som hette likadant. Det har säkert gett upphov till en del förvirring.
Kanske var det en bidragande orsak till att vikingarna ofta gav varandra smek- eller tillnamn. Det var dock inte alla som fick tillnamn med en positiv eller smickrande klang.
Här är historien bakom de bästa av de värsta vikinganamnen.
Kolbeinn Smörpenis (Kolbeinn Smjǫrreðr)
Det är oklart hur Kolbeinn fick sitt lite udda tillnamn.
Det har dock haft en annan klang under vikingatiden än det har i dag.
På den tiden förknippades smör med rikedom. För att hålla sig försedd med smör behövde man nämligen både boskap och ett stycke land.
Historiker som har forskat på vikingarnas ök-, smek- och tillnamn tror därför att det snarare ska uppfattas som en komplimang än hån att Kolbeinn kallades för Smörpenis.
Ketil Plattnäsa (Ketill ”Flatnefur” Björnsson)
Ketil ”Plattnäsa” Björnsson (810–880) hade av den norske vikingakungen Harald Hårfager (850–932) utsetts att härska över ögruppen Hebriderna, som ligger utanför Skottlands västkust, och som då tillhörde Norge.
Trots att Ketil var en man med en viss status, fick han leva med ett öknamn som lyfte fram ett olyckligt fysiskt drag hos honom.
Ketil Plattnäsas herravälde tog slut, när den norske kungen blev medveten om att Ketil inte betalade skatt till honom. Som straff förklarades han fredlös.
Det är inte säkert, men kanske uppkom det föga smickrande tillnamnet som ett slags extra straff för skattebrottet.
Halvdan den milde och matsnåle (Hálfdan hinn mildi ok hinn matarilli)
Halvdan (735–802) var kung av Romerike och Vestfold i dagens Norge.
Halvdans tillnamn ska ha uppkommit på grund av hans sätt att hantera sina krigare.
Det sägs nämligen att han belönade sina krigare rundhänt med guld, men att han gav dem väldigt lite mat.
Illustration från 1899 av Gerhard Munthe till bokutgåva av Ynglingasagan, där Halvdan den milde och matsnåle uppträder.
Gånge-Rolf (Göngu-Hrólfr)
Det sägs att Gånge-Rolf (860–932) ofta kunde ses gående vid sidan av andra vikingar, som färdades till häst.
Det berodde inte på att han inte fick rida med de andra.
Sitt tillnamn hade Gånge-Rolf fått för att han var så storväxt att en häst inte klarade av att bära honom.
Sigurd Ormiöga
Namnet Ormiöga får det att verka som att Sigurd någon gång fått en orm i ögat. Så bokstavligt ska det dock inte uppfattas.
Sigurd var son till Ragnar Lodbrok och Aslög, och det var hans mor som stod bakom det märkliga namnet.
Aslög tyckte nämligen att Sigurd skulle uppkallas efter hennes far, men endast om Sigurd föddes med en teckning av en mask eller en orm under ena ögat.
Sigurd Ormiögats föräldrar: Ragnar Lodbrok och Aslög. Gravering av den norsk-danske illustratören Louis Maria Niels Peder Halling Moe.
Med Aslög och Ragnar Lodbrok befinner vi oss i skymningslandet mellan myt och verklighet. Om Sigurd faktiskt föddes med en teckning av en orm under ena ögat går det därför inte att säga något med säkerhet om.
Aslögs far hette dock Sigurd Fafnesbane, så något av sin morfars vikinganamn har Sigurd Ormiöga åtminstone fått med sig i dopgåva.
Øystein ”lillflickan” Möyla
Øystein ”lillflickan” Möyla (1157–1177) levde i en tid, då det rådde ett inbördeskrigsliknande tillstånd i Norge. Øystein utropades av den ena sidan till kung av Norge år 1176.
Øystein fick sitt tillnamn för att hans barnsliga utseende fick honom att se väldigt ung ut.
Det fornnordiska ordet ”møyla” kan översättas med ”liten flicka”.
Ottar Vendelkråka
Ottar Vendelkråka är en svensk sagokung, som ska ha levt på 500-talet. Han fick erfara att det är vinnarna som skriver historien. Sitt tillnamn fick han efter att han stupat i ett krig mot danskarna.
När Ottar intog tronen vägrade han att betala skatt till danskarna. De hävdade att det bröt mot ett avtal som ingåtts med Ottars far Egil.
Enligt folktron ligger Ottar Vendelkråka begravd i denna hög kallad Ottarshögen i Uppland i Sverige.
Ottar vägrade att betala skatt och valde att i stället bege sig till Danmark på ett plundringståg. Där miste Ottar livet i strid med danskarna.
De danska segerherrarna lät Ottars kropp ligga på en kulle, där kråkor kalasade på den.
Eftersom striden utkämpades i Vendsyssel, och Ottars lik åts upp av kråkor, fick han öknamnet Vendelkråka, som för tid och evighet skulle påminna om hans förnedrande slut.