Ett av de viktigaste arkeologiska fynden från vikingatiden är ett antal mörka och ljusa linjer i jordlagren, som arkeologer grävde fram i den jylländska myllan år 1980.
De tydliga spåren efter en hjulplog visar att vikingabonden – tvärtemot vad forskare och arkeologer tidigare trott – använde en ganska avancerad typ av plog. Till skillnad från det primitivare årdret gör hjulplogen inte bara en liten skåra i jorden utan vänder också myllan inför sådden. På så vis bryts de växtdelar som fortfarande finns kvar i jorden ned och blir till näring åt nya grödor.
Senare fynd har bekräftat att Nordens bönder använde sig av det nya redskapet för att odla mat åt sina familjer i ett Skandinavien, där klimatet var kallt och ogästvänligt. Efter plogfyndet fick historikerna en helt annan bild av vardagslivet i vikingarnas hemtrakter.
Plogen var en symbol för hur verkligheten såg ut för den reslige bonden som skulle försörja inte bara sin familj utan även krigare, handelsmän och hantverkare. Samtidigt skulle han alltid vara beredd att fara i viking – och vid de tillfällena överlåta ansvaret för gården till kvinnor, barn, trälar och gamla.
I dag vet vi att bönderna var den största befolkningsgruppen i vikingasamhället. I hela Skandinavien låg gårdarna utspridda längs fjordar och i bördiga dalar. Ofta låg husen uppe på någon kulle med god utsikt över vänner – eller fiender – som närmade sig.
Gården var vikingens kollektiv
Gårdarna fungerade som ett slags samfällighet. Både män och kvinnor deltog i arbetet, och även barnen hjälpte till på åkrarna.
Varje höst skördade bönderna sin säd med skäror av järn – främst den härdiga rågen, som de importerat söderifrån. På goda jordar kunde vikingarna även odla korn, havre och vete som var mycket eftertraktat. Arkeologiska fynd visar att bönderna ofta sådde höstråg – en tålig sort som gror även på snötäckta jordar.
Ingen vet om höstrågen skördades på våren eller lämnades kvar på åkern som gödning, men metoden vittnar om ett ganska avancerat jordbruk.
Av den skördade säden bakade man det bröd och kokade den gröt som utgjorde basen i dagens två måltider – frukosten serverades ett par timmar efter att arbetsdagen börjat, och kvällsmaten serverades när arbetsdagen var slut. I pauserna under dagen stillade vikingarna sin hunger med bröd, färskost och kanske lite färska bär, och släckte törsten med vatten, kärnmjölk eller svagdricka.
I Norge och i vissa delar av Sverige var klimatet så bistert och bristen på åkermark så stor att bönderna inte hade möjlighet att odla spannmål. Spår i kökkenmöddingar vittnar om att vikingarna här i stället levde av fiske och djurskötsel. På gården strövade grisar, getter och gäss omkring – och framför allt hästar, oxar och vikingens viktigaste husdjur: kon.
Arkeologerna har hittat ben av kor som blivit upp till tio år gamla – ett bevis på att man inte höll djuren för köttets skull utan främst för mjölken, som kunde bearbetas till ost och smör.
Behovet av mjölkprodukter, som var en säker näringskälla under den kalla vintern, var stort, och därför ville bonden helst inte slakta sina djur. Efter skörden inspekterade han hölagret och bedömde hur många djur han skulle kunna hålla vid liv över hela vintern; de övriga slaktades. Ett stort köttförråd var därför ofta ett tecken på att skörden varit dålig, inte ett tecken på rikedom.
När hösten kom började kampen för att samla mat inför vintern. Alla hjälptes åt med att salta och röka köttet efter slakten. I Sverige begravde man ibland hela döda djur i marken, där de skulle förruttna och jäsa långsamt. Konserveringsmetoden är knappast känd i dag men lever bl a kvar i den välkända delikatessen surströmming.
