Kosacksamhällen utvecklades under senmedeltiden och renässansen på de vidsträckta stäpperna i dagens Ukraina och södra Ryssland.
Där, långt från alla maktcentra, uppstod bonde- och krigarsamhällen, som leddes av valda hövdingar.
Kosackerna hade sin egen kultur, där plundring och angrepp på grannarna var en central del av ekonomin, och i synnerhet turkarna kring Svarta havet drabbades ofta.
Kosackerna var kända för sin oerhörda skicklighet till häst.
Tävlingar till häst var populära bland kosackerna. Utöver att skjuta prick med pilbåge tävlade man i så kallad jigit – akrobatiska övningar utförda medan hästen satte av i full galopp.
Bågen av horn och trä byttes på 1600-talet ut mot eldhandvapen.
Sadeln var hög i förhållande till de vanligaste typerna i Europa.
Hästen var liten och robust och klarade all slags terräng.
Revolutionen blev ödesdiger för kosackerna
År 1654 upptogs kosacknationerna som självständiga republiker i det hastigt växande Ryssland.
De fick behålla sin livsstil mot att de i krig ställde upp med soldater.
Varje kosackfolk bildade sina egna regementen och stod själva för hästar och materiel.
De mobila kosackerna på sina tåliga hästar gick i täten, när Ryssland lade under sig det enorma Sibirien.
Ryttarfolken var vana vid öppna vidder och ett liv i sadeln.
Till skillnad från vanliga ryska soldater kunde kosackerna skaffa mat var som helst, och de förstod hur tatarer och andra fientliga folkslag på stäppen tänkte.
På 1800-talet fick kosackerna rykte om sig att vara tsarens mest lojala styrkor, och efter ryska revolutionen 1917 ledde de kampen mot kommunisterna.
Som straff löstes deras samhällen upp och kulturen förtrycktes.