Sjöfolken lade bronsålderns riken i ruiner

I slutänden är det egyptiernas bågskyttar som avgör slaget. På långt håll bombarderar de fiendens skepp med pilar – och besegrar sina krigiska motståndare. Kort därefter låter sig farao Ramses III hyllas som segerherre av sina euforiska trupper. Egypten är räddat – de fruktade krigarna från havet har stoppats.

Bara Egypten stod emot sjöfolken

Året var 1179 f.Kr. när Ramses besegrade dem han kallade ”folken från havet”. På den segerrike faraos gravmonument vid byn Habu på Nilens västra strand kan man än i dag se reliefscener från det blodiga slaget förevigade på tempelväggen – de enda bilder som finns av de gåtfulla sjöfolken.

På relieferna syns Ramses i spetsen för sin armé i två gigantiska slag mot den okända fienden – ett slag på land och ett till havs. Enligt Ramses själv var han den ende av alla Medelhavets mäktiga regenter som hade lyckats besegra den fruktade fienden från havet.

”Inget land kunde stå emot deras vapen, allting från Hatti, Kode, Karkemish, Arzawa, Alashia och vidare utplånades”, berättar en av hans inskriptioner.

Enligt arkeologiska lämningar drabbades just omkring år 1200 f.Kr. hela östra­ medelhavsområdet av en gåtfull katastrof som utplånade i stort sett alla större­ civilisationer i regionen inom en period av bara 50 år.

Från Grekland i norr, vidare ned genom Turkiet och fram till våra dagars Syrien­ och Israel, har arkeologerna grävt fram ett tjockt lager av aska i nästan varenda större stad och vartenda palats från perioden. Alla har de bränts ned till grunden inom en tidsrymd av mindre än 50 år.

Även om forskarna fortfarande är ­oeniga om hur rikena gick under är de i alla fall överens om en sak: Vad det än var för olycka som drabbade regionen, fick den ohyggliga konsekvenser.

Tusenåriga städer, palats, monument och även hantverk och skriftsystem försvann tvärt. Arkeologer och historiker kallar mycket passande det som hände under perioden för ”Katastrofen”.

Brons användes till allt

När ödeläggelsen började omkring år 1200 f.Kr. hade brons varit navet i medel­havskulturerna i 2.000 år. Brons är en legering av koppar och tenn och användes till allt från verktyg till slagkraftiga­ vapen – perioden har därför senare fått namnet bronsåldern.

Vid den tiden fanns tre dominerande makter vid östra Medelhavet: de mykenska kulturerna i våra dagars Grekland, hettiterriket i dagens Turkiet och så Egypten. Alla tre byggde upp sin makt på ­stora ­arméer som tekniskt och storleksmässigt sett var de starkaste som världen dittills hade skådat.

Därför verkar det osannolikt att, som Ramses III visar på sina­ reliefer, ett okänt folk skulle ha kunnat dyka upp från ingenstans och utplåna de samtida storrikena för alltid. En mängd arkeologiska bevis har dock övertygat historikerna om att ­faraos ord sannolikt är att lita på.

I utgrävningar från Mykene i Grekland har arkeologerna funnit spår efter våldsamma angrepp mot staden omkring år 1200 f.Kr. Asklager i ruinerna vittnar om att fienden bröt igenom ­Mykenes murar och brände ned stadens hus, tempel och palats.

Den mykenske kungen fruktade tydligen ett nytt angrepp efter all förstörelse. Mykenerna byggde nämligen omedelbart upp ännu starkare befästningsverk och började samtidigt uppföra en försvarsmur tvärs över den landtunga som förbinder Peloponnesos med det grekiska­ fastlandet i norr.

Men alla ansträngningar visade sig vara förgäves. Muren hann inte bli klar innan angriparna kom tillbaka knappt tio år senare.

Hus, palats och även befästningsmurarna i Mykene brändes den här gången ned till grunden och staden övergavs för alltid. Samtidigt förvandlade angriparna de flesta av de övriga ­mykenska kungadömena till ruiner.

Stadsbor flydde upp i bergen

Förstörelsen fick enorma konsekvenser för hela Grekland. I de grekiska områdena­ har arkeologerna hittills lokaliserat omkring 500 stora bosättningar från tiden innan angreppen mot Grekland började.

Nästan hälften av städerna övergavs omedelbart efter sjöfolkens härjningar. Katastrofen var till och med så våldsam att även det mykenska skriftsystemet försvann – inte förrän senare utvecklade grekerna ett nytt alfabet.

Angreppen satte även tvärt stopp för regionens högt utvecklade kultur. Forna ­tiders fina konsthantverk och vackert dekorerade keramik försvann plötsligt.

Under de följande århundradena tillverkade konstnärerna i området bara små illa arbetade lerstatyetter och tredje klassens keramik – 400 år av kulturellt mörker sänkte sig över det tidigare så blomstrande grekiska fastlandet.

Bilden var densamma överallt kring östra Medelhavet.

KARTA: Havsfolket begravde bronsåldern i aska

Städerna på Cypern förstördes och på Kreta lämnade befolkningen de utsatta städerna vid kusterna efter angrepp från havet, och sökte sig upp i isolerade bergstrakter som var lättare att försvara.

Ett exempel är bergsstaden Karphi som byggdes bland bergen 400 meter över den omgivande slätten samtidigt som städerna i den flacka terrängen nära havet övergavs.

Nödrop från kungen av Ugarit

Snart drabbade katastrofen även städerna i Anatolien och Mellanöstern. Omkring 1190 f.Kr. attackerades den starka hamnstaden Ugarit i våra dagars Syrien av en okänd fiende och brändes ned till grunden.

I stadens palats har arkeologerna hittat den korrespondens som kungen av Ugarit förde med kungen av ­Cypern omedelbart före utplånandet:

”Min far (en hederstitel, reds. anm.) vet kanske att fiendens skepp kom. ­Mina städer brändes och onda ting utfördes i mitt land. Vet min far att mina trupper är i hettiternas land och mina skepp i Lukkas land, och att mitt land därför är lämnat åt sitt öde?”

Vid den här tiden lydde Ugarit under det starka hettitiska riket vars huvudstad Hattusa låg i våra dagars Turkiet. Enligt texten, som troligen är från tiden strax före Ugarits undergång, hade stadens trupper skickats till hettiternas land, troligen som militär förstärkning.

Under utgrävningarna av Ugarit har arkeologerna hittat flera lertavlor som låg i palatsets stora ugnar för att brännas.

På en av de svårt skadade tavlorna kan man läsa ett meddelande från hettiternas kung som vädjar till Ugarit om att sända alla trupper som staden kan undvara till hjälp mot sjöfolken: ”Fienden kommer och de är oräkneliga ... sänd allt som är möjligt”, lyder inskriptionen.

Lertavlorna i ugnen hann aldrig brännas innan fienden även stormade in i Ugarit och utplånade staden för gott. Samma sak skedde i den syriska staden Emar öster om Ugarit där kvarlämnade lertavlor berättar att staden angreps av ”horder av fiender”.

Snart därefter föll även hettiternas ­huvudstad Hattusa, vars omfattande befästningsverk var de starkaste under hela bronsåldern. Precis som så många andra städer brändes även huvudstaden Hattusa ned till grunden.

Nästan tjugo andra städer i riket gick samma öde till mötes. Det tidigare så mäktiga hettitiska riket var nu borta för alltid. Även våra dagars Israel/Palestina härjades av ”folket från havet” som brände alla större städer längs kusten.

Ny taktik avgjorde slagen

Historikerna för fortfarande diskussioner­ om vilka sjöfolken var och var de kom ifrån. Vissa gissar att folken strömmade ut från norra Grekland och Balkan, andra menar att de mystiska folken ursprungligen levde någonstans i Anatolien.

Den största gåtan är emellertid hur det över huvud taget var möjligt för ett tidigare okänt folkslag att fullständigt krossa flera av bronsålderns starkaste riken. Historikerna förmodar att sjöfolken antagligen har kunnat besegra Medelhavets supermakter tack vare ny, tidigare okänd taktik för strid och förbättrade vapen.

Kring år 1200 f.Kr. – samtidigt med katastrofen – utkämpades de flesta slag med stridsvagnar. Troligtvis dundrade hundratals tunga vagnar fram mot varandra över en bred front.

I varje stridsvagn stod en kusk och en bågskytt och samtidigt som stridsvagnarna i rasande fart passerade varandra avfyrade bågskyttarna sina pilar mot fienden.

Endast i slag mot dåligt organiserade, primitiva småarméer eller i stenig terräng använde sig Medelhavets härskare av infanteri, som oftast utgjordes av dåligt utbildade lego­soldater utrustade med sticksvärd.

Men sjöfolken hade med sig nya vapen in på slagfältet. Det mest revolutionerande var det så kallade Naue Type II-svärdet som troligen hade sitt ursprung i Nordeuropa.

Det nya vapnet var ett 70 cm långt krigssvärd – perfekt till att både hugga och sticka med. Mot det nya vapnet var de gamla rikenas soldater med sina relativt korta sticksvärd alldeles hjälplösa på slagfälten.

Sjöfolken hade dessutom ett nytt, kort spjut som utan problem kunde kastas medan soldaten sprang och till exempel användas mot soldaterna i stridsvagnar.

Forskarnas teori är därför att sjöfolken med sina nya vapentyper och ett väl­organiserat infanteri lätt kunde utmanövrera och besegra egyptiernas och hettiternas tunga, klumpiga stridsvagnar.

År 1179 f.Kr. mötte sjöfolken emellertid sin överman när de försökte invadera Egypten. I den första sammandrabbningen möttes de båda styrkorna i ett gigantiskt slag på land där sjöfolken tillsammans med flera andra folkslag försökte krossa den egyptiska hären.

Men egyptierna hade haft tid att förbereda sig och enligt historikerna ställt om armén för ett infanterislag.

Den egyptiska armén består i alla fall på Ramses relief i stort sett bara av soldater till fots. Egyptierna vann en klar seger tack vare den nya taktiken.

Men sjöfolken var långtifrån besegrade och försökte sig på ännu ett angrepp. Den här gången hann de inte beträda egyptisk mark innan striderna började. De möttes till havs av Ramses flotta vars krigsfartyg var fyllda med bågskyttar.

På relieferna ser man tydligt att sjöfolken bar nya, långa svärd och spjut. Men på trånga däck, i kamp mot de egyptiska bågskyttarna, hade krigarna från havet inte en chans. ”De slogs ned på stranden, slaktades och kastades i stora högar”, skröt Ramses på sitt gravmonument.

Sjöfolken bodde i Mellanöstern

Enligt Ramses själv lät han dem som överlevt bland sjöfolken bosätta sig i våra ­dagars Palestina/Israel där de fick en egen stat. I Gamla Testamentet blev sjöfolken kända som filistéerna och deras land kallades Filisteen – vilket gett namn åt Palestina.

Under åren som följde lämnade de egyptiska trupperna stormaktens provinser, och det tidigare så väldiga imperiet krympte till att omfatta endast kärnlandet kring Nilen.

Hela östra Medelhavet låg som en rykande ruin och under århundradena som följde blev tiden före katastrofen bara till ett svagt minne av den period då bronsålderns mäktiga riken styrde världen.

Vilka sjöfolken var och var de kom ifrån kommer att förbli en omtvistad fråga,­ såvida inte arkeologerna finner några skrifter av folkets egen hand. Tills det sker kommer både sjöfolken och den katastrof som drabbade medelhavscivilisationerna omkring år 1200 f.Kr. att förbli ett av historiens största mysterier.