Klanen skyddade mot fiender
Utifrån fynd i vikingahus vet vi att bonden levde tillsammans med hustru och barn i en storfamilj med flera generationer och olika förgreningar. Det kunde bli upp till 50 personer. Bröder, systrar, kusiner och ofta även andra släktningar bodde under samma tak. I praktiken bestod en hel by ofta av en enda släkt – en typ av klan.
Släktens historia och minnet av förfäderna hölls vid liv under de kalla och långa vinterkvällarna i långhuset. Medan lågorna på eldstaden sakta falnade, lyssnade både barn och vuxna till de äldstas berättelser om gudar, hjältar och ädla gärningar.
De bästa historierna berättades om och om igen, tills alla kunde återberätta dem nästan ordagrant. Varje vikingabarn kände till exempel till berättelsen om Ragnarök, då gudarna drabbar samman med de onda makterna i ett dödligt domedagsslag – och om Sigurd Fafnesbane och hans seger över den väldiga draken Fafner.
Alla skulle supa sig fulla
I skarp kontrast till de kalla vintermånaderna i långhuset var våren och sommaren desto lättsammare. Ofta flödade mjödet och ölet i bägare och dryckeshorn. För vikingarna var det honungssötade mjödet en helig dryck, och alla skulle dricka sig från vett och sans för att komma närmare gudarna.
Överallt i byarna spelade trubadurer upp till fest på sina lyror, och gårdarna genljöd av skrålande män och kvinnor. De sjöng med i de gamla folkvisorna, som gått i arv sedan generationer.
'Sång och dans var en del av samvaron både bland de fattigaste och i de välbeställdas storgårdar. Efter fynd av gudar i danspositioner antar historikerna att dansen, förutom att vara underhållning, fyllde en form av religiös funktion i samhället.
Ett mer stillsamt nöje för vikingarna var bräd- och tärningsspel av olika slag, inte minst det mycket populära "hneftafl" – ett schackliknande brädspel, som vikingarna hade fört med sig hem från stammar i Germanien.
Brickor och bräden som har bevarats visar hur mycket vikingarna uppskattade spelet. De vackraste brädena var gjorda av trä med konstfulla utsirningar. Brickorna var tillverkade av valrosständer eller av vikingarnas allra värdefullaste vara – gyllengul bärnsten.
De fredliga fejderna utspelades över ett parti hneftafl, men det fanns betydligt blodigare duster. Våldsammast var striderna mellan ostyriga isländska hingstar. Bönderna ägnade sig ivrigt åt vadslagning, innan de små djuren skriande gav sig på varandra med sparkande hovar och kraftiga bett.
Hingsthetsningarna var en populär underhållning. Bara de starkaste djuren överlevde och kunde användas som avelshingstar.
Drunkningstävlingar vanliga
Även vikingarna själva kastade sig ut i fysiska aktiviteter. På sommaren deltog gårdarnas unga män i boxnings- och brottningstävlingar: Vid speciella tillfällen kallade rikemännen i trakten till och med till en sorts olympiad, under vilken män från när och fjärran samlades för att kämpa i blodiga tävlingar.
Inte någon skonades, och det förekom både brutna ben och dödsfall – inte minst i de så kallade simtävlingarna, som gick ut på att hålla motståndaren under vattnet så länge att han antingen gav upp eller drunknade.
Under vintern hade fritidsaktiviteterna en helt annan karaktär. Nu kom skidor och skridskor fram. Arkeologerna har inte grävt ut några skidor från vikingatiden, men från svenska målningar vet vi att nordborna har använt sig av skidor i flera tusen år.
Å andra sidan har forskarna hittat massor med tillslipade, avlånga hästben. De primitiva skridskorna bands fast under läderstövlarna och sedan sköt sig skridskoåkaren fram över isen med hjälp av en spetsad stav.
Tack vare de fysiska aktiviteterna och den i regel varierade kosten hade genomsnittsvikingen god hälsa. De skelett som arkeologerna har hittat visar att den tidens skandinaver var ganska långa. Männen var omkring 172 cm och kvinnor ungefär 160 cm långa – alltså bara åtta till tio centimeter kortare än sina nu levande skandinaviska ättlingar.
