Slavhandel ledde till kapprustning i Afrika
Långt innan européerna seglade till Afrika levde afrikanerna i konstant rädsla för att tas till fånga och säljas som slavar. Hotet fick dem att ändra livsstil och utveckla listiga försvarsmetoder.
Afrikanska byar upprättade kårer av unga män beväpnade med ”skjutvapen, pilbågar, breda tveeggade svärd och kastspjut”.
Slavar var lätta att skaffa, när araberna och européerna började segla till Afrika i jakten på billig arbetskraft, för afrikanerna handlade redan flitigt med de fångar som de hade tagit under krig mot sina grannstammar.
Krigsfångarna tvingades att utföra hårt kroppsarbete som att fälla träd och dra upp stubbar för att röja ny åkermark.
De riskerade även att offras under rituella slakter för att hylla gudarna i Afrikas många naturreligioner.
Situationen förändrades emellertid drastiskt, när araberna på 600-talet började köpa slavar i stort antal söder om Sahara.
Efter det krigade afrikanerna inte längre enbart för att lösa gränsstrider eller skaffa viktiga tillgångar som jord eller jakträttigheter – nu inleddes många krig enkom för att skaffa slavar.
Fredliga stammar tvingades ge sig ut på slavjakt
När européerna på 1500-talet etablerade handelsstationer i Västafrika blev situa-tionen ännu värre, och slavhandeln exploderade.
Européernas ankomst gjorde att det uppstod en industri, som förändrade den afrikanska kontinenten och de samhällen som drabbades.
I stället för att själva överfalla och föra bort afrikaner köpte de europeiska slavhandlarna i regel sina levande varor av afrikanska stammar.
Lokala slavjägare betalades med skjutvapen och krut.
De moderna vapnen gav slavjägarna bättre möjlighet att trakassera grannstammarna och fånga ännu fler till ett liv i slaveri på européernas plantager i Amerika eller i Arabiens städer.
Vanligtvis fredliga stammar blev därför tvungna att själva jaga slavar för att kunna byta till sig vapen.
Om de inte gjorde det var risken nämligen stor att hela stammen fördes bort i kedjor.
Afrikanska byar upprättade kårer av unga män beväpnade med ”skjutvapen, pilbågar, breda tveeggade svärd och kastspjut”, som en slav senare förklarade.
Runt samhällena höll de yngsta pojkarna ständigt utkik efter fiender.
Trä och lera höll fienden ute
Stammar som inte deltog i kapprustningen fick söka skydd bakom höga murar.
Slavjägarna hade inga kanoner att skjuta hål i murarna med – och ofta inte heller tid eller mat nog för att belägra en befäst by.
En portugisisk resenär var 1585 imponerad av de befästa byarna:
”Deras byar omges av murar tillverkade av stora stammar, som stuckits ned i marken. De bildar tre eller fyra cirkelformade staket och omges på utsidan av diken.
På dessa murar […] finns höga torn och utkiksposter, gjorda av mycket höga träd, med plattformar av trä (…) från vilka äldre män skjuter sina pilar”, berättade han.
I trakter där invånarna inte hade lika stor tillgång till trä byggdes murarna av lera och småsten som fogades samman med fett från sheaträd.
När blandningen torkade i solen blev den hård som cement och väldigt hållbar – en del av murarna står kvar än i dag.
Försvarsanläggningarna fick ofta slavjägarna att ge upp redan på förhand, men ibland tillämpade angriparna list för att ta sig in.
Det innebar dock inte att invånarna var förlorade.
Husens dörröppningar var så låga att angriparna var tvungna att luta sig framåt, när de rusade in, vilket gjorde dem till lätta offer, om husets ägare stod beredd med ett spjut eller en klubba.
Valde de boende att ta till flykten, kunde det ske via en diskret bakdörr till grannhuset eller ut i en labyrint av gränder, som endast de boende hittade i.
Afrikaner på slavjakt saknade vapen för att forcera staden Sikassos tjocka murar.
Kullar och berg erbjöd skydd
Andra stammar valde att fly upp på kullar och berg – låglandet besökte de endast för att sköta sina åkrar.
Från höjden höll vaktposter konstant utkik efter annalkande slavjägare. Dök fienden upp blåste de i trumpeter eller slog på trummor för att varna resten av stammen.
Invånarna förskansade sig på ett krön och överöste angriparna med pilar, stenar och bikupor.
Bönderna var så rädda för att bli kidnappade medan de arbetade på åkrarna att de flesta tog med sig vapen, när de gick för att arbeta.
Kabrestammen i Togo och flera andra anpassade sitt jordbruk till hotet från slavjägarna. I stället för att odla upp låglänta områden hackade de ut terrasser ur branta slänter, från vilka de lättare kunde upptäcka om fienden närmade sig.
Afrikanerna köpte sig fria
Trots alla motåtgärder lyckades slavjägare föra bort över tolv miljoner afrikaner och sälja dem till européerna.
Till det kommer minst lika många, som arabiska slavhandlare köpte. Om en person drabbades av katastrofen att säljas som slav, fanns det emellertid hopp.
Afrikanska familjer kunde ibland lyckas skrapa ihop tillräckligt många värdeföremål för att köpa loss sina tillfångatagna släktingar, innan de seglades iväg för gott.
Slavhandlaren Bruce Grove noterade i sin loggbok från 1801 hur två nyligen infångade slavar hade köpts fria:
”Männen köptes i dag fria av tre vänner. Jag behöver knappast beskriva de arma stackarnas glädje över att befrias från sina bojor”.
Slavhandlarna tog emellertid sällan emot varor eller pengar, om någon försökte köpa loss en slav.
”Vi erbjöd honom pengar, men han sade nej. Han ville ha slavar i utbyte, och de skulle vara minst en meter och 34 centimeter långa”, mindes direktören för ett handelskompani 1794, när han försökte befria en slavhandlares offer.
Därför hade släkt och vänner ingen annan utväg än att utföra slavhandlarnas smutsiga arbete och fånga andra afrikaner, överlämna dem i utbyte och på det sättet befria sina egna anhöriga från ett tröstlöst liv i slaveri.