Aztekerna förrättade människooffer för att blidka gudarna. Det folk som bodde i dagens Mexiko trodde att människor och gudar var beroende av varandra och måste offra sig för varandra.
En skapelsemyt berättar till exempel att gudinnan Tlaltecuhtli lät sig slitas itu för att skapa jorden. Därför måste aztekerna mata henne med blod för att betala sin ”skuld” och säkerställa världens ordning.
Ett offer betraktades följaktligen som en osjälvisk handling, så offren betraktades som martyrer som var garanterade ett gott liv efter döden.
De stora kraniestativen förekom i nästan alla större aztekiska städer.
Avhuggna huvuden ställdes ut
Efter offerriterna gavs de dödas inälvor till djur, medan kroppen åts upp av krigaren som tillfångatagit offret. Den döda människans huvud skars av och sattes upp på ett trästativ, en så kallad tzompantli.
År 2017 hittade en grupp arkeologer en jättelik tzompantli med 650 kranier i Mexico City. Enligt conquistadoren Andrés de Tapia, som deltog i erövringen av aztekerriket, var 136 000 kranier utställda i stadens centrum när den intogs av spanjorerna åren 1519–21.
Om människor lät sig offras frivilligt är svårt att veta. De flesta offren var män, kvinnor och barn som tillfångatagits i krig. En del offrades i grupper, medan andra ikläddes särskilda dräkter för att hedra specifika gudar. Spädbarn var populära offer till regnguden Tlaloc.
Enligt spanska källor förrättades det enbart i aztekernas huvudstad Tenochtitlán arton årliga offer, då sextio personer dödades varje gång.
Följ ett offer här:
I hela aztekerriket kan 20 000 människor ha offrats varje år.
Hur offren dödades berodde på åt vem blodet skulle offras. Tlaloc krävde till exempel att spädbarn skulle få halsen avskuren och kastas i en sjö, medan gudinnan Chicomecoatl ville ha halshuggna flickor.
Krigarguden Huitzilopochtli föredrog att pulserande hjärtan skars ut ur män.