Allt tyder på att bönderna har varit utmärkta krigare, när de gav sig ut på sina långa vikingatåg. Oftast reste vikingarna ut precis när vårsådden var avklarad och återvände hem igen, strax innan det var dags för den viktiga höstskörden.
Vikingarna dog unga
Långhuset var vikingarnas hem. I det mörka, rökiga rummet bodde krigare, kvinnor, trälar och husdjur sida vid sida, och de fördrev tiden med hushållssysslor, träsnideri och sällskapsspel.
Trots vikingarnas goda fysik uppskattar forskarna att de flesta vikingar dog i ganska unga år, antingen i strid eller av sådant som i dag betraktas som ”banala” åkommor, till exempel lunginflammation eller infekterade sår. På vikingatiden kunde den typen av skador och sjukdomar inte behandlas, och de ledde därför ofta till döden.
För det fåtal som blev äldre än 50 år bar kroppen många spår av ett slitsamt liv. Vikingabönderna plågades ofta av förslitningar i rygg, händer och knän. Även om fynd av kranier visar att de allra flesta vikingar saknade många av sina tänder, uppskattar forskarna att vikingatidens skandinaver skötte sin hygien.
Varje lördag samlades familjen för veckans bad – ordet lördag har sitt ursprung i det gamla nordiska ordet "löghardagher" som betyder bad- och tvättdag. Barn och vuxna skrubbades rena, håret kammades och naglar och öron rensades.
Över hela Norden har arkeologerna hittat nagelpetare och fint utsirade kammar av ben – ett av de vanligaste fynden från vikingatiden. Många historiker brukar skämtsamt säga att kammen måste ha varit mycket viktigare än svärdet för en viking.
Trälarna fick leva på tallbark
Medan vikingabönderna stundtals ägnade sin tid åt lekar och hygien, förde trälarna en betydligt eländigare tillvaro. På åkrarna var det givetvis de som utförde det tyngsta och smutsigaste arbetet, och när de kom hem, fick de tränga ihop sig i den mörkaste delen av långhuset – intill husdjuren.
Här tittade de på, medan bonden och hans familj åt sig mätta. Själva fick de den sämsta maten eller resterna från bondens bord. I regel tvingades trälarna leva på lite korngröt och bröd av den allra grövsta sorten.
I dikten ”Rigs visa”, som har sitt ursprung i vikingatiden, berättas om maten hos en trälfamilj. De fick nöja sig med att äta grovt bröd med agnar i – de skal som ligger kring sädeskärnan. Det var vanligt att man tillsatte agnar i brödet för att använda så lite mjöl som möjligt i trälarnas kost, och i dåliga tider fick trälarna till och med blanda tallbark i degen för att dryga ut det dyrbara mjölet.
Att trälarna levde så annorlunda än sina ägare var helt i överensstämmelse med resten av normerna i vikingasamhället. Skarpa skiljelinjer fanns överallt: mellan träl och fri, mellan fattig och rik och inte minst mellan man och kvinna.
Förenklat uttryckt var det mannen som stod för allt som försiggick utomhus. Innanför tröskeln till långhuset var det kvinnan som tog över ansvaret. Där inne i det rökiga mörkret härskade bondhustrun.
Hon skulle spinna och väva ullen från fåren, så att familjen fick kläder på kroppen. Hon stod för matlagningen, för barnpassningen och hon bar ansvaret för hushållets ekonomi – något som var mycket ovanligt jämfört med resten av Europa på 1000-talet. I sitt skärp bar hon nyckeln till den träkista, där den rike bonden förvarade sina smycken och mynt.
Urringad tröja orsakade skilsmässa
När mannen for i viking, var det kvinnan som såg till att allt fungerade på gården. I samma stund som skeppet gled ut ur fjorden var det hon som tog över ansvaret för barnen, de gamla och trälarna för att säkra skörden och därmed familjens överlevnad.
Och med ansvaret följde rättigheter. Vikingakvinnan hade både rätt att välja sin blivande make och att skilja sig från honom, om hon så önskade. Genom de isländska sagorna har forskarna kartlagt en lång rad skilsmässoregler, som vittnar om ett tämligen avancerat lagsystem.
För att försäkra bondhustrun mot ett liv i ensamhet, om mannen slog sig ned i ett annat land under sina färder, kunde hon kräva skilsmässa, om han inte hade gått till sängs med henne på tre år. Andra skilsmässogrunder var mer bisarra – till exempel verkar vikingarna ha haft ett behov av att förbjuda att kvinnor gick klädda i mansbyxor, och att män bar urringade kvinnotröjor.
Den vanligaste anledningen till skilsmässa var emellertid plötslig fattigdom i mannens familj – eller hustrumisshandel. Om en man slog sin hustru tre gånger, kunde hon kräva skilsmässa.
I sådana fall kunde skilsmässan genomföras ganska enkelt. Den förorättade kvinnan behövde bara hämta ett par vittnen till långhuset och utropa sin skilsmässa två gånger – först vid tröskeln till familjens hem, och sedan tillsammans med vittnena vid den äkta sängen. I regel följde de minsta barnen med sin mor tillbaka till hennes släkt, medan de äldre barnen delades mellan föräldrarnas familjer beroende på välstånd och status.
Alla lydde under de oskrivna lagarna
Familjen utgjorde vikingens främsta skyddsnät och kom till hans hjälp vid alla typer av problem. Den kollektiva modellen avspeglades överallt i lagarna, som under vikingatiden var oskrivna men kända av de flesta.
Till exempel var alla familjemedlemmar gemensamt ansvariga för lagbrott – och varenda familjemedlem skulle betala blodspengar till den person som blivit förorättad. Samtidigt kunde en vanärad viking dra evig skam över sin släkt – och omöjliggöra framtida giftermål för sina nu bannlysta systrar och bröder.
De oskrivna reglerna gällde även för vikingasamhällets mest inflytelserika män – stormännen, som annars stod över bönderna i såväl rikedom som status i alla andra avseenden.
Stormannen skyddade inte bara sin närmaste familj utan samtliga gårdar i trakten mot yttre fiender. Hans hem var samtidigt centrum i hela området. Stormansgårdarna – som var stora och praktfullt utsmyckade – var också platsen för de allra största gästabuden med viktiga gäster från när och fjärran.
Hit vallfärdade köpmän, hantverkare och bönder för att saluföra sina varor och för att dyrka de gudar som skulle sörja för fred, fruktsamhet och rikliga skördar.
Vad menyn beträffar var festerna lika överdådiga som vid senare tiders bjudningar i de övre samhällsskikten. I ”Rigs visa” berättas om ett gästabud, där ”fläsk och stekta fåglar frestade; vin var i kannan och i dyrbara bägare”. Texten fortsätter med skildringar av de fina, blommiga linnedukarna och dukningen med silverbestick och vackra, frankiska dricksglas.
På en storgård vid Tissø i östra Danmark har ägaren kunnat imponera på sina gäster med en hall som var hela två våningar hög i tak.
Bondsönerna blev krigare
För sönerna till såväl stormän som vanliga bönder blev övergången till vuxenlivet med tiden ganska besvärlig. Den omåttliga befolkningstillväxten under 700- och 800-talen, som bl a berodde på att man hade börjat använda hjulplogen, skapade nämligen alldeles nya problem för de unga männen.
All åkerjord i Skandinavien blev snart uppodlad, och bristen på ny mark gjorde att de yngre sönerna, som inte skulle ärva släktgården, kunde förvänta sig en framtid utan lantbruksjord och utan självständighet. I stället för att leva ett liv i fattigdom vände alltfler bondsöner ryggen åt de invanda plogfårorna och gick ombord på stora långskepp med vikingaskölden på armen.
Med vind i seglen for de sedan över haven till fjärran kuster och exotiska platser som Köln, Paris och Lindisfarne för att plundra sig till rikedomar eller hitta ny åkermark, en hustru och en ny plats att bilda familj på.