Danevirke – danernas gåtfulla försvarslinje

När romarriket föll isär under Europas stora folkvandringar på 400-talet, undgick Danmark att invaderas. Tack vare Nordens längsta försvarsanläggning, Danevirke, kunde fiender hållas ute.

När romarriket föll isär under Europas stora folkvandringar på 400-talet, undgick Danmark att invaderas. Tack vare Nordens längsta försvarsanläggning, Danevirke, kunde fiender hållas ute.

Per O. Jørgensen/Historie

En kylig vårdag år 974 eldar den tysk-romerske kejsaren Otto II på sina trupper.

Hans stora armé står några kilometer söder om den danska gränsen. Kejsaren har kommit för att lära vikingarnas kung Harald Blåtand en läxa.

Den stora skaran brynjeklädda kavallerister och infanterister har dock inte hunnit marschera långt förrän röken från vikingarnas trotsiga eldar visar att Blåtand inte tänker ge sig utan strid.

Snart faller de första hästarna gnäggande omkull i pilregnet från det kilometerlånga försvarsverket Danevirke.

Återigen ska vallen visa sitt värde och mota bort fienden, något Danevirke gjort redan flera århundraden före vikinga­tiden.

Nya arkeologiska utgrävningar visar att Nordens största försvarsverk anlades redan på 400-talet, betydligt tidigare än forskarna tidigare trott.

Myten om Thyras Dannevirke blev skudt ned

När VÄRLDENS HISTORIA går en promenad på resterna av Danevirke ser vi bara några få tecken på att vallarna en gång utgjort en av Europas mest imponerande gränsbefästningar.

Hästar betar lugnt i en hage medan ett par bilar sakta rullar förbi de överväxta vallarna, som bara med mycket god vilja ser ut att vara skapade av människor.

Dannevirke er i dag reduceret til idylliske bakker.

© Wikimedia Commons

Arkeologer är i färd med att gräva ut en tegelmur i den sluttande vallen medan eftermiddagssolen kastar ett gyllene sken över det frodiga landskapet.

”Så såg det inte ut på järnåldern, då Danevirkes första vall byggdes”, säger Lars Erik Bethge, direktör för Danevirke Museum, som ligger fyra mil söder om staden Flensburg.

På den tiden dominerades hela området av hedar, så uppifrån vallen kunde vakterna följa fiendens rörelser så långt ögat nådde.

Lars Erik Bethge berättar att arkeologiska utgrävningar under åren 2010–14 avlivade myten om att Danevirke anlades av vikingadrottningen Tyra Danabot, som var gift med Gorm den gamle och nämns på Jellingestenarna i Danmark.

Hon hyllas som byggherre av den första danska historikern Saxo Grammaticus (cirka 1160–1208):

”Därefter gav sig Tyra i kast med att gräva en grav och uppföra en förskansning från Slesvig till Västerhavet för att trygga landet mot hemliga infall av utländska fiender.”

Tyra dog omkring år 950, medan kol-fjorton-dateringar av Danevirkes äldsta lager har visat att torven som användes för att bygga vallen är från mitten av 400-talet, det vill säga 500 år före Tyra.

Vem som faktiskt anlade den första vallen vet arkeologerna inte, men de antar att den ska ses i ljuset av folkvandrings­tidens krig och stora omvälvningar.

Romarrikets kollaps skakade Europa

År 410 efter Kristus plundrade folkslaget goterna Rom, varefter romarriket kollapsade.

I det maktvakuum som uppstod bröt en rad olika folkslag upp från sina hemtrakter för att hitta frodigare marker att slå sig ner på.

I de områden dit ett folkslag invandrade trängdes ett annat i många fall undan och tvingades fly.

Inom loppet av några årtionden satte denna kedjereaktion hela Europa i brand.

Ett av de folkslag som fick mest ut av denna oroliga period tycks ha varit danerna. Enligt de romerska författarna Jordanes och Prokopios kom danerna från Sverige.

Dagens historiker antar att danerna redan hade etablerat sig på Fyn och Själland och att de erövrade Jylland från jutarna (jyllänningarna) och anglerna i mitten av 400-talet.

“Vi antager, at de anglere, der stadig boede nord for Dannevirke, på fredelig vis blev indlemmet i danernes stammeforbund.” Lars Erik Bethge, direktør for Danevirke Museum

Invasionen innebar troligen inte att de två folkslagen helt försvann från Jylland, även om England mellan år 400 och år 500 utsattes för en stor invandringsvåg av just jutar och angler.

Enligt musei­direktör Lars Erik Bethge var Jylland knappast folktomt:

”Vi antar att de angler som fortfarande bodde norr om Danevirke inlemmades i danernas stamförbund på ett fredligt vis och att anglerna söder om vallen med tiden gick upp i områdets tredje stora folkgrupp, saxarna.”

I de isländska sagorna kallas vallen Dana virki, danernas fästningsverk, vilket stärker teorin om att en mäktig kung över danerna gav order om att en jordvall skulle uppföras på Jyllands smalaste plats.

På Danevirke Museum tror man att det rentav var i samband med uppförandet av vallen som Danmark uppstod, eftersom anläggningen av en flera kilometer lång vall krävde enorma resurser och många arbetare.

Bygget vittnar om att danernas rike var välorganiserat.

Enligt en medeltida visa var det skåningar som uppförde Danevirkes första del, vilket underbygger teorin att danernas ursprungliga maktbas var i Sverige.

Visan berättar också att människor från Själland och Fyn fullbordade bygget, medan jyllänningarna stod för maten till de många byggarna.

Det första Danevirke var bara en fyra kilometer lång vall av jord och torv.

Dannevirke er sandsynligvis etableret for at beskytte Jylland mod sakserne Nationalmuseet

Den blygsamma höjden två meter avskräckte inte många, men framför vallen låg en sju meter bred och en meter djup vallgrav, som utgjorde ett väsentligt hinder.

Under de första seklen behövde Danevirke inte vara lång för att fungera som ett lås.

På järnåldern gjorde områdets åar och mossar det omöjligt för en armé att ta sig runt vallen. På den tiden behövde förnödenheter till ett stort antal krigare transporteras på oxdragna kärror, som omöjligt kunde ta sig fram på en mosse.

Många tog också med fru och barn, vilket knappast gjorde fälttåget mer mobilt.

Krigföring på vintern, då områdets åar och mossar frös till, var för riskabelt under den tidens förutsättningar.

Sakserne gjorde det nødvendigt at bygge Dannevirke

Varför det kostsamma byggprojektet var så viktigt just år 450–500 efter Kristus vet forskarna inte. Inga skriftliga källor ger någon förklaring.

Man kan bara gissa sig till orsaken. Experter på Nationalmu­seum i Köpenhamn pekar ut ett krigiskt folk som bodde söder om vallen.

”Danevirke byggdes nog för att skydda Jylland mot saxarna”, säger experterna.

Saxarna var farliga grannar. De var många och ständigt på jakt efter nya områden att lägga beslag på.

Enligt den grekiske författaren Zosimos hade de trängt undan ett annat folkslag från området mellan dagens Tyskland och Belgien.

Romarna tvingades uppföra över tjugo kustfort för att hindra saxiska piraters härjningar medan imperiet gränsade mot saxarnas rike, och när romarna gav upp Britannien cirka år 410 efter Kristus tog tusentals saxare tillfället i akt och seglade över Nordsjön och lade under sig landet söder om Themsen.

Den danske kungen, som troligen bara härskade över södra Jylland, måste ha tänkt att en vall skulle skydda honom mot den farliga fienden i söder.

Andra historiker påpekar att Danevirke lika gärna kan ha uppförts av andra orsaker. Kungen behövde kanske markera hur långt söderut hans rike sträckte sig.

Det kan också ha varit så att vallen var en inrikespolitisk maktdemonstration som kungen använde sig av för att övertyga eventuella konkurrenter om att inte försöka ta makten i riket.

”Endast en port skulle den (Danevirke, red.) ha, genom vilken hästar och vagnar skickades ut och togs emot.” Frankiska annaler, 808 e.Kr.

Hur det än ligger till med den saken hade Danevirke en viktig funktion från första början genom att den skyddade Jyllands viktigaste handelsväg Hærvejen, som gick hela vägen från Aalborg via Viborg och vidare ner längs jutska högryggen till Jelling, Vejen och Danevirke.

På den breda, tilltrampade vägen drev tusentals bönder sina oxar söderut till Wedel, nära det som i dag är Hamburg, där djuren såldes till slakt.

Vid Danevirkes port utkrävde de danska kungarna troligen tull av alla som passerade för att handla och skaffade sig därmed medel till gränsvallens underhåll.

Den frankiske krönikören Thietmar av Merseburg kallar porten Wiglesdor och den nämns även i de frankiska riksannalerna: ”Endast en port skulle den (Danevirke, red.) ha, genom vilken hästar och vagnar kunde skickas ut och tas emot.”

Redan några årtionden efter det att Danevirke uppförts behövde anläggningen förstärkas.

Varför vet forskarna inte, men på 500- och 600-talet fördubblades vallens höjd till fyra meter.

Danevirkes tredje stora byggfas kan däremot kopplas till ett nytt hot, som historikerna vet vilket det var: frankerna.

I kölvattnet av romerska rikets kollaps lyckades detta germanska folk fylla det maktvakuum som uppstått.

Från sin huvudstad Aachen lade frankerna under sig stora delar av Västeuropa.

Dannevirke fik palisader og en søspærring

Frankernas frammarsch bekymrade säkerligen den danske kungen, och omkring år 700 tillfogades Krumvallen till Danevirke.

Den 7,5 kilometer långa vallen följde Rheider Aus krök, så att ån fungerade som vallgrav.

Krumvallen gjorde det svårt för inkräktande arméer att forcera det smala vattendraget.

Enligt en gammal legend byggdes Danevirke av Tyra, mamma till vikingakungen Harald Blåtand.

© Lorenz Frølich (1820-1908).

Nio snabba om Danevirke:

Danevirke är med sina trettio kilometer Nordens längsta fästningskomplex.

Den första jordvallen uppfördes i slutet av 400-talet.

Vallanläggningen ligger i dag i norra Tyskland, fyra mil söder om Flensburg, men på den tiden var området en del av den danske kungens rike.

Danevirke skyddade Danmark mot krigiska saxare i 300 år.

På 700-talet byggdes Danevirke ut kraftigt – bland annat försågs vallarna med palissader.

Enligt medeltida källor fanns det endast en port i Danevirke.

I fredstid bevakades troligen endast porten i Danevirke, men när fiender hotade bemannades vallarna av krigare som kallades in från hela Danmark.

På 1200-talet skapade historikern Saxo Grammaticus myten om att drottning Tyra på 900-talet uppförde Danevirke, men då var försvarsanläggningen redan 500 år gammal.

Trots att Danevirke var en toppmodern försvarsanläggning för sin tid intogs den vid flera tillfällen – bland annat av den tysk-romerske kejsaren på 900-talet.

Omkring år 734 trängde frankerna upp längs Nordsjöns kust till floden Weser i Nordtyskland. Nu utgjorde bara den breda Elbe ett hinder mellan Europas stormakt och danskarna.

Saxarna fungerade visserligen som en buffert mellan de båda rikena, men de var inte lika starka som förr.

Den danske kungen, som förstod vad som var på gång, lät bygga ut gränsskyddet.

Till Danevirke lades nu tre nya delar: två vallar och en sjöbarriär. Den 1,5 kilometer långa Nordvallen skulle stänga öppningen mellan Huvudvallen och havsviken Slien. Den var bara två meter hög, men försågs med palissader.

Samma sak gällde Östvallen. Den var fyra kilometer lång och hindrade arméer som försökte kringgå Danevirke via halvön Svans.

Även Huvudvallen förstärktes med palissader. Därmed var Danevirkes totala längd sexton kilometer.

Enligt arkeologen Jørgen Jensens beräkningar krävde utbyggnaden omkring 30000 stockar, som måste ha hämtats långt därifrån, och 80000 kubikmeter jord.

Den fuktiga marken gjorde att byggmästarna behövde säkra anläggningen med stabila ramverk av timmer.

Extra vallar och palissader räckte emellertid inte, så danskarna byggde även ute i vattnet.

Dannevirkes vold var i vikingetiden ca. 4 m høj. I ly af palisaderne kunne vikingerne skyde pile og kaste spyd mod angriberne.

© Per O. Jørgensen/Historie

I Danevirke sø, vid Huvudvallens östra ände, anlades en fördämning vid en konstgjord backe, och på krönet lär man ha byggt ett fort av stockar, ett försvarsverk som fick det missvisande namnet Thyraborg.

Arkeologerna har ännu inte hittat några spår av fortet, där­emot resterna av en ungefär 1,6 kilometer lång sjöbarriär.

Fundamentet till fördämningen och sjöbarriären skapade man genom att konstruera hundratals kassuner av stockar och tynga ner dem med sand.

Sjöbarriären utgjorde ett fundament som Danevirkes vakter kunde stå på ifall fienden försökte vada över Slien vid lågvatten och på så vis kringgå vallarna.

Vissa av de män som slet med att bygga kassunerna försökte kanske spela eftervärlden ett spratt, för i en av lådorna nära platsen där Thyraborg anses ha legat hittade arkeologerna en tjugotre centimeter lång träfallos.

Danevirkes nya vallar gjorde danskarna övertygade om att försvarsverket kunde motstå även den mäktigaste fiende, och några årtionden senare dök just en sådan upp.

I slutet av 700-talet skicka­de frankernas kung sin armé mot saxarna.

Under åren mellan 772 och 804 utkämpade folkslagen ett blodigt krig, som år för år närmade sig Danevirke.

Europas mægtigste mand, Karl den Store (747-814 e.Kr.) måtte på grund af Dannevirkes styrke æde sin stolthed.

© Wikimedia Commons

Kejsaren fick ett bestämt nej

Frankerna var kristna, medan saxarna tillbad Oden och Tor, vilket även danskarna gjorde.

När den saxiske hövdingen Widukind led nederlag åren 777 och 782 flydde han båda gångerna till andra sidan Danevirke.

Där fick han kortvarig asyl, eftersom den danske kungen visste att danskarna hade fred så länge Widu­kind var frankernas värsta fiende.

När Karl den store, frankernas kung och även tysk-romersk kejsare, krävde att få Widukind utlämnad avvisade den danske kungen Sigfred hans anspråk, står det i de frankiska riksannalerna.

Ryktet om Danevirkes oövervinnelighet kan ha varit huvudanledningen till att kejsar Karl till en början accepterade danskarnas nej.

Därför var det också ­av allra yttersta vikt att försvarsverket förblev starkt och avskräckande.

På 800-talet var det Danevirkes uppgift att skydda de härjande vikingarna mot hämnd från sina offer.

Om år 808 vittnar frankiska riksannaler att danske kung Godfred ”beslutade att befästa hela sitt rikes gräns mot Sachsen med en vall”.

Godfred är den första danska regent som i en samtida källa sätts i samband med vallen.

Huvudvallen var visserligen hundratals år gammal, men synen av den söderifrån kan ha varit missvisande. Just under dessa år förändrades nämligen dess utseende markant när Huvudvallen förstärktes genom att man reste en mur av stenblock framför den.

Kung Godfred hade all anledning att känna sig pressad, för år 804 hade Karl den store besegrat saxarna och överlät sedan det erövrade området mellan Elbe och Danevirke åt sina vendiska allierade.

En invasion av Danmark hotade, men trots Danevirkes styrka vågade bara ett fåtal av vikingarnas stormän mäta sina krafter med den tysk-romerske kejsarens enorma armé.

© Shutterstock

Kongens stedfortræder bevogtede Dannevirke

Danevirkes kommendant var en av kungarikets viktigaste män.

År 817 nämns för första gången en av dem vid namn i de frankiska riksannalerna. Han hette Glum och ledde en armé av daner och allierade vender under angreppet mot det frankiska gränsfortet Esesfelth, sju mil söder om Danevirke.

Trots att Glums angrepp miss­lyckades och frankerna höll ut ledde angreppet till att ­fienden flyttade sin gränsfästning till Hammaburg (Hamburg).

Glum bar titeln jarl, den näst ­högsta rangen i vikingarnas rike, men när Knut Lavard intog posten 300 år senare kallade han sig hertig.

Sønderjyllands mäktiga hertigar kom genom åren att utgöra ett ­allvarligt problem för Danmarks ­kungar, som vid upprepade tillfällen var tvungna att strida mot Danevirkes kommendanter för att hindra dem från att ta över tronen.

Därför lönnmördades den stridslystne Godfred år 810 av en av sina livvakter.

Året därpå ingick hans efterträdare Hemming ett avtal med frankerna, enligt vilket gränsen flyttades ända upp till floden Eider.

Trots fredsavtalet gav den frankiske kejsaren år 815 sitt stöd åt ett anfall mot Danevirke, lett av den danske vikingen Harald Klak, som under en kort tid styrt Danmark och nu med utländsk hjälp försökte återta tronen.

Hur Klak tog sig förbi Danevirke är det ingen som vet, men hans fälttåg ebbade ut när den danska armén drog sig tillbaka till Fyn.

I mitten av 800-talet delades frankernas rike i tre. Det innebar emellertid inte att hotet mot Danmark försvann. Katastrofen inträffade år 934, då den östfrankiske kungen Henrik Fågelfängaren var lyckosam nog att inta vikingatidens handelscentrum Hedeby.

Den danske ­kungen Gnupa togs till fånga och var därefter tvungen att låta döpa sig.

”Med eld och svärd härjade han hela området ända till det yttersta havet.” Krönika om kejsar Ottos angrepp på Danmark 974.

Arkeologiska fynd tyder på att danskarna efter denna förödmjukelse påbörjade ytterligare en utbyggnad av Danevirke.

I mitten av seklet byggdes den så kallade Halvcirkelvallen runt Hedeby. Omkring år 968 bands den nya vallen ihop med resten av anläggningen med den 3,5 kilometer långa Förbindelsevallen.

Det hjälpte inte heller, för år 974 tog sig tysk-romerska soldater över Danevirke.

Ett århundrade senare skrev historie­skrivaren Adam av Bremen om slaget vid Danevirke. Om kejsar Otto skrev han att ”med eld och svärd härjade han hela området ända till det yttersta havet”.

Andra historiker hävdar dock att den tysk-romerske kejsarens armé inte tog sig hela vägen till Skagen, utan fokuserade på att inta Hedeby.

Av allt att döma jagade antingen vikingakungen Harald Blåtand eller hans son Sven Tveskägg år 983 bort kejsarens trupper från Hedeby och återupprättade därmed dansk kontroll över södra Jylland.

En kort tid senare påbörjades bygget av en ungefär 6,5 kilometer lång, framskjuten position framför Huvudvallen.

Den fick namnet Kovirke och försågs med både vallgrav och palissad.

Efter 500 års glömska kom Danevirke att spela en nyckelroll i danskarnas krig på 1800-talet. Vissa nationalromantiker trodde att vallarna fortfarande var omöjliga att inta.

© DEA/BIBLIOTECA AMBROSIANA/Getty Images

Ingen slag fandt sted ved Dannevirke mellem 1100- og 1800-tallet. Voldene forfaldt, og forsvarsværket gik i glemmebogen, indtil nationalismen spirede i Europa.

Magtfulde mænd i Slesvig og Holsten forsøgte at gøre hertugdømmerne til en del af det tyske rige.

Bakket op af regeringen og befolkningen gav den danske hær sig til at udbygge Dannevirke med 27 kanonskanser.

DEA/BIBLIOTECA AMBROSIANA/Getty Images

© Shutterstock

Men da 2. Slesvigske Krig brød ud i 1864, valgte den danske general Christian de Meza at lade sine folk liste bort fra voldene i ly af mørket og marchere mod Dybbøls skanser.

Generalens beslutning om at rømme Dannevirke gjorde den danske befolkning rasende.

Mange havde fået den opfattelse, at voldene var umulige at indtage, men det var langt fra sandheden.

Shutterstock

© Nationalmuseet

De vådområder, der om sommeren fungerede som en ekstra beskyttelse for Dannevirke, var frosset til i den iskolde vinter.

Dermed kunne fjenden omgå voldene og falde danskerne i ryggen. I stedet valgte de Meza retræten til Dybbøl Skanse. Her blev den danske hær knust kort efter.

Nationalmuseet

Dannevirkes portvagt blev bestukket

Även efter vikingatidens slut fortsatte Danevirke att ha en viktig funktion i försvaret av Danmark.

Frekventa strider om den danska tronen och skiftande allianser över gränsen gjorde dock att Danevirke angreps av än vender, än danska tronpretendenter med uppbackning av den tysk-romerska kejsaren.

I vissa fall stod vallarna emot angreppet, medan fienden andra gånger – till exempel år 1157 – forcerade Danevirke utan något större besvär.

Enligt Saxo Grammaticus mutade den danske exilkungen Sven Grate helt enkelt portvakten inför sin armés ankomst.

Den sista utbyggnaden av Danevirke påbörjades sex år senare av Valdemar den store.

Kungen förvandlade Huvudvallen till en fem till sju meter hög tegelmur med en 22 meter bred och 2,5 meter djup vallgrav framför. Vallgraven skulle först och främst hålla nyligen uppfunna vapen som armborst och effektiva belägringsmaskiner på avstånd.

Valdemars ättlingar var så stolta över försvarsanläggningen att de flera årtionden efter kungens död lade en blyplakett i majestätets grav.

På plaketten stod det att Valdemar ”till hela rikets skydd, som den förste reste den mur av bränd sten som går under namnet Danevirke”.

Danevirke slutade som stenbrott

Efter Valdemar var Danevirkes da­gar dock räknade.

Den stora vallanlägg­ningen skyddade inte längre rikets södra gräns, utan låg mellan de danska hertig­dömena Slesvig och Holstein.

Samtidigt började övriga Europa bygga borgar i stället för vallar och Danmark följde deras exempel.

Danevirke förföll och användes som stenbrott när nya byggnadsverk uppfördes i området.

Vallarna förvandlades slutligen till mjuka, gräsklädda backar i Nordtyskland.