Verklighetens Robinson Crusoe blev huvudjägare

Renton misstänkte att de tre andra tänkte skära halsen av honom och äta upp honom så fort de fick en chans.

Åsynen av land vid horisonten fick emellertid männen på andra tankar och med gemensamma krafter rodde de mot ön.

Efter trettiosju dagar till havs kom de till slut fram till en tropisk ö. Av de många tusen öar som ligger utspridda i Stilla havet, försökte 1800-talets sjömän hålla sig så långt borta från Salomonöarna som möjligt.

Det påstods att det bodde kannibaler där, och att de inte drog sig för att döda och äta utländska sjömän som gick i land.

Renton och de tre andra männen befann sig nu utanför just en av Salomonöarna. En svärm av krigskanoter mötte dem vid det korallrev som spärrade vägen in till stranden.

De fyra utmärglade vita sjömännen var för svaga för att göra motstånd och släpades i land. Uppe på stranden fick Renton och de andra några kokosnötter att äta, medan deras båt slogs sönder.

De var fast på ön.
Sjömännen fick sova i en liten hydda på stranden, medan hundratals nyfikna öbor stirrade på dem.

Nyheten om deras ankomst vållade så mycket uppmärksamhet att mängder av båtar med infödda anlände dagen därpå – och bland besökarna fanns det en del krigare med barskt utseende.

Renton var mager, men hade klarat strapatserna till sjöss bättre än de andra tre männen, som låg apatiska i hyddan och stapplade ut endast när de infödda kastade mat åt dem.

Renton kunde gå omkring på stranden och fick lov att göra det. En nyanländ krigare sökte upp honom vid vattenbrynet och förklarade med gester att de vita sjömännen snart skulle få halsen avskuren.

Men om Renton följde med krigaren kunde han rädda Rentons liv.

Renton bestämde sig för att lämna de tre andra i sticket och gav sig av med sin nye vän.

Så förklarade Renton senare för den australiska tidningen The Brisbane Courier hur han kommit levande från ön Manaoba.

De inföddas muntligt traderade skildringar av Rentons räddning berättar en annan historia.

Den pensionerade brittiske filmregissören Nigel Randell Evans samlade under åtta resor till Salomonöarna på 1990-talet berättelserna i sin bok The White Headhunter, som handlar om Jack Rentons liv bland lokalbefolkningen.

Enligt berättelserna blev Renton inte alls bortförd:

”Han köptes av en hövding vid namn Kamilla, som tog med honom till Maanakwai (en by på ön Malaita, red.). Där stannade han i kanske en månad. Historien om Kamilla och hans ljushyade slav spreds längs Malaitas kust, och hövding Kabou begav sig dit för att se honom.”

Renton köptes av den mäktige hövding Kabou, som tog med honom till sin by på ön Sulufou.

Fotboll räckte inte för att överleva

Enligt Rentons egen berättelse fann han sig snabbt tillrätta i det nya samhället, eftersom han var ”ganska duktig på de inföddas praktiska göromål, såsom att tillverka nät och kanoter”.

Inom kort blev han ”av de infödda betraktad som i det närmaste en av deras egna”, sa han till den australiska tidningen.

Lokalbefolkningens muntliga berättelser avslöjar emellertid att livet på ön krävde en del tillvänjning. Enligt ättlingar till de krigare som förde Renton till ön Sulufou, hade den vite fången till en början inga av de färdigheter som krävdes för att överleva.

Han kunde varken fånga fisk eller laga nät. Det var endast hans ljusa hud som räddade honom. Alla var fascinerade av främlingen och gav honom mat.

Hövdingen Kabou lät sin slav leka med byns barn, så att han skulle lära sig de inföddas språk av dem.

Renton tillverkade en boll av palmblad och lärde barnen att spela fotboll.

Med tiden tröttnade byns fiskare emellertid på att livnära hövdingens slav. En dag ropade en fiskare:

”Hej, du där. Du sitter hela dagen och gör inget, medan vi är ute och fiskar, och så kommer du här med din korg (för att få mat, red.). Varför lär du dig inget?”

Renton insåg att om han inte snabbt lärde sig att bidra till livet i byn så var han överflödig, och då skulle hans liv sväva i stor fara.

Renton lärde sig snabbt att fiska som lokalbefolkningen och började lagat mat åt hövding Kabou och andra högt uppsatta män. I byn sa man: ”Hans herre har minsann dresserat honom väl.”

Renton var inte förtjust i rollen som kock, men den höll honom vid liv under den första, svåra tiden.

Efter ungefär ett halvår hade Renton lärt sig att tala det lokala språket. Han kunde därför fråga varför många av de äldsta i byn kallade honom för Doorey.

Det visade sig att en vit valfångare vid namn Doorey hade bott i byn fyrtio år tidigare. Hans fartyg hade förlist, så han hade blivit slav hos den dåvarande hövdingen i byn.

Doorey hade varit fartygets timmerman och med tiden hade han blivit respekterad för de vackra och stabila hus som han hade byggt på ön.

Renton insåg att det var tack vare Dooreys färdigheter och anseende som han fortfarande var vid liv – tack vare valfångaren gav det status bland öns invånare att äga något så sällsynt som en vit slav.

Renton insåg emellertid att det även var denna status som beseglat Doo­reys öde. När han rymde till en annan stam, hade byn tappat ansiktet, och som hämnd hade hövdingen lockat Doorey i en fälla och dödat honom.

Övertro stärkte brittens anseende

Renton insåg snart att den by som han bodde i var genomsyrad av vidskepelse – invånarna var bland annat rädda för att rester av deras mat skulle hamna i händerna på personer som ville dem något ont.

”De var övertygade om att om en falsk vän lyckades stjäla bara en smula av den mat som de hade ätit, ett hårstrå från deras huvud eller en fingernagel – så skulle han ha dem i sin makt”, berättade Renton senare.

Beväpnad med även den minsta stump från en annan person kunde en motståndare gå till sina förfäders altare, lägga föremålet framför det och recitera en besvärjelse över den person som han eller hon ville skada.

Invånarna var därför övertygade om att alla olyckshändelser, sjukdomar och dödsfall berodde på besvärjelser.

När en person hade avlidit samlades hans familj därför runt den avlidne. Tillsammans med schamanen skulle de försöka ta reda på vem som orsakat den anhöriges död. Mötet följde alltid samma ritual, förklarade Renton:

”Ett ljus bröt fram över likets huvud, höjdes, svävade och blinkade i luften. En kort stund senare svävade ljuset ut ur hyddan, och alla följde efter det. Det kunde leda dem till en by flera mil bort eller vända om och leda tillbaka dem till samma hydda som de kommit från. Men till slut skulle ljuset lägga sig på taket hos den skyldige.”

I regel slutade det med att ”ljuset” pekade på den person som vittnen hade hört gräla med eller baktala den döde, omedelbart innan hen dog.

För Renton, som var den ende i byn som inte hade något altare vigt åt sina förfäder, medförde övertron en oväntad bonus: Medan invånarna var ­ytterst misstänksamma mot varandra, kunde alla lita på Renton, som inte hade möjlighet att nedkalla några förbannelser.

Om en man bar på en hemlighet som han behövde dela med någon, kunde han därför tryggt gå till Renton, för britten utgjorde inget hot.

Barbariska seder gjorde Renton förskräckt

Till skillnad från vad många européer fördomsfullt trodde var långtifrån alla på Salomonöarna kannibaler.

Hövding Kabous by föraktade de stammar som var kända för att äta sina fiender.

Å andra sidan var Kabou och hans folk precis som alla andra stammar i området ivriga huvudjägare. Om ett nytt storhus till byns råd av äldste skulle invigas, behövdes det enligt stammens tro ett avhugget huvud för ceremonin.

Det samma gällde sjösättningen av en ny krigskanot, när säsongen för att jaga delfiner började, och mängder av andra viktiga händelser.

Avhuggna huvuden gav mana – själslig kraft, som skyddade mot onda andar.

Renton fick sin första upplevelse av stammens barbariska sedvänja efter att ha deltagit i arbetet med att bygga en stor krigskanot.

Någon Doorey var han inte, men han hade utmärkt sig tillräckligt mycket för att få lov att delta i sjösättningen av farkosten.

Alla män, kvinnor och barn samlades på den öppna platsen utanför krigarnas kanothus, och en rituell dans inleddes.

I Rentons öron gav trummorna, snäckhornen och panflöjterna ifrån sig ett infernaliskt oväsen, varpå en schaman dök upp på platsen.

Schamanen bar en rituell dräkt, som fick honom att se ut som ett demoniskt väsen, till hälften människa och hälften fisk. Alla drog sig förfärade tillbaka.

Musiken dog ut, och en illavarslande tystnad sänkte sig över platsen.

Demonen granskade de församlade en efter en. Varje gång han stannade vid en person hörde Renton hur det gick ett sus genom församlingen. Till slut stannade fiskdemonen vid en slavflicka och lade sin hand på henne.

Folksamlingen kastade sig genast över slavinnan och höll fast henne, så hövding Kabou kunde hugga huvudet av henne. Liket bars fram till den nya kanoten, så att slavflickans blod kunde stänkas på dess sidor.

Renton bevittnade mordet och insåg till sin fasa att valet lika gärna kunde ha fallit på honom. Hur mycket han än ansträngde sig för att bli accepterad, riskerade han att möta samma våldsamma öde som slavflickan.

Enligt öbornas berättelser kallades Renton samma kväll till hövdingens hydda.

”Kabou ville göra Renton hård. Han visste att enda sättet att härda honom på var att få honom att döda, och att människor skulle respektera honom mer, om han hade dödat”, lyder berättelsen.

Kabou sa till Renton att han hade fått reda på att invånarna på ön Manaoba, som ursprungligen hade fångat Renton och de tre andra sjömännen, hade dödat Rentons kamrater.

”Du måste döda tre män från Manaoba, för hos oss är seden sådan att om en man från din stam dödas av en man från en annan stam, så måste du döda den mannen.”

Renton försökte fly

Men Renton hade ingen lust att bli huvudjägare. Samma kväll stal han en kanot och började paddla norrut längs kusten.

Det var ingen idé att ge sig ut på öppet hav, för han hade ingen chans att korsa Stilla havet i den lilla farkosten – dessutom löpte han risk att få både sig och kanoten krossad mot de rev som omgav ön.

I stället fick han paddla längs kusten och hoppas på att kunna nå en europeisk handelsstation, som han hade hört låg norr om den stora ön Malaita.

Först var Renton dock tvungen att ta sig förbi grannbyn på Manaoba, innan dagen grydde, för annars skulle han bli upptäckt.

När solen gick upp insåg Renton till sin förfäran att han inte hade kommit tillräckligt långt. Han fortsatte dock oförtrutet, i hopp om att byns invånare skulle tro att han var en av dem.

När Renton hörde ljudet av en hornstöt förstod han emellertid att han avslöjats. Britten paddlade för sitt liv och försökte gömma sig i ett mangroveträsk, men det dröjde inte länge förrän han upptäcktes.

Renton var säker på att hans sista stund var kommen, men krigarna från Manaoba dödade inte honom – antagligen av rädsla för att drabbas av den store hövding Kabous vrede.

I stället meddelade de Kabou, som kom och hämtade sin slav. Renton tänkte att hövdingen skulle straffa honom genom att offra honom under en blodig ceremoni, men han misstog sig.

Färden hem till Kabous kändes oändlig för Renton, som låg bakbunden i botten av hövdingens kanot.

En lång stund paddlade de under olycksbådande tystnad, men sedan bröts tystnaden av en fnissning, och snart spred sig skrattet bland Kabous män. Renton förstod ingenting.

När de kom fram till Kabous by höll hövdingen ett tal, i vilket han förklarade att han föregående dag hade berättat för Renton att hans vänner hade dödats av invånarna i grannbyn, och att Renton uppenbarligen inte hade kunnat tygla sitt hämndbegär.

Den vite mannen hade gett sig av på egen hand – beväpnad med endast ett spjut och en yxa – för att döda tre av grannbyns krigare.

Kabou var stolt över Renton, som enligt hövdingen hade visat att han förtjänade att betraktas som en krigare. Efter det tog brittens liv en oväntad vändning.

Den vite huvudjägaren imponerade

Byn hyllade Rentons mod, och hans förvandling från slav till krigare började.

Precis som med språket var det byns barn som gav honom de första lektionerna. Senare deltog han i de vuxnas krigslekar, då pil- och spjutspetsar var försedda med proppar av mjukt trä, så att ingen skadades allvarligt under duellerna.

Efter tre månaders träning blev Renton inbjuden att följa med på huvudjakt. Hans första räd genomfördes nattetid, så att krigarna kunde omringa en by utan att bli sedda. Sedan väntade de cirka 120 huvudjägarna på gryningen, förklarade Renton.

”Innan byborna vaknade rusade vår grupp in i byn. Efter hand som de kom ut ur sina hyddor blev de nedklubbade, genomborrade med spjut eller skjutna med pilar. Efter bara några minuter hade många av byns män dödats”, berättade Renton för tidningen The Brisbane Courier.

Vad som hände med kvinnorna och barnen ville Renton inte avslöja, men andra européer som senare besökte öarna berättade om ritualer, då tillfångatagna kvinnor och barn dödades i blodiga religiösa ceremonier.

Renton hade dödat inte färre än tre män under sin första huvudjakt. Kabou var stolt och betraktade honom efter det som sin egen son. Till sina undersåtar utfärdade han följande varning:

”Om någon skadar denne unge man, ska den skyldiges skinn få pryda min vägg.”

Rentons anseende växte ytterligare, och han var nu en fullvärdig medlem av byn. Den forne slaven var nu en attraktiv ungkarl, som giftasmogna kvinnor kastade långa blickar efter.

För The Brisbane Courier förnekade Renton att han haft en romans med någon i byn, men öbornas egna berättelser påstår något helt annat:

”En flicka vid namn Borie bodde i byn. Hon var släkt med Kabou, och alla visste att hon var förälskad i Renton. Snart visste hela Sulufou att de var tillsammans. Alla var glada, när Borie ett år senare blev gravid, men hon dog när hon födde deras barn. Hela byn sörjde – Borie och Renton hade älskat varandra högt.”

Renton hade nu bott i Kabous by i tre år, och hans rykte som krigare hade vuxit. Enligt vad som berättas på ön dödade han mer än sextio fiender, men han tog aldrig deras huvud.

Han förklarade att han inte ville ha dem hängande i sin hydda. I stället slog han ut tänderna ur munnen på sina offer och lät tillverka ett halsband av dem.

Alla stammar inom flera kilometers omkrets visste vid det här laget att det bodde en vit man i Kabous by, och en dag dök det upp ett sändebud med ett brev till honom.

Avsändare var en sjökapten vid namn MacFarlane, som hade befäl över det engelska örlogsfartyget Rose and Thistle. I brevet skrev MacFarlane:

”Det har rapporterats till mig att vita män befinner sig på denna ö. Om en vit man mottar detta brev, ska han bege sig till Isabel (en stor ö 120 kilometer nordväst om Sulufou, red.). Om två månader återvänder jag till ön Sigana (vid Isabels sydspets, red.) och kan ta med honom till Sydney.”

Kabou lät Renton läsa brevet, men att låta honom resa iväg kunde absolut inte komma på fråga. Visserligen var Renton uppskattad och älskad, men han var fortfarande hövdingens egendom.

Det skulle dröja ytterligare fyra år, innan Renton fick en ny chans att komma undan, och den här gången slog han till.

Brittiska människojägare dök upp

Medan Salomonöarnas befolkning i århundraden hade bedrivit huvudjakt, var skrupelfria britters människojakt av senare datum.

På 1860- och 1870-talen var plantageägare i den brittiska kolonin Australien i desperat behov av billig arbetskraft.

Även om Storbritanniens lagar förbjöd slaveri, var det oerhört vanligt att infödda fördes bort till Australien, där de fick arbeta under slaveriliknande förhållanden.

En av dessa slavräder gick till ön Leli, som ligger fyra mil söder om Kabous by på Sulufou. Där satte befolkningen sig så kraftigt till motvärn att det brittiska slavskeppet Carl besköt krigskanoterna med musköter.

Sonen till hövdingen på Leli var bland de döda, medan sexton krigare togs till fånga.

Förlusten av en son krävde hämnd, och hövdingen utlovade en enorm belöning till den som kunde ge honom en vit mans huvud.

Som alla visste så bodde det en vit man hos Kabou på Sulufou, och snart var en armada av kanoter på väg mot ön. När krigarna kom fram till byn ropade deras ledare till Kabou:

”Broder, vi har kommit för att ta din pojke. Vi tänker ta honom till Leli och döda honom där.”

Kabou svarade hotfullt:

”Vem som än tänker döda Renton, måste döda mig först.”

De främmande krigarna insåg snart att de inte skulle kunna få med sig den vite mannen den här gången, men det rådde ingen tvekan om att de skulle återvända och ta honom med sig med våld.

Och makten höll långsamt på att glida hövding Kabou ur händerna, eftersom hans by inte förfogade över några gevär. Andra stammar skaffade sig gevär genom att sälja slavar till brittiska skepp.

Med hotet från Leli hängande över sig var Kabou i akut behov av skjutvapen, om han skulle behöva slåss mot grannstammarna.

Motvilligt beslutade Kabou därför sig för att skicka iväg Renton för att undersöka möjligheterna att byta till sig gevär.

Britten var den ende i byn som kunde något om skjutvapen, men han fick inte resa ensam – en eskort av åtskilliga krigare gjorde honom sällskap. För Renton erbjöd resan en enastående möjlighet att fly.

På ön Isabel hade en hövding vid namn Bera anlagt en mindre fästning, och där bytte han människor mot gevär och verktyg av stål.

Renton fick i uppgift att besöka Bera för att försöka byta till sig gevär. Synen som mötte honom fick honom att tappa hakan: I sin fästning hade ”kung Bera” – som han ville tituleras – samlat på sig 84 stålyxor, 500 knivar, 136 gamla musköter, mer än 200 gevär och 50 revolvrar. Det var en fullkomligt överväldigande eldkraft jämfört med de stenåldersvapen som fanns i Kabous by.

Men Bera var inte intresserad av att byta bort gevär mot några av de varor som Renton hade med sig – inte ens de delfintänder som i århundraden hade varit Salomonöarnas viktigaste betalningsmedel.

Medan Renton befann sig i Beras fästning fick han kontakt med en engelsktalande infödd man, som agerade tolk, när brittiska skepp lade till.

Tolken lovade att han skulle försöka få nästa brittiska fartyg att kasta ankar nära Kabous by, så att de skulle kunna handla direkt med britterna.

Renton tackade tolken, för det skulle öka hans chanser att lyckas fly.

Rentons desperata flykt

Några veckor senare anlände två budbärare från en by nära Kabous för att tala med Renton.

De berättade att ett av de vitas stora segelfartyg hade ankrat upp utanför det breda bälte av vassa korallrev som Sulufou låg skyddat bakom.

Renton visste att han snabbt skulle fångas igen, om han försökte sticka tillsammans med budbärarna, så i stället lockade han hövding Kabou att följa med honom ut till fartyget – för att de skulle försöka köpa gevär till byns krigare.

I en stor krigskanot seglade de morgonen därpå ut i riktning mot det brittiska fartyget, men Kabou beordrade männen i kanoten att lägga till vid stranden framför en annan liten by, som hörde till hans rike.

För Renton var det en oväntad manöver:

”Jag överväldigades av fruktan och började inbilla mig att varenda rörelse som fartyget gjorde var en förberedelse för att segla iväg. Så jag försökte desperat komma på ett sätt att ge besättningen besked om min existens. Jag hade inget. Inget papper, inga europeiska kläder. Plötsligt fick jag syn på en planka från en gammal kanot i sanden.”

Renton skyndade sig bort till ett bål, tog en förkolnad pinne och började skriva ett meddelande på plankan:

”John (han var döpt till John, men kallades Jack, red.) Renton. Var snäll och ta med mig till England. Hövdingen på denna ö ber om gåvor från er. En besättningsman från skeppet måste komma i land, så jag kan tala med honom. Jag har varit skeppsbruten på denna ö i cirka fem år.”

Faktum var att det gått nästan åtta år sedan Renton drev i land, men han hade helt förlorat tidsuppfattningen i en kultur som inte mätte tid.

Två män gick med på att ta ut den till synes oskyldiga plankan till fartyget. Snart kom ett brev i retur från fartygets kapten, som ville veta vad de infödda begärde för Renton.

Kabou trodde att det i brevet stod att britterna ville handla, och han lät Renton paddla ut till korallrevet tillsammans med två kanoter med krigare – för att försäkra sig om att hans ”son” inte gav sig av.

Rentons kanot och en roddbåt från fartyget möttes vid ett litet rev, som stack upp ur havet. Två av Kabous starkaste krigare höll Rentons armar, medan han talade med sina landsmän.

En engelsk sjöman i båten visade att han hade med sig stålyxor, som de kunde byta med, och höll upp dem i luften.

Han ropade till Renton på engelska att hans män var beväpnade, och att de var redo att använda vapnen, om det blev nödvändigt.

Renton övertygade sin eskort om att en av dem skulle titta närmare på varorna. Mannen korsade revet och kastade en blick ner i roddbåten.

När han såg de beväpnade matroserna vände han på klacken och rusade tillbaka till kanoterna, medan han ropade ”skynda er iväg”.

I det tumult som utbröt släppte vakterna sitt grepp om Renton, som sprang så fort han kunde över revet:

”Jag rusade fram och kastade mig ner i roddbåten, som genast lade ut från revet. Plötsligt var jag omgiven av män som skakade hand med mig och talade mitt modersmål. När jag kastade en blick över axeln kunde jag se hur mitt öfängelse försvann i fjärran.”