Åren kring år 980 började en stor grupp vikingar från Island bosätta sig i södra delen av Grönland.
Nordborna drog nytta av den tillfälliga värmeperiod som innebar isfritt hav och som gav dem möjlighet att bygga hus, bedriva lantbruk och föda upp djur på världens största ö.
I norra delen av Grönland jagade nybyggarna valrossar, vars tänder de sålde till handelsmän i Europa, där elfenben stod högt i kurs.
Men omkring år 1450 försvann sjöfararna plötsligt från bosättningarna i Nordatlanten, och varken skriftliga eller muntliga källor avslöjar varför.
Nu ger en undersökning som utförts av forskare vid Harvard University troligen en del av svaret.
I undersökningen, som publicerats i Proceedings of the National Academy of Sciences, fokuserade forskarna på en vikingbosättning som omfattade bland annat 500 gårdar belägna på öns sydligaste spets.
Gårdarna byggdes med omkring fyra kilometers avstånd mellan varandra, men inte långt från kanten av inlandsisen, som täcker större delen av ön.
Dubbel katastrof
Vikingarnas försvinnande sammanföll med en period då stora delar av norra halvklotet drabbades av en så kallad liten istid, som fick särskilt allvarliga konsekvenser i Nordatlanten.
Datorsimuleringar har tidigare visat hur de växande ismassorna längs Grönlands kust antagligen pressade ner de frodiga kustområdena flera meter under havsytan, vilket innebar att nordborna inte hade någon möjlighet att odla jorden.
Men utmaningarna slutade inte med det.
Vikingatågen följde fasta rutter
Dna från skelett runtom i Europa bär spår från vikingar. Det gör att forskarna kan följa vikingarnas väg genom Europa. Resultaten bekräftar den tidigare teorin att danska, norska och svenska vikingar följde olika fasta vägar.
Danskarna satte spår i England, men också i Sydeuropa.
Norrmännen reste framför allt till Irland, Island och Grönland.
Svenskarnas gener spreds österut.
I den nyare undersökningen tittade forskarna ännu en gång på vilka konsekvenser den växande ismassan hade för kusten och dess invånare.
Deras beräkningar och modeller avslöjade att den växande ismassan sannolikt även utövade ett tryck på havet kring Grönland och fick havsnivån att stiga med hela 3,3 meter.
Sista droppen
Ismassorna fick alltså både havet att stiga och landskapet att sjunka – en kombination som troligen har pressat kusten flera hundra meter inåt land och lämnat 200 kvadratkilometer land och många hushåll under vatten.
Tidigare forskning har redan indikerat att havsnivån troligen steg under vikingarnas tid i Grönland. Forskarna bakom undersökningen är de första som visar på de dramatiska konsekvenserna av vattenmassorna.
Bosättarna i Grönland, som för övrigt inkluderade Erik Rödes son, Leif Eriksson, kämpade också med andra utmaningar i det karga landskapet:
Lägre temperaturer, som gjorde det svårare att odla jorden, konflikter med inuiter och minskande efterfrågan på elfenben från valrossr i takt med att elfenben från elefanter nådde Europa.
Enligt forskarna var vattenmassorna troligen en av dropparna som fick bägaren att rinna över, och som år 1450 utlöste vikingarnas försvinnande.
”Vi har funnit att höjningen av havsnivån faktiskt spelade en roll”, säger Marisa Borreggine, en av forskarna bakom undersökningen, till New Scientist.
”Men det var inte nödvändigtvis den primära orsaken”, fortsätter hon